Inledning
Efter tre hÀrliga mÄnader pÄ den underbara medelhavskusten, med besök pÄ ett antal platser frÄn Barcelona i norr till Tarifa pÄ sydspetsen, var vi nu pÄ vÀg norrut igen.
Resan var planerad sedan nĂ„got Ă„r bakĂ„t i tiden och tack vare att Helena ”pensionerat” sej i förtid hade vi nu möjligheten. Eftersom ”bĂ€st före datum” nĂ€rmade sej med stormsteg, ville vi helt enkelt prova pĂ„ att övervintra i Spanien, lĂ„ngt frĂ„n iskalla vintervindar, mörker och regn.
Corona Àr ett ord som för oss alltid förknippats med ett ljust mexikanskt öl som man dricker vÀl nedkylt med en klyfta lime nedstucken i flaskans hals. Men i början pÄ mars 2020, fick Corona en helt annan betydelse. Corona Àr namnet pÄ ett virus som i ett mikroskop liknar smÄ kronor pÄ en krans vilket pÄ latin heter Corona.

 Sociala medier
I slutet av februari, observerade Helena att man pÄ Facebook och andra sociala medier börjat publicera inlÀgg om en okÀnd sjukdom som hÀrjade i de norra delarna av Italien, ett virus som skördade mÄnga Àldre mÀnniskors liv. Vi reagerade inte med mer Àn en axelryckning, det var ju dÀr, inte hÀr.
Vi hade dagen innan dessa nyheter just checkat in pÄ Eden Camping i Peniscola dÀr vi skulle göra ett lÀngre stopp innan vi lÀmnade Spanien för denna gÄng. Vi var pÄ vÀg hemÄt och planen var att följa medelhavskusten genom Frankrike till Italien och dÀrefter till Merano i Sydtyrolen som vi oftast besöker nÀr vi Àr pÄ dessa breddgrader.
Trots rapporterna frÄn de sociala medierna fortsatte vi att njuta av vÄr bekvÀma tillvaro med lÄnga promenader pÄ solvarma strÀnder och ljudet frÄn Medelhavets vÄgskvalp som uppstÄr nÀr vÄgorna rullar in mot land. I vetskapen om att vi snart skulle lÀmna vÀrmen, för vidare fÀrd norrut, passade vi pÄ att njuta extra mycket av solen, vÀrmen och den spanska vÄren. Det var nÀstan svÄrt att ta in, riktigt kunna förstÄ, att man kunde ha det sÄ hÀr bra, samtidigt som rapporterna hemifrÄn bara talade om regn, blÄst och kyla.

Restriktioner
Helena, som Àr mediatörstigast av oss, var inte helt nöjd med allt som skrevs i media. Det var bÄde sanningar och rena pÄhitt men hon började ÀndÄ ana orÄd nÀr Italien, som redan stÀngt sina grÀnser, nu införde ytterligare restriktioner genom att stÀnga skolor, förbjuda olika evenemang och annat som kunde medföra folksamlingar.
NÀr vi fick veta att det var ett nytt virus som vÄldsam hastighet spred över hela över hela Italien och lÀmnade efter sej ond brÄd död, började vi verkligen ta det hela pÄ allvar.
Bara nÄgon dag senare fick vi rapporter om att bÄde Danmark och Norge stÀngt sina skolor och det ryktades att Frankrike skulle stÀnga sina grÀnser redan nÀstkommande dag. Tack och lov var det senare inte sant, för dÄ hade vi varit inlÄsta i Spanien.
Efter ytterligare nÄgon dag kom beskedet att Àven Spanien drabbats av epidemin och efter ytterligare nÄgon dag stÀngdes landet ner helt. Vi fick vistas ute men barer, restauranger och affÀrer, förutom mataffÀrer, bommades igen helt.
FrÄn en dag till annan med flanörer som vandrade pÄ stranden, fullsatta bord pÄ barer och uteserveringar, trÀngsel i souvenirbutiker, cyklister som gled fram i solskenet och sÄ vidare, blev det  helt folktomt. Det liknades mest en spökstad dÀr fönster och uteserveringar tÀckts med jalusier, skyddsgaller, presenningar och obemannade fordon som stod still.
Allt gick nu vĂ€ldigt fort, och njutningen av den spanska vĂ„ren var plötsligt ”vĂ€ck med pusta” som man sĂ€ger i Norge.
VÄr plan var att stanna i Peniscola för att vÀnta in ett par kompisar frÄn Falkenberg som vi bestÀmt att ta följe med pÄ hemvÀgen, men med alla nya uppgifter började vi oroa oss för vÄr hemfÀrd.
Vi kontaktade Falkenbergarna, som befann sej ungefÀr 80 mil lÀngre söderut, var dom redan pÄ vÀg norrut eftersom dom ocksÄ börjat bli oroliga och vi bestÀmde dÄ att trÀffas redan tidigt nÀstkommande morgon vid campingen i Peniscola för vidare planering.

 StÀngda fÀrdvÀgar
Vi hade ungefÀr 35 mil till franska grÀnsen och ytterligare 15 mil till Montpellier i Frankrike dÀr vi planerade att övernatta och efter nÄgon timmes körning mot franska grÀnsen fick vi veta Frankrike skulle stÀnga sina grÀnser redan nÀstkommande dag och denna gÄng var det sant, nu var det inte fejk news.
NÀr vi nÀrmade oss den franska grÀnsen kom nÀsta nagelbitare, vi fick veta att Danmark skulle stÀnga grÀnserna och dÄ kÀndes det inte lika bekvÀmt att lÀmna Spanien lÀngre.
Valen stod mellan att stanna kvar i den spanska vÀrmen eller chansa pÄ att komma igenom Danmark.
Alternativet att bli inlÄsta i norra Tyskland, dÀr det fortfarande var senvinter med kyla och blÄst, i en husbil, var inte sÄ tilltalande. Visserligen finns alla bekvÀmligheter i husbilen men efter 4-5 dygn mÄste vi ha tillgÄng till el, vatten, gasol, toa- och avloppstömning och all annan service som bara finns pÄ campingplatser. Att hitta en öppen camping i norra Tyskland, vintertid, Àr som att se solen i Nikkaluokta en midvinterdag.
Via Facebook fick vi veta att fÀrjan frÄn Rostock till Ystad stoppats pÄ grund av viruset och nu var Polen enda ÄterstÄende vÀgen till Sverige, om inte danskarna slÀpper igenom oss.
Vi beslöt oss för att rösta om alternativen och med tre röster mot min, lÀmnade vi Spanien, vi fortsatte norrut mot Danmark. Lite surt tyckte jag men det var bara att bita ihop.

Ljus i mörkret
Efter att vi lÀmnat Spanien bakom oss, nÄgon mil söder om Montpelier i Frankrike, dÀr vi planerat att övernatta, kom en riktigt svettdrypande pulshöjare.
Tyskland offentliggjorde att landet kommer att stÀnga sina grÀnser redan klockan Ätta nÀstkommande morgon. Nu hettade det till ordentligt. Vi kunde inte vÀnda för klockan var över Ätta dÄ Spanien stÀngde sin grÀns.
Med hjÀlp av Google Maps konstaterade vi att vi mÄste avverka nÀrmare 100 mil ytterliggare denna dag om vi inte ville bli inlÄsta i Frankrike, vilket vi inte ens röstade om. Det var bara att stÀlla in GPS; n, Tina som vi kallar henne, pÄ Trier i Tyskland.
Helena, som mestadels satt fastlimmad i telefonen, fick under fÀrden norrut veta att Danmark öppnar sina grÀnser för oss som bara skall köra igenom landet. Det var ett mycket lugnande besked som gav oss energi att fortsÀtta fÀrden, en fÀrd som mest liknade en sÀllskapsresa för svenskregistrerade husbilar.
Den vemod jag kÀnde nÀr jag förlorat omröstningen hade vÀnts till ren glÀdje, för nu ville jag hem trots mörker, blÄst och regn.

Vi startade denna dag lÄngt före soluppgÄngen i Peniscola och vid elvatiden pÄ kvÀllen, cirka 150 mil och 17 timmar, senare passerade vi grÀnsen mellan Tyskland och Luxemburg och nÄgra mil senare drog vi handbromsen pÄ en stÀllplats i Trier i Tyskland. Nu kÀndes allt riktigt bra förutom att vi tvingats lÀmna vÀrmen cirka tre veckor för tidigt.

Skiftarbete
Vi hade klarat av dagens lÄngtur mycket tack vare att Helena dubbeljobbade, stundtals som Ulla Bella och dÀremellan som avbytare bakom ratten. En prestation som var vÀl vÀrd en dubbel high five.
Falkenbergaren, gjorde en Ànnu mÀktigare prestation, han hade ingen avbytare bakom ratten och dessutom hade han kört ca 80 mil dagen innan vi lÀmnade Peniscola, en i mina ögon, helt makalös prestation.
Vi korkade tillsammans upp en pava rött men vi hann knappt svÀlja första klunken innan John Blund slog omkull oss.

Avskedet
Tidigt nÀsta morgon tog vi farvÀl av falkenbergarna, som bestÀmt sej för att köra genom Jylland i Danmark till fÀrjan i GrenÄ. Eftersom vi inte gillar den fyra timmar lÄnga fÀrjeturen mellan GrenÄ och Halmstad, skildes vÄra vÀgar för denna gÄng.
VĂ„rt vĂ€gval var den vi oftast tar, fĂ€rjan frĂ„n Puttgarden i Tyskland till Rödby i Danmark och dĂ€refter Öresundsbron till Sverige.
Innan vi nÄdde Puttgarden fick vi ett meddelande pÄ Facebook att det var sex timmars vÀntetid vid fÀrjan till Rödby. Vi tog det hela med ro för vÄr plan var ÀndÄ att övernatta, trots övernattningsförbudet, vid Bordershop, eller prÄmen som den kallas, strax intill fÀrjelÀget.

NÀr vi, efter cirka 75 mil, var framme vid fÀrjelÀget i Puttgarden, blev vi mycket förvÄnade. HÀr fanns inte en enda bil. Den stora asfalterade plattan, med hur mÄnga linjemarkerade fÄllor som helst, var kusligt öde förutom ett par lÄngtradare som vÀntade pÄ nÀsta avgÄng och nÄgra tyska polisbilar med blinkande blÄljus som kontrollerade alla som kom frÄn Danmark och skulle in i Tyskland.
Den massmediala informationen Àr för det mesta bra, men nÀr nÄgon sprider ut falska rykten kan man lÀtt bli överirriterad. Hade vi inte bestÀmt oss för att övernatta vid prÄmen, kanske vi vÀnt och fÄtt ytterligare ett 40-tal mil bakom ratten den dagen.
NÀsta överraskning var att den jÀttestora parkeringen vid Bordershop, som oftast brukar vara helt fullbelagd, var hel tom och nÀr vi kom in pÄ den fyra vÄningar höga prÄmen var det helt öde och tyst, nÀstan kusligt tomt.
Vi botaniserade i lugn och ro bland alla tullfria lÀckerheter och nÀr vi fyllt vÄr kundvagn fick vi i kassan veta att vi var deras sista kunder för lÄng tid framöver. Bordershop skulle stÀngas pÄ grund av den rÄdande smittspridningen.
Vi lastade in godsakerna i bilen och stÀllde oss pÄ behörigt avstÄnd frÄn polisbilarna, korkade upp en flaska och var glada över att vi kommit sÄ lÄngt. Nu var alla hinder borta, nu var det raka spÄret hem till TÄdÄs.

Helenas telefon klingade hela tiden och hon hade fullt upp att hÄlla ihop allt hon fick veta frÄn vÀnner och bekanta. Hela Spanien hade försatts i karantÀn vilket i korthet innebar att ingen fick vistas utanför sitt hem om man inte kunde visa att man skulle handla mat.
FrÄn Camping La Manga fick vi genom ett par kompisar veta att allt var stÀngt utom campingbutiken och ingen fick gÄ utanför campingomrÄdet, inte ens till den tillhörande stranden. Det var helt dött och den som bröt mot reglerna riskerade höga böter.

Polisbesöket
Strax innan vi skulle lÀgga oss knackade det pÄ dörren och utanför stÄr tvÄ poliser.  Dom hade sett vÄr husbil och kom för att se vilka vi var och eftersom vi inte var frÄn Tyskland var regeln att vi enbart fick passera genom landet, inte övernatta. Som tur var hade Helena bokat plats pÄ fÀrjan till nÀsta morgon, vilket hon visade poliserna.
Det var tvÄ mÀnskliga poliser som smÄlog nÀr dom sÄg den halvfulla vinflaskan pÄ bordet och innan dom önskat oss god natt bad dom oss bara att markera vÄr nÀrvaro med en varningstriangel, nÄgot mÄste dom ju sÀga.
Klockan fem pÄ morgonen lÀmnade fÀrjan Puttgarden och 45 minuter senare band kaptenen fast den i Rödby Havn och innan vi lÀmnade terminalen stoppade den danska polisen för att kontrollera vÄra pass. En snabbtitt in i bilen och klartecken att köra vidare.

Borta bra men 
.
Hela resten av resan gick som pĂ„ moln och efter Öresundsbron var vi pĂ„ svensk mark och det första vi hör pĂ„ radion var vĂ„r stadsminister, Löven, som talade om att vi skulle tvĂ€tta hĂ€nderna och hĂ„lla avstĂ„nd.

FrÄn Spanien fick vi stÀndiga rapporter om utegÄngsförbuden. Zofia, som vi hÀlsade pÄ i Almunecar, sitter inspÀrrad i sin lÀgenhet pÄ elfte vÄningen. Hon, liksom alla andra, fÄr bara lÀmna lÀgenheten för att handla mat och polisen roterar stÀndigt för att se om det Àr nÄgon som bryter mot dessa regler.
Det Àr som att sitta fÀngslad i sitt eget hem, sa hon, utan TV och face to face kontakt med bekanta.

Det blev som sagt en panikslagen hemresa. Tre veckor tidigare Àn berÀknat plus tre dagar med blÄslampa i hasorna för att hinna förbi alla politiska beslut som dök upp med kort varsel.
Efter drygt 280 mil med tvÄ övernattningar var det skönt att sÀtta fötterna pÄ Tjörn igen. Borta bra men hemma tryggast, trots att termometern sjönk frÄn cirka 22 till ynka 6 grader pÄ de fÄ dagarna.

Det som förvÄnade oss mest nÀr vi vÀl acklimatiserat oss i Sverige igen, var att allt rullade pÄ som vanligt. Ingen bar munskydd, vilket alla gjort pÄ vÄr flykt genom Europa, inga kontroller vid grÀnsen och affÀrer, restauranger, besinstationer och allt annat rullade pÄ som om ingenting hÀnt. Enda beskedet vi fick var att hÄlla avstÄnd och tvÀtta hÀnderna.