Det blir som det blir – när det inte blev som det skulle

Strax intill vägen låg en oupplyst grusplan som vi bestämde oss för att övernatta på. Vi var på väg till Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn, men i mörker och regn och med tunga tjocka svarta moln hängandes strax ovanför husbilstaket, hade vi navigerat fel och på GPS-en stod det ”saknar kontakt”.
När vi drog handbromsen hade vi ingen aning om var vi befann oss, så det var bara att invänta morgondagen och dagsljuset.

 

Nattens mörker

De orkanliknande vindarna fick hela husbilen i gungning och från mörkret på utsidan hördes ljud som satte våra skrämselnerver i dallring. Förutom ljudet från vegetationens strävan att stå upprätt i stormvindarna och husbilens antenn som tjöt, hördes gnisslet och knarret från något som lät som en osmord dörr.
Husbilens toatank var till bredden fylld så alla behov inför natten måste göras utomhus.
Iförd regnrock begav jag mej, med stor vånda ut i det spöklika mörkret. Nerverna var på helspänn, hjärtat bultade och eftersom jag skulle göra nummer två tvingades jag att hitta en plats utanför grusplanen. När gruset slutat knastra under stövlarna tog jag fram min pannlampa för att bege mej in i buskagen.
Pannlampan var inte till stor hjälp, batterierna var i det närmsta slut så det var bara att känna sej fram så gott det gick i mörkret. Ibland stannade jag till av ljud som satte hela kroppen i rysning. Fantasin om det okända i mörkret visade inga gränser… jag var rent ut sagt, skiträdd.

Precis innan jag skulle sätta mej tillrätta på mitt tilltänkta naturdass dunkade jag i handen i något hårt. Jag tände lampan för att se vad det var. I den svaga belysningen såg det ut som en husvägg och än en gång, fast nu mycket närmare, hördes gnisslet och knarrandet som vi tidigare hört i husbilen. Jag hade dunkat handen i en dörr som rörde sej för vinden. Jag öppnade dörren, tog några steg in, innan något hårt slog mej i huvudet. Vá f… n var det. Med dunkande huvud tände jag åter min pannlampa… jag hade med huvudet före gått rätt in i en trappa.
Det gnisslade och tjöt och hela huset skakade i den kraftiga vinden. Allt var spökligt, men nyfikenheten fick mej ändå att fortsätta uppför trappan i det obebodda huset.

Det var inget vanligt hus för hur jag än rörde mej slog jag emot väggar utan dörröppningar.
Det var mycket smalt, högst två meter bred och ungefär lika lång som den yta trappan krävde. Jag gick ner igen och det visade sej att byggnaden hade ungefär samma storlek på bottenvåningen.

Jag lämnade gnisslet och knarret från det konstiga huset och fortsatte ut i nattmörkret och efter fullbordat toabesök i ett buskage strax intill var det dags att ta sej tillbaka till husbilen igen.
Efter några minuters famlande i mörker trampade jag åter på grus, men bara efter något steg for jag handlöst i backen, jag hade ramlat över något hårt.

Åter fram med pannlampan och med händernas hjälp i det svaga ljuset visade det sej vara en båt som låg på en grusbädd på torra land.

Jag fattade ingenting och fortsatte tillbaka för att hitta husbilen. Det dök upp den ena konstigheten efter den andra som t.ex. fyrkantiga höga stenar som stod rätt upp och ner, konstruktioner som gav ifrån sej ett metalliskt ljud i regnet, cirkelformade stensättningar osv.

Allt var kusligt, men kusligast av allt var att jag förmodligen hade gått vilse. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå.
Jag irrade omkring som i dvala när plötsligt ett bräkande ljud från något djur hördes i mörkret. Det lät inte aggressivt med likväl reste sej kroppshåren i takt med rysningarna. Samtidigt snavade jag över något mjukt på marken. Återigen fick jag tända pannlampan men nu var batterierna helt slut. Med yttersta försiktighet kunde jag med händerna känna att jag snubblat på en krokodilliknande kropp. Ådrorna frös till is, hjärtat bultade till bristningsgränsen och jag skakade av rädsla.
När tankeverksamheten börjat fungera igen satte jag mej på huk framför den orörliga krokodilen… vá fan är jag. Först ett knepigt hus, konstiga konstruktioner och nu ett bräkande ljud från en orörlig krokodil.
Jag orkade inte söka efter husbilen längre utan bestämde mej för att hitta regnskydd för natten för nu var jag riktigt, riktigt, trött, jag måste sova.
Efter några släpande steg i blötan upphörde plötsligt regnet ovanför mitt huvud, men runt omkring öste det fortfarande ner. Jag stod under någon form av tak.

Det fanns inga väggar men det var torrt och mjukt på backen, så jag la mej tillrätta, kroppen darrade… inte av kyla för det var en varm sommarnatt, utan av rädsla för det okända som fanns runt omkring mej.

 

Dagen gryr

När jag vaknade på morgonen hade ovädret dragit vidare. Solen lyste men där jag låg var det fortfarande svart. Jag befann mej under ett tak i ett mörkt rum utan väggar.

Jag lyfte huvudet försiktigt, såg ett vitt, änglalikt jättehuvud på ett berg och nedanför ett par jättestora glasögon, en jättestor kanin med röda korsets märke i örat och lite längre bort stegrade sej en genomskinlig häst.
      
Tankarna löpte amok… är jag död… är jag i himlen… var är jag?

Jag lät blicken svepa längre ut över fältet och såg då grupper med frigående får och lekfulla lamm som skutta och hoppade på de böljande ängarna.

Jag upptäckte de runda stenformationerna som jag skymtat i nattmörkret, stenblocken, båten som låg på en grusbädd, krokodilen, en mansfigur i plåt och ännu lite längre bort, det konstiga smala huset i två våningar.
         
Några hundra meter i motsatt riktning såg jag grusplanen med vår husbil som nu hade sällskap av fler husbilar. Här fanns också ”bajamajor” och husbilsfolk som bildat kö för att komma in på området där jag irrat omkring i natt.

 

Pilarne gravfält

När jag flyttade mej från min övernattningsplats och kom ut i ljuset löstes mysteriet med det mörka taket. Jag hade övernattat under en jättestor Buddastaty i plåt, på Pilane gravfält.

Jag befann mej alltså på Pilane gravfält, ett mångtusenårigt kulturlandskap som för 12 000 år sedan låg under ett kilometertjockt istäcke.
2 000 år senare, när inlandsisen smält bort var platsen sjöbotten.
Ytterligare 2 000 år senare, när sjöbotten blivit land, spår arkeologerna att de första människorna bosatte sig på denna plats.

På Pilane gravfält finns ett antal gravar från tiden mellan 500 f Kr – 1050 e Kr. Det finns även ett antal domarringar, där man förmodligen höll ting, vilket får forskarna att tro att Pilane var en viktig mötesplats under folkvandringstiden.

Mötesplats är också syftet med dagens användande av området som anses vara ett av Sveriges vackrast belägna gravfält. Sommartid används denna uråldriga mötesplats till konstutställning.
Konstnärer från jordens alla hörn, ställer på våren ut sina skulpturer så att de smälter in i Pilanes fantastiska landskapsbild. Senare på hösten monteras allt ner igen för att ge plats åt nya skulpturer och nya konstnärer nästkommande vår.

”Skulptur i Pilane” fick år 2016 utmärkelsen ”10 of the  best scupture parks in Europe”

Ett besök här är väl värt mödan även om man kommer långväga ifrån… men undvik besök i mörker och storm.

Vill du se fler bilder och vägbeskrivning till Pilane gravfält skriv ”Pilane” i sökrutan på startsidan