Plitvicesjöarna

I vanlig ordning planerar vi kommande semesterresa under den mörkare årstiden, eftersom det ger en förhoppning om en ljusare framtid. Till skillnad från senare år så planerade vi resan tillsammans med goda vänner och det startade i Alingsås strax efter årsskiftet.
Vårt gemensamma beslut blev Medelhavet med Kroatien som huvudmål. Eftersom vi blev fyra husbilar så tänkte vi att det är nog bäst att boka i förväg, vilket vi sällan gör när vi åker ensamma.
Med Google Maps och läsplattor hittade vi ett antal platser som lät intressanta. På hemsidorna kunde vi konstatera att de flesta redan var fullbelagda men efter många om och men fick vi bokat en vecka på Pulahalvön och fem dagar på Krk.

 Team Rynkeby
Vi startade tidig morgon de 50 milen mot färjeläget i Gedser, Danmark. En lätt uppmjukning på lugna nordiska vägar inför den mer intensiva och hetsigare delen genom Sydeuropa.
Vägavsnitt i Sverige får egna namn typ ”Norrskensvägen” mellan Haparanda och Karesuando, ”Nissastigen” mellan Jönköping och Halmstad, ”Tidövägen” mellan Hallstahammar och Västerås osv. E20 mellan Göteborg och Malmö borde få namnet ”Trökvägen”. Min uppfattning kanske beror på att vi åkt den så många gånger, men den är rent ut sagt på göteborgska… görtrökig. Vägen är platt och rak, platt och rak och så plötsligt kommer det en jättekulle, Hallandsåsen, för att sedan bli platt och rak igen ända ner till Öresundsbron. Sträckningen kan liknas med, och är ungefär lika upphetsande, som en skinntorr, mager kvinna med platt mage och bröstinplantat.
På vägen mot färjeläget i Gedser, Danmark körde vi om en stor klunga cyklister som alla var exakt lika utrustade med gula cyklar, gula slimmade kläder, gula hjälmar osv. Dom som satt på cyklarna var inga färskingar precis, dom var samtliga i det överta skiktet av medelåldern.
Cyklisterna var med på samma färja som oss och när jag frågade vart dom skulle fick jag som svar… till Paris. Min blick avslöjade säkert hur förvånad jag blev men det visade sej att gruppen tillhör Team Rynkeby, en välgörenhetsorganisation som samlar pengar till barncancerfonden.
Team Rynkeby är en enorm organisation med 44 lag från 6 olika länder. Varje lag innehåller 50 cyklister samt ledare och följebilar och totalt möts ca 1 700 cyklister i Paris vid ett visst datum varje år. Dagen då cyklisterna anländer Paris från alla väderstreck stängs nästan all trafik av helt i staden.
Det lag vi träffade var från Själland i Danmark. Sverige hade i år 13 lag med, varav ett från Göteborg.

Spreewald, där skogen speglar sej i vatten
Efter övernattning på en ställplats strax söder om Rostock beordrade vi ”Tina Törner”, som vi döpt vår GPS till, att guida oss de 27 milen till Spreewald, som var dagens mål.
Vi anlände Spreewald Natur Camping ”Am Schlosspark” vid lunchtiden och fick en fin plats strax intill kanten på ett av alla vattendragen i området och med utsikt mot slottet och slottsträdgården.

Fin plats intill ett vattendrag

 Spreewald är namnet på ett deltaliknande landskap som Sorberna, en liten slavisk folkgrupp, började odla redan för ca 1000 år sedan.
Hela naturreservatet, som har UNESCO-status som biosfärsområde, är på ca 3000 kvadratkilometer och inom området finns ca 100 mil farbara vattenleder.
Den delen vi besökte och som vi besökt flera gånger tidigare, ligger intill staden Lübbenau, känd som staden med båtarna.

Hamnen i Lübbenau med restauranger och plattekor

Som förstagångsturist väljer man oftast en guidad tur med en gondolliknande platteka. Utbudet är stort, det finns allt från 2-timmars turer till en 8-timmars i labyrinten av vattenvägar och på många turer tar man paus på någon restaurang. Det vanligaste valet är en 2-timmars tur till Lehde som ligger ca 3 kilometer öster om Lübbenau hamn.
Plattekorna styrs av en rorsman som står längst bak på båten. Han har som enda hjälpmedel en fyra meter lång åra som han både skjuter båten framåt med och styr med. Sättet är snarlikt det man använder sej av på Venedigs vattenvägar och det är därför området kallas ”Spreewalds Venedig”.Kanot och cykeluthyrning är en annan inkomstkälla. Att glida fram helt ljudlöst i en kanot på spegelblankt vatten med små bosättningar och byar i gläntor där solstrålarna tränger igenom den täta skogen, är faktiskt helt sagolikt.

En tur i en egen kanot i deltaområdet överträffar det mesta

I deltalandskapet och området runt Lübbenau finns förutom alla vattenvägar ett stort utbud av markerade cykelleder som är väl värda att prova på. Det är en annorlunda och rogivande upplevelse att cykla på de spindelvävsliknande myllret av stigar mellan vattendragen långt från biltrafikens buller.
Efter tre dagar i Spreewald anslöt Eva och Göran, ett av paren som vi tillsammans planerat årets semester med. Vi fick en eftermiddag i hällregn tillsammans under markisen innan det var dags att nästa dag dra vidare söderut.
Det som förvånar är att svenskarna inte hittat hit, trots att det bara ligger 7-8 mil söder om Berlin. Inte vid något av våra besök har vi sett någon svenskregistrerad bil, men nu var vi i alla fall två, till campingvärdens förvåning.

Världens vackraste by
Efter fyra övernattningar på Spreewald Natur Camping var det dags för förflyttning igen. Lübbenau med Spreewald är en underbar plats som vi gärna återkommer till igen. Campingen är i det stora hela också mycket bra och jag ger den 4 husbilar för service och standard samt 5 husbilar för läget.
Planerna för dagen var 43 mil söderut till Cesky Krymlov, i Tjeckien, som av många får utmärkelsen ”Världens vackraste by”.
En på förhand lagom lång tripp på 5-6 timmar trodde vi, men ack vad vi bedrog oss. Tina, vår GPS, och Helena brukar inte alltid vara överens om vägval, men på denna resa hade frugan inte karta med sej så hon litade helt på Tinas kommandon. Det gjorde inte jag däremot. Vårt sällskap, som limmat sej fast bakom vår ”Storknas” hade också en GPS, med samma vägval som Tina, så dom undrade va´ i h… vete jag höll på med när jag valde en annan väg i en rondell och hamnade på småvägar uppe i bergen. Men med facit i hand var det ett väldigt vackert vägavsnitt utmed en flod och det blev även en trevlig studie av den Tjeckiska landsbygden.
Mitt vägval tog lite längre tid än beräknat men det var inget mot de stopp som den tunga trafiken orsakade vid vägbyggen och framförallt när vi skulle förbi Prag.
Ett antal timmar senare än planerat checkade vi in på Camping Paradijs några kilometer utanför den gamla stadskärnan i Cesky Krymlov.
Taxin körde oss ända in till centrum och med vidöppna sinnen för nya synupplevelser, begav vi oss in i vimlet med fototörstande turister.
Asiaterna, som var den totalt dominerande folkgruppen i byn, fanns överallt, i stora grupper, små grupper eller enskilda och alla var rustade till max med mobiler, kameror, kamerastativ och selfiepinnar.
Även vi sökte det perfekta objektet med våra amatörmässiga digitalkameror. Det var svårt för allt var hur vackert som helst så vi förevigade mer på kvantitet än kvalitet.

Uteserveringarna var många utmed ån som omgärdade byn

Många anser att Cesky Krymlov är väldens vackraste by

Efter mörkrets inbrott och mättade av allt vackert, lämnade vi asiaterna som fortfarande sprang runt med kamerautrustningarna i högsta hugg.
Om Cesky Krymlov är världens vackraste by överlåter jag till betraktaren att avgöra. Alla har inte samma smak men själv tycker jag att den var väldigt, väldigt vacker. Eftersom jag inte sett allt så kan jag bara bedöma den som den vackraste byn jag sett hittills.
När vi kom tillbaka till campingen visade termometern på 13 grader så vi tog ett enhälligt beslut att fortsätta söderut, mot varmare breddgrader, redan nästa dag.

Betalvägar
Det blev alltså bara en övernattning utanför ”Världens vackraste by”, men vi hoppas att någon gång ha vägarna hit igen.
Paradijs är en enkel familjär och mysig camping precis så som jag önskar att campingar skall vara. Därför ger jag den 5 husbilar för mysfaktorn, 4 husbilar för service och 2 husbilar för standard och läge.
Dagens etapp, bara 20 mil längre söderut, var till Salzburg, staden som är mest känd för sina berg, där delar av filmen ”Sound of music” spelades in.
Än en gång strulade jag till det för Tina och än en gång hamnade vi på den vackra men tidsödande tjeckiska landsbygden. Eva och Göran, som fortfarande satt som fastlimmad bakom ”Storknas”, började i förtäckta ordalag ifrågasätta min kompentens. Detta med all rätt. Men det var inte bara det som strulade denna dag, vilket inte får ses som en dåres försvarstal.
När vi körde in i Tjeckien monterar man en box i framrutan som registrerar när man passerar betalningspunkter på motorvägarna. Dosan laddades med pengar som skall räcka för den planerade resan genom Tjeckien och den skall lämnas tillbaka när vi lämnar landet. Om den inte lämnas tillbaka, så bötfälls man enligt instruktionen.
Det var nu Helena fick sitt första adrenalinpåslag. Eftersom jag lämnat betalvägarna, för att se hur den tjeckiska jordbrukaren lever, passerade vi gränsen till Österrike på en mindre allmän väg. Gränsstationen var helt obemannad och hur vi än letade hittade vi ingen återlämningsstation för vår betalbox. Alla vi frågade ryckte bara på axlarna, vi blev helt enkelt inte av med boxarna. Ett sånt j… la system. Även Göran fick en pulshöjare och tog till orda… hur svårt kan det vá att inom EU ha ett enhetligt system i stället för dessa krångliga hemmasnickrade varianter som finns i de olika sydeuropeiska EU-länderna.
När vi granskade instruktionen lite närmare visade det sej att man har en viss tid på sej att skicka tillbaka boxen per post, vilket ju kändes som en lättnad.
När vi kom in i Österrike är det ett liknande betalsystem på motorvägarna fast med en annan box, en EasyGo+ som drar pengarna direkt från ditt konto enligt ett avtal som tecknats med ett danskt företag.

Varje gång man passerar en betalpunkt piper det med en signal i dosan. Om det blir fyra snabba pip är det något som är fel och då måste man genast söka upp någon återlämningsstation för att åtgärda felet. Det pep fyra gånger i vår dosa och på den första tappen vi besökte fattade man ”nada”. Damen föreslog att vi skulle betala kontant för den sträcka vi kört vilket vi gjorde. Efter några knapptryckningar på datorn lovade damen att EasyGo+ skulle fungera igen. Med spänning såg vi fram mot nästa betalpunkt… och vad hände… jo det pep återigen fyra gånger.

Nu kom hustruns andra adrenalinhöjare för det var hon som hela tiden fick sköta snacket. In på nästa station, 10 personer före i kön och samma procedur som på den förra stationen.
Nu gav Helena sej inte så damen i kassan kallade till sej en dansk som fanns i kulisserna och som kunde konversera med oss på danska. I Österrike talar man nämligen tyska, bara tyska… punkt slut, oavsett vilken nationalitet turisten har.
Dansken talade om hur vi skulle förfara efter hemkomsten med vår EasyGo+ och efter ett bra samtal fick vi ytterligare en box, en österrikisk, så nu hade vi 3 boxar. Hallå eller!

Vid tretiden checkade vi in på Camping Nord-Sam strax utanför Salzburg. En körsträcka som normalt tar 2,5-3 timmar tog nu dryg 7 timmar. Detta är verkligen slöseri med dyrbar inarbetad semestertid.
Vårt främsta syfte med Salzburg var att få avnjuta en äkta österrikisk Wienersnitzel, vilket ju inte fanns på campingen.
Vi tog cykelbanan längs med floden Salzach in mot stadens centrum och efter ett besök på en kilometerlång marknad utmed floden hittade vi en härlig uteservering med vita dukar i en av stadens gränder.

Nöjda och glada med vita dukar och favoriten, Wienersnitzel

Wienersnitzeln och det personliga dryckesintaget blev till full belåtenhet och precis så bra som vi föreställt oss.
Det tredje resesällskapet, Eva och Dennis, anslöt på kvällen efter att ha sträckkört hemifrån. Dom hade ingen GPS som ledde dom på villovägar och dom körde inte genom Tjeckien.
Efter sedvanliga kramar och välkomstfraser dukade vi upp med sill och nubbe i ett väder som för stunden släppte fram solstrålarna. Äntligen ett midsommarbord utan regn.

Sent midsommarfirande i Österrike, i sol och värme

Trippelbron
Två övernattningar blev det på Camping Nord-Sam i Salzburg. Staden är vacker men i mina ögon något överreklamerad och den tillhör inte min 10 i topp lista. Campingen var inte heller till full belåtenhet.
Tomterna blev lite leriga i regnet och det var väl långt till stadens centrum. Därför ger jag Nord-Sam 3 husbilar för standard och läge men servicen var hel ok och får 4 husbilar.
Målet för dagen var Ljubljana i Slovenien. Det var söndag med många helgfirare i rörelse, men de 28 milen rullade på bra ändå. En del kortare stopp blev men det berodde, än en gång på att vägarna är avgiftsbelagda.
I Slovenien finns det, tack och lov, inga dosor. Där tar man en biljett vid första betalstationen och betalar när man kör av motorvägen. Ett enkelt gammalmodigt och beprövat system som fungerar utan datateknisk hjälp och problem.
Ljubljana var för oss en överraskande trevlig stad som vi gärna besöker vid fler tillfällen. Hela den gamla stadsdelen är bilfri och allt är uppbyggt runt floden River Ljubljanica Kanal som delar staden i två delar. Båda sidorna på flodens strandkant täcks av uteserveringar som överlappar varandra och trots detta så var det nästan fullt överallt i det vackra vädret.
Det mest fotograferade i Ljubljana är utan tvekan Trippelbron, tre mycket vackra broar som på ena sidan sitter samman och likt en solfjäder breder den ut sej med några meters mellanrum på motsvarande sida.

Den spektakulära trippelbron som sammanbinder staden

Adriatiska havet
Det blev bara en övernattning i Ljubljana eftersom vi förbokat plats på Camping Polari i Rovinj. Campingen, Ljubljana Resort, som vi lämnade var i stort sett lika trevlig som staden och jag ger den 4 husbilar rakt över alla kategorier.
Återigen väntade en kortare etapp på ca 20 mil. Första delen på härliga motorvägar men när vi närmade oss gränsen till Kroatien blev vägen smalare och kurvigare. Någon kilometer före gränsstationen blev det tvärstopp.
Efter en halvtimmes snigelfart, framme vid flaskhalsens mynning, gränsen, stoppades vi av militäriskt klädd personal med spikraka ryggar, spända blickar och neddragna mungipor. En barsk dam ropade DOKUMENTE !!! och snabbt fick vi fram våra pass. Efter en noggrann granskning av passen frågade damen med militärisk skarp röst och ännu hårdare blick om vi var ensamma i bilen. Helena gjorde en vänlig gest som visade att hon var välkommen in för att titta, men det blev för mycket så hon viftade i väg oss.
Jag kan förstå att man har kontroller för människosmuggling och sådant men måste man se helt jä…la livsfarlig ut för att utöva dessa kontroller. Det hade känts mindre olustigt om gränsvakterna varit normalt klädda och att dom bemött oss på ett vänligare sätt, kanske önskat oss en trevlig resa eller något i den stilen. Den militanta attityden känns inte bra och borde kanske inte ens finnas inom EUs gränser för man får väl ändå utgå från att 99,99 % av alla som passerar är helt vanliga människor utan kriminella syften.
Klockan 12,05 såg vi från höjderna ovanför gränsen, första skymten av Medelhavet och någon timma senare, när vi stod i kön till incheckningen på Polari Camping slöt den fjärde husbilen, med Anette och Kent, upp bakom oss.
Redan i planeringsstadiet ingick det att vägvalet, för att komma till Rovinj, var upp till var och en och nu var vi alla samlade.
Efter sedvanliga kramar, incheckning, uppställning av fordonen och första drinken svald, låg det åtta kritvita kroppar och plaskade i det kristallklara vattnet, likt isbitar som flyter runt i en Gin och Tonic.
Nu var äntligen väntan över, nu var vi framme helt enligt de planer som gjordes en mörk januariafton i Alingsås.

Rovinj, Kroatien
Pulahalvön, eller Istrien som den egentligen heter, ligger i den norra delen av Kroatien och gränsar mot Slovenien. Rovinj ligger ungefär på mitten av Pulahalvöns västra kust och ca 5 kilometer söder därom ligger Polari Camping.
Hela denna kuststräcka är mest känd för sina fantastiska bad. Vattnet är helt kristallklart med flera meter glasklar sikt till botten. Det kristallklara vattnet beror i första hand på att botten är stenig och fri från sand och andra mindre segment. Den steniga bottnen gör det svårt att komma ut i vattnet, vilket man avhjälpt med bryggor, badstegar eller ramper på flertalet campingar.
Bad, cykling och samvaro var det primära med denna förbokade vecka och det uppfylldes mer än väl.
Vi startade t.ex. en grupp som skulle hoppa i plurret varje morgon klockan 7 men redan den första morgonen lämnade halva gänget walk over. Några mornar senare kastade Helena in handduken och kvar var bara jag, Göran och Dennis. Innan veckan var slut hade även Göran gett upp.
Jag är över huvud taget ingen badnymf men jag måste säga att en bättre start på dagen, än ett dopp i ett härligt, något sånär varmt hav, i soluppgången är svåruppnåeligt.
Dagarna flöt på, vissa solade mer än andra, några cyklade mer och en del satt under parasollen och svalkade sej med något kallt. Det var ingen ankmarsch men oftast åt vi lunch och kvällsmat tillsammans, på någon bar eller under markisen.

Samkväm under markisen med hög mysfaktor

Umgänget var helt fantastiskt med skratt, gliringar och högt i tak. Stämningen var rå men hjärtlig, precis som det skall vara om man vill ha det trevligt. Eventuella politiska inslag kvävdes ganska snabbt.
Vid några tillfällen cyklade vi utmed kustremsan in till Rovinj och stadens gamla stadskärna som är uppbygg på en hög kulle. Smala stensatta gränder, runt hela kullen, leder upp till kullens topp och stadens stolthet, kyrkan Sankta Eufermias, som med sin höga höjd kan ses vida omkring från både land och hav.

Sankta Eufermias står stolt på sin höga kulle

Stadens uppkomst vet man inte så mycket om men den nämndes i skrift av en präst på 700-talet. Den nuvarande kyrkan byggdes på 1700-talet på resterna av en äldre kyrkobyggnad.
Förutom all kulturhistoria i den gamla stadskärnan finns det gott om utskänkningsställen och ”måste ha” grejer i de smala gränderna. Allt för att locka turister. Ett besök här en ljummen afton är verkligen en höjdare som etsar sej fast på hårddisken så hårt att den knappast går att deleta.
Även i den modernare stadsdelen vid hamnen duggar uteserveringarna tätt. Kort och gott, Rovinj med sina ca 14 000 fastboende är en turistvänlig stad, vilket många, många fler än vi hade upptäckt.

Rovinj är en mycket intressant stad med mycket av allt

En vecka går fort, för fort kan tyckas ibland. Vår sista eftermiddag tillbringade vi i och runt husbilen för det finns alltid lite att plocka med när man skall göra en förflyttning. På kvällen hade vi gemensamt restaurangbesök och därefter samkväm under markisen med glada och högljudda skratt.
Morgonen innan vår resa fortsatte till Krk tog vi avsked med Anette och Kent som valt en annan ö ytterligare några 10-tal mil längre söderut. Det var många kramar och lycka till innan våra vägar skildes för denna gång.
Det finns alltid delade meningar om en campings standard. Några nackdelar med Camping Polari, enligt min mening, var att den inte var anpassad för rörelsehindrade, det fanns t.ex. ingen möjlighet för rullstolsbundna att ta sej ut i vattnet. Hela campingen var hårt sliten med dåligt underhåll och eftersatt skötsel på växtligheten. Trots att allt var slitet så var städningen och service i hygienutrymmena till full belåtenhet. Campingens läge är helt fantastisk och tomterna var både stora och lättillgängliga, även för större ekipage.

Gott om plats för både ”Storknas”, markis och Sun View

Aktiviteter för barnen med vattenland, rutschbanor o.dyl.  var också helt fantastisk.
Jag ger Camping Polari 5 husbilar för läget och servicen, 4 husbilar för tomternas storlek och lättillgänglighet och 2 husbilar för skötsel och underhåll. Handikappanpassning och mysighet får ingen husbil alls.

Krk
Efter ca 14 mils körning utan några nämnvärda incidenter checkade vi in på Camping Jezevac i byn Krk på ön Krk. Vi hade förbokat tre platser och dom vi fick låg strax intill varandra.
När vi började baxa in husbilarna visade det sej att vår plats var för liten för ”Storknas” så vi bytte plats med Dennis vars husbil i sin tur var mer anpassad för Görans plats. Hur som helst, med lite flyttning hit och dit och med goda grannars hjälp kom vi till slut tillrätta.
Fortfarande var vår plats för liten för att veva ut markisen vilket vi inte påtalade för vi skuggades ändå av ett träd.
Någon timme efter att vi ställt i ordning det mesta och svalt ankommaren, banade några kraftiga vindbyar väg för ett välbehövligt regn med åska och regnbåge.

En vacker regnbåge avslutade den befriande åskskuren

Det var välkommet i den kvalmiga och syrefattiga värmen som framkallat svettpärlor på min indianfärgade kroppshydda.
Våra fem dagar på Krk blev snarlika dagarna vid Rovinj. Sola, bada, cykla och umgås. Även här fanns det en hamn och en gammal stadskärna, betydligt mindre men med gångavstånd från campingen.

Staden Krk med kyrkan och hamnen sedd från campingen

Våra 7-dopp fortsatte och nu var även Helena och Göran med på banan igen, men det var bara jag och Dennis som fullföljde samtliga 12 morgondopp.

Badpojkarna som badade i soluppgången varje morgon

Ön Krk är den näst största ön i Adriatiska havet, något mindre än Cres som ligger något längre västerut.
Staden Krk är störst på ön med ca 6 000 fastboende. Efter freden i Schönbrunn (1815) kom staden att tillhöra Österrike och efter första världskriget övertogs den av Sloveners, kroaters och serbers stat.
En del av stadsmuren samt vakttornet och två havsportar byggda i venetiansk stil är fortfarande bevarade.

Liksom på andra större campingar är utbudet stort på aktiviteter, tjänster och utflykter.
På Jezevac fanns ett antal massörer som i små tält utförde sina tjänster. Dessa utnyttjades flitigt av campinggästerna. Varför förstod jag inte, eftersom många såg ut som om dom blivit överkörda av en vält när dom lämnade massagetältet. Helena var, trots denna omilda behandling, helnöjd.
Det fanns även FiskSpa en bit utanför campingen som jag och Helena provade på. FiskSpa är ett fotbad med små med fiskar, Garra Rufa, som livnär sej på dina fötters döda hudpartiklar. Behandlingen känns som små lätta elstötar när ett 50-tal små fiskar nopprar bort de döda hudcellerna. Det var en kittlande och annorlunda känsla som jag gärna provar på igen.

Helena tycker det kittlar

Vi valde även en heldagstur till Plitvicesjöarna som är en av åtta Nationalparker i Kroatien. Det var ca tre och en halv timmars restid, en väg, mellan campingen och nationalparken. Resvägen blev inte så tråkig som man kanske skulle tro för det fanns en hel del intressant att se ute på den kroatiska landsbygden. Vår verbalerotiska guide höll oss vakna med information om kriget mellan 1991-2001 som delade upp Jugoslavien i sex nya läder, fattigdomen utanför kustremsan, turistinvasionen och mycket, mycket mer.
På våren 1991, under Jugoslaviens upplösning, blev Nationalparken platsen för ”Plitvices blodiga påsk” den första beväpnade konfrontationen med dödsfall som utgång.
Under bussresan såg vi fortfarande kulhål i fasader som man ännu inte hunnit, eller haft råd att renovera.
När man ser sådant så känns det väldigt, väldigt nära helt plötsligt.

Plitvicesjöarna

En av åtta Nationalparker i Kroatien 

Jag kan direkt säga att den guidade turen i Nationalparken var på tok för kort. För att kunna tillgodose alla synintrycken i denna fantsiska natur hade vi behövt minst den dubbla tiden.
Nationalparken, som är den mest kända i Kroatien, anses vara en av de vackraste sevärdheterna i Europa. Hela parkområdet är på knappt 30 000 hektar och finns sedan 1979 med UNESCOs världsarvslista.
Sjöarna, som är belägna mellan bergen Mala Kapela och Licka Pljesevica, är bundna till varandra genom vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på 156 meter. Inom naturreservatet finns totalt 16 sjöar som med sina spegelbilder av himmelen lyser upp den mörka gamla bok- och barrskogen. I den täta skogen lever både varg och björn och det finns 140 registrerade fågelarter samt gott om fisk i de skyddade vattendragen.

Det finns två entréer till Nationalparken och vår guida startade i den övre delen.

Den lilla färjan över Nationalparkens största sjö, Kozjak

Vi möttes av en oerhörd massa människor med samma intresse som oss men eftersom vår tur var förbokad smet vi förbi vissa köer. Vandringen började med en kortare båttur över Nationalparkens största sjö, Kozjak, och därefter började klättringen uppåt mot de sex största sjöarna i övre området.
Leden guiden valt var bra för vi gick hela tiden med fallen framför och ovanför oss vilket gav fantastiska synintryck och fotomöjligheter.
Det var mycket folk och det var väldigt trångt på lederna som, förutom naturstigar, bestod av spångar och trappor av trä.

Lite försiktighet fick ibland iakttagas

Träbroar och spångar smälter in i naturen

Det var ändå lättvandrat men det blev ofta långa köer när fotointresserade stannade upp för att ta den perfekta bilden.
Min bild av ett vattenfall är vatten som med stor hastighet slungas ut över en brant kant. Riktigt så ser inte fallen ut här.

En annorlunda syn på vattenfall

Från håligheter i berget, från trädrötter och annan vegetation strömmade det ut kraftiga vattenstrålar på olika håll i fallet. Det kunde vara ett tiotal strålar, med olika tjocklekar och med några meters mellanrum på samma plats, likt en jättestor dusch med en brunn/liten sjö som samlar upp vattnet nedanför. Fantastiskt häftigt.
När vi gått runt de större sjöarna i det övre området var det transport med tågbuss till den nedre entrén.

Kolla vandringsleden med de små människorna ovanför fallet

Nu var tiden knapp, vilket guiden påtalade vid fler tillfällen så det blev tyvärr en förkortad tur i det nedre området. Men vi fick åtminstone se och fota Plitvicesjöarnas stolthet, det drygt 70 meter höga fallet, från en utsiktsplats innan det bar av hemåt igen.

Som sagt, det fanns gott om vackra vattenfall i parken men det fanns även spegelblanka vattenytor utmed vandringslederna.

Några av alla spegelblanka sjöar i den grönskande naturen

Hela vandringen tog knappt 4 timmar, men med facit i hand hade vi behövt minst det dubbla för det var många leder och fall som vi tvingades hoppa över.
Det finns kanske en mening med det, för nu är det mycket möjligt att vi planerar in Plitvicesjöarna i någon framtida resplan, men då tar vi husbilen dit.

Gasteinerdalen
Efter fem underbara dagar med utflykt, regn och åska tillsammans med sol och härliga bad var det dags att rikta ”Storknas” mot norr igen.

Camping Jezevac var en mycket välskött camping i alla delar. Hygienutrymmena t.ex. var i stort sett bemannade dygnet runt. Det såg påkostat ut med vackra stendekorationer, murar, plattbelagda gångar och välskötta växter. För oss som växt ur den modiga tonårskostymen fanns det både badbryggor och handikappsramper som underlättade badandet.
Helt enkelt en camping för både äldre och yngre.

En trygg badramp för oss som nått försiktighetsåldern

Det enda som håller ner fullpoängaren är att tomterna inte har hängt med i utvecklingen.
Dom är mer anpassade för Fiat 500 och tält än för dagens större fordonspark. Därför ger jag inte Camping Jezevac fullpoängaren, den får i stället 4 husbilar och ett tält.

Framför oss låg drygt 40 mil till Gasteinerdalen vilket inte var med i vår tidigare planering. Men vårt resesällskap ville gärna åka till Bad Gastein och eftersom det är en av våra favoriter så ombestämde vi oss.
Vi valde de första milen på den tyska landsbygden för att slippa trafiken runt München vilket, med facit i hand, kanske var så där genomtänkt. På den tyska landsbygden finns det många små byar och städer med mycket trafik. Stoppen var kanske inte så långa, men många.

Sista milen i Gasteindalen är fantastiskt vacker med höga snöklädda bergstoppar, härliga österrikiska små byar, fäbodvallar och en slingrande flod, Gasteiner Ache, strax intill vägen.*
Vid fyratiden checkade vi in på Camping Bertahof mellan Bad Gastein och Bad Hofgastein. En mysig camping som vi besökt vid tidigare tillfällen.

En vacker reception på en härlig camping

Vi fick bra platser och när solen försvann bakom de höga bergen var det dags att leta fram för långa benkläder. Efter ett 40-tal mil norrut sjönk kvällstemperaturen från behagliga 26 grader till 16 grader.
Första dagen i Bad Gastein regnade bort, men ett lunchbesök på Salzburger Hof blev det i alla fall. Nästa dag i strålande solsken tog vi linbanan från Bad Gastein upp till Stubnerkogels topp på drygt 2 200 m.ö.h.
Från denna plats har man en fantastisk utsikt över dalen nedanför och Gasteiner Ache som likt en tunn rännil ringlar sej fram mellan byarna. Efter promenader på toppen med besök på utsiktsplatserna, topprestauranten och den spektakulära hängbron beslöt vi oss för att gå den slingriga stigen ner till mittstationen som ligger ungefär halvvägs ner i branterna.
Min något överviktiga kropp kommer alltid till sin rätt när jag cyklar i nerförsbackar, men det gjorde den inte i brant nedförslut på en ojämn stig.
Dom andra, med mer normala kroppsvikter, bar på lätta ryggsäckar. Jag bar också på en ryggsäck plus en magsäck, inklusive omkringliggande delar, på drygt 100 kilo.
För att undvika fritt fall utför berget tvingades varje fotisättning bromsa upp alla dessa kilon och jag vill lova att det var många fotisättningar innan jag nådde mittstationen.

Hur kan någon ens komma på en så fantastiskt urfånig idé

På darriga skakiga ben anlände jag mittstationens utskänkningsställe just som de andra fick in varsin öl. Om det var den första vet jag inte men jag vet att mitt självförtroende fått sej en rejäl omgång. Med darr på rösten bad jag Helena beställa en öl till mej samtidigt som jag tycktes se små skadeglada leenden på mina så kallade ”kompisars” läppar.
Hur som helst avslutade vi dagen på Bertha Hofs Restaurang med en utsökt Schweinshaxe.
Schweinshaxe är en tysk-österrikisk nationalrätt gjord på fläsklägg. Det råhuggna höftbenet läggs direkt på grillen med svål och allt vilket gör att svålen blir väldigt knaprigt. Hela köttklumpen serveras vanligtvis på en värmeplatta med senap och surkål.
Rätten är exakt lika god som den ser oaptitlig ut.

Norrut
Vi lämnade Gasteinerdalen efter bara två övernattningar, viket kändes som för kort, men nu började hemlängtan sätta sina spår.
Camping Bertahof har det där lilla mysiga familjära som oftast saknas på större campingar. Här är man du och tjenis med personal och ägare som alla månar om att man har det bra.
Vi har vid ett flertal tillfällen campat här och betyget blir alltid 5 husbilar från min sida. Här finns allt fast i mindre skala och dessutom har dom en mycket utsökt restaurang med en väldigt påkostad uteservering.
Målet för dagen var Regensburg, drygt 40 mil rakt norrut. Tyvärr hittade vi ingen ledig övernattningsplats där så damerna sökte febrilt i sina mobiler efter något i närheten. Eva hittade till slut en ställplats vid en sjö några mil ytterligare norrut som vid framkomsten visade sig ha lediga platser.
Termometern stod på 40 grader och solen brände som outspädd 80-procentig Rom. Sjön såg inbjudande ut men väl framme vid strandkanten visade det sej vara mer dypöl än sjö. Enda räddningen var ändå att slänga sej i den något svalkande lervällingen.

Kvällen avslutades i lugnets tecken och innan läggdags var det kramar och lycka till för morgondagen skulle skilja våra vägar åt, för denna gång.

Avsked, för denna gång i 30-gradig kvällsskymning

De andra paren skulle till Spreewald och vi, det vill säga min hustru, ville hem.

Marielyst, Danmark
Redan före klockan 7 startade vi vår 70 milafärd mot färjan i Rostock. Det flöt på otroligt bra på Autobahn denna dag. Inga stopp, inga incidenter, det bara rullade på. Redan klockan 3 kunde vi köra ombord på färjan och då hade vi även hunnit med ett besök på Border Shop.
Någon mil från Gedser, där färjan lägger till, hittade vi Marielyst Ny Camping. Det regnade och hade så gjort sedan några dagar tillbaka. Platserna, som var gräsbeklädda, såg väldigt vattensjuka ut men vi hittade ändå en som vi vågade backa ut vår 5,5 tonnare på, vi skulle ju bara övernatta där.

Tjörn
Vi vaknade av att regnet smattrade på taket. Oron steg, kan vi komma loss från den sumpiga gräsplatsen. Det gick, tack och lov, utan större besvär så det var bara att checka ut när receptionen behagade öppna.
Vi var för kort tid på campingen för att kunna poängbedöma den, men det vi upplevde var ändå att den tillhör kategorin ”mysiga campingar”.
Hela vägen hem, ca 50 mil, körde vi i regn eller ösregn. Det regnade till och med så mycket att Helena inte propsade på ett besök i Ullared, viket är brukligt när vi har vägarna förbi.

 

Kort sammanfattning
Vi tar det negativa först så är vi av med det. Trafiken, främst den tunga, måste man på något sätt lösa i hela Sydeuropa.
Det är inte acceptabelt att stå i bilkö, drygt en hel timme, för att betala några futtiga Euro i tunnelavgift.
Förutom tiden, vart tog miljötänket vägen.
Slutgnällt för denna gång.
Vägvalet till Kroatien och våra nya besöksmål var över förväntan bra.
Enda önskemålet, med facit i hand, var en övernattning till i både Cesky Krymlov och Ljubljana och i stället hoppa över Salzburg.

Cesky Krymlov

Ljubljana

Rovinj är en mycket trevlig stad att flanera i. Trevligaste sättet att åka mellan Rovinj och Polari Camping är, förutom cykel, taxibåt.
Vi tog även en båtsafari för att se på delfiner i sin naturliga miljö.

Delfiner som hittat andningshål mellan alla båtar.

Vi var långt ifrån ensamma på den plats där man garanterade att delfinerna fanns och visst såg vi några som hoppade och lekte mellan alla båtarna.
Kul med delfiner, men det vackraste var bilden av alla båtsilhuetterna i solnedgången.

Båtsafari med vacker solnedgång på Medelhavet

Staden Krk lika intressant att flanera i som Rovinj fast i mindre skala. Däremot var det gångavstånd till allt.

Staden Krk

Plitvicesjöarna var semesterns absoluta höjdpunkt.

En riktig turistmagnet

Av många ansedd som Europas vackraste plats men tyvärr fick vi för få timmar i parken denna gång. Detta kan man ju bocka av vid något annat tillfälle.

Det var vi som var med, plus kameragubben

Snygg uppställning på Camping Bertahof