Inledning
Efter en hÀrlig sommar hemma i Sverige, Àr det Äter dags att styra Carthagon mot Medelhavet.
Sammantaget har sommaren varit helt fantastisk med mÄnga hÀrliga husbilsresor i goda vÀnners lag.
Sommaren utflykter började med en husbilsmĂ€ssa i miniformat pĂ„ Hafstens Camping i BohuslĂ€n och pĂ„ Kristi HimmelsfĂ€rd besökte vi HansagĂ„rd Camping i Falkenberg. DĂ€refter var det dryckesmĂ€ssa pĂ„ Bert Karlssons camping, Ursand i VĂ€nersborg, innan vi drog i vĂ€g till Linköping för Ă„rets Liner For Two trĂ€ff. Den svenska midsommaren firade vi pĂ„ Dalsland Camping i Bengtsfors och nĂ„gon vecka senare var dags för ett besök pĂ„ Evert Taubes Malö, pĂ„ Sveriges framsida. I mitten pĂ„ juli blev det en 14 dagars tripp runt Siljan med Dalhalla och Tommy Körberg som huvudmĂ„l och ett besök hos min syster Grete i Avesta. PĂ„ vĂ€gen hem frĂ„n Dalarna, passade vi pĂ„ att besöka Hellekis pĂ„ Kinnekulle, som varit ett favoritmĂ„l sedan husbilserans intĂ„g i vĂ„ra liv. DĂ€refter blev det en 10-dagars tripp till Danmark med goda vĂ€nner frĂ„n Östergötland, samt nĂ„gra endagarsturer i nĂ€romrĂ„det innan vi avslutade sommarens Ă€ventyr med ett femdagars besök pĂ„ Elmia husbilsmĂ€ssa, i Jönköping.
PĂ„ vĂ„r hemsida har vi publicerat ”Liner for Two aktivitetstrĂ€ffen”, ”Siljan runt med Dalhalla” och ”Marsk TĂ„rnet” som Ă€r titeln pĂ„ Jyllandsresan.
Efter en hÀrlig svensk sommar, med synupplevelser och skratt frÄn goda vÀnners mer eller mindre sanna historier, kÀnns det bra att starta dom drygt trehundra milen mot Ärets övervintring.
Framför oss har vi, enligt planen, drygt ett halvÄrs permanentboende i vÄr trerummare pÄ hjul, vilket kÀnns helt fantastiskt eftersom vi bÄda Àr priviligierade tidsmiljonÀrer som sjÀlva bestÀmmer över dygnets alla timmar. GÄr nÄgot fel, har vi ingen att skylla pÄ, blir det rÀtt sÄ Àr det bara att njuta.
Som vanligt startade resan med tvĂ„ riktiga kontotömmare. GekĂ„s i Ullared med alla ”mĂ„steha” prylar och Bengt i Örkelljunga som servar Carthagons motorn och kollar att vĂ„r ”vinterbostad” hĂ„ller regnet pĂ„ utsidan.

Heiligenhafen, Tyskland
Vi lĂ€mnade Sverige, via Öresundsbron, just nĂ€r lövtrĂ€den förvandlats frĂ„n spirande gröna sommarnyanser till en palett av varma hĂ€rliga höstfĂ€rger.
FÀrgskalan, vid denna Ärstid, innehÄller allt frÄn ljusa gula till mörka rödbruna ockrafÀrger, som trots att vinterkylan börjat ge sej till kÀnna, ger en vÀrmande kÀnsla inombords.

Höstens underbara fÀrgpalett i varma hÀrliga ockrafÀrger

Efter drygt 15 mil genom fÀrdeneslandet var det dags att köra pÄ fÀrjan i Rödby, som binder samman det danska öriket med Nordtyskland.
Den enskilt dyraste delen pÄ alla vÄra resor söderut Àr just denna strÀcka pÄ knappt 60 mil.
Förutom kontotömmarna, GekĂ„s i Ullared och Bengt i Örkelljunga tillkommer en rejĂ€l broavgift mellan Sverige och Danmark och en Ă€nnu dyrare fĂ€rjekostnad mellan Danmark och Tyskland. Inte nog med det, i hamnen pĂ„ den tyska sidan ligger nĂ€sta stora kontotömmare, Bordershop Puttgarden, som tillhandahĂ„ller varor som i Sverige Ă€r extremt högt beskattade.
Med husbilen full av ”stĂ€mningshöjande godsaker” och ”mĂ„steha prylar”, samt en nyservad bil, checkade vi in pĂ„ en stĂ€llplats i Heiligenhafen, knappt tre mil frĂ„n fĂ€rjelĂ€get.  Heiligenhafen tillhör en av de platser som vi ofta besökt sedan husbilsepokens intrĂ€de i vĂ„rat liv.
VĂ€dret var soligt men gradantalen höll sej pĂ„ ensiffriga tal, men det blev Ă€ndĂ„ nĂ„gra kortare promenader utmed innanhavet Binnensee, som skiljer Östersjön frĂ„n byn och stĂ€llplatsen. TvĂ„ övernattningar blev det innan vi fortsatte vĂ„r resa mot sydligare breddgrader.

Greven, Tyskland
Ett namn med vÀrdighet har denna omtalade stÀllplats, som var mÄlet för dagen. Orten ligger knappt 40 mil sydvÀst om Heiligenhafen och för att komma dit mÄste man passera Hamburg som oftast innebÀr lÄngsamt eller helt stillastÄende trafik.
Sedan nĂ„gra Ă„r tillbaka har man i Tyskland, infört körförbud för all tung trafik pĂ„ söndagar, vilket var anledningen till att vi valde att köra denna strĂ€cka, pĂ„ en söndag. Det var ett bra beslut för trafiken, trots ett ihĂ„llande regn, flöt pĂ„ utan krĂ„ngligheter och strax före lunch checkade vi in pĂ„ stĂ€llplatsen, som i nordbors folkmun kallas ”Greven”.
Yachthafen und Wohnmobil Camp, som platsen egentligen heter, Àr frÄn början en smÄbÄtshamn som vid husbilarnas intÄg i fritidslivet, byggdes pÄ med en husbilsparkering. Den omtalade stÀllplatsen, ligger vid Dortmund-Ems-kanal cirka en mil söder om orten med det adliga namnet.
Som vi berĂ€ttat i tidigare Ă„rs ”Klimatresor” sĂ„ Ă€r ”Greven” en mycket populĂ€r samlingspunkt för husbilsĂ„kare som reser kors och tvĂ€rs genom Tyskland.
Anledningen till populariteten kan man förstÄ, om man Àr intresserad av att gÄ och cykla. Platsen ligger lÄngt ute pÄ landsbygden, lÄngt frÄn kontotömmande inköpsstÀllen och annat som lockar i stadslivet. Det Àr rena sparbössan att vistas hÀr, vilket vi var tacksamma för med tanke pÄ resans kostnader hittills.
Vi hade turen att för tredje gÄngen i rad fÄ den mest attraktiva platsen, A16, som bara ligger nÄgra meter frÄn kanten pÄ Dortmund-Elms-kanal och dom lÄnga kanalbÄtarna som tyst och stilla glider förbi.

Den lĂ€ngsta prĂ„men som passerad oss var 160 meter lĂ„ng 

I Tyskland finns ett hundratal mer eller mindre lĂ„nga kanaler som började byggas redan under 1800-talet. En av dom Ă€r just den 265 kilometer lĂ„nga Dortmund-Elms-kanal, som rinner förbi ”Greven” och som knyter ihop Nordsjön med RuhromrĂ„det.
NĂ€stan alla gamla kanalerna har genom Ă„ren breddats och kurvor har rĂ€tats ut, för att anpassas till de allt lĂ€ngre och tyngre godsprĂ„marna. Dortmund-Elms-kanal Ă€r inget undantag och bara nĂ„gra kilometer frĂ„n stĂ€llplatsen finns ett sĂ„dant  ombyggnadsomrĂ„de.
I början pÄ 2000-talet rÀtade man hÀr ut nÄgra kurvor samtidigt som man byggde en större och starkare akvedukt.

Den gamla akvedukten fÄr i dag tjÀna som cykelbana

Den nya akvedukten, vattenrÀnnan, sedd underifrÄn.

Att bygga och flytta markmassor till en ny plats i naturen Àr i dag bara en penningfrÄga. Med dagens maskiner, grÀvskopor, dumprar, mÀtinstrument och sÄ vidare, Àr nÀstan inget omöjligt. Men att göra detsamma, för 200 Är sedan, helt utan dessa hjÀlpmedel, med bara mÀnsklig styrka och hjÀrnor, Àr mindre begripligt.
Tre övernattningar blev det pĂ„ ”Greven” innan det var dags att knappa in nĂ€sta mĂ„l pĂ„ vĂ„r GPS.
Vi har valt att kalla vÄr GPS för Tina, efter den kÀnda kartlÀsaren Tina Thörner som med stor framgÄng och skicklighet guidade rallyförare runt i skogarna för drygt 20 Är sedan.

Remich, Luxemburg
Efter mÄnga hÀrliga cykelturer utmed Dortmund-Elms-kanal var det dags för ytterligare en förflyttning nÄgra mil söderut.
Vi startade tidig morgon och möttes ganska snart, av hetsig och tÀt trafik pÄ A1:an. Tyska autobahn, som vi skrivit om vid ett flertal tillfÀllen, har med Ären utökats till en enda lÄng arbetsplats för vÀgarbetare och lÄngtradarchaufförer.
Den tunga trafiken, som bara ökar i intensitet, gör att det stÀndigt pÄgÄr ombyggnader och underhÄllsarbeten pÄ det hÄrt belastade vÀgnÀtet.
Det Àr ett otroligt stort vÀgnÀt som tyskarna har att jobba med, vilket inte Àr sÄ konstigt eftersom nÀstan all transport inom EU mÄste passera landet.
Förr var hela högerfilen ett lÄngt pÀrlband av lÄngtradare vilket det Àven Àr i dag. Med idag Àr Àven stora delar mittenfilen de tunga fordonens fil.
Jag kallar mej varken vetenskapsman eller expert, men mina tankar Àr att frihandelsavtalen mÄste vara den i sÀrklass största miljöboven som finns.
BĂ„tar, flyg och framförallt lĂ„ngtradare flyttar matvaror, klĂ€der och andra ”mĂ„ste ha prylar” kors och tvĂ€rs över dom stora kontinenterna, vilket vi pĂ„ denna del av jordklotet, frĂ€mst kan beskĂ„das pĂ„ Autobahn i Tyskland.
Efter knappt 40 mil och nĂ€stan nio timmars kryssning mellan lĂ„ngtradare och hobby racerförare torkade jag svetten ur pannan och stĂ€llde Carthagon pĂ„ plats i Remich. 
NÀstan direkt efter ankommaren och ett par glas frÄn den röda buteljen, tog John Blund över rodret.
Storhertigdömet Luxemburg Àr ett pyttelitet land som ligger inklÀmt mellan Belgien i vÀster och norr, Tyskland i öster och Frankrike i söder.
Landet Ă€r, trots sin litenhet med cirka 600 000 innevĂ„nare, ett av dom tre rikaste i lĂ€nderna i hela vĂ€rlden, per capita.
VÀlstÄndet byggdes upp av en framgÄngsrik industri som i dag Àr ett framgÄngsrikt finanscentrum med en stark bank- och finanssektorn. Luxemburg Àr Àven sÀte för flera EU-organ och andra internationella organisationer dÀr flera stora globala storkoncerner har sin hemvist.
Förutom den egna arbetskraften hÀmtar man hjÀlp frÄn pendlarna i grÀnslÀnderna.

Troyes, Frankrike
Utvilade och pigga efter gĂ„rdagens, nĂ„got jobbiga etapp, var det Ă„ter dags att sĂ€tta sej bakom ratten. Vi lĂ€mnade ”lilleputtlandet” i gryningen och efter bara nĂ„gon mil passerade vi grĂ€nsen till Frankrike.
I Frankrike Àr nÀstan alla större motorvÀgar, sÄ kallade betalvÀgar, vilket Àr pÄ bÄde gott och ont. Det onda Àr att det blir dyra mil och det goda Àr att det Àr vÀldigt lÀttkört, med gles trafik och slÀta fina vÀgbanor.
Vi vÀljer oftast att nyttja betalvÀgarna, inte för att vi har nÄgot överflöd av pengar, men det Àr alltid skönt att kunna göra nÄgot annat, Àn att bara inta rygglÀge efter en dagsetapp.
Efter drygt tre timmars körning checkade Helena in oss pÄ Aire de Camping-car, Troyes La Champagne och vi möttes av en mycket vacker parkliknande camping, med lövtrÀd i vackra höstfÀrger och stora grÀsmattearmerade uteplatser.
Efter stödbensölen kom regnet, vilket gjorde att vi Àgnade resten av eftermiddagen Ät hygien, hunger och törst, innan det var dags för intrigerna i Robinsson.
Troyes, som var den antika huvudstaden i regionen Champagne, Ànda fram till slutet pÄ 1800-talet, Àr fortfarande i dag mest kÀnd för sina vingÄrdar och sina goda champagner.
Cathedral Saint Pierre-Saint Paul de Troyes Àr, bland mÄnga andra kulturella gamla byggnader, den mest kÀnda.

En enorm byggnad med svindlande höga valvbÄgar

En helt fantastisk byggnad som överlevt tvÄ vÀrldskrig

Katedralen Àr klassad som ett historiskt monument som undgÄtt dom tvÄ vÀrldskrigen med förskrÀckelse med enbart lÀttare skador. VÄrat intryck efter en heldag i staden var att vill man se historiska gamla byggnader sÄ finner man dom i Troyes.
Förutom alla kyrkor och katedraler Àr den gamla stadsdelen en riktig sevÀrdhet i min smak.
Trots att jag Àgnat hela mitt yrkesverksamma liv Ät byggnation, hade jag svÄrt att se mej mÀtt pÄ alla snedvridna korsvirkeshus. Det var som att slita godispÄsen frÄn ett barn nÀr Helena sa att vi skulle dra vidare.

Det var svÄrt att slita sej frÄn dessa fantastiska byggnader som vittnar om en svunnen tid

Vi fick en heldag i Troyes, trots att vÀdret inte var pÄ sitt allra bÀsta humör, med cykelturer och upplevelser som vi kanske inte hade förvÀntat oss. Men vi kan nog summera det hela med att, Àr man det minsta intressera av gamla byggnader, sÄ Troyes ett bra besöksmÄl.
Dessutom fĂ„r man inte glömma, Ă€r man i distriktet Champagne sĂ„ ett Ă€r ett glas med bubbel, pĂ„ en uteservering ett mĂ„ste. 

Val dÂŽ Amboise, Frankrike
MĂ„let för dagen var Ile d’OlĂ©ron som Ă€r den största ön lĂ€ngs franska Atlantkusten och den nĂ€st största franska ön, efter Korsika.
StrÀckan dit var cirka 63 mil sÄ vi valde att dela upp den i tvÄ delar och med dagens hjÀlpmedel Àr det inga konstigheter att hitta övernattningsplatser. Helena, som sköter den delen, gurglade snabbt fram en plats som lÄg drygt 30 mil frÄn Troyes.
Vi fortsatte pÄ slÀta fina, men dyra betalvÀgar och redan vid lunchtid rattade vi in Carthagon pÄ en annan, men mycket mindre ö, Ile dŽOr, som ligger mitt i floden Loire.
Än en gĂ„ng hamnade vi pĂ„ parkliknande camping, fast denna var cirka 10 gĂ„nger sĂ„ stor som den i Troyes. Vi fick en jĂ€ttefin plats under dom höstfĂ€rgade lövtrĂ€den som med Ă„rstidens rĂ€tt hade börjat slĂ€ppa sina blad.

 Helena kopplar av i den lummiga parken

Ile dŽOr Àr drygt tvÄ kilometer lÄng och ungefÀr 500 meter bred och den har landförbindelse med flodens bÄda sidorna.
Förutom tvÄ stora campingar och nÄgra enstaka fastigheter bestod ön av rekreationsomrÄden med cykelleder, promenadleder, utegym och sÄ vidare.
Det finns Àven en jÀttestor anlÀggning för olika friidrottsaktiviteter, trÀningsplaner och sÄ vidare och fotbollslaget Amboise har sin hemmaplan pÄ ön samt en stor parkering för supportrarna.

Broarna som leder ut turister och supportrar till ön

Amboise Ă€r en turistattraktiv stad, trots sin litenhet med knappt 14 000 invĂ„nare.
Magneten som drar turister frÄn nÀr och fjÀrran Àr frÀmst det enorma slottet Chateau dŽAmboise.
Vi gjorde ocksÄ ett besök pÄ det gigantiska slottet och det som fascinerade oss mest var ordningen och skötseln pÄ allt frÄn grusgÄngar och plattsÀttningar till de gigantiska trÀdgÄrdarna uppe pÄ toppen. Sen var ju utsikten över Loirefloden och Ile dŽOr inte att förakta.

Chateau dŽAmboise, sedd frÄn vÄr campingplats

En annan sevĂ€rdhet som lockat turister Ă€r Mona Lisas skapare, Leonardo da Vinci, (1452–1519) som bodde hĂ€r i Amboise under sina sista tre levnadsĂ„r.

Slottet i Ambosie dÀr Leonardo da Vinci bodde sina sista Är

En staty i brons av konstnÀren finns pÄ ön Ile dŽOr

Den lilla men mycket vackra staden har förutom ovanstÄende attraktioner utsetts till centrum för den lokala vinindustrin.

Ile d’OlĂ©ron, Frankrike
Ile d’OlĂ©ron, som till ytan Ă€r ungefĂ€r hĂ€lften sĂ„ stor som Gotland, Ă€r en mycket trivsam och hĂ€rlig ö pĂ„ den franska atlantkusten.
Ön har broförbindelse med Saint-Trojan-les-Bains och det man möter först pĂ„ ön Ă€r en gammal fĂ€stning, Citadelle du Chateau-deÂŽ Oleron, samt en bebyggelse med smala gator och lĂ„ga stenhus, frĂ„n samma tidsepok.
Hela byn runt den lilla hamnen prĂ€glas av ostronnĂ€ringen. De smĂ„ ostronhusen, som i dag bytts ut mot större och modernare industrier, Ă€r numera tillhĂ„ll för konstnĂ€rer och lycksökare som sĂ€ljer allt frĂ„n öl och vin till ”mĂ„ste ha grejor”. FĂ€rgsĂ€ttningen pĂ„ dom gamla bodarna har man överlĂ„tit helt Ă„t innehavarna, utan hĂ€ngslen och livrem och det har blivit ett rejĂ€lt lyft, ett fantastiskt inslag, i den Ă„ldriga slitna hamnen.,

Detta hade aldrig kunnat hÀnda hemma, trevligt eller hur?

Eftersom vi besökt denna del av ön tidigare, lade vi en nÄgot begrÀnsad tid hÀr, vid detta besök.
Det som var nytt för oss den hÀr gÄngen, var att vi för första gÄngen nÄgonsin, provade pÄ att Àta innehÄllet i dom vackra skalen.

Helena gjorde tummen upp och jag höll mej mer neutral.

Du kan lĂ€sa mer om Citadellet och byn pĂ„ vĂ„r hemsida under rubriken ”Klimatemigranten 2022-23”.
Den hĂ€r gĂ„ngen sökte vi oss i stĂ€llet till La Cotiniere pĂ„ öns sydvĂ€stra sida. HĂ€r finns en by och en hamn  som Ă€r betydligt yngre och modernare Ă€n Citadellet och som i dag Ă€r den största och viktigaste fiskehamnen pĂ„ ön. HĂ€r finns mer Ă€n 100 fiskebĂ„tar som sju dagar i veckan, klockan 15, sĂ€ljer sin fĂ„ngst pĂ„ den livliga fiskmarknaden i hamnen.
Gatan utmed hamnen Àr en enda lÄng strÀckning med allt som en turist kan önska sej. Vi kom hit, kanske inte vid helt rÀtt tidsval, mitt under fransosernas middagsvila samtidigt som dom flesta turisterna vÀnt hemÄt. Man kan sÀga att det var ganska dött, med stÀngda barer och affÀrer, men det var ÀndÄ roligt att fÄ se den stora hamnen.
Det blev ett kort besök innan det var det dags att cykla, drygt en och en halv mil tillbaka till husbilen.

FiskebÄtar styrs in i den stora hamnen med hjÀlp av Fyren

Efter tre nÀtter i fantastiskt sommarvÀder och sex mil pÄ jÀrnhÀsten, var det dags att ge sej ut i trafiken igen.
MĂ„let framför oss var lite drygt 40 mil till Saint-Jean-de-Luz, som ligger vid Biscayabukten, strax norr om den spanska grĂ€nsen. 

Urrugne, Frankrike
Vi hade gĂ€rna stannat nĂ„gon dag till pĂ„ Ile d’OlĂ©ron, men eftersom metrologerna visade regn nĂ€stkommande dag, bestĂ€mde vi oss för att köra ytterligare nĂ„gra mil söderut.
LÀngst in i Biscayabukten, strax norr om spanska grÀnsen, ligger Saint-Jean-de-Luz, en liten by som vi lÀst en del om.
Vi knappade in mĂ„let pĂ„ ”Tina” som visade att det var drygt 40 mil till en camping i Urrugne, som ligger pĂ„ cykelavstĂ„nd frĂ„n byn.
Metrologernas farhÄgor var helt rÀtt, det regnade mer eller mindre kraftigt hela vÀgen och nÀr vi vÀl kom fram var det fortfarande ihÄllande regn.

Mellan Heiligenhafen och Greven, fick det högra torkarbladet för sej att leva ett eget liv. Det for fram och tillbaka pÄ rutan, utan nÄgra bestÀmda vÀndpunkter, och ibland vÀnde den till och med utanför den högra fönsterstolpen.

I Greven, kallade jag hjĂ€rncellerna till möte i HjĂ€rnan, eller ”tomrummet ”som vissa kallar platsen.  Dagordningen bestod enbart av en punkt.
-”Hur löser vi problemet med torkarbladet”.
Ordet var fritt och förslagen var bÄde bra och orealistiska.
MÄnga röstade pÄ att helt ta bort bÄde torkarblad och arm, men det fanns nackdelar med förslaget.
1. Det ena var att det krÀvs specialverktyg för att ta bort torkararmen.
2. Ett annat var att dÄ ser Helena inget.
 -Citat: DĂ„ har ju inte Helena nĂ„gon utsikt vid regn.
DÄ kom, vÀn av ordning, en av dom klokare i hjÀrngÀnget, (hjÀrncellerna) med sitt förslag.
Vi tar bort torkarbladet och lÄter torkararmen sitta kvar. Sedan lindar vi Ànden pÄ torkararmen med en trasa.
Efter en del kÀbbel och omröstning klubbades följande förslag som fördes in i protokollet.

Beslutet 2024 10 15
1. – Vi behĂ„ller torkararmen men tar bort gummibladet. 
2. – Vi lindar den yttersta delen pĂ„ armen med en tjock trasa som vi fĂ€ster med buntband, modell tunna

PÄ de senaste förflyttningarna fick vi se resultatet

Helena fick sitt synfÀlt, lite smalt kanske, men ÀndÄ nÄgot

PÄ grund av det ihÄllande regnandet, blev det bara en natt pÄ campingen i Urrugne.

Ribadesella, Spanien
Redan efter ett par mil frÄn Urrugne, passerade vi grÀnsen till Spanien. VÀdret var fortfarande regnigt och vÄrt nÀsta planerade mÄl lÄg cirka 30 mil rakt vÀsterut pÄ den spanska kustremsan mot Biscayabukten.
Det blev en repris pÄ dom tvÄ senaste dagarna.
Vi checkade in pÄ en sunkig och vattenskadad camping, vi satt i husbilen hela kvÀllen, sov, packade ihop och lÀmnade platsen dagen efter.
Det blir som det blir nÀr det inte blev som det skulle.
VÀdret kan man inte göra sÄ mycket Ät men vi hoppas kunna besöka bÄde Urrugne och Ribadesella, vid nÄgot mindre vattenskadat tillfÀlle.

Foz, Spanien
Vi startade tidig morgon mot vÄrt nÀsta mÄl pÄ den spanska nordkusten. Regnet hade upphört och redan efter nÄgon timme kunde vi skönja en klarblÄ himmel och en sol som vÀrmer upp den kalla jordskorpan.
Den spanska kustremsan i norr, Àr en av dom vackraste strÀckningarna vi har kört pÄ nÄgonsin. Landskapet Àr böljande, med mycket höga berg som sluttar ner mot dom dramatiska klippformationerna som hÄller Biscayabuktens vÄldsamheter pÄ betryggande avstÄnd frÄn bebyggelsen.
Det Àr tjusigt, mycket tjusigt, men kuperat. GÄr det inte brant uppför sÄ gÄr det brant nerför och dÀremellan nÄgra kortare avsnitt som Àr helt plana.
Biscayabukten Ă€r kĂ€nt för sitt opĂ„litliga vĂ€der. PĂ„ bara nĂ„gra minuter kan det frĂ„n kav lugn blĂ„sa upp till full storm, vilket  mĂ„nga nu ensamstĂ„ende  fiskarfruar fĂ„tt uppleva, genom Ă„ren.
Efter knappt 25 mil checkade vi in pÄ en stÀllplats nÄgon kilometer frÄn den lilla byn Foz. Det var en helt modern stÀllplats, en sÄ kallade Area Camper Park, som Àr den nya campingtrenden, för oss som Äker husbil. Det skall vara lÀtt att komma in och ut och det skall var grusade platser och gÄngar, lÄngt frÄn dom traditionella vattensjuka grÀsmattorna som det var förr, nÀr man bara campade pÄ sommartid.
FrÄn stÀllplatsen gÄr det en mycket vacker cykel och gÄngvÀg in till den lilla byn Foz och bÄthamnen, som vi nyttjade.

Cykel och gÄngvÀg utmed den dramatiska kustremsan.

Efter ett kortare besök i byn och cirka en mils cykling, fram och tillbaka, var det dags för bilvĂ„rd, bĂ„de ut och invĂ€ndigt. Vi fick till och med lov att tvĂ€tta hela husbilen pĂ„ stĂ€llplatsens serviceplatta.   
DÄ fick jag en ideŽ, som campingÀgare borde suga pÄ.
NÀstan alla camping- och stÀllplatser har en platta dÀr man kan fylla och tömma sina tankar. Denna yta, med bÄde vatten och avlopp stÄr för det mesta tom. Vi husbilsÀgare ofta har svÄrt att hitta platser dÀr vi kan tvÀtta vÄra fordon. Husbilar Àr för stora, för höga och sÄ vidare för vanliga tvÀtthallar. Varför inte nyttja campingarnas serviceplats till biltvÀtt ocksÄ?
Alla campingĂ€gare skulle kunna tjĂ€na en slant pĂ„ denna service. Vatten och avlopp, som vi sagt tidigare, finns ju redan, den enda investeringen som behöver göras  Ă€r en ramp, knappt tvĂ„ meter hög, flyttbar eller fast, sĂ„ att man kan tvĂ€tta taket ocksĂ„ samt ett digitalt bokningsschema.   

A Coruna och Santiago de Compostela
TvĂ„ nĂ€tter blev det pĂ„ stĂ€llplatsen vĂ€ster om Foz, innan det bar ivĂ€g mot resans mest kulturella mĂ„l. MĂ„stemĂ„l, som mĂ„nga poĂ€ngterar att ”dom mĂ„ste ni besöka”.
Cirka 15 mil i sydvÀstlig riktning, frÄn Foz, ligger A Coruna och det som lockar turister dit Àr framför allt Herkulestornet.
Tornet började byggas redan pÄ 300-talet och den anses vara det enda romerska tornet som fortfarande Àr i bruk.
Fyren renoverades 1788-1806 och man Àr lite osÀker pÄ, hur mycket som finns kvar av originalet.
Den 57 meter höga fyren Àr imponerande och platsen den ligger pÄ, en hög kulle, gör att den ser Ànnu mÀktigare ut.
Det var fler Àn vi som ville se fyren och det kryllade av smÄbilar som stressigt och irriterat letade efter en parkeringsplats. Att vi skulle hitta nÄgon, med vÄran sjutonnare, var inte att tÀnka pÄ.
Men efter nĂ„gra varv i trĂ€ngseln, hittade vi Ă€ndĂ„ en bussficka, sĂ„ att jag kunde gĂ„ ut och ta en bild pĂ„ den mĂ€ktiga gamla och omtalade fyren, Herkules. 

Herkulestornet ser verkligen stÄtligt ut pÄ sin höga kulle

Med tungan rĂ€tt i mun stĂ„ngade vi oss ut ur kvartmiljonsstaden och den hetsiga trafiken pĂ„ de  trĂ„nga gatorna.
Nu kunde vi bocka av ett mÄstebesök och nÀr vi ÀndÄ var pÄ gÄng, beslöt vi oss för att bocka av ett till, samma dag, Cathedralen i Santiago de Compostela.
Santiago ligger bara sju mil söder om A Coruna och trots pulshöjaren vid Herkulestornet , kÀndes det okey att ratta vidare.
NÀr vi nÀrmade oss Santiago hade stressen frÄn
A Coruna slÀppt, som tur var, för direkt efter stadsgrÀnsen till Santiago kom nÀsta pulshöjare.
Det blev trÄngt och stressigt och bilfilera kÀndes mer anpassade för hÀst och vagn, Àn för stora husbilar.
Helena, husbilens egna ”Ullabella” hade bokat in oss pĂ„ en terrasserad camping utanför sjĂ€lva stadskĂ€rnan, nĂ„gon kilometer frĂ„n de  kulturella sevĂ€rdheterna.
Efter ankommaren, ett glas av det röda, var det buss som gÀllde in till den historiska stadskÀrnan och vi blev mycket imponerande av det vi fick se.
Hela den gamla stadsdelen, inklusive katedralen, har behÄllit sin charm med bilfria trÄnga gator, gamla bostÀder, trottoarserveringar och sÄ vidare.
Cathedralen i Santiago de Compostela, Àr kÀnd för att det Àr slutmÄlet för vandrande pilgrimer frÄn nÀr och fjÀrran.

Santiago de Compostela Ă€r pilgrimernas ”Mecka”

Det finns mÄnga olika pilgrimsleder, framför allt i Frankrike och Spanien, men alla har ett gemensamt, de strÄlar samman vid aposteln Jacobs gravplats i Cathedralen i Santiago de Compostela.
Den 80 mil lÄnga Jakobsleden, som Àr den mest kÀnda, gÄr frÄn Frankrike utmed hela den norra delen av Spanien.
Första pilgrimen att vandra den lÄnga strÀckan var Gottskalk, biskop av Le Puy och dÀrefter har massor av pilgrimer vandrat de 80 milen.
Heliga Birgitta anses vara den första svensk som vandrat den lĂ„nga strĂ€ckan och det gjorde hon tillsammans med sin make Ulf Gudmarsson, 1341–1342.
I modernare tid, 2004, vandrade  Agneta Sjödin, Gundes lekkamrat pĂ„ Fort Bayard; strĂ€ckan som hon ocksĂ„ publicerat i bokform.

Vid vÄr första anblick av den enorma Cathedralen, fick vi bÄda tÄrar i ögonen. Den var mÀktig, otroligt mÀktig och framför porten, pÄ den stora planen fanns det gott om turiser och uttröttade pilgrimmer.
PĂ„ vĂ„r korta vistelse framför Cathedralen, anlĂ€nde minst ett tjugotal ryggsĂ€cksklĂ€dda pilgrimer som slĂ€ngde sina packningar pĂ„ marken, stĂ€llde sej pĂ„ knĂ€ och strĂ€ckte ut sina armar mot Cathedralen och bara skrek ut sin glĂ€dje av att ha fullföljt vandringen. Det var Ă€kta kĂ€nslor utan skam och Ă„terhĂ„llsamhet, för vad omgivningen tycker och tĂ€nker.   
Efter dessa kulturella upplevelser pÄ en och samma dag satt det gott med lite dricka och mat pÄ en bar i den gamla stans grÀnder.
Efter mat och dryck och en hjÀrna full av minnesbilder tog vi en taxi tillbaka till den terasserade campingen As Canselas.

Caminha, Portugal
För att undvika den allra hetsigaste trafiken, lÀmnade vi campingen i Santiago redan innan tuppen hade börjat gala.
Det gick helt bekymmersfritt och ganska snart var vi ute pÄ dom större trafiklederna igen.
Framför oss hade vi drygt 14 mil till Caminha i Portugal, dĂ€r ”Ullabella” gurglat fram en camping.
Vi checkade in pÄ en mycket trevlig campingplats, inne i en högvÀxande tallskog och bara ett stenkast frÄn floden Minho som skiljer Spanien frÄn Portugal.
VÀdret var helt underbart, det var tyst och lugnt och det var framförallt lÄngt frÄn storstadsskrammel och neonljus. Det var precis detta vi behövde just nu.
Strax efter anlÀggaren, som denna dag var röd, besökte vi en restaurang bara nÄgra hundra meter frÄn campingen.
Det var inte den billigaste menylistan vi sett, inte den godaste heller, visade det sej. Men utsikten frĂ„n restaurangens panoramafönster, över floden Minhos utlopp i Atlanten, var helt magnifik. Det var nĂ€stan sĂ„ att man fick stĂ„pĂ€ls av allt det vackra. Flodmynningen, smĂ„bĂ„tarna som lĂ„g för ankare, bergen pĂ„ den spanska sidan och sist men inte minst, den gamla byn Caminha. 
Minho Àr den flod som skiljer hela norra Portugal frÄn Spanien. En till synes ganska smal flod som innan utloppet, vid Caminha, breddar ut sej till en mycket bred, men ganska grund sjö.
Vid lÄgvatten till exempel, förvandlas stora ytor till sumpiga sandbankar med landsatta bÄtar och hungriga sjöfÄglar, som bildas mellan dom djupare flodfÄrorna.

Skedstorkar hittar sin föda nÀr tidvattnet sjunker undan

och kölbÄtarna lÀgger sej till vila, tills vattnet Äterkommer

I Atlanten, bara ett par hundra meter frÄn floden Minhos utlopp, klamrar en gammal fÀstning sej fast pÄ en klippa som sticker upp ovanför Atlantens yta.

Den medeltida borgen Forte Insuha, utanför Minhos utlopp

Fortet Insuha byggdes under medeltiden för att skydda regionen Caminha, frÄn inkrÀktare som ville ta sej in i floden Minho.
TyvÀrr fanns det ingen möjlighet att fÄ besöka fÀstningen som bara har öppet pÄ sommarhalvÄret.
DÀremot tog vi nÄgra riktiga lÄngturer pÄ jÀrnhÀstarna utmed den portugisiska kuststrÀckan.
Vi hittade en skogsstig som utgick frĂ„n  campingen som fortsatte rakt in i tallskogen. Det var en mycket fin stig, bred och upptrampad och vi förvĂ„nades över att vi mötte sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor som bar pĂ„ tunga ryggsĂ€ckar. Det tog en stund, men efter nĂ„gon kilometer förstod vi att vi hamnat pĂ„ en av alla pilgrimsleder som finns i dessa trakter.

En upptrampad Pilgrimsled som mÄnga gÄtt pÄ genom Ären

Efter nÄgra kilometer tog skogsstigen slut och vi kom till en bebyggelse, med tomma hus och fördragna jalusier.
Vi kom ut pĂ„ var en amatörmĂ€ssigt lagd kullerstensgata i sommarstugeomrĂ„det, som varken var gĂ„- eller cykelvĂ€nlig. Framför allt inte cykelvĂ€nlig för nĂ€r jag satt dĂ€r pĂ„ min stelbenta jĂ€rnhĂ€st och skakade pĂ„ dom utslĂ€ngda kullerstenarna, funderade jag pĂ„ om min tandlĂ€kare verkligen limmade fast stifttĂ€nderna ordentlig. Vilket jag senare kunde konstatera att han hade gjort. 
NÄgra hundra meter senare kom vi till en skyltad, slÀt och fin cykelvÀg, som gick lÀngs med Atlantkusten.
Vi gled i sakta mak, med landsbygd pÄ den vÀnstra sidan och Atlanten pÄ den andra. Landskapet var omvÀxlande med lÄnga hÀrliga sandstrÀnder och karga bergspartier som slipats runda av de stÀndigt inrullande vÄgorna.
Vi var lĂ„ngt ifrĂ„n ensamma pĂ„ denna vackra betongbelagda led utmed Atlanten. Vi samsades med vandrare som bar pĂ„ stora ryggsĂ€ckar, barnfamiljer med smĂ„ttingar som hade spring i benen, gamlingar som tog sej fram i ultrarapid, cyklister med mer eller mindre snabba klĂ€der och sĂ„ vidare och sĂ„ vidare. 
Efter ytterligare nÄgra kilometer kom vi fram till en större by som heter Ancora och dÀr hittade vi en avstickare genom ett deltaomrÄde som skilde byn frÄn Atlanten.
Man hade byggt en flera hundra meter lÄng trÀramp genom ett sumpmarksomrÄde för att nÄ den milsvida vita sandstranden pÄ den andra sidan deltalandskapet.

Jag glider fram pÄ den lÄnga rampen genom sumpmarkerna

Helena tycks ocksÄ njuta av tystnaden i deltaomrÄdet

Den fantastiskt vackra, milsvida vita sandstranden i Ancora

Vi vet inte hur lÄngt den vackra gÄng- och cykelleden strÀcker sej men vi följde den knappt en mil innan det var dags att vÀnda tillbaka.
PÄ hela strÀckningen sÄg vi ovanligt mÄnga ryggsÀcksbÀrande vandrare och nÀr vi vÀnde tillbaka mot campingen, upptÀckte vid denna vackra skylt som bekrÀftar att leden var en, av alla pilgrimsleder som finns i Portugal.

Dom vita delarna Àr ljus som strimmar genom en rostig plÄt

Bara nÄgon dag senare trÀffade vi ett svenskt par, frÄn VÀxjö, som berÀttade att dom startat sin vandring i Lissabon och att dom var pÄ vÀg till Santiago de Compostela.
Paret var som vi, tidsmillionÀrer, och dom berÀttade att dom bland annat gÄtt den 80 mil lÄnga Jakobsleden, tvÄ gÄnger.
BĂ„de jag och Helena sĂ„g ut som fĂ„gelholkar och nĂ€r vi bad om att fĂ„ kĂ€nna pĂ„ ryggsĂ€ckarnas tyngd, grusades alla idĂ©er om att bli pilgrimsvandrare. 
Efter sex övernattningar pĂ„ Camping Orbitur och drygt sju mil pĂ„ cykelsadeln lĂ€mnade vi  Caminha i ett nĂ„got grĂ„mulet men varmt vĂ€der.
Caminha kommer vi för alltid att ha som en av vĂ„ra favoriter. En oslipad pĂ€rla som vi av en ren tillfĂ€llighet stötte pĂ„. Byn har en blandning av allt frĂ„n fallfĂ€rdigt obebodda gamla fiskarstugor till modernare höghus och hotell. 
Camping Orbitur, ligger vackert inbÀddat i en hög tallskog, knappt tvÄ kilometer frÄn stadskÀrnan och bara nÄgra hundratals meter frÄn floden Minhos utlopp i Atlanten.
Under vÄr vistelse i Caminha, lÀste vi om den katastrofala stormen, med flera hundra dödsoffer som följd, pÄ den spanska Valenciakusten.
Dagen innan vi lÀmna Caminha, kom det nya varningssignaler om ytterligare ett kraftigt ovÀder som nÀrmade sej Iberiska halvön, med Spanien och Portugal.
Men vi trotsade rapporterna och fullföljde planen att Äka vidare pÄ vÀstkusten till Peniche, som ligger drygt 35 mil rakt söderut pÄ den Portugisiska vÀstkusten.
Det som fÄtt igÄng vÄra tankeseller för just denna by var historiiken och en spektakulÀr gammal fÀstning som byggts pÄ en klippa ute i Atlanten.

Peniche, Portugal
Efter en halvdagstur i Carthagon, pĂ„ fina vĂ€gar och behagligt körvĂ€der, kom vi fram till stĂ€llplatsen som ”Tina” skulle leda oss till.
PÄ vÀgen hade vi, precis som mÄnga andra, problem med dom olika betalstationerna pÄ motorvÀgen. Man mÄste registrera sej pÄ olika betalsystem, vilket vi missade pÄ ett stÀlle.
Vi hade registrerat vÄrt bilnummer pÄ den första betalstationen vi kom till och tog dÄ för givet att det skulle gÀlla hela vÀgen.
PĂ„ vĂ„r fĂ€rd söderut mĂ€rkte vi att betalstationerna hel plötsligt Ă€ndrat fĂ€rg, frĂ„n gröna burar dĂ€r vi registrerade oss, till gula. Vi tĂ€nkte inte mer pĂ„ det men nĂ€r vi skulle lĂ€mna ”den gula delen” av motorvĂ€gen som heter Via Verde, strax före Peniche blev det tvĂ€rstopp. Vi hade inte registrerat oss, tagit en biljett, i dom gula stationerna, vilket vi skulle gjort i samband med fĂ€rgbytet och för att fĂ„ komma vidare fick vi betala, ett sĂ„ kallat maxbelopp, för hela motorvĂ€gens strĂ€cka, pĂ„ 50 Euro eller drygt 550 kronor för nĂ„gra mils körning.
Surt sa rÀven, men det gÀller att vara uppmÀrksam pÄ dom olika lÀndernas regler.
Vi checkade in i Peniche strax efter lunch och tro det eller ej, men det första vi fÄr se Àr att denna stÀllplats har nyttjat serviceplattan till biltvÀtt ocksÄ. Precis det vi efterlyste nÀr vi var i Caminha och hÀr fanns till och med en flyttbar bock, sÄ att man kan tvÀtta taket ocksÄ. Fantastiskt, att det finns fler Àn jag som tÀnker.
Efter en god natts sömn var det dags att Àntra den gamla portugisiska fiskebyn, Peniche, som ligger pÄ en halvö nÄgra mil norr om Lissabon.
Peniche, som tidigare var en ö, har genom Ärhundraden och landhöjningar förvandlats till en klippig halvö, som började befolkas i mitten pÄ 1100-talet. HÀr finns mycket gammalt, fÀstningar, murar, utsiktstorn och sÄ vidare som skulle skydda folket frÄn objudna gÀster.
Staden Àr Àven kÀnd för sitt hantverk och Àn i dag sitter fiskarkvinnorna i stora lokaler och knypplar spetsar, som Àr en mÄnghundraÄrig konst.

Helena vid statyn av fiskarkvinnan som knypplar

Efter första natten vaknade vi Äterigen till ett helt fantastiskt vÀder. Kvicksilvret nÄdde till och med över tjugostrecket, vilket inte tillhör vanligheterna vid den hÀr Ärstiden, inte ens pÄ dessa breddgrader.
Vi gick en runda i de gamla stadsdelarna med restauranger, prylaffĂ€rer, kyrkor och gamla stenhus. 

Helena botaniserar i dom gamla stadsdelana

För första gÄngen pÄ resan, trÀffade vi pÄ svenskregistrerade husbilar och redan första eftermiddagen tog vi ett glas tillsammans med Tina och Micke som paret frÄn VÀckelsÄng i Kronoborgs lÀn heter. Dom hade legat hÀr en vecka och hade en del bra tips att ge oss, som till exempel att det gick guidade bÄtturer ut till en ögrupp som man kunde se frÄn land.
Anledningen till att vi just valde att besöka Peniche, pÄ Portugals Atlantkust, var att vi hade sett bilder pÄ ett gammalt fort, med en spektakulÀr gÄngbro mellan en liten klippavsats och en större klippö.
Dagen efter samkvĂ€met med Tina och Micke satte vi oss pĂ„ katamaranen ut till ön med 1500-tals fortet. Ön vi skulle till, ligger i ögruppen Berlengas, cirka 12 km nordvĂ€st om hamnen i Peniche. Vi skulle till Berlenga Grande, som Ă€r den största i ögruppen med en liten hamn, en fyr, ett kloster och det antika fortet som vi ville besöka.
BÄtturen tog cirka 40 minuter och nÀr kaptenen bundit fast sin bÄt vid kajen pÄ ön fick vi byta till en mindre bÄt som guidade oss in i vikar och grottor innan den lade till vid foten pÄ det gamla fortet.

Ett av alla grottbesök som vi gjorde med den lilla bÄten i en vik sÄg vi denna klippformationen som kallas elefanten

Det gamla fortet pÄ sin egna lilla klippa, vid foten av berget

Sao Joao Baptista das Berlengas som Àr det ursprungliga namnet pÄ fortet heter i dagligt tal, Fort Berlengas.
Det gamla fortet var tillsammans med ett flertal andra militÀra fÀstningar i ögruppen, staden Peniches skydd mot oönskade gÀster.
NÀr vi lÄg förtöjda vid foten av fortet fick vi vÀlja mellan att gÄ i land och besöka fortet eller följa bÄten till ytterligare nÄgra vikar och grottor pÄ ön.
Vi valde att gÄ iland, vilket Àven innebar att vi mÄste gÄ över det nÀstan hundra meter höga berget för att nÄ andra sidan pÄ ön dÀr katamaranen lÄg förtöjd.

Den smala bron mellan fortet och Berlenga Grande

Helena darrade lite i knÀna pÄ den ojÀmna höga smala bron

Det var en nervpirrande upplevelse att fĂ„ gĂ„ pĂ„ det gamla fortet och dom smala broarna mellan fortet och det branta berget. 

Vi hade en bra utsikt över fortet pÄ vÄr vÀg mot toppen

Stigen och de höga ojÀmna trappstegen upp till fyren och öns högsta punkt var olovligt jobbig. Svetten rann, benen darrade och pulsen lÄg lÄngt över max för min Äldersgrupp.
Men vÀl uppe pÄ toppen fick vi lön för mödan. Det var en helt fantastisk synupplevelse med Atlantens horisont, hela ögruppen och fastlandet med staden Peniche och nÀr vi tittade rakt ner sÄ hade vi det gamla fortet pÄ ena sidan berget och öns bÄthamn pÄ den andra.

Den vackra fyren pĂ„ toppen av berget och bĂ„thamnen i en  

smal vik dÀr det Àven fanns lite bebyggelse och en servering

Det var en av resans höjdpunkter med bilder som etsats sej fast pÄ hÄrddisken för all framtid.
Senare pÄ eftermiddagen gick vi pÄ restaurang som paret frÄn VÀckelsÄng föreslog. Det var inget dÄligt förslag utan en av dom bÀttre mÄltiderna hittills, pÄ denna resa.
PÄ vÄr sista heldag tog vi en cykeltur till Beleal som ligger cirka sju kilometer norr om Peniche. Det visade sej var ett riktigt surfparadis med nybyggda lyxiga hus och bilarna som en vanlig knegare inte ens har rÄd att drömma om.

Ett paradis, med mÄnga surfskolor i den hÀrliga badviken

Besöket i Peniche, nĂ„gra mil norr om Lissabon, var en överraskning. HĂ€r fanns allt mellan gammalt och nytt, hĂ€rliga restauranger, en bra stĂ€llplats och sist men inte minst tre trevliga dagar med paret frĂ„n byn som vunnit pris för sitt vackra namn, VĂ€ckelsĂ„ng. 

Silves, Portugal
Efter fem övernattningar pÄ ASA Motorhome Park i Peniche var det dags för vidare fÀrd söderut.
Med den personliga hĂ„rddisken fylld med synintryck och trevligt sĂ€llskap stĂ€llde vi in ”Tina”, vĂ„r GPS alltsĂ„, pĂ„ Portugals Ă€ldsta stad, Silves.
Vi hade drygt 35 mil framför oss, mestadels pÄ betalvÀgar.
Det finns alternativa vÀgar, men vi har bestÀmt oss för motorvÀgar eftersom lokalvÀgarna oftast har ett mycket eftersatt underhÄll.
NĂ€r man kör  pĂ„ vissa lokalvĂ€gar kan man jĂ€mföra det med en jordbĂ€vning, som pĂ„ richterskalan har 4,6. Detta tillsammans med alla rondeller har fĂ„tt oss att  vĂ€lja det dyrare alternativet, vi vill ju inte att vinterbostaden rasar ihop som ett korthus.
Vi checkade in pÄ Algarve Motorhome Park i Silves strax efter lunch och den första vi stöter pÄ Àr en gammal arbetskamrat till Helena. Gammal och gammal förresten, det lÄter bÀttre om man sÀger, en före detta arbetskamrat.
StÀllplatsen i Silves Àr bra pÄ mÄnga sÀtt, men den har en nackdel och det Àr att den ligger kloss an en ganska trafikerad vÀg samt en nÄgot högljudd industri.
Silves centrum Àr kuperad och vacker med trÄnga gator och mysiga trottoarserveringar. Men det som kÀnnetecknar den gamla staden mest Àr den röda sandstensborgen, Castelo de Silves som byggdes av morerna pÄ 1100-talet.

Den enorma utsikten frÄn borgen över byn och landskapet

Den har genom Ärhundraden bland annat tjÀnat som en kristen fÀstning och Àven som fÀngelse fram till morernas uttÄg frÄn den Iberiska halvön.
Borgen ligger pÄ stadens högsta punkt och frÄn murarna har man en enorm utsikt över staden och det platta landskapet nedanför.
VÀgen mellan Peniche och Silves var bitvis vÀldigt vacker med ett böljande landskap som tÀcktes av vackra bulliga PinjetrÀd.

PinjetrÀden trÀngs om utrymmet i det böljande landskapet

PÄ ett annat avsnitt följde vi en större kraftledning dÀr slÀkten Stork valt att bosÀtta sej.
Storkar gillar höjder och om det sammanfaller med klimatet och tillgÄngen till föda, dÄ bygger dom sina bostÀder dÀr helt utan bygglov och kommunalpolitikers godkÀnnande.

Det fanns upp  till 12 storkbon  i varje högspĂ€nningsmast

Det var en vacker syn Àven om bilden, som Àr tagen genom en bilruta, inte ger full rÀttvisa.
Det allra vackraste avsnittet pÄ denna vÀgstrÀckning var bron över floden Tajo. Bron, som heter Vasco da Gama, Àr 17 kilometer lÄng och den knyter samman Lissabon med Montijo.

Uppfarten till den 17 kilometer lÄnga bron Vasco da Gama

Vasco da Gama Ă€r en av de lĂ€ngsta broarna i Europa vilket kan jĂ€mföras med Ölandsbron som Ă€r drygt sex kilometer och hela Öresundsförbindelsen som Ă€r 16 kilometer inklusive bro, öar och tunnel.

Falesia, Portugal
FrÄn Silves hade vi knappt fem mil till en av resans huvudmÄl, Falecia pÄ Algarvekusten.
Vi checkade in pÄ stÀllplatsen med samma Àgare och namn som den vi just lÀmnat, Algarve Motorhome Park. Det Àr tredje gÄngen vi besöker denna stÀllplats och vÄr ankomst var dagen innan HÄkans stora dag, hans 70-Äriga födelsedag.
Eftersom vi hemlighÄllit vÄr ankomst, checkade vi in och letade upp vÄr plats utan att ge oss tillkÀnna.
Tidigt pĂ„ morgon, dagen efter ankomsten, knackade vi pĂ„ dörren till deras KABE och efter en nĂ„got falsk, men vĂ€lment
 ”ja mĂ„ han leva uti hundrade Ă„r”
 blev det stora kramar och dom sedvanliga fraserna. Champagnekorken flög i luften och det bubbliga innehĂ„llet tömdes i takt med skratt och glĂ€dje.
Senare pÄ dagen cyklade vi nÄgra kilometer till ett av vÄra favoritstÀllen, för att fortsÀtta firandet pÄ strandbaren Rocha Baixinha som förutom den fantastiska utsikten, har god mat och dryck.

Rocha Baixinha med hÀrlig utsikt över Algarves strand.

Redan efter ett par dagar tillsammans med ”smĂ„folket”, som vi kallar Lena och HĂ„kan, var det dags att spela ”plump” och precis som förra Ă„ret var dom oss helt överlĂ€gsna.
Vi provade Àven pÄ boule och Àven hÀr visade dom sin överlÀgsenhet.

VÀdret var helt fantastiskt, det bÀsta vi haft nÄgon gÄng hÀr pÄ Algarvekusten med bÄde sol och mÄnga plusgrader.
VÀrmde gjorde ocksÄ dom svenska fotbollskillarna, som i mitten pÄ november slog till med en 6-0 seger över Azerbajdzjan och gick dÀrmed segrande ur sin grupp, i Uefa Nations League.
Det Àr nÀstan pinsamt att det skall till en dansk trÀnare för att fÄ fart pÄ killarna i landslaget igen.
Men sÄ Àr det, ibland mÄste det in nytt blod och nya tankesÀtt för att utvecklas.
Efter drygt en vecka anslöt Helenas före detta arbetskamrat, Peter med hustrun Lisbeth igen.
” Uddevallafolket”, som vi kallar dom, ville uppleva Algarvekustens skönhet, som dom hört sĂ„ mycket om.
Dom var nyfikna pÄ den lÄnga hÀrliga sandstranden, baden, dom dramatiska klipporna och den 148 steg lÄnga trappan som leder ner till Atlanten.

Hissnande höjder som skiljer Atlanten frÄn land

HÄkan blickar ut över den fantastiskt vackra Algarvekusten

Det blev ett trevligt Äterseende och redan nÀsta dag Äkte vi tillsammans till lyxstaden Villamora.
NÄgon dag senare tog vi en lÀngre strandpromenad till grannbyn Olhos de Agua dÀr vi av en ren hÀndelse hittade en vÀlbehövlig bar som serverade vuxendricka.
Dagarna flöt pÄ med cykelturer blandat med strandpromenader, barbesök, kortspel, boule och framför allt ett mycket trevligt umgÀnge.

Lisbeth, Peter och HÄkan pÄ en strandbar i Olhos de Agua

Genom husbilslivet har vi trÀffat otroligt mÄnga nya och trevliga bekantskaper, mÀnniskor som vi aldrig skulle rÄka pÄ annars. NÀr man Àr i övre medelÄldern, som jag Àr, sÄ Àr det vÀldigt ovanligt att man fÄr nya kompisar, riktiga vÀnner som man har kontakt med Àven nÀr vi Àr pÄ hemmaplan. Man kan sÀga att man Àr previgilerad som fÄr uppleva detta.

Allt blir lugnare nÀr man bestÀmt sej för att ligga still en lÀngre period. Eftersom vi bokat plats hÀr pÄ Algarvekusten i minst sex veckor sÄ blir den ena dagen den andra lik och hittills har ocksÄ vÀdret varit sej likt med mycket sol och ett kvicksilver som hÄller sej runt 20-strecket.
Vid nĂ„got tillfĂ€lle gick vi, tillsammans med ”smĂ„folket” ner till stranden strax före mörkrets inbrott.
SolnedgĂ„ngen Ă€r nĂ„got som fascinerar  mĂ„nga och man ledsnar aldrig pĂ„ att beskĂ„da det, trots att det Ă€r samma procedur varje dag.

MÄnga som fascineras av solens försvinnande i horisonten

PÄ denna kust ser man solen försvinna ner i Atlanten, men jag ser Àven fram mot att se den stiga upp ur Medelhavet, vilket vi med all sÀkerhet kommer att fÄ, nÀr vi kommer till Manilva efter Ärsskiftet.

I vĂ€ntan pĂ„ att det finns mer att skriva om hĂ€r frĂ„n Falesia och Algarvekusten, sĂ„ kan ni fĂ„ lite historik om det folkslag som hĂ€rjade och hĂ€rskade hĂ€r i Sydeuropa  under drygt 700 Ă„r. Det folkslag som i dag Ă€r en av grunderna till turistinvasionen i Sydeuropa.

Morerna
NÀr man lÀser om byggnader och monument i den sydeuropeiska historien sÄ hÀnvisas den ofta till en folkgrupp som kallade för morer. Men vilka var dom?
Det hela började med att en arab vid namn Mohammed utsĂ„g sej sjĂ€lv som en gĂ„va till mĂ€nskligheten och det var han som predikade om det sĂ„ kallade ”Heliga kriget”.
Efter Mohammeds död, 632, tog hans Àttlingar över taktpinnen och man började med att erövrade hela norra Afrika och dÀrefter stod Europa i tur för att sprida den muslimska lÀran.
Det var en före detta slav, med namnet Tariq ibn Ziyad som Ă„r 711 gick med en arme pĂ„ cirka 7000 man över sundet frĂ„n Nordafrika till Gibraltar och efter sju Ă„rs strider var det araberna, morerna, som hĂ€rskade i Spanien och Portugal. De lyckades dock aldrig komma Ă„t dom fattiga i bergstrakterna och det var dĂ€rifrĂ„n som motattackerna sĂ„ smĂ„ningom kom. 
De muslimska hÀrskarna, som kallades morer, var inte bara araber utan mÄnga kom Àven frÄn de vÀstra delarna av Nordafrika.
Tack vare bergsfolket pÄ Iberiska halvön. kunde kriget fÄ ett slut, dÄ de kristna, efter ett otaligt antal strider, besegrade de moriska styrkorna.
1492 föll det moriska vĂ€ldet i en sista kamp som  utkĂ€mpades i den spanska staden Granada. Kristendomen tog över och alla överlevande morer och Ă€ven judar som inte omvĂ€nde sej till kristendomen, dödades eller utvisades frĂ„n Europa.

NĂ€r vi i dag lĂ€ser om olika byggnader och kulturella platser pĂ„ Iberiska halvön, sĂ„ Ă€r det inte helt sĂ€llan som dom hĂ€rrör frĂ„n morernas cirka 700-Ă„riga epok.Jag har ofta undrat över varifrĂ„n dessa mĂ€nniskor fick sin styrka. Jag tror inte pĂ„ nĂ„gon övernaturlig kraft frĂ„n nĂ„gon dĂ€ruppe men hur hann dom med att bygga alla dessa enorma byggnadsverk, som till exempel borgen i Silves. Jag funderar alltid pĂ„ hur det gick till. Hur kunde man med bara handkraft och huggmejslar lĂ€gga tusentals halvtonstunga stenblock, pĂ„ varandra och fĂ„ det att bli en hög rak borg. En byggnad som utan fogmassa och andra moderniteter, dessutom höll tĂ€tt. Jag har efter alla frĂ„gor genom Ă„ren inte fĂ„tt ett enda förnuftigt svar pĂ„ detta. Men svaret kanske kommer en vacker dag. 
Utanför borgen i Silves stÄr denna staty som hÀr fÄtt sÀllskap av Helena.
Om statyn Àr en mor i skala 1:1 sÄ förstÄr jag bÀttre att dom orkade bygga alla dessa monument som bland annat finns pÄ Iberiska halvön.

Helena kÀnner sej trygg bredvid denna bastanta krigare

Grottorna i Benagil
Vi cyklade ofta dom drygt fem kilometrarna till den vackra hamnen i Vilamoura för att Àta lunch och vid ett tillfÀlle sÄg vi att man fortfarande erbjuder sightseeingturer till havs, trots att vintern Àr i annalkande.

En del av den stora vackra rikemans hamnen i Vilamoura

Man kunde vÀlja mellan fisketurer, delfinsafari och sÄ vidare men det som vÀckte vÄrt intresse var en tur till dom omtalade grottorna i Benagil.
Innan vi inhandlade biljetter, delgav vi vÄrt intresse till vÄra kamrater. Lena och HÄkan var pÄ direkt, men Lisbeth och Peter valde att avstÄ bÄtturen.
Tidigt lördag förmiddag klev vi ombord pĂ„ bĂ„ten i  Vilamouras vackra hamn och bara nĂ„gra minuter senare gled vi sakteliga utmed den fantastiskt vackra Algarvekusten.

GlÀdjen var stor nÀr vi i solsken, seglade ut pÄ öppet vatten

MĂ„let för dagen var dom omtalade  grottorna i  Benagil som ligger drygt tvĂ„ mil rakt vĂ€sterut frĂ„n Falesia.
Det första som mötte oss nĂ€r vi kom ut till havs var ”vĂ„r egen strand” med de dramatiska rödbruna klippformationerna och frĂ„n havet fick vi en Ă€nnu klarare bild av hur vacker denna kustremsa Ă€r.

Först möttes vi av ”vĂ„r egen” kustremsa, Praia da Falesia

Sedan passerade vi den lilla vackra byn Olhos de Agua och

dÀrefter Albufeira, som Àr huvudorten pÄ denna del av Algarves kust

VÀdret var underbart med lite soldis och en behaglig temperatur och Atlanten lÄg som ett böljande tÀcke med knappt mÀrkbara efterdyningar frÄn tidigare dagars vindar.
Efter drygt halva strÀckan passerade vi Armacao de Pera och det var hÀr dom spektakulÀra klippformationerna började.

Dessa fantastiska klippformationer mötte oss utmed kusten. Kolla den lilla personen till höger pÄ bilden

och mÄsens utsikt över Armacao de Pera i bakgrunden

Vi satt med vidöppna munnar och bara beundrade dessa konstverk som naturen skapat genom tusentals Är, hÄrda bergsmassiv som formats av vindar och vatten.
Hela kuststrÀckan frÄn Armacao de Pera till grottorna i Benagil var en enda lÄng synupplevelse med dolda badstrÀnder, höga branta klippor, grottor och sÄ vidare i en salig blandning.

Badstrand för den som vill vara för sej sjÀlv en stund

En grotta som vid lÄgvatten Àr genomgÄng till stranden

MÄnga vÄghalsiga pÄ bron som skapats av naturens krafter

Efter drygt en och en halv timme var vi framme vid mÄlet för dagen, grottorna i Benagil.
Turistmagneten till dessa grottor Àr inte det man ser frÄn sjösidan, för dessa hÄl i bergen liknar alla andra utmed kusten. Magneten Àr att man kan köra in med bÄt i grottorna nÀr vÀdret och tidvattnet tillÄter. Dessutom har grottorna ett stort hÄl i taket sÄ att solen kan trÀnga Ànda ner till den badstrand som finns inne i grottan.
De kvarvarande dyningarna, gjorde att kaptenen inte vÄgade riskera varken sin bÄt eller ombordvarande sÄ han backade in sÄ nÀra grottöppningen som han kunde, för att vi skulle kunna ta nÄgra bilder. Vi tvingades alltsÄ beskÄda hela hÀrligheten frÄn utsidan.

IngÄngen till de sandstransklÀdda Benagil grottorna

HÀr ser man tydligt ljusinslÀppet frÄn hÄlet ovanför grottan

HÄlet i Benagil grottan. OBS! TvÄ bilder lÄnade frÄn Google

PĂ„ tillbakaresan höll skepparen sin skuta lite lĂ€ngre frĂ„n land, men det var fortfarande lika fascinerande att se denna kustremsa, som av mĂ„nga anses vara den allra vackraste delen pĂ„ Algarve.  

En bredbent van sjöman blickar tillbaka mot grottorna

Hela resan tog cirka fyra timmar och under fÀrden bjöds vi pÄ vitt vin, öl eller vatten.
Om man nu mÄste klaga pÄ nÄgot, vilket ligger i mÄngas DNA, sÄ var det för att dom inte hade rödtjut pÄ sin bjudlista

Tre dagar med hyrbil
Efter ungefÀr en mÄnad pÄ stÀllplatsen i Falesia bestÀmde vi, tillsammans med Lena och HÄkan, att hyra en bil.
Hyrbilen som vi bestÀllt var, utifrÄn sett, alldeles för trÄng för fyra mindre smidiga pensionÀrer. Men med lite baxande och stönande, fick vi knött in oss och vÀl pÄ plats sÄ satt man riktigt bekvÀmt.
Enligt uthyraren fick jag inte köra bilen utan en dyr extraförsÀkring, pÄ grund av min Älder, sÄ HÄkan och Helena fick stÄ som ansvariga chaufförer pÄ kontraktet.
Alla lÀnder har sina regler och det Àr bara att acceptera. Inget gnÀll, det Àr ÀndÄ ingen stor sak och jag satt bra i co-driverns stol.

Carvoeiro
Efter ungefÀr fyra mil pÄ slingriga krokiga vÀgar, med mÄnga rondeller, anlÀnde vi vÄrt första mÄl, Carvoeiro som ligger vÀster om Falesia pÄ Algarvekusten.
Vi parkerade bilen intill en vandringsled som delvis Àr byggd i trÀ pÄ höjderna ovanför det för dagen stillsamma och nÀstan spegelblanka Atlanten.
Carvoeiro Boardwalk, som trÀkonstruktionen heter, förbinder staden med Algar Seco-grottorna, dit vi var pÄ vÀg. StrÀckningen vi gick var inte lÄng, men den var mycket upplevelserik och dÄ framför allt nÀr vi lÀmnade trÀkonstruktionen och begav oss ner i skrevorna pÄ dom branta klipporna.

Helena, HÄkan och Lena pÄ den lÄnga trÀkonstruktionen

Lena och Helena pÄ klipporna nedanför vandringsleden

Det fanns dom som var Ànnu djÀrvare. Se fiskaren pÄ kanten

Ferragudo
NÀsta mÄl var Ferragudo, som ligger drygt en halvmil vÀsterut pÄ Algarvekusten. Ferragudo Àr en traditionell portugisisk liten fiskeby som av mÄnga anses vara Algarves vackraste.
Dom vitmÄlade husen med pastellfÀrgade dekorer, fÄr en att tÀnka tillbaka pÄ tiden före turistinvasionen. Vid vÄrt besök var ett flertal hus under varsam renovering, vilket tyder pÄ att man vill behÄlla byns karakteristiska stil, lÄngt frÄn höghus och biltÀta gator.

En vacker grÀnd som fÄr en att tÀnka pÄ svunna tider

Efter ungefÀr en timmes vandring i den gamla byn och ett barbesök som serverade god mat och ett otroligt gott rödvin, var det dags att vÀnda tillbaka till bilen.
Förutom alla vackra gamla hus och fiskebÄtarna i hamnen finns hÀr en gammal borg som tidigare bevakade och skyddade objudna gÀster att ta sej in i floden, Arade River och Silvers som ligger drygt en mil lÀngre norrut utmed floden.

Castelo de Ferragudo frÄn 1520, skyddade Silves frÄn besök

Silves, som under den moriska tiden var Algarves huvudstad, var ett eftertraktat byte för maktgalna krigiska folkgrupper och andra som inte hade godartade avsikter med sitt besök.

Alvor

Bilder sÀger mer Àn tusen ord nÀr det gÀller stranden i Alvor

Sista besöksmÄl pÄ vÄr första dag med hyrbil var en modernare turiststad som har en av dom vackraste strÀnderna pÄ denna kuststrÀcka.
Vi gjorde inga besök i sjÀlva staden utan Àgnade hela vÄrt besök Ät stranden och dom helt enorma klippformationerna som vind och vatten skapat genom Ärtusenden.

Ord Ă€r helt överflödiga
 man bara hĂ€pnar av beundran

Alte, liten by i bergen
PÄ dag tvÄ med hyrbilen, vÀnde vi nosen norrut mot bergen och byn Alte.
Byn, som Àr kÀnd för att vara en av de mest orörda byarna i regionen Algarve, ligger knappt tre mil frÄn kusten.
HÄkan, som fick fortsatt förtroenda som chaufför, rattade oss genom den potugisiska landsbyggden, pÄ smala och krokiga vÀgar, upp till den lilla byn som som ligger pÄ sluttningarna i en bördig dalgÄng.
I utkanten av den lilla byns kÀrna finns det ett vattenomrÄde med bassÀnger och rÀnnor som vid vÄrt besök var mer eller mindre torrlaggda.
Under vinterns och vĂ„rens regnvĂ€der i bergen fylls den flodfĂ„ra som leder vattnet ner till byn och omrĂ„det med bassĂ€ngerna. 
Vattenflödet rinner i en strid ström under hela sommarhalvÄret och pÄ höstkanten börjar förrÄdena i bergen sina, vilket var fallet vid vÄrt besök.
FrÄn bassÀngerna rinner vattnet i öppna rÀnnor till en pumpstation som förser byborna med fÀrskvatten.
Vi anlÀggningen har man bevarat ett gammalt vattenhjul, frÄn tiderna före dom nya moderna pumparnas intÄg i historien. HÀr kan man se hur man tidigare, med handkraft och smarta lösningar lyfte upp vattnet till en högre nivÄ för att det skulle bli sjÀlvrinnande till befolkningen i byn.

Det gamla vattenjulet som försÄg byborna med fÀrskvatten

Överskottsvattnet hamnar i den naturliga bassĂ€ngen som pĂ„ sommarhalvĂ„ret Ă€r bybornas pool. MĂ„nga anser att det Ă€r en av fĂ„ pooler som fĂ„r fĂ€rskvatten direkt frĂ„n bergen. Vattnet Ă€r mycket kallt och det Ă€r sĂ€llan nĂ„gon trĂ€ngsel i poolen, det Ă€r frĂ€mst barnens lekplats.     

Den naturliga kalla poolen dÀr barnen Àlskar att bada

PÄ en bergssida mitt emot byn har man mÄlat denna flagga

Alte Àr en lten by med en liten kyrka, vitkalkade hus med traditionella skorstenar i Algarvestil och kullerstensgator. I dom trÄnga grÀnderna fanns det gott om smÄ barer att slinka in pÄ. Det fanns matbutiker, hantverk, krukmakeri och sÄ vidare och allt var smÄskaligt. Vissa barer bestod bara av nÄgra stolar och ett par bord pÄ trottoaren.

Till och med katterna hade egna hus med matskÄlar utanför

Innan vi lÀmnade det minnesvÀrda besöket i den pittoreska lilla bergsbyn Ät vi lunch pÄ en bar med traditionella portugisiska rÀtter.
PÄ hemvÀgen hade vi bestÀmt oss för att bunkra eftersom vi nu hade bil. Första stoppet var pÄ Continente och redan dÀr började bilen se konstigt lÄg ut. Efter ytterligare nÄgra kilometer hittade vi Lidl dÀr vi fyllde pÄ med ytterligare nÄgra lÄdor av det röda. Nu var det inte bara fullt, det var överfullt.
PÄ dom sista kilometrarna tillbaka till husbilarna fick den lilla SEAT-motorn verkligen bekÀnna fÀrg i backarna, men HÄkan rattade det hela pÄ ett lugnt och bra sÀtt, sÄ att bÄde vi och bilen kom fram helskinnade.

Foia, bergstopp med utsikt
Redan förra Äret besökte vi denna bergstopp som ligger drygt sex mil i nordvÀstlig riktning frÄn Falesia.
Bergstoppen, som Àr den högsta i Algarve, har en höjd pÄ cirka 900 meter över havet.
Vid förra Ă„rets besök var det lite dimmigt vilket försĂ€mrade den enorma utsikten. Årets besök var bĂ€ttre, det var inte helt klart, men sikten mot kusten och semesterorterna var betydligt bĂ€ttre.

Utsikten mot Atlanen och Portimao knappt tre mil frÄn Foia

Uppe pÄ toppen finns en liten bar och en affÀr med sÄdant som turister köper, men hit Äker man inte för att handla. Det Àr en lÄng krokig, men asfalterad vÀg upp till toppen och liksom förra Äret sÄg vi mÄnga lÀttklÀdda cyklister som trÀnade i backarna.

Detta Àr vad cyklisterna strÀvar efter att se pÄ toppen

Monchique
Efter besöket pÄ utsiktsplatsen bromsade HÄkan SEAT-en ner till en liten bergsby som fanns med pÄ den planerade besökslistan.
Även hĂ€r har man bevarat ett gammalt vattenhjul som pĂ„minner om tiderna före industralliseringen.

Ett bevarat vattenhjul som lyfter vatten till en högre nivÄ

Det var Ànnu ett trevligt besök och efter nÄgra kortare promenader i byn var det dags för lunch.

Bergsbyn Monchique med vitkalkade hus och en kyrka

Innan vi lÀmnade byn stannade vi till pÄ torget dÀr det lÄg ett antal utskÀnkningstÀllen.

Lena, Helena och HÄkan njuter i solskenet pÄ torget

Monchique var vÄrt sista besök med hyrbil.
Efter hemkomsten och ÄterlÀmnande av bilnycklarna var det bara att samla ihop minnesbilderna frÄn tre underbara och upplevelserika dagar.
Vi tackar vÄr chaufför HÄkan och reseledaren Lena för dom hÀrliga resmÄlen och det trevliga sÀllskapet.

”SmĂ„folket”, som vi sĂ€ger,  HĂ„kan och Lena frĂ„n Falkenberg

Lucia
Damen i vitt med eld i hÄret Àr inget man kÀnner till i Portugal, man har inte ens hört talas om den traditionen. Inte konstigt dÄ att vÄra grannar lyfte pÄ ögonen nÀr dom, tidig morgon, fick se oss pÄ vÀg till Lena och HÄkan.

Årets Lucia 2024 utanför Lena och HĂ„kans husbil

Vi bankade hÄrt pÄ dörren och efter en kort stund öppnade en yrvaken halvnaken man med ett, minst sagt, förvÄnat ansiksuttryck.
NĂ€r ”SmĂ„folket” sĂ„ smĂ„ningom fick samlat ihop sina tankar och fĂ„tt pĂ„ sej klĂ€derna, bjöds vi in.

Vi firade Ärets Lucia i en Kabe, lite trÄngt men hjÀrtligt

Vi hade med oss hemmagjord glögg och sedvanliga tillbehör och det blev mÄnga hÀrliga skratt innan det var dags att njuta ytterligare en dag i vÄrt paradis, Falesia i Portugal.

Mitten och slutet av december Àr en hektisk period med mÄnga mÄsten.
Innan Lusse Àr det nÄgra adventsdagar och nÀr allt detta Àr avklarat börjar planering och inköp inför julen. DÀrefter Àr det dags att sparka ut det gamla Äret med en god nyÄrssupe, nÄgra glas av dom yrselframkallande dryckerna innan man skÄlar in och vÀlkomnar Ànnu ett nytt Är.
Dan före dopparedan, gjorde vi ett besök pĂ„ julmarknaden i Albufeira. Det var en trevlig eftermiddag med god mat och
 ja ni vet.
Men det trevligaste inslaget var nÀr vi stannade till vid en av alla de handelsbodar som stod uppstÀllda pÄ stadens torg.

Bodar med tingeltangel och ”mĂ„ste ha grejor” inför julen

Vi gjorde ett stopp vid en bod som sĂ„lde alkoholhaltiga varor, med varierande ”YPK”, (yrsel per krona).
Det trevliga paret i boden, sÄg direkt vilken kategori av mÀnniskor vi tillhörde och innan vi visste ordet av hade dom hÀllt upp körsbÀrslikör i smÄ chokladskÄlar. DÀrefter lÀrde dom oss att svepa dom tvÄ centilitrarna, samtidigt som vi skulle tugga i oss chokladskÄlarna.
Vi tuggade i oss ett antal chokladskÄlar och kom fram till att blandningen var en smaksensation. Smakerna gifte sej med varandra, som man sÄ vackert brukar sÀga, nÀr det Àr nÄgot alldeles extra.

Paret som lÀrde oss att dricka sprit i smÄ chokladskÄlar

DÀrefter bjöds vi pÄ en 46 procentig Portugisisk dryck som kommer frÄn ArbutusbÀr (jordgubbstrÀd).
Nu kan man tala om ”YPK”, för den starka drycken var trots procenthalten, vĂ€lsmakande och len. Den var lĂ€ttdrucken och helt utan nĂ„gra grimaserande ansiktsuttryck nĂ€r drycken passerade smaklökarna.
Det var ett glatt och högljutt gÀng, som med kassar fulla av vuxengodis, satte sej i en taxi för vidare transport tillbaka till Falesia och vÄra husbilar.
(Under rubriken ”Klimatemigranten 2023-24”) kan du kan lĂ€sa mer om turistorten Albufeira och jordbĂ€vningskatastrofen som drabbade stora delar av Algarvekusten i mitten pĂ„ 1700-talet).

Julafton
För andra Äret i rad firar vi vÄr jul i Potugal tillsammans med Lena och HÄkan.
Vi började precis som förra Äret med en promenad ner till stranden dÀr vi delade pÄ en flaska bubbelvatten och nÀr vi satt dÀr anlÀnde Àven Lisbeth och Peter, frÄn Uddevalla, med en liknande flaska i handen.
Efter nĂ„gon timmes samkvĂ€m i solsken och lite plaskande i det iskalla vattnet var det dags för Kalles julkavalkad.  

HÄkan försöker fÄ ut 100 kilo motstÄnd i det kalla vattnet

Kalles jul Àr ett mÄste, konstigt nog för man kan ju allt utantill och en av mina favoriter Àr LÄngben pÄ campingsemester. Alla dom tekniska lösningarna, dÀr till exempel en sÀng vÀnds upp och ned och blir ett badkar, Àr nÀstan lika rolig varje Är.
TyvĂ€rr finns det husbilstillverkare som leker med olika ”kalleankalösningar”, som kan se bra ut nĂ€r det Ă€r nytt, men som pĂ„ sikt oftast orsakar stora tekniska problem. 
Efter Kalle Anka var det dags för julens lĂ€ckerheter med allt frĂ„n skinka, köttbullar, Jansons och sĂ„ vidare till julmatens höjdare, Ă€kta hallĂ€ndsk grönkĂ„l aÂŽla HĂ„kan Gustavsson. Den Ă€r sĂ„ god att man nĂ€stan glömmer att dricka snaps, som ju ocksĂ„ Ă€r ett mĂ„ste pĂ„ det traditionella julbordet. 
Mellandagarna rullade pÄ med promenader pÄ stranden och cykelturer pÄ Äkrar som förÀndrats frÄn jordbruk till jÀttestora golfanlÀggningar.

Ny jÀttestor golfbanan som berÀknas vara fÀrdig i sommar

PÄ flera av vÄra cykelturer har en stor flock med fÄr och getter korsat vÄra vÀgar och vi har alltid imponerats av att detta urÄldriga arbete fotfarande existerar.
FÄraheden och hans hund driver djuren med visselljud och tecken och hunden vet precis nÀr flocken skall drivas Ät vÀnster, höger och sÄ vidare, samtidigt som hela flocken skall var samlad, tÀtt intill varandra.
Inte ett djur lÀmnar gemenskapen som rör sej sakta men sÀkert nÀr dom betar, helt grÀnslöst över Äkermarker och i skogsdungar.
En dag hade flocken, med hundratals djur, vĂ€garna förbi vĂ„r camping och dĂ„ blev det ”man ur huse”.

FÄraheden med alla sina djur gÄr förbi vÄr camping

MÄnga ville se denna fantastiska och urÄldriga arbetsuppgift, som Àn i dag, existerar hÀr i sydeuropa.
Vi cyklade ofta den dryga halvmilen till Vilamoura och Quarteria för att handla, Àta lunch och sÄ vidare, vilket Àven var en av mellandagarnas aktiviteter.

Quarteria och Vilamoura
Det gamla fiskelÀget Quarteira, som i dag Àr sammanbyggt med Vilamoura, tros ha anor frÄn en tidsepok lÄngt före det romerska imperiets storhetstid. De bÄda stÀderna ligger ungefÀr mitt pÄ den 15 mil lÄnga Algarvekusten.
Det gamla fiskelÀget, var, förutom fisket, Àven kÀnt för dom lÄnga sandstrÀnderna och dom vackra barrskogarna med pinje och tall som omgÀrdade byn.
1916 bildades församlingen Quarteira och strax före millenniumskiftet, Är 2000, fick Quarteria stadsrÀttigheter.
Vilamoura Àr en betydligt yngre stad som pÄ 1970-talet pÄbörjade byggnationen av en lyxig marina som i dag Àr den största smÄbÄtshamnen i Portugal med 825 platser.
Hamnen har med Ă„ren blivit internationellt uppmĂ€rksammad, vilket kan bero pĂ„ att  mĂ„nga lyxiga miljondollaryachter har sin hemmahamn hĂ€r och att den unga staden vittnar om lyx och överflöd.
Utanför det gamla hamninloppet hÄller man i dag pÄ med byggnationen av ytterligare en gÀsthamn och av storleken, som man delvis ser i dag, sÄ Àr platserna dimensionerade för dom riktigt stora lustyachterna.

Den nya lyxhamnen som skall vara fÀrdig till sommaren

Vilamoura Ă€r inte bara en hamn för pĂ„ 1980-talet beslutade dom styrande att man skulle bygga ett elitgolfcenter, vilket resulterat i att man i dag har  fem fantastiskt vackra golfanlĂ€ggningar, med ett flertal 18-hĂ„lsbanor pĂ„ varje.
Lyx föder lyx och förutom den nya hamnen som stÄr fÀrdig till sommaren, kunde vi pÄ vÄra cykelturer se att man pÄbörjat arbetet med ytterligare tvÄ nya jÀttestora golfanlÀggningar pÄ markerna norr om tvillingstÀderna.
Förutom hamnen och golfbanorna finns det kasinon, diskotek, nattklubbar, tennisbanor, restauranger och sÄ vidare. Det finns drygt 200 hotell i församlingen och allt, nÀstan allt, vittnar om att man söker kunder med vÀlfyllda plÄnböcker. En 18-hÄlsrunda, pÄ nÄgon av dom fina golfbanorna, kostar runt 200 Euro.
Runt hela hamnen ligger uteserveringarna och restaurangerna sida vid sida och trots att det Àr vinter hÀr sÄ Àr dom ganska vÀlbesökta. Vi cyklade ofta dom fem kilometrarna till den lyxiga hamnen för att Àta lunch eller bara för att se alla dom fantastiska bÄtarna som ligger förtöjda dÀr.

Att ta en lunch med denna fantastiska utsikt Àr inte helt fel

Vid sidan om hamnen, i den Àldre delen av Quarteria, finns en fiskmarknad med försÀljning av dagens fÄngst, som Àr vÀl vÀrd ett besök. Vid ett par tillfÀllen cyklade vi dit för att inhandla nÄgon god fisk som vi sedan la pÄ grillen.
HÄkan som Àr vÄr fantastiska grillkock Àr specialist pÄ just fiskar.
Redan vid inköpet skall det klÀmmas och kÀnnas pÄ fiskens fasthet, innan han slÄr till. Innan han lÀgger fisken pÄ grillen, rensar han den frÄn inÀlvor, kryddar och viker ihop den, sÄ att den ser hel ut igen. DÀrefter snittas och kryddas skinnet med vitlök, olja, salt och sÄ vidare, innan den till slut lÀggs pÄ grillen.
Det bli alltid fantastiskt gott och vi ser redan fram mot nÀsta grillafton.

Bilder som sÀger mer Àn tusen ord

Mitt nyÄrslöfte Àr att följa HÀlsomyndighetens uppmaning.
”Om man dricker mindre Ă€n tvĂ„ glas vin om dagen, tre gĂ„nger pĂ„ en mĂ„nad, sĂ„ finns det hjĂ€lp att fĂ„.”
Med vÀnlig hÀlsning HÀlsovÄrdsmyndigheten.

NyÄrsafton
PĂ„ Ă„rets sista dag njöt vi av en fantastiskt god nyĂ„rssupe pĂ„ favoritrestaurangen, Rocha Baixinha, som ligger pĂ„ stranden, mellan Falecia och Vilamoura, cirka tre kilometer frĂ„n campingen. Vi Ă„t och drack gott och strax efter att solen försvunnit i Atlanten cyklade vi tillbaka till husbilen för att se nyĂ„rsaftonens höjdare, ”Grevinnan och BetjĂ€nten” och lite annat smĂ„tt och gott som Sveriges Television har att bjuda pĂ„ innan det var dags för Johan Rabeaus att vĂ€lkomna ett nytt Ă„r.
Strax före midnatt gick vi ner till stranden och precis pÄ tolvslaget brakade det hela loss med bomber och fyrverkerier frÄn Albufeira i vÀster till Vilamoura i öster.
Det var ett bedÄrande och fÀrgsprakande skÄdespel som lyste upp den svarta natthimelen och som Àven avspeglade sej det i mörka havet.

Fyrverkeri frÄn Olhos dŽAgua sedd frÄn trappan till starnden

Isla Cristina, Spanien
PÄ det nya Ärets andra dag var det dags att checka ut frÄn Algarve Motorhome Park, Falesia och det var nu Àven dags att lÀmna Portugal dÀr vi nu tillbringat drygt tvÄ mÄnader.
Efter den underbara tiden i Portugal, körde vi över bron och floden Guadiana, som Àr landgrÀnsen mellan Portugal och Spanien.
Vi lÀmnade mÄnga fantastiska upplevelser bakom oss med allt frÄn det gamla 1500-tals fortet, Berlengas i Peniche, till den hypermoderna rikemanshamnen i Vilamoura.
Men det vi ihÄgkommer mest Àr tiden vi haft tillsammans med Lena och HÄkan, nÀstan tvÄ riktigt trevliga mÄnader.
Vi har cyklat, gÄtt och hyrt bil ihop och vi har haft pulshöjande tÀvlingar i bÄde kortspel och boule och pricken över i-et var vÄr avslutande nyÄrssupé pÄ strandbaren Rocha Baixinha

Rocha Baixinha, en favorit pÄ Falesias strand, med god mat

Det var en minnesvÀrd sista dag pÄ Äret tillsammans med vÄra vÀnner.
Vi Ät gott, drack personanpassade drycker och vi lÀmnade Rocha Baixinha samtidigt som solen försvann ner i Atlanten.

Efter lite drygt tio mil checkade vi in pÄ Camping Giralda, i Isla Cristina pÄ den spanska vÀstkusten.
Tre dagar hade vi förbetalat för, men efter den första anblicken, sÄ kÀnde jag att jag helst ville Äka hÀrifrÄn meddetsamma.
Vissa delar pÄ campingen sÄg ut som en soptipp, ordningen var katastrofal och vissa servicebyggnader var stÀngda.
Hela min kropp skrek efter att ”ta mej hĂ€rifrĂ„n”, men vi bestĂ€mde oss Ă€ndĂ„ för att stanna tiden ut, vi hade ju Ă€ndĂ„ betalat för tre övernattningar

Helst ville man göra som Kalle Anka, tÀcka allt med en duk

Vi tog en kortare promenad pÄ den milslÄnga vackra sandstranden, Playa de Casita Azul, som strÀcker sej frÄn centrum i Isla Cristina i norr till floden Rio Piedras i söder.
Campingen, som ligger drygt tvÄ kilometer söder om Isla Cristina, skiljs frÄn Atlanten av en fantastiskt vacker Pinjeskog dÀr det gÄr en flera kilometer lÄng slingrande cykel- och gÄngvÀg, som Àr gjuten i grov betong. Av förklarliga skÀl var det mÄnga hundÀgare som rastade sina fyrbenta telningar utmed stigen, för det var en fantastisk skog för hundarna att springa av sej i.
Felet var bara att mÄnga hundar anvÀnde stigen som toalett som Àgarna inte brydde sej om att plocka upp, vilket vi inte Àr vana vid och som fick helhetsintrycket att svalna.

En vacker cykelled som bitvis mest liknar en hundtoalett

Det Àr en mysig liten by med fiskehamn och gamla bostÀder frÄn tiden nÀr fisket var den stora inkomstkÀllan.
Hela byn, strandbarerna, lederna i Pinjeskogen, campingen och sÄ vidare har en gÄng i tiden varit fantastiska investeringar frÄn kommunens sida, enligt mitt sÀtt att se det. Men dÀrefter gick filmen av. I dag Àr allt slitet och rostigt, ruttet och förfallet, man har helt enkelt inte underhÄllit allt det vackra.
Kommunen har investerat och lÄtit allt förfalla, vilket, i mina ögon, Àr detsamma som att slÀnga pengarna i sjön.
Detta Àr inget ovanligt, det Àr ungefÀr densamma tendens som existerar i Sverige. Ta bara förslaget att bygga ett snabbspÄr till Stockholm för miljarder i stÀllet för att underhÄlla den befintliga jÀrnvÀgen som har stora problem, bara för att ta ett exempel.
I fallet Isla Cristina sĂ„ Ă€r det tydligt att vanvĂ„rd skapar vanvĂ„rd. Överallt lĂ„g det papper, plast och annat skrĂ€p, det var hundbajs pĂ„ trottoarer och stigar, trĂ€bryggor och bĂ€nkar var genomruttna och det var allmĂ€nt ostĂ€dat överallt.
Det fanns gott om papperskorgar men dom var helt tomma.
En gÄng Isla Cristina pÄ den spanska vÀstkusten, men aldrig mer. Det Àr synd, för med en gnutta bÀttre ordning och lite uppfrÀschning hade vi och mÄnga med oss gÀrna Äterkommit till den milslÄnga hÀrliga sandstranden och den pittoreska lilla byn.

Manilva, Spanien
Tre nĂ€tter blev det pĂ„ den skrĂ€piga campingen innan vi stĂ€llde in ”Tina” pĂ„ Manilva och camping La Bella Vista vid Medelhavet. HĂ€r, liksom pĂ„ hela vĂ„r planlagda rutt, hade familjens ”Ullabella” bokat plats redan innan vi lĂ€mnade Sverige.
För att vara sÀker pÄ att fÄ en plats pÄ den populÀra spanska medelhavskusten, Àr det helt enkelt ett mÄste att förboka, om man inte vill riskera att bli sÄende utanför.
Allt fler har upptĂ€ckt friheten med husbil, vilket innebĂ€r att det oftast Ă€r fullbelagt pĂ„ dom populĂ€raste campingarna och det Ă€r framför allt dom stora folkgrupperna, britter, tyskar, hollĂ€ndare och skandinaver som söker sej till dessa breddgrader under den mörkare Ă„rstiden. 
Framför oss hade vi cirka 35 mil i sydostlig riktning som mestadels gick genom ett av Spaniens bördigaste landskap. PÄ dom kilometervida böljande Äkrarna, hade det redan nu, i januari, bildats ett tÀcke av smÄ gröna strÄn som trÀngt sej igenom den mörka jorden, för att nÄ solens strÄlar.
NĂ€r vi nĂ€rmade oss Medelhavet blev landskapet mer dramatiskt med branta backar och lĂ„gvĂ€xande vegetation. PĂ„ sluttningarna kunde man, förutom dom vackra pinjeskogarna, se olika odlingar med vindruvor, avokado, granatĂ€pplen, mango och sĂ„ vidare. 
Manilva, som ligger pĂ„ Costa del Sol, Ă€r ett hĂ„rt exploaterat omrĂ„de med mĂ€ngder av turister. Kustremsan Ă€r cirka 30 mil lĂ„ng och strĂ€cker sej frĂ„n Gibraltar i söder till Nerja i nordostlig riktning. Costa del Golfo, som kustremsan ocksĂ„ kallas, Ă€r kontinentens solsĂ€kraste omrĂ„de och hĂ€r finns bland annat ett 60-tal golfbanor i varierande storlekar och standard. Kustremsan brukar Ă€ven kallas för ”Europas största lekplats för vuxna” och det Ă€r inte helt ovanligt att man ser vĂ€lklĂ€dda kvinnor och mĂ€n, som letar efter smĂ„ vita bollar i naturen.
Att kustremsan drar till sej dom rikare Ă€r fullt förstĂ„eligt med alla dessa förutsĂ€ttningar och lĂ€gg dĂ€r till att Malaga, som ligger nĂ€stan mitt pĂ„ solkusten, har Spaniens tredje största flygplats. 
Vi checkade in pÄ La Bella Vista strax efter lunch och sÄg direkt att den förbestÀllda platsen var till full belÄtenhet.
Prisskillnaden mellan ”soptippen” i Isla Cristina och denna lyxiga camping med extra allt, var enbart tre Euro per dygn och skall man jĂ€mföra med en lyxcamping hemma i Sverige, sĂ„ Ă€r det tre gĂ„nger billigare hĂ€r i Spanien.
PÄ La Bella Vista Àr det ordning och reda. TrÀdgÄrdspersonalen beskÀr buskar och trÀd och hÄller hÄrdgjorda ytor fria frÄn nedfallna kvistar och löv och i den jÀttestora servicebyggnaden Àr det kvinnor som ser till att allt Àr rent och frÀscht.
Det finns en restaurang med god mat och en bar för den som bara vill slÀcka törsten. Vissa kvÀllar har man upptrÀdande i restaurangen och nÄgra gÄnger i veckan Àr det dans till livemusik.
Det finns Àven en utomhuspool och en mindre matbutik.
Under drygt tvÄ mÄnader hade vi kunnat se solen försvinna ner i Atlanten och nu ska vi i drygt tvÄ mÄnader se samma sol komma upp ur Medelhavet.

HÀr ser vi solen försvinna ner i Atlantens djupa hav

och hÀr kommer den upp igen i Medelhavets horisont

Efter nÄgra dagar pÄ La Bella Vista anlÀnde Micke och Tina, paret frÄn VÀckelsÄng, som vi trÀffade i Peniche. Dom hade ocksÄ bokat plats hÀr, men dom skulle bara stanna drygt en vecka.
Det var ett trevligt Äterseende med extra allt frÄn promenader, gemensamma luncher till discodans pÄ campingens restaurang.

Estepona, Spanien
Dagarna innan ”VĂ€ckelsĂ„ngarna”, Tina och Micke, skulle lĂ€mna campingen bokade vi en taxi till Estepona, som ligger drygt en mil lĂ€ngre österut pĂ„ Medelhavskusten.
Det var marknadsdag vilket var en av anledningarna till besöket, för pĂ„ de spanska marknaderna finns det alltid nĂ„gon ”mĂ„ste ha” grej. Jag köpte som vanligt kallingar och strumpor, vilket Ă€r ungefĂ€r sĂ„ lĂ„ngt som min fantasi och plĂ„nbok strĂ€cker sej.
NÀstan alla orter i Spanien har en marknadsdag i vecka. Manilva har en mindre marknad pÄ fredagar och pÄ söndagar Àr det en tre gÄnger sÄ stor i Estepona, med ett betydligt större utbud.
Marknader Àr faktisk ett trevligt inslag i den spanska kulturen. HÀr trÀffas man, handlar, tar en öl tillsammans och sÄ vidare och vad vi förstÄtt, Àr det mÄnga spanjorer som gör de flesta inköpen pÄ dessa marknader.
PĂ„ dom större marknaderna finns det allt frĂ„n matvaror till elektronik, porslin, mattor, skor, klĂ€der och sĂ„ vidare. Man kan sĂ€ga att det som finns
 det finns pĂ„ marknaden.
Efter diverse inköp var det dags för en lÀttare lunch och dÀr, gömda bakom en stor öl, satt Àven Uddevallaborna, Peter och Lisbeth, som ocksÄ var pÄ tillfÀlligt besök i Estepona.
Det blev ett kort Äterseende och efter lunchen, skildes vi Äterigen frÄn Uddevallaborna, som var pÄ vÀg mot Nerja och för oss var det var dags att okulÀrbesikta den vackra staden som Àr mest kÀnd för sin gamla stadsdel.
Det blev ett par timmars botanisering i bÄde de gamla och nyare stadsdelarna, samt nÄgra barbesök, innan det var dags för oss att tillkalla en taxi för vidare fÀrd tillbaka till campingen.
Estepona, som Ă€ven kallas ”Solkustens trĂ€dgĂ„rd” gjorde verkligen skĂ€l för namnet. Det som frĂ€mst fick mej att lyfta blicken var alla blommor i olikfĂ€rgade krukor som fanns överallt. Dom hĂ€ngde pĂ„ vĂ€ggar, stod pĂ„ trottoarer, uteplatser och sĂ„ vidare.
Det var fantastiskt vackert och det var frÀmst i de gamla stadsdelarna med vitkalkade lÄga hus, smala grÀnder, trappor och stenbelagda smÄ torg, som fÀrgprakten kom till sin rÀtt.

Alla fasader, höga som lÄga, var dekorerade med blommor

Micke, Tina och Helena, slÀcker törsten pÄ en uteservering

NĂ„gra dagar senare cyklade Helena och jag till Estepona igen för att se den lĂ„nga vackra strandpromenaden som bidrar till att staden kallas ”Solkustens trĂ€dgĂ„rd”.
Den breda hÀrliga boulevarden Àr en drygt tre kilometer lÄng blomsterprakt och överallt finns det utskÀnkningsstÀllen som bland annat kan ÄterstÀlla vÀtskebalansen efter en lÄng cykeltur i solskenet.

Helen glider fram i boulevadens soldrÀnkta blomsterprakt

PÄ tillbakavÀgen stannade vi till pÄ en udde med hÀrlig utsikt över Medelhavet och kustremsan.
Man kunde se Ă€nda till ”The Rock” som den kĂ€nda Gibraltarklippan kallas. Trots att det var lite soldis sĂ„g vi i horisonten den 426 meter höga klippan som ligger cirka fyra mil, fĂ„gelvĂ€gen, frĂ„n vĂ„r utsiktsplats i Estepona.

I vĂ€nstra bildkanten kan man skönja ”The Rock” i soldiset

Att Costa del Sol Àr ett paradis för bÄde fattig och rik Àr lÀtt att förstÄ.
HÀr ser man allt frÄn lyxiga villor till bilar, typ Rolls Roy, Ferrari, Maserati, Bentley och sÄ vidare, till cyklande campare med pension som enda inkomstkÀlla. Det som fattig och rik har gemensamt, Àr att vi alla vill njuta av livet Àven under vinterhalvÄret. Den spanska solen, uteserveringarna med mat och dryck, promenaderna och allt annat som gör livet lÀttare att leva, Àven under den kalla, mörka Ärstiden.

De ska va gött Ă„ leva
 annars kan de kvitta
 gött, gött, gött

Sotogrande, Spanien
Vi gjorde nÀstan dagligen en lÀngre eller kortare cykeltur utmed Medelhavets kust. Turerna vÀndes mestadels österut eftersom dom bilfria cykelvÀgarna tar slut nÄgon kilometer vÀster om Manilva.
Vi hade lÀst om Sotogrande, en modern stad som ligger drygt en mil vÀster om vÄr camping. Men för att komma dit, var vi tvungna att cykla nÄgra kilometer pÄ den hÄrt trafikerade motorvÀgen A7, som gÄr utmed hela medelhavskusten.
Vi funderade pĂ„ buss eller taxi, men av erfarenhet vill vi gĂ€rna ha med oss cyklarna eftersom man upplever mer pĂ„ kortare tid. Är man pensionĂ€r sĂ„ gĂ€ller det att memorera sĂ„ mycket som möjligt pĂ„ kortast möjliga tid.
Sotogrande grundades sÄ sent som 1962 av en filippinsk affÀrsman som hade inspirerats av lyxiga resorter pÄ Filipinerna och i Kalifornien. Hans krav var att det skulle finnas mark för en golfbana, en flod för att kunna bygga en hamn, oförstörda strÀnder för bad och rekreation samt nÀrhet till en flygplats.
Med beviljat bygglov byggdes först en golfbana, som i dag heter Club Real de Golf, Sotogrande.
I dag Ă€r golfanlĂ€ggningen en av Europas mest prestigefyllda med tĂ€vlingar som Volvo Masters, Ryder Cup, Spanska Öppna och sĂ„ vidare.
Det finns mycket att sÀga om Sotogrande som har en livsstil i vÀrldsklass med ett utbud av bekvÀmligheter som tilltalar de ekonomiskt oberoende.
Staden Àr hem för nÄgra av Spaniens rikaste affÀrsmÀn och politiker. HÀr finns Àven film- och idrottsstjÀrnor bokförda, som till exempel Lionel Messi, Rafael Nadal, Hugh Grant, Rod Stewart med flera.
Efter ett noggrant övervÀgande bestÀmde vi oss för att cykla till den lyxiga staden. PÄ med hjÀlmarna, som Àr cyklistens enda skydd, gav vi oss ivÀg.
PÄ motorvÀgen gick trafiken mycket fort, vinddraget sög tag i klÀderna men vi uppfattade ÀndÄ att de spanska bilisterna visar stor hÀnsyn och hÄller behörigt avstÄnd. DÀremot var det nÄgra D-registrerade husbilar som, liksom bilisterna hemma i Sverige, svepte förbi med otrevlig nÀrhet och helt utan hÀnsyn.
Till saken hör att det i Spanien finns en lag som sÀger att man mÄste hÄlla minst en och en halv meters avstÄnd vid omkörning av cyklister och den som inte följer detta riskerar höga bötesstraff. Dessutom Àr det tillÄtet att cykla pÄ motorvÀgar.
Sotogrande var precis lika vackert som vi hade lÀst om och det Àr inte konstigt att den ibland kallas för solkustens Beverly Hills.
MÄnga byggnader Àr arkitektoniska mÀsterverk och allt Àr mÄlat i hÀrliga pastellfÀrger. I gatuplanen trÀngs restauranger och barer med butiker och banker och alla tÀvlar om att synas bÀst liksom lyxbÄtarna i den stora hamnen.

Lyxiga hus i glada fÀrger med egna bÄtplatser i kanalerna

Restauranger och barer tÀvlar om dom bÀsta platserna

Den exklusiva bÄthamnen i Sotogrande med 1382 platser

Den lyxiga hamnen i Vilamoura, Portugal, har sedan lÀnge suttit fastlimmad pÄ hornhinnan, men efter denna dag har bilden fÄtt ge vika för nÄgot Ànnu mer fascinerande, Puerto Sotogrande.
Det blev nÄgra timmars rundvandring i solsken med lyx och överflöd, innan det var dags att sÀtta sej pÄ cyklarna igen.

VÄrt besök inföll pÄ en vardag, mitt i den spanska vintermÄnaden, vilket var anledningen till att det var ganska glest med folk pÄ gator och torg. Men dom som sÄg oss tÀnkte nog att vi var riktigt fattiga, eftersom vi inte ens hade elmotor pÄ dom gamla jÀrnhÀsterna.
Men sÄ Àr det, inför Gud Àr vi alla olika och vi Àr helt nöjda med vÄr ekonomi som ger oss möjlighet att överhuvudtaget kunna vistas pÄ dessa breddgrader under dom mörka och kalla vintermÄnaderna.
Innan vi lĂ€mnade Sotogrande cyklade vi förbi en torrdocka, dĂ€r det lĂ„g en bĂ„t som var till salu.  

Den bakre bĂ„ten, som heter Insignia, vĂ€ckte vĂ„r köplust  

Helena gurglade fram den 10 Ă„r gamla och 35 meter lĂ„nga yachten, Insignia och pĂ„ prislappen stod det, 8 500 000 US dollar eller nĂ€rmare en 100 miljoner svenska kronor. Efter en snabb blick pĂ„ kontot, slĂ€cktes vĂ„r köpglĂ€dje helt. Det visade sej att det fattades minst fem nollor bakom vĂ„ra tillgĂ€ngliga medel.
Vid hamninloppet frĂ„n Medelhavet fick vi Ă„ter se ”The Rock” i soldiset.

Helena spanar i soldiset för att kunna se klippan ”The Rock”

Men nu var vi bara drygt tvÄ mil, fÄgelvÀgen, frÄn den enorma klippan som tillhör England sedan 1704, dÄ Sir George Rook intog halvön Gibraltar, med hjÀlp av tyska legosoldater.
Hela Gibraltar Àr ett brittiskt territorium, nÄgra mil nordost om Iberiska halvöns sydspets.
Staden har knappt 35 000 innevĂ„nare och allt följer engelska seder med öppettider, valuta, poliser och sĂ„ vidare och pĂ„ huvudgatan, Main Street, finns det gott om pubar, affĂ€rer, banker och allt annat man behöver.
Vill man besöka staden och den omtalade klippan sÄ mÄste man visa giltigt pass för att komma över grÀnsen.
Efter ungefÀr fyra mÄnader i solsken och behagligt vÀder, med nÄgra fÄ dagars nederbörd i norra Spanien och Portugal, var det dags för himlaportarna att bevattna Solkusten.
Vi var inne pÄ vÄr nÀst sista vecka i Manilva, nÀr vÀdergudarna fick för sej att det borde vara nog nu, med vÀrme och solsken. Vinden fick mer brÄttom samtidigt som kvicksilvret dalade och molnen tömde sina depÄer.
Till en början kÀndes det lite befriande och aktivitetskurvan gick spikrak nedÄt, frÄn att ha legat pÄ en ganska hög nivÄ, med cykelturer och promenader. Men redan efter en heldag i husbilen började det pirra i benen och nÀstkommande dag tog vi fram vÄra regnklÀder.
VÀdret slÄr om snabbt hÀr pÄ Costa del Sol och efter tre dagar gjorde kuststrÀckan sej förtjÀnt av namnet igen.
Camping, La Bella Vista, ligger vid Playa de la Duquesa i kommunen Manilva och bara nĂ„gra hundra meter österut ligger Castello la Duquesa eller, fritt översatt, ”hertiginnans slott”.
Vid foten av det lilla slottet, som Àr frÄn 1700-talet, finns en liten by frÄn den tidsepok nÀr folket livnÀrde sej pÄ fiske. Hela den gamla byn med dom lÄga husen och den lilla kyrkan har sedan nÄgra Är tillbaka genomgÄtt en aktsam renovering, dÀr man bevarat byns ursprungliga karaktÀrer och fÀrgsÀttning. Det Àr vÀldigt pittoreskt och förutom bostÀderna finns det ett tiotal utskÀnkningsstÀllen, med allt frÄn indisk mat till spanska tapas.
Eftersom vÄra cykelturer mestadels gick genom den lilla byn, hÀnde det ofta att vi stannade till för att bidraga till barÀgarnas överlevnad. Oftast blev det bara en öl eller ett glas vin pÄ nÄgon trottoarservering men ibland kostade vi Àven pÄ oss nÄgon lyxigare restaurang med vita dukar.
Manilvas stadskÀrna ligger uppe i bergen, ungefÀr tre kilometer frÄn kusten och en vecka innan vi lÀmnade Costa del Sol, bestÀmde vi oss för att cykla dit.
För att slippa den hÄrt trafikerade huvudleden upp till staden, hittade vi en mindre vÀg genom landsbygden. Det visade sej vara var ett felbeslut, ett riktigt felbeslut, för efter drygt tvÄ kilometer i svag uppförsbacke möttes vi av en vÀg som mer sÄg ut som en vÀgg. Envisa som vi Àr, steg vi av cyklarna och ledde dom uppför branterna och en halvtimme senare sÄg vi, genomsvettiga och trötta, stadsgrÀnsen som ligger cirka 140 höjdmeter över havet.
DÀr hade man, tack och lov, placerat en tapasbar och aldrig har en kall öl hittat sin strupe sÄ fort.

Den ölen visste var den hörde hemma efter en svettig backe

Belöningen, denna enorma utsikt över landskapet och havet

Tröttheten efter vÄrt felaktiga vÀgval gjorde att vi inte orkade sista biten till Manilvas centrum, som ligger ytterligare nÄgra tiotal meter högre upp pÄ kullen. Vi bestÀmde oss istÀllet för att rulla tillbaka till den platta cykelvÀnliga kusten igen.
VĂ„r sista cykeltur pĂ„ denna del av Medelhavet, tog vi till restaurang ”raset” som vi kallar den. Restaurangen, som ligger cirka tre kilometer frĂ„n campingen Ă€r mycket vĂ€lbesökt och det beror sĂ€kert pĂ„ dess lĂ€ge bara nĂ„gra meter frĂ„n Medelhavets strand.
Ta en titt pÄ bilderna och förestÀll er vad den svenska hÀlsovÄrdsmyndigheten skulle sagt.

Ingen vacker syn men vÀlbesökt, kanske beroende pÄ lÀget

En mÄnade blev det pÄ denna del av solkusten innan det var dags att besöka nÀsta mÄl, Nerja, som ocksÄ tillhör en av vÄra favoriter.
Men innan vi checkade ut frĂ„n La Bella Vista bokade Helena plats inför nĂ€stkommande Ă„rs klimatflykt. Trots att vi var ute i sĂ„ god tid, sĂ„ var januari 2026, nĂ€stan fullbokat, vilket talar sitt tydliga sprĂ„k om campingens popularitet och om husbilarnas explosionsartade utveckling. 

Nerja, Spanien
Vi lÀmnade Tjörn för fyra mÄnader sedan och fram tills nu har vi förflyttat oss lÀngre och lÀngre söderut, pÄ den drygt 490 mil lÄnga strÀckan. Vi har kört i sick sack genom Tyskland, Frankrike, norra Spanien och Portugals vÀstkust, innan vi nÄdde Manilva som Àr Ärets vÀndpunkt. FrÄn och med nu kommer övernattningarna att ligga nÄgra mil nÀrmare Sverige.
Till dagens mÄl Nerja, som ocksÄ ligger pÄ Costa del Sol, Àr det cirka 16 mil i nordostlig riktning, utmed medelhavskusten.
Hela bilvÀgen utmed den spanska medelhavskusten Àr cirka 128 mil lÄng, frÄn Tarifa pÄ Spaniens sydspets till Portbou vid grÀnsen till Frankrike.
Nerja Ă€r en populĂ€r ”svenskstad” som vi besökt vid ett flertal tillfĂ€llen och som vanligt checkar vi in pĂ„ camping Cortijo San Miguel, som ligger nĂ„gon kilometer mil vĂ€ster om stadskĂ€rnan.
NÀr vi Àr i Nerja, hör det till vanligheterna att vi besöker en före detta arbetskamrat, Bengt och hans Marika, som har en lÀgenhet i Torrox Costa, nÄgra kilometer i motsatt riktning frÄn vÄr camping.
Vid Ärets trÀff anslöt ytterligare en före detta arbetskamrat, Dennis och hans fru Eva, som nyligen köpt en lÀgenhet pÄ den populÀra strandremsan, Costa del Sol.
Det blev ett glatt Ă„terseende och i vanlig ordning blev det mĂ„nga ”gamla arbetsminnen” som stod högst pĂ„ agendan. Kanske lite trĂ„kigt för vĂ„ra respektive, men sĂ„ lĂ€nge man skojar och har roligt och inte tömmer minnesbanken pĂ„ en massa trĂ„kigheter, sĂ„ tror jag att Ă€ven damerna glĂ€ds.
MÄnga skandinaver, likt vÄra vÀnner, söker sej till Nerja och grannkommunen Torrox och var man Àn befinner sej, i affÀrer, pÄ barer och sÄ vidare, hör man folk med nordiska tungomÄl.
PĂ„ hela Costa del Sol, solkusten, finns det drygt 35 000 svenskar som Ă€ger sin egna bostad och av dom Ă€r det drygt 1 100 som Ă€r mantalsskrivna i Nerja och 140 i Torrox.
Om man Àr i Nerja finns det en hel del mÄsten, som man bör lÀgga lite tid pÄ.

Balcon de Europa
Den mest omtalade och vÀlbesökta platsen i Nerja Àr Balcon de Europa, eller balkongen, som vi sÀger pÄ svenska.
Efter en stor jordbÀvning 1884 förstördes stora delar av kuststrÀckan i detta omrÄde och efter förödelsen kom kung Alfonso XII pÄ besök.
NĂ€r han stod pĂ„ just denna platĂ„ och blickade ut över Medelhavets horisont, utropade han, ”det hĂ€r Ă€r Europas balkong”. 
Vi har besökt platsen ett antal gÄnger och vid ett tillfÀlle, pÄ denna resan, trÀffade vi Göran och Monica hÀr pÄ balkongen. Paret frÄn Sigtuna hade hyrt in sej pÄ Hotell Balkongen de Europa, för att dom ville fira Görans födelsedag i Nerja.

Balcon de Europa som kung Alfonso XII, döpte platsen till

Acueducto del Aguila
En annan sevÀrdhet Àr Acueducto del Aguila som Àr ett arkitektoniskt mÀsterverk frÄn slutet av 1800-talet. Akvedukten, som har tre och en halv meter höga valvbÄgar, i fyra vÄningar, byggdes för att leda friskt vatten frÄn bergen ner till en numera nerlagd sockerfabrik vid kusten.

Den fyra vÄningar höga valvbÄgade rÀnnan frÄn 1800-talet

Det finns ocksÄ en populÀr vandringsled i dalen som akvedukten korsar.

Cueva de Nerja
Grottorna i Nerja Àr en naturlig attraktion som upptÀcktes sÄ sent som 1959 av nÄgra lekande tonÄrspojkar.
Efter denna upptĂ€ckt blev grottorna kĂ€nda och enligt forskarna var grottorna bebodda redan för 35 000 Ă„r sedan och pĂ„ senare tid har man Ă€ven hittat nĂ„gra av vĂ€rldens Ă€ldsta grottmĂ„lningar hĂ€r.
Ända fram till inbördeskriget har grottorna bland annat varit en naturlig skyddsplats vid stormar och jordbĂ€vningar och under inbördeskriget fungerade det som gömstĂ€lle för bybor, som inte följde Francos regim. Efter kriget glömdes grottorna bort, Ă€nda tills dom lekande pojkarna upptĂ€ckte ett litet hĂ„l in i berget.

Den snitslade leden i den stora grottan tog cirka en timme

Frigiliana
NÄgra kilometer norr om Nerja ligger en liten bergsby som Àr vÀl vÀrt ett besök. Enklast Àr att ta bussen upp till byn som frÄn kusten sett, ser ut som en liten smaragd pÄ bergsluttningarna. Hela byn Àr vÀldigt vacker, men kuperad, sÄ det gÀller att ha bra pÄ fötterna om man vill se sej omkring i dom smala grÀnderna med trappor och branta vÀgar.
NÀr man blir trött, för det blir man, sÄ finns det alltid en bar eller restaurang i nÀrheten.

Frigliana ligger som en vi mormorkloss pÄ bergssidan

El Acebuchal, (den övergivna byn)

En bevarad fastighet frÄn tiden före spanska inbördeskriget

Ytterligare nÄgra kilometer uppe i bergen ligger den sÄ kallade, övergivna byn, El Acebuchal som under spanska inbördeskriget övergavs av byborna. 1948 lÀmnade den sista bybon sitt hem och dÀrefter har byn stÄtt helt tomt, det blev en spökby som under tre Ärtionden förföll och helt glömdes bort.
MÄnga barn som vuxit upp i El Acebuchal bar fortfarande barndomsbyn i sina hjÀrtan och gemensamt för dem alla var drömmen om att Äteruppbygga byn igen.
En av dessa eldsjÀlar, var en kvinna med namnet Virtudes, som tillsammans med sin man började renovera de övergivna och helt förfallna husen.
Resultatet Àr fantastiskt, framför allt för att byn och fastigheterna behÄllit sitt ursprung, bÄde stilmÀssigt och tidsenligt.

El Acebuchal, byggdes upp igen av nÄgra riktiga eldsjÀlar

Vackra fÀrger i trÄnga grÀnder med kritvita fasaderna

I dag Àr byn lyckligtvis inte övergiven lÀngre och hit lockas dagligen ett ansenligt antal besökare.

Den upprustade Bar El Acebuchal Àr i dag mycket vÀlbesökt

Du kan lĂ€sa mer om El Acebuchals historia i dokumentet, ”Vinterförvaring 2021-22”, pĂ„ vĂ„r hemsida.
NÄgra dagar innan vÄr flytt frÄn Cortijo San Miguel i Nerja trÀffade vi Ànnu en före detta arbetskamrat, Siv och hennes man Bengt.
Vill man trÀffa gamla arbetskamrater sÄ ska man tydligen vara i Nerja och Àn en gÄng blev det skratt och mer eller mindre sanna historier.
Dagarna innan vi lÀmnade solkusten, för denna gÄng, dök Sonja och Stefan upp pÄ campingen, ett par som vi lÀrt kÀnna pÄ vÄra Ärliga Liner For Two-trÀffar.

NĂ€r Sonja och Stefan anlĂ€nde blev det ”Liner For Two” x 2

Det blev dom vanliga kramarna och fraserna innan vi tillsammans cyklade till en kinakrog i Nerja för att Àta lunch.
Sammantaget kan man sÀga att sÄ mÄnga nya bekantskaper som vi fÄtt genom husbilslivet, har vi aldrig varit i nÀrheten av tidigare.
Vi började Äka husbil 2005 och sedan dess har livet fÄtt en hel ny dimension. Vi har minnesbanken full av upplevelser och sevÀrdheter men framförallt allt har vi trÀffat underbara mÀnniskor, som vi umgÄs med, bÄde hemma och pÄ vÄra resor. Vem kunde tro det nÀr man som 75-Äring blev tidsmillionÀr.
Efter alla mysiga trÀffar med goda vÀnner, hÀrliga cykelturer i fruktodlingarna, barbesök i dom gamla stadsdelarna och alla synupplevelser, var det dags att lÀmna Nerja och Cortijo San Miguel.

La Manga, Spanien
Tidig morgon rullade vi ut pÄ A7, solen sken och framför oss hade vi drygt 37 mil. VÀgarna var hÀrligt kuperade i dom spanska bergen med en helt underbar utsikt över ett spegelblankt Medelhav.
Efter bara nÄgra mil lÀmnade vi Costa del Sol för denna gÄng och kom in pÄ nÀsta namngivna kuststrÀcka som heter Costa Tropical, tropiska kusten. Namnet har den fÄtt för att klimatet pÄ denna del av Medelhavet Àr gynnsamt för odling av mango, avokado och andra tropiska frukter
Vi passerade Àven Costa Almeria innan vi nÄdde La Manga pÄ Costa Calida, eller heta kusten, fritt översatt till svenska.
Varje Är vi kört utmed pÄ denna del av medelhavskusten, har jag skrivit nÄgra, icke sÄ positiva rader om strÀckningen. Jag har till och med döpt en flera mil lÄng del till Costa del Plastico, pÄ grund av att all odling Àr dold i jÀttestora hangarliknande plasttÀlt.

SÄ hÀr ser det ut frÄn ovan, all odlingsbar mark Àr inplastad

Jag förstÄr att man vill skörda sÄ mÄnga gÄnger som möjligt under Äret, det Àr ju pengar att tjÀna. Men för oss turister, som passerar dessa odlingar, Àr synupplevelsen lika med noll, Àven om man inte Àr synskadad. Dessutom, pÄ dom fÄ öppna ytorna som finns kvar, slÀngs uttjÀnt plast utan att nÄgon tar han om skrÀpet. Platssjoken blÄser vind för vÄg över omrÄdet och det som inte fastnar i buskar och trÀd, blir fiskmat i Medelhavet.
Nog med negativiteter för denna gĂ„ng, nu blickar vi framĂ„t mot nya hĂ€rliga upplevelser i goda vĂ€nners sĂ€llskap.    
Vi anlÀnde Caravaning La Manga vid lunchtid och efter ankommaren var det dags för tapas och vin pÄ campingens restaurang.
La Manga Àr en tvÄ mil lÄng landremsa som skiljer innanhavet Mar Menor frÄn Medelhavet och lÀngst inne i viken pÄ landremsan ligger campingen, som vi nu besöker för femte gÄngen.
HÀr har vi nÄgra gamla kÀnningar och dom första vi trÀffade var Bine och Micke, Morelofolket och lite senare pÄ eftermiddagen dök Sigtunaborna, Monica och Göran, upp med en kall Cava i handen.
Karusellen var igÄng och ett par dagar senare blev det barrunda i Los Belones, dÀr Monica och Göran har sin lÀgenhet. Svempa, som ocksÄ har en lÀgenhet i byn, anslöt till de törstigas skara och det blev en blöt runda, men det var ÀndÄ inget mot nÀsta dags blöta.
Vi vaknade till ruskvÀder, precis som metrologerna förutspÄtt, blött, blÄsigt och kallt, vilket passade bra för ibland behöver den överÄriga kroppen lite ÄterhÀmtning.
VÀdret fortsatte i metrologernas fotspÄr och efter ett par dagar packade Morelofolket sina saker och drog norrut, samtidigt som vi bytte plats för att komma nÀrmare vinbutiken pÄ den jÀttestora campingen.

Los Belones, Spanien
NĂ€stan alla byar i Spanien har en bestĂ€md marknadsdag och i Los Belones Ă€r det tisdagar som gĂ€ller. Svenskarna, som har en fast bostad i eller i nĂ€rheten av byn, trĂ€ffas alltid pĂ„ en nĂ€rliggande bar efter marknadsdagens slut och ibland blir det en riktig lĂ„nglunch, till andra utskĂ€nkningsstĂ€llen i eller utanför byn.  

”HĂ„l i vĂ€ggen” Ă€r ett enkelt sĂ€tt att slĂ€cka sin törst pĂ„

Men det finns Àven mer avancerade utskÀnkningsstÀllen

Los Belones Àr genuint spanskt, med lÄga byggnader, en kyrka och ett torg.
HÀr finns det mesta man kan begÀra för ett permanent boende och ett trettiotal barer/restauranger ser till att du trivs, bÄde under ljusets- och mörkrets timmar.

Utsikt frÄn Sigtunabornas altan med La Manga i bakgrunden

Byn ligger nÄgra kilometer vÀster om campingen och det var inte helt sÀllan vi cyklade dit för att umgÄs med Sigtunaborna, som har en hÀrlig lÀgenhet mitt pÄ torget i byn.

Portman, Spanien
Monica och Göran, som har personbilen med sej, tog oss ofta med till platser bortom vÄrt cykelavstÄnd.
En av dessa turer gick till Portman, dÀr det bland annat finns en vÀlkÀnd fiskrestaurang, som lockade deras matsmÀltningsorgan.
Den ganska oansenliga restaurangen lÄg en bit utanför sjÀlva byn, men det servitören bar in var allt annat Àn oansenligt. DÀr lÄg tvÄ hÀrligt rykande nygrillade fiskar med tillhörande krÄs och till det, en pava rött.

Fiskrestaurangen i Portman serverade en grillad Dorada

Efter den goda maten blev det en rundtur i sjÀlva byn, som Àr ett gammalt genuint gruvsamhÀlle.

Portmanbukten och bergen som skyddar mot kalla vindar

NÀstan hela den gamla byn stÄr intakt frÄn tiden före gruvornas nedlÀggning och det Àr fortfarande cirka tusen permanentboende kvar. HÀr finns det viktigaste sÄ som affÀrer, restauranger, sjukhus, lÀkare, nattbelysning och sÄ vidare och vill man ha nÄgot alldeles extra sÄ ligger Los Belones inom rÀckhÄll.
Portman Àr inte bara genuint och vackert, dom har Àven ett sÄ kallat mikroklimat med cirka 320 soldagar om Äret. Dessutom Àr byn omringad av tre höga berg som skyddar mot nordliga kalla vindar under vinterhalvÄret.
I Portman pĂ„gĂ„r ett gediget byggprojekt under arbetsnamnet ”Utsikt över hamnen”, vilket Ă€r det första av tre kommunala projekt som skall Ă„terstĂ€lla byns historiska miljö.

Den gamla hamnen nedanför fiskrestaurangen

Los Nietos, Spanien
UngefÀr en halvmil nordvÀst om campingen, vid kanten pÄ Mar Menor ligger en gammal bevarad fiskeby frÄn tiden dÄ man levde pÄ fisket i Mar Menor.
En vÀldigt vacker, men lite nedgÄngen by, som pÄ senare Är tillÄter ombyggnad och renovering av dom gamla, mer eller mindre förfallna fastigheterna utmed strandkanten.
NÀstan allt utmed den vackra strandpromenaden har en del till övers att önska. Allt Àr slitet och nedgÄnget efter att allt underhÄll förtrÀngts i Ärtionden.
Dom gamla vackra och originella bostÀderna, den plattsatta strandpromenaden, murarna och sÄ vidare har ett stort behov av duktiga och kunniga hantverkare.
Det som stÄtt sej bÀst, sedan avfolkningen, Àr dom mycket speciella sofforna och sjöhÀstarna som Àr helt byggda i mosaik.

Helena vilar mellan sjöhÀstarna pÄ en mosaiksoffa

SjöhÀstar har sedan lÄng tid tillbaka varit en symbol för Mar Menor, men sedan mÄnga Är tillbaka finns hÀr inga levade sjöhÀstar lÀngre.

En sjöhÀst i mosaik blickar ut över den övergödda sjön

Mar Menor drabbades av övergödning frÄn jordbruken runt sjön och allt levande var under en period helt död.
Det var en av dom största naturkatastroferna i Spanien historia och för nÄgra Är sedan förbjöd man allt jordbruk runt sjön.
Detta i förhoppning om att innanhavet skall ÄterhÀmta sej igen, vilket mÄnga betvivlar.
I dag har man slÀppt badförbudet i innanhavet, sÄ man ser ÀndÄ en ljusning pÄ framtiden, men att sjöhÀsten skall Äterkomma tror man inte Àr möjligt.

Det finns Àven ett litet torg i byn dÀr ortsbefolkningen slÀcker sin törst och tömmer sitt dagliga verbala behov.

Helena har första parkett pÄ den lokala baren i Los Nietos

SpÀtzle Fritz, Spanien
Efter avskedskramar och smickrande fraser, med vÄra vÀnner i Los Belones, var det dags att packa ihop för vidare fÀrd mot nÀsta etapp.
Vi lÀmnade campingen i gryningen och första stoppet blev efter drygt 15 mil i Jumilla och Delampa Bodega, dÀr vi brukar stanna för att bunkra vin.
Efter inköpet pÄ bodegan, 102 flaskor vin och tvÄ röda femliters dunkar, körde vi ytterligare drygt 15 mil till en stÀllplats i utkanten av Valencia.
Det var en helt oansenlig stĂ€llplats, helt befriad frĂ„n ”det dĂ€r lilla extra”, men det Ă€r inget gnĂ€ll, eftersom vĂ„rt enda mĂ„l var nĂ„gra timmars sömn, innan det var dags att ge sej ut pĂ„ vĂ€garna igen. Än en gĂ„ng ett tidigt uppvaknade och innan synskĂ€rpan vant sej vid morgonljuset, satt jag bakom ratten igen.
Helena hade knappat in SpĂ€tzle Fritz pĂ„ hennes hjĂ€lpreda, ”Tina” och efter bara nĂ„gra minuter var vi ute pĂ„ motorvĂ€gen igen.
Knappt fyra timmar senare rullade vi in pÄ en av dom mÀrkligaste platserna vi kÀnner till.
SpÀtzle Fritz Àr en stÀllplats, mitt ute i ingenstans, som vi har skrivit om pÄ vÄr hemsida vid ett flertaltillfÀllen och vi Àr fortfarande lika förvÄnade över dess existens.
Det finns ett par hundra husbilsplatser pÄ en grusplan, lÄngt frÄn glamour och flÀrd, mitt i ett jÀttestort fÀlt med apelsinodlingar.
SpÀtzle Fritz enkla koncept Àr att, kommer du hit och Àter pÄ vÄr restaurang, sÄ betalar du bara fem Euro, för övernattning pÄ en stÀllplats med el.
Vi tog in varsin Àkta Wienerschnitzel pÄ kalv, som Àr deras kÀnnetecken, en flaska Rioja och hela notan, inklusive stÀllplatsen, slutade pÄ 690 kronor. Det Àr inte ens jÀttebilligt, men folk strömmar hit ÀndÄ.
Varje förmiddag töms den stora grusplanen pÄ husbilar och varje eftermiddag fylls den pÄ med nya gÀster med olika nationaliteter, Är ut och Är in.
Om man vill vara sÀker pÄ att fÄ en plats sÄ bör man vara hÀr vid lunchtid och kommer man inte före klockan fyra Àr risken stor att det Àr fullbelagt. Vi Àr imponerade, vilket koncept, mitt ute i ingenstans.
SpÀtzle Fritz Àr som en magnet, man dras hit och för oss Àr det fjÀrde gÄngen vi besöker tysken som kom pÄ denna fantastiska ideŽ, redan pÄ 90-talet, lÄngt före husbilsinvasionen.

Roses, Spanien
Innan vi lĂ€mnade, den minst sagt, spektakulĂ€ra stĂ€llplatsen i apelsinodlingen, stĂ€llde Helena in ”Tina” pĂ„ Roses som ligger lĂ€ngst norrut pĂ„ den spanska medelhavskusten, bara ett fĂ„tal mil frĂ„n den franska grĂ€nsen. Det var en hetsig 35-milafĂ€rd pĂ„ hĂ„rt trafikerade vĂ€gar i ett ogynnsamt regnigt vĂ€der.
Trafiken, bland annat runt Barcelona, var nÄgot intensiv med filbyten och höga hastigheter, men jag fÄr ÀndÄ ge spanjorerna en eloge. Dom Àr duktiga i trafiken, dom visar tydligt med sina blinkers vad dom tÀnker göra och dom visar alltid hÀnsyn om nÄgon annan mÄste byta fil till exempel.
Redan efter incheckning pĂ„ Camping Salata och anlĂ€ggaren, som i dag bestod av Rom, saknade vi, ”Frissan frĂ„n den svenska intelligensens huvudstad” och ”dammsugarpojken frĂ„n Norrahammar”, Sigtunaparet, som vi umgĂ„tts med i nĂ€stan tre veckor.
BĂ„de Monica och Göran har verkligen gjort intryck utöver det vanliga. Dom Ă€r trevliga, generösa och alltid glada, riktiga glĂ€djespridare som förser oss med ny energi. Det Ă€r en ynnest att fĂ„ trĂ€ffa sĂ„ hĂ€rliga mĂ€nniskor pĂ„ â€Ă„lderns höst”.
VÀdret hade sedan ett par veckor tillbaka varit ostadigt med regn, blÄst och blygsamma grader, vilket Àven mötte oss i Roses, men sÄ Àr det pÄ dessa breddgrader, hÀr Àr ocksÄ vinter, fast betydligt varmare och ljusare.
Helena, hade sedan vi lÀmnade La Manga, dragits med ett sÄr pÄ ena skenbenet och eftersom det inte ville lÀka sej, bestÀmde vi oss för att söka upp en privat lÀkare i Empuriabrava som ligger knappt en mil, cykelvÀgen, frÄn vÄr camping.
Vi har haft kontakt med denna lÀkarstation vid tidigare besök i Roses och utan föranmÀlan knackade vi pÄ mottagningens dörr och bara nÄgon minut senare satt Helena pÄ botbÀnken.
Jag satt kvar i vÀntrummet med ett antal spanska tidningar och en spansktalande kvinna som absolut ville konversera. Men eftersom jag bara kan svenska och danska, sÄ kan man kan sÀga att konversationen, gick sÄ dÀr och det var en stor befrielse nÀr Helena efter en dryg halvtimma kom tillbaka till vÀntrummet igen.
LÀkaren hade konstaterat att det var en elakartad infektion i sÄret, sÄ vi var tvungna att Äterkomma ett antal gÄnger till.
Vid nÀstkommande besök satt jag inte kvar i vÀntrummet utan tog i stÀllet en cykeltur utmed stranden pÄ den moderna rikemansstaden som Àr uppbyggd pÄ ett trÀsk med nÀstan lika mÄnga bÄtkanaler som bil och cykelvÀgar.

Den moderna staden dÀr bÄten Àr minst lika viktig som bilen

PÄ vÄra tidigare vinterresor, kan du lÀsa mer om Empuriabrava och Àven om den gamla byn Castello dŽEmpuries, som vi ibland cyklade till efter Helenas lÀkarbesök.  

Den gamla staden med byggnader i sitt ursprungliga skick

Fyra Äterbesök blev det för Helenas del och den sista var samma dag som vi lÀmnade Camping Salata för denna gÄng, den fjÀrde, vilket talar sitt tydliga sprÄk, vi trivs i Roses.
VÄr bröllopsdag intrÀffade nÄgon dag innan vi skulle lÀmna Spanien för denna gÄng.
Som vanligt hade jag glömt att köpa en bröllopspresent, Helena likasÄ, men vi Ät och drack lite extra gott pÄ campingens restaurang innan det var dags för dom nattliga aktiviteterna. NÄgon repris frÄn originalet blev det inte, men jag behövde inte söka lÀnge i minnesbanken för att fÄ en kÀnsla av hur det var för 37 Är sedan.
Vi Àr inga ungdomar lÀngre och efter en stillsam, men kÀrleksfull godnattpuss, fÀllde John Blund ner locken som skiljer ljuset frÄn mörker.