Inledning
Efter en hÀrlig sommar hemma i Sverige, Àr det Äter dags att styra Carthagon mot Medelhavet.
Sammantaget har sommaren varit helt fantastisk med mÄnga hÀrliga husbilsresor i goda vÀnners lag.
Sommaren utflykter började med en husbilsmĂ€ssa i miniformat pĂ„ Hafstens Camping i BohuslĂ€n och pĂ„ Kristi HimmelsfĂ€rd besökte vi HansagĂ„rd Camping i Falkenberg. DĂ€refter var det dryckesmĂ€ssa pĂ„ Bert Karlssons camping, Ursand i VĂ€nersborg, innan vi drog i vĂ€g till Linköping för Ă„rets Liner For Two trĂ€ff. Den svenska midsommaren firade vi pĂ„ Dalsland Camping i Bengtsfors och nĂ„gon vecka senare var dags för ett besök pĂ„ Evert Taubes Malö, pĂ„ Sveriges framsida. I mitten pĂ„ juli blev det en 14 dagars tripp runt Siljan med Dalhalla och Tommy Körberg som huvudmĂ„l och ett besök hos min syster Grete i Avesta. PĂ„ vĂ€gen hem frĂ„n Dalarna, passade vi pĂ„ att besöka Hellekis pĂ„ Kinnekulle, som varit ett favoritmĂ„l sedan husbilserans intĂ„g i vĂ„ra liv. DĂ€refter blev det en 10-dagars tripp till Danmark med goda vĂ€nner frĂ„n Östergötland, samt nĂ„gra endagarsturer i nĂ€romrĂ„det innan vi avslutade sommarens Ă€ventyr med ett femdagars besök pĂ„ Elmia husbilsmĂ€ssa, i Jönköping.
PĂ„ vĂ„r hemsida har vi publicerat ”Liner for Two aktivitetstrĂ€ffen”, ”Siljan runt med Dalhalla” och ”Marsk TĂ„rnet” som Ă€r titeln pĂ„ Jyllandsresan.
Efter en hÀrlig svensk sommar, med synupplevelser och skratt frÄn goda vÀnners mer eller mindre sanna historier, kÀnns det bra att starta dom drygt trehundra milen mot Ärets övervintring.
Framför oss har vi, enligt planen, drygt ett halvÄrs permanentboende i vÄr trerummare pÄ hjul, vilket kÀnns helt fantastiskt eftersom vi bÄda Àr priviligierade tidsmiljonÀrer som sjÀlva bestÀmmer över dygnets alla timmar. GÄr nÄgot fel, har vi ingen att skylla pÄ, blir det rÀtt sÄ Àr det bara att njuta.
Som vanligt startade resan med tvĂ„ riktiga kontotömmare. GekĂ„s i Ullared med alla ”mĂ„steha” prylar och Bengt i Örkelljunga som servar Carthagons motorn och kollar att vĂ„r ”vinterbostad” hĂ„ller regnet pĂ„ utsidan.

Heiligenhafen, Tyskland
Vi lĂ€mnade Sverige, via Öresundsbron, just nĂ€r lövtrĂ€den förvandlats frĂ„n spirande gröna sommarnyanser till en palett av varma hĂ€rliga höstfĂ€rger.
FÀrgskalan, vid denna Ärstid, innehÄller allt frÄn ljusa gula till mörka rödbruna ockrafÀrger, som trots att vinterkylan börjat ge sej till kÀnna, ger en vÀrmande kÀnsla inombords.

Höstens underbara fÀrgpalett i varma hÀrliga ockrafÀrger

Efter drygt 15 mil genom fÀrdeneslandet var det dags att köra pÄ fÀrjan i Rödby, som binder samman det danska öriket med Nordtyskland.
Den enskilt dyraste delen pÄ alla vÄra resor söderut Àr just denna strÀcka pÄ knappt 60 mil.
Förutom kontotömmarna, GekĂ„s i Ullared och Bengt i Örkelljunga tillkommer en rejĂ€l broavgift mellan Sverige och Danmark och en Ă€nnu dyrare fĂ€rjekostnad mellan Danmark och Tyskland. Inte nog med det, i hamnen pĂ„ den tyska sidan ligger nĂ€sta stora kontotömmare, Bordershop Puttgarden, som tillhandahĂ„ller varor som i Sverige Ă€r extremt högt beskattade.
Med husbilen full av ”stĂ€mningshöjande godsaker” och ”mĂ„steha prylar”, samt en nyservad bil, checkade vi in pĂ„ en stĂ€llplats i Heiligenhafen, knappt tre mil frĂ„n fĂ€rjelĂ€get.  Heiligenhafen tillhör en av de platser som vi ofta besökt sedan husbilsepokens intrĂ€de i vĂ„rat liv.
VĂ€dret var soligt men gradantalen höll sej pĂ„ ensiffriga tal, men det blev Ă€ndĂ„ nĂ„gra kortare promenader utmed innanhavet Binnensee, som skiljer Östersjön frĂ„n byn och stĂ€llplatsen. TvĂ„ övernattningar blev det innan vi fortsatte vĂ„r resa mot sydligare breddgrader.

Greven, Tyskland
Ett namn med vÀrdighet har denna omtalade stÀllplats, som var mÄlet för dagen. Orten ligger knappt 40 mil sydvÀst om Heiligenhafen och för att komma dit mÄste man passera Hamburg som oftast innebÀr lÄngsamt eller helt stillastÄende trafik.
Sedan nĂ„gra Ă„r tillbaka har man i Tyskland, infört körförbud för all tung trafik pĂ„ söndagar, vilket var anledningen till att vi valde att köra denna strĂ€cka, pĂ„ en söndag. Det var ett bra beslut för trafiken, trots ett ihĂ„llande regn, flöt pĂ„ utan krĂ„ngligheter och strax före lunch checkade vi in pĂ„ stĂ€llplatsen, som i nordbors folkmun kallas ”Greven”.
Yachthafen und Wohnmobil Camp, som platsen egentligen heter, Àr frÄn början en smÄbÄtshamn som vid husbilarnas intÄg i fritidslivet, byggdes pÄ med en husbilsparkering. Den omtalade stÀllplatsen, ligger vid Dortmund-Ems-kanal cirka en mil söder om orten med det adliga namnet.
Som vi berĂ€ttat i tidigare Ă„rs ”Klimatresor” sĂ„ Ă€r ”Greven” en mycket populĂ€r samlingspunkt för husbilsĂ„kare som reser kors och tvĂ€rs genom Tyskland.
Anledningen till populariteten kan man förstÄ, om man Àr intresserad av att gÄ och cykla. Platsen ligger lÄngt ute pÄ landsbygden, lÄngt frÄn kontotömmande inköpsstÀllen och annat som lockar i stadslivet. Det Àr rena sparbössan att vistas hÀr, vilket vi var tacksamma för med tanke pÄ resans kostnader hittills.
Vi hade turen att för tredje gÄngen i rad fÄ den mest attraktiva platsen, A16, som bara ligger nÄgra meter frÄn kanten pÄ Dortmund-Elms-kanal och dom lÄnga kanalbÄtarna som tyst och stilla glider förbi.

Den lĂ€ngsta prĂ„men som passerad oss var 160 meter lĂ„ng 

I Tyskland finns ett hundratal mer eller mindre lĂ„nga kanaler som började byggas redan under 1800-talet. En av dom Ă€r just den 265 kilometer lĂ„nga Dortmund-Elms-kanal, som rinner förbi ”Greven” och som knyter ihop Nordsjön med RuhromrĂ„det.
NĂ€stan alla gamla kanalerna har genom Ă„ren breddats och kurvor har rĂ€tats ut, för att anpassas till de allt lĂ€ngre och tyngre godsprĂ„marna. Dortmund-Elms-kanal Ă€r inget undantag och bara nĂ„gra kilometer frĂ„n stĂ€llplatsen finns ett sĂ„dant  ombyggnadsomrĂ„de.
I början pÄ 2000-talet rÀtade man hÀr ut nÄgra kurvor samtidigt som man byggde en större och starkare akvedukt.

Den gamla akvedukten fÄr i dag tjÀna som cykelbana

Den nya akvedukten, vattenrÀnnan, sedd underifrÄn.

Att bygga och flytta markmassor till en ny plats i naturen Àr i dag bara en penningfrÄga. Med dagens maskiner, grÀvskopor, dumprar, mÀtinstrument och sÄ vidare, Àr nÀstan inget omöjligt. Men att göra detsamma, för 200 Är sedan, helt utan dessa hjÀlpmedel, med bara mÀnsklig styrka och hjÀrnor, Àr mindre begripligt.
Tre övernattningar blev det pĂ„ ”Greven” innan det var dags att knappa in nĂ€sta mĂ„l pĂ„ vĂ„r GPS.
Vi har valt att kalla vÄr GPS för Tina, efter den kÀnda kartlÀsaren Tina Thörner som med stor framgÄng och skicklighet guidade rallyförare runt i skogarna för drygt 20 Är sedan.

Remich, Luxemburg
Efter mÄnga hÀrliga cykelturer utmed Dortmund-Elms-kanal var det dags för ytterligare en förflyttning nÄgra mil söderut.
Vi startade tidig morgon och möttes ganska snart, av hetsig och tÀt trafik pÄ A1:an. Tyska autobahn, som vi skrivit om vid ett flertal tillfÀllen, har med Ären utökats till en enda lÄng arbetsplats för vÀgarbetare och lÄngtradarchaufförer.
Den tunga trafiken, som bara ökar i intensitet, gör att det stÀndigt pÄgÄr ombyggnader och underhÄllsarbeten pÄ det hÄrt belastade vÀgnÀtet.
Det Àr ett otroligt stort vÀgnÀt som tyskarna har att jobba med, vilket inte Àr sÄ konstigt eftersom nÀstan all transport inom EU mÄste passera landet.
Förr var hela högerfilen ett lÄngt pÀrlband av lÄngtradare vilket det Àven Àr i dag. Med idag Àr Àven stora delar mittenfilen de tunga fordonens fil.
Jag kallar mej varken vetenskapsman eller expert, men mina tankar Àr att frihandelsavtalen mÄste vara den i sÀrklass största miljöboven som finns.
BĂ„tar, flyg och framförallt lĂ„ngtradare flyttar matvaror, klĂ€der och andra ”mĂ„ste ha prylar” kors och tvĂ€rs över dom stora kontinenterna, vilket vi pĂ„ denna del av jordklotet, frĂ€mst kan beskĂ„das pĂ„ Autobahn i Tyskland.
Efter knappt 40 mil och nĂ€stan nio timmars kryssning mellan lĂ„ngtradare och hobby racerförare torkade jag svetten ur pannan och stĂ€llde Carthagon pĂ„ plats i Remich. 
NÀstan direkt efter ankommaren och ett par glas frÄn den röda buteljen, tog John Blund över rodret.
Storhertigdömet Luxemburg Àr ett pyttelitet land som ligger inklÀmt mellan Belgien i vÀster och norr, Tyskland i öster och Frankrike i söder.
Landet Ă€r, trots sin litenhet med cirka 600 000 innevĂ„nare, ett av dom tre rikaste i lĂ€nderna i hela vĂ€rlden, per capita.
VÀlstÄndet byggdes upp av en framgÄngsrik industri som i dag Àr ett framgÄngsrikt finanscentrum med en stark bank- och finanssektorn. Luxemburg Àr Àven sÀte för flera EU-organ och andra internationella organisationer dÀr flera stora globala storkoncerner har sin hemvist.
Förutom den egna arbetskraften hÀmtar man hjÀlp frÄn pendlarna i grÀnslÀnderna.

Troyes, Frankrike
Utvilade och pigga efter gĂ„rdagens, nĂ„got jobbiga etapp, var det Ă„ter dags att sĂ€tta sej bakom ratten. Vi lĂ€mnade ”lilleputtlandet” i gryningen och efter bara nĂ„gon mil passerade vi grĂ€nsen till Frankrike.
I Frankrike Àr nÀstan alla större motorvÀgar, sÄ kallade betalvÀgar, vilket Àr pÄ bÄde gott och ont. Det onda Àr att det blir dyra mil och det goda Àr att det Àr vÀldigt lÀttkört, med gles trafik och slÀta fina vÀgbanor.
Vi vÀljer oftast att nyttja betalvÀgarna, inte för att vi har nÄgot överflöd av pengar, men det Àr alltid skönt att kunna göra nÄgot annat, Àn att bara inta rygglÀge efter en dagsetapp.
Efter drygt tre timmars körning checkade Helena in oss pÄ Aire de Camping-car, Troyes La Champagne och vi möttes av en mycket vacker parkliknande camping, med lövtrÀd i vackra höstfÀrger och stora grÀsmattearmerade uteplatser.
Efter stödbensölen kom regnet, vilket gjorde att vi Àgnade resten av eftermiddagen Ät hygien, hunger och törst, innan det var dags för intrigerna i Robinsson.
Troyes, som var den antika huvudstaden i regionen Champagne, Ànda fram till slutet pÄ 1800-talet, Àr fortfarande i dag mest kÀnd för sina vingÄrdar och sina goda champagner.
Cathedral Saint Pierre-Saint Paul de Troyes Àr, bland mÄnga andra kulturella gamla byggnader, den mest kÀnda.

En enorm byggnad med svindlande höga valvbÄgar

En helt fantastisk byggnad som överlevt tvÄ vÀrldskrig

Katedralen Àr klassad som ett historiskt monument som undgÄtt dom tvÄ vÀrldskrigen med förskrÀckelse med enbart lÀttare skador. VÄrat intryck efter en heldag i staden var att vill man se historiska gamla byggnader sÄ finner man dom i Troyes.
Förutom alla kyrkor och katedraler Àr den gamla stadsdelen en riktig sevÀrdhet i min smak.
Trots att jag Àgnat hela mitt yrkesverksamma liv Ät byggnation, hade jag svÄrt att se mej mÀtt pÄ alla snedvridna korsvirkeshus. Det var som att slita godispÄsen frÄn ett barn nÀr Helena sa att vi skulle dra vidare.

Det var svÄrt att slita sej frÄn dessa fantastiska byggnader som vittnar om en svunnen tid

Vi fick en heldag i Troyes, trots att vÀdret inte var pÄ sitt allra bÀsta humör, med cykelturer och upplevelser som vi kanske inte hade förvÀntat oss. Men vi kan nog summera det hela med att, Àr man det minsta intressera av gamla byggnader, sÄ Troyes ett bra besöksmÄl.
Dessutom fĂ„r man inte glömma, Ă€r man i distriktet Champagne sĂ„ ett Ă€r ett glas med bubbel, pĂ„ en uteservering ett mĂ„ste. 

Val dÂŽ Amboise, Frankrike
MĂ„let för dagen var Ile d’OlĂ©ron som Ă€r den största ön lĂ€ngs franska Atlantkusten och den nĂ€st största franska ön, efter Korsika.
StrÀckan dit var cirka 63 mil sÄ vi valde att dela upp den i tvÄ delar och med dagens hjÀlpmedel Àr det inga konstigheter att hitta övernattningsplatser. Helena, som sköter den delen, gurglade snabbt fram en plats som lÄg drygt 30 mil frÄn Troyes.
Vi fortsatte pÄ slÀta fina, men dyra betalvÀgar och redan vid lunchtid rattade vi in Carthagon pÄ en annan, men mycket mindre ö, Ile dŽOr, som ligger mitt i floden Loire.
Än en gĂ„ng hamnade vi pĂ„ parkliknande camping, fast denna var cirka 10 gĂ„nger sĂ„ stor som den i Troyes. Vi fick en jĂ€ttefin plats under dom höstfĂ€rgade lövtrĂ€den som med Ă„rstidens rĂ€tt hade börjat slĂ€ppa sina blad.

 Helena kopplar av i den lummiga parken

Ile dŽOr Àr drygt tvÄ kilometer lÄng och ungefÀr 500 meter bred och den har landförbindelse med flodens bÄda sidorna.
Förutom tvÄ stora campingar och nÄgra enstaka fastigheter bestod ön av rekreationsomrÄden med cykelleder, promenadleder, utegym och sÄ vidare.
Det finns Àven en jÀttestor anlÀggning för olika friidrottsaktiviteter, trÀningsplaner och sÄ vidare och fotbollslaget Amboise har sin hemmaplan pÄ ön samt en stor parkering för supportrarna.

Broarna som leder ut turister och supportrar till ön

Amboise Ă€r en turistattraktiv stad, trots sin litenhet med knappt 14 000 invĂ„nare.
Magneten som drar turister frÄn nÀr och fjÀrran Àr frÀmst det enorma slottet Chateau dŽAmboise.
Vi gjorde ocksÄ ett besök pÄ det gigantiska slottet och det som fascinerade oss mest var ordningen och skötseln pÄ allt frÄn grusgÄngar och plattsÀttningar till de gigantiska trÀdgÄrdarna uppe pÄ toppen. Sen var ju utsikten över Loirefloden och Ile dŽOr inte att förakta.

Chateau dŽAmboise, sedd frÄn vÄr campingplats

En annan sevĂ€rdhet som lockat turister Ă€r Mona Lisas skapare, Leonardo da Vinci, (1452–1519) som bodde hĂ€r i Amboise under sina sista tre levnadsĂ„r.

Slottet i Ambosie dÀr Leonardo da Vinci bodde sina sista Är

En staty i brons av konstnÀren finns pÄ ön Ile dŽOr

Den lilla men mycket vackra staden har förutom ovanstÄende attraktioner utsetts till centrum för den lokala vinindustrin.

Ile d’OlĂ©ron, Frankrike
Ile d’OlĂ©ron, som till ytan Ă€r ungefĂ€r hĂ€lften sĂ„ stor som Gotland, Ă€r en mycket trivsam och hĂ€rlig ö pĂ„ den franska atlantkusten.
Ön har broförbindelse med Saint-Trojan-les-Bains och det man möter först pĂ„ ön Ă€r en gammal fĂ€stning, Citadelle du Chateau-deÂŽ Oleron, samt en bebyggelse med smala gator och lĂ„ga stenhus, frĂ„n samma tidsepok.
Hela byn runt den lilla hamnen prĂ€glas av ostronnĂ€ringen. De smĂ„ ostronhusen, som i dag bytts ut mot större och modernare industrier, Ă€r numera tillhĂ„ll för konstnĂ€rer och lycksökare som sĂ€ljer allt frĂ„n öl och vin till ”mĂ„ste ha grejor”. FĂ€rgsĂ€ttningen pĂ„ dom gamla bodarna har man överlĂ„tit helt Ă„t innehavarna, utan hĂ€ngslen och livrem och det har blivit ett rejĂ€lt lyft, ett fantastiskt inslag, i den Ă„ldriga slitna hamnen.,

Detta hade aldrig kunnat hÀnda hemma, trevligt eller hur?

Eftersom vi besökt denna del av ön tidigare, lade vi en nÄgot begrÀnsad tid hÀr, vid detta besök.
Det som var nytt för oss den hÀr gÄngen, var att vi för första gÄngen nÄgonsin, provade pÄ att Àta innehÄllet i dom vackra skalen.

Helena gjorde tummen upp och jag höll mej mer neutral.

Du kan lĂ€sa mer om Citadellet och byn pĂ„ vĂ„r hemsida under rubriken ”Klimatemigranten 2022-23”.
Den hĂ€r gĂ„ngen sökte vi oss i stĂ€llet till La Cotiniere pĂ„ öns sydvĂ€stra sida. HĂ€r finns en by och en hamn  som Ă€r betydligt yngre och modernare Ă€n Citadellet och som i dag Ă€r den största och viktigaste fiskehamnen pĂ„ ön. HĂ€r finns mer Ă€n 100 fiskebĂ„tar som sju dagar i veckan, klockan 15, sĂ€ljer sin fĂ„ngst pĂ„ den livliga fiskmarknaden i hamnen.
Gatan utmed hamnen Àr en enda lÄng strÀckning med allt som en turist kan önska sej. Vi kom hit, kanske inte vid helt rÀtt tidsval, mitt under fransosernas middagsvila samtidigt som dom flesta turisterna vÀnt hemÄt. Man kan sÀga att det var ganska dött, med stÀngda barer och affÀrer, men det var ÀndÄ roligt att fÄ se den stora hamnen.
Det blev ett kort besök innan det var det dags att cykla, drygt en och en halv mil tillbaka till husbilen.

FiskebÄtar styrs in i den stora hamnen med hjÀlp av Fyren

Efter tre nÀtter i fantastiskt sommarvÀder och sex mil pÄ jÀrnhÀsten, var det dags att ge sej ut i trafiken igen.
MĂ„let framför oss var lite drygt 40 mil till Saint-Jean-de-Luz, som ligger vid Biscayabukten, strax norr om den spanska grĂ€nsen. 

Urrugne, Frankrike
Vi hade gĂ€rna stannat nĂ„gon dag till pĂ„ Ile d’OlĂ©ron, men eftersom metrologerna visade regn nĂ€stkommande dag, bestĂ€mde vi oss för att köra ytterligare nĂ„gra mil söderut.
LÀngst in i Biscayabukten, strax norr om spanska grÀnsen, ligger Saint-Jean-de-Luz, en liten by som vi lÀst en del om.
Vi knappade in mĂ„let pĂ„ ”Tina” som visade att det var drygt 40 mil till en camping i Urrugne, som ligger pĂ„ cykelavstĂ„nd frĂ„n byn.
Metrologernas farhÄgor var helt rÀtt, det regnade mer eller mindre kraftigt hela vÀgen och nÀr vi vÀl kom fram var det fortfarande ihÄllande regn.

Mellan Heiligenhafen och Greven, fick det högra torkarbladet för sej att leva ett eget liv. Det for fram och tillbaka pÄ rutan, utan nÄgra bestÀmda vÀndpunkter, och ibland vÀnde den till och med utanför den högra fönsterstolpen.

I Greven, kallade jag hjĂ€rncellerna till möte i HjĂ€rnan, eller ”tomrummet ”som vissa kallar platsen.  Dagordningen bestod enbart av en punkt.
-”Hur löser vi problemet med torkarbladet”.
Ordet var fritt och förslagen var bÄde bra och orealistiska.
MÄnga röstade pÄ att helt ta bort bÄde torkarblad och arm, men det fanns nackdelar med förslaget.
1. Det ena var att det krÀvs specialverktyg för att ta bort torkararmen.
2. Ett annat var att dÄ ser Helena inget.
 -Citat: DĂ„ har ju inte Helena nĂ„gon utsikt vid regn.
DÄ kom, vÀn av ordning, en av dom klokare i hjÀrngÀnget, (hjÀrncellerna) med sitt förslag.
Vi tar bort torkarbladet och lÄter torkararmen sitta kvar. Sedan lindar vi Ànden pÄ torkararmen med en trasa.
Efter en del kÀbbel och omröstning klubbades följande förslag som fördes in i protokollet.

Beslutet 2024 10 15
1. – Vi behĂ„ller torkararmen men tar bort gummibladet. 
2. – Vi lindar den yttersta delen pĂ„ armen med en tjock trasa som vi fĂ€ster med buntband, modell tunna

PÄ de senaste förflyttningarna fick vi se resultatet

Helena fick sitt synfÀlt, lite smalt kanske, men ÀndÄ nÄgot

PÄ grund av det ihÄllande regnandet, blev det bara en natt pÄ campingen i Urrugne.

Ribadesella, Spanien
Redan efter ett par mil frÄn Urrugne, passerade vi grÀnsen till Spanien. VÀdret var fortfarande regnigt och vÄrt nÀsta planerade mÄl lÄg cirka 30 mil rakt vÀsterut pÄ den spanska kustremsan mot Biscayabukten.
Det blev en repris pÄ dom tvÄ senaste dagarna.
Vi checkade in pÄ en sunkig och vattenskadad camping, vi satt i husbilen hela kvÀllen, sov, packade ihop och lÀmnade platsen dagen efter.
Det blir som det blir nÀr det inte blev som det skulle.
VÀdret kan man inte göra sÄ mycket Ät men vi hoppas kunna besöka bÄde Urrugne och Ribadesella, vid nÄgot mindre vattenskadat tillfÀlle.

Foz, Spanien
Vi startade tidig morgon mot vÄrt nÀsta mÄl pÄ den spanska nordkusten. Regnet hade upphört och redan efter nÄgon timme kunde vi skönja en klarblÄ himmel och en sol som vÀrmer upp den kalla jordskorpan.
Den spanska kustremsan i norr, Àr en av dom vackraste strÀckningarna vi har kört pÄ nÄgonsin. Landskapet Àr böljande, med mycket höga berg som sluttar ner mot dom dramatiska klippformationerna som hÄller Biscayabuktens vÄldsamheter pÄ betryggande avstÄnd frÄn bebyggelsen.
Det Àr tjusigt, mycket tjusigt, men kuperat. GÄr det inte brant uppför sÄ gÄr det brant nerför och dÀremellan nÄgra kortare avsnitt som Àr helt plana.
Biscayabukten Ă€r kĂ€nt för sitt opĂ„litliga vĂ€der. PĂ„ bara nĂ„gra minuter kan det frĂ„n kav lugn blĂ„sa upp till full storm, vilket  mĂ„nga nu ensamstĂ„ende  fiskarfruar fĂ„tt uppleva, genom Ă„ren.
Efter knappt 25 mil checkade vi in pÄ en stÀllplats nÄgon kilometer frÄn den lilla byn Foz. Det var en helt modern stÀllplats, en sÄ kallade Area Camper Park, som Àr den nya campingtrenden, för oss som Äker husbil. Det skall vara lÀtt att komma in och ut och det skall var grusade platser och gÄngar, lÄngt frÄn dom traditionella vattensjuka grÀsmattorna som det var förr, nÀr man bara campade pÄ sommartid.
FrÄn stÀllplatsen gÄr det en mycket vacker cykel och gÄngvÀg in till den lilla byn Foz och bÄthamnen, som vi nyttjade.

Cykel och gÄngvÀg utmed den dramatiska kustremsan.

Efter ett kortare besök i byn och cirka en mils cykling, fram och tillbaka, var det dags för bilvĂ„rd, bĂ„de ut och invĂ€ndigt. Vi fick till och med lov att tvĂ€tta hela husbilen pĂ„ stĂ€llplatsens serviceplatta.   
DÄ fick jag en ideŽ, som campingÀgare borde suga pÄ.
NÀstan alla camping- och stÀllplatser har en platta dÀr man kan fylla och tömma sina tankar. Denna yta, med bÄde vatten och avlopp stÄr för det mesta tom. Vi husbilsÀgare ofta har svÄrt att hitta platser dÀr vi kan tvÀtta vÄra fordon. Husbilar Àr för stora, för höga och sÄ vidare för vanliga tvÀtthallar. Varför inte nyttja campingarnas serviceplats till biltvÀtt ocksÄ?
Alla campingĂ€gare skulle kunna tjĂ€na en slant pĂ„ denna service. Vatten och avlopp, som vi sagt tidigare, finns ju redan, den enda investeringen som behöver göras  Ă€r en ramp, knappt tvĂ„ meter hög, flyttbar eller fast, sĂ„ att man kan tvĂ€tta taket ocksĂ„ samt ett digitalt bokningsschema.   

A Coruna och Santiago de Compostela
TvĂ„ nĂ€tter blev det pĂ„ stĂ€llplatsen vĂ€ster om Foz, innan det bar ivĂ€g mot resans mest kulturella mĂ„l. MĂ„stemĂ„l, som mĂ„nga poĂ€ngterar att ”dom mĂ„ste ni besöka”.
Cirka 15 mil i sydvÀstlig riktning, frÄn Foz, ligger A Coruna och det som lockar turister dit Àr framför allt Herkulestornet.
Tornet började byggas redan pÄ 300-talet och den anses vara det enda romerska tornet som fortfarande Àr i bruk.
Fyren renoverades 1788-1806 och man Àr lite osÀker pÄ, hur mycket som finns kvar av originalet.
Den 57 meter höga fyren Àr imponerande och platsen den ligger pÄ, en hög kulle, gör att den ser Ànnu mÀktigare ut.
Det var fler Àn vi som ville se fyren och det kryllade av smÄbilar som stressigt och irriterat letade efter en parkeringsplats. Att vi skulle hitta nÄgon, med vÄran sjutonnare, var inte att tÀnka pÄ.
Men efter nĂ„gra varv i trĂ€ngseln, hittade vi Ă€ndĂ„ en bussficka, sĂ„ att jag kunde gĂ„ ut och ta en bild pĂ„ den mĂ€ktiga gamla och omtalade fyren, Herkules. 

Herkulestornet ser verkligen stÄtligt ut pÄ sin höga kulle

Med tungan rĂ€tt i mun stĂ„ngade vi oss ut ur kvartmiljonsstaden och den hetsiga trafiken pĂ„ de  trĂ„nga gatorna.
Nu kunde vi bocka av ett mÄstebesök och nÀr vi ÀndÄ var pÄ gÄng, beslöt vi oss för att bocka av ett till, samma dag, Cathedralen i Santiago de Compostela.
Santiago ligger bara sju mil söder om A Coruna och trots pulshöjaren vid Herkulestornet , kÀndes det okey att ratta vidare.
NÀr vi nÀrmade oss Santiago hade stressen frÄn
A Coruna slÀppt, som tur var, för direkt efter stadsgrÀnsen till Santiago kom nÀsta pulshöjare.
Det blev trÄngt och stressigt och bilfilera kÀndes mer anpassade för hÀst och vagn, Àn för stora husbilar.
Helena, husbilens egna ”Ullabella” hade bokat in oss pĂ„ en terrasserad camping utanför sjĂ€lva stadskĂ€rnan, nĂ„gon kilometer frĂ„n de  kulturella sevĂ€rdheterna.
Efter ankommaren, ett glas av det röda, var det buss som gÀllde in till den historiska stadskÀrnan och vi blev mycket imponerande av det vi fick se.
Hela den gamla stadsdelen, inklusive katedralen, har behÄllit sin charm med bilfria trÄnga gator, gamla bostÀder, trottoarserveringar och sÄ vidare.
Cathedralen i Santiago de Compostela, Àr kÀnd för att det Àr slutmÄlet för vandrande pilgrimer frÄn nÀr och fjÀrran.

Santiago de Compostela Ă€r pilgrimernas ”Mecka”

Det finns mÄnga olika pilgrimsleder, framför allt i Frankrike och Spanien, men alla har ett gemensamt, de strÄlar samman vid aposteln Jacobs gravplats i Cathedralen i Santiago de Compostela.
Den 80 mil lÄnga Jakobsleden, som Àr den mest kÀnda, gÄr frÄn Frankrike utmed hela den norra delen av Spanien.
Första pilgrimen att vandra den lÄnga strÀckan var Gottskalk, biskop av Le Puy och dÀrefter har massor av pilgrimer vandrat de 80 milen.
Heliga Birgitta anses vara den första svensk som vandrat den lĂ„nga strĂ€ckan och det gjorde hon tillsammans med sin make Ulf Gudmarsson, 1341–1342.
I modernare tid, 2004, vandrade  Agneta Sjödin, Gundes lekkamrat pĂ„ Fort Bayard; strĂ€ckan som hon ocksĂ„ publicerat i bokform.

Vid vÄr första anblick av den enorma Cathedralen, fick vi bÄda tÄrar i ögonen. Den var mÀktig, otroligt mÀktig och framför porten, pÄ den stora planen fanns det gott om turiser och uttröttade pilgrimmer.
PĂ„ vĂ„r korta vistelse framför Cathedralen, anlĂ€nde minst ett tjugotal ryggsĂ€cksklĂ€dda pilgrimer som slĂ€ngde sina packningar pĂ„ marken, stĂ€llde sej pĂ„ knĂ€ och strĂ€ckte ut sina armar mot Cathedralen och bara skrek ut sin glĂ€dje av att ha fullföljt vandringen. Det var Ă€kta kĂ€nslor utan skam och Ă„terhĂ„llsamhet, för vad omgivningen tycker och tĂ€nker.   
Efter dessa kulturella upplevelser pÄ en och samma dag satt det gott med lite dricka och mat pÄ en bar i den gamla stans grÀnder.
Efter mat och dryck och en hjÀrna full av minnesbilder tog vi en taxi tillbaka till den terasserade campingen As Canselas.

Caminha, Portugal
För att undvika den allra hetsigaste trafiken, lÀmnade vi campingen i Santiago redan innan tuppen hade börjat gala.
Det gick helt bekymmersfritt och ganska snart var vi ute pÄ dom större trafiklederna igen.
Framför oss hade vi drygt 14 mil till Caminha i Portugal, dĂ€r ”Ullabella” gurglat fram en camping.
Vi checkade in pÄ en mycket trevlig campingplats, inne i en högvÀxande tallskog och bara ett stenkast frÄn floden Minho som skiljer Spanien frÄn Portugal.
VÀdret var helt underbart, det var tyst och lugnt och det var framförallt lÄngt frÄn storstadsskrammel och neonljus. Det var precis detta vi behövde just nu.
Strax efter anlÀggaren, som denna dag var röd, besökte vi en restaurang bara nÄgra hundra meter frÄn campingen.
Det var inte den billigaste menylistan vi sett, inte den godaste heller, visade det sej. Men utsikten frĂ„n restaurangens panoramafönster, över floden Minhos utlopp i Atlanten, var helt magnifik. Det var nĂ€stan sĂ„ att man fick stĂ„pĂ€ls av allt det vackra. Flodmynningen, smĂ„bĂ„tarna som lĂ„g för ankare, bergen pĂ„ den spanska sidan och sist men inte minst, den gamla byn Caminha. 
Minho Àr den flod som skiljer hela norra Portugal frÄn Spanien. En till synes ganska smal flod som innan utloppet, vid Caminha, breddar ut sej till en mycket bred, men ganska grund sjö.
Vid lÄgvatten till exempel, förvandlas stora ytor till sumpiga sandbankar med landsatta bÄtar och hungriga sjöfÄglar, som bildas mellan dom djupare flodfÄrorna.

Skedstorkar hittar sin föda nÀr tidvattnet sjunker undan

och kölbÄtarna lÀgger sej till vila, tills vattnet Äterkommer

I Atlanten, bara ett par hundra meter frÄn floden Minhos utlopp, klamrar en gammal fÀstning sej fast pÄ en klippa som sticker upp ovanför Atlantens yta.

Den medeltida borgen Forte Insuha, utanför Minhos utlopp

Fortet Insuha byggdes under medeltiden för att skydda regionen Caminha, frÄn inkrÀktare som ville ta sej in i floden Minho.
TyvÀrr fanns det ingen möjlighet att fÄ besöka fÀstningen som bara har öppet pÄ sommarhalvÄret.
DÀremot tog vi nÄgra riktiga lÄngturer pÄ jÀrnhÀstarna utmed den portugisiska kuststrÀckan.
Vi hittade en skogsstig som utgick frĂ„n  campingen som fortsatte rakt in i tallskogen. Det var en mycket fin stig, bred och upptrampad och vi förvĂ„nades över att vi mötte sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor som bar pĂ„ tunga ryggsĂ€ckar. Det tog en stund, men efter nĂ„gon kilometer förstod vi att vi hamnat pĂ„ en av alla pilgrimsleder som finns i dessa trakter.

En upptrampad Pilgrimsled som mÄnga gÄtt pÄ genom Ären

Efter nÄgra kilometer tog skogsstigen slut och vi kom till en bebyggelse, med tomma hus och fördragna jalusier.
Vi kom ut pĂ„ var en amatörmĂ€ssigt lagd kullerstensgata i sommarstugeomrĂ„det, som varken var gĂ„- eller cykelvĂ€nlig. Framför allt inte cykelvĂ€nlig för nĂ€r jag satt dĂ€r pĂ„ min stelbenta jĂ€rnhĂ€st och skakade pĂ„ dom utslĂ€ngda kullerstenarna, funderade jag pĂ„ om min tandlĂ€kare verkligen limmade fast stifttĂ€nderna ordentlig. Vilket jag senare kunde konstatera att han hade gjort. 
NÄgra hundra meter senare kom vi till en skyltad, slÀt och fin cykelvÀg, som gick lÀngs med Atlantkusten.
Vi gled i sakta mak, med landsbygd pÄ den vÀnstra sidan och Atlanten pÄ den andra. Landskapet var omvÀxlande med lÄnga hÀrliga sandstrÀnder och karga bergspartier som slipats runda av de stÀndigt inrullande vÄgorna.
Vi var lĂ„ngt ifrĂ„n ensamma pĂ„ denna vackra betongbelagda led utmed Atlanten. Vi samsades med vandrare som bar pĂ„ stora ryggsĂ€ckar, barnfamiljer med smĂ„ttingar som hade spring i benen, gamlingar som tog sej fram i ultrarapid, cyklister med mer eller mindre snabba klĂ€der och sĂ„ vidare och sĂ„ vidare. 
Efter ytterligare nÄgra kilometer kom vi fram till en större by som heter Ancora och dÀr hittade vi en avstickare genom ett deltaomrÄde som skilde byn frÄn Atlanten.
Man hade byggt en flera hundra meter lÄng trÀramp genom ett sumpmarksomrÄde för att nÄ den milsvida vita sandstranden pÄ den andra sidan deltalandskapet.

Jag glider fram pÄ den lÄnga rampen genom sumpmarkerna

Helena tycks ocksÄ njuta av tystnaden i deltaomrÄdet

Den fantastiskt vackra, milsvida vita sandstranden i Ancora

Vi vet inte hur lÄngt den vackra gÄng- och cykelleden strÀcker sej men vi följde den knappt en mil innan det var dags att vÀnda tillbaka.
PÄ hela strÀckningen sÄg vi ovanligt mÄnga ryggsÀcksbÀrande vandrare och nÀr vi vÀnde tillbaka mot campingen, upptÀckte vid denna vackra skylt som bekrÀftar att leden var en, av alla pilgrimsleder som finns i Portugal.

Dom vita delarna Àr ljus som strimmar genom en rostig plÄt

Bara nÄgon dag senare trÀffade vi ett svenskt par, frÄn VÀxjö, som berÀttade att dom startat sin vandring i Lissabon och att dom var pÄ vÀg till Santiago de Compostela.
Paret var som vi, tidsmillionÀrer, och dom berÀttade att dom bland annat gÄtt den 80 mil lÄnga Jakobsleden, tvÄ gÄnger.
BĂ„de jag och Helena sĂ„g ut som fĂ„gelholkar och nĂ€r vi bad om att fĂ„ kĂ€nna pĂ„ ryggsĂ€ckarnas tyngd, grusades alla idĂ©er om att bli pilgrimsvandrare. 
Efter sex övernattningar pĂ„ Camping Orbitur och drygt sju mil pĂ„ cykelsadeln lĂ€mnade vi  Caminha i ett nĂ„got grĂ„mulet men varmt vĂ€der.
Caminha kommer vi för alltid att ha som en av vĂ„ra favoriter. En oslipad pĂ€rla som vi av en ren tillfĂ€llighet stötte pĂ„. Byn har en blandning av allt frĂ„n fallfĂ€rdigt obebodda gamla fiskarstugor till modernare höghus och hotell. 
Camping Orbitur, ligger vackert inbÀddat i en hög tallskog, knappt tvÄ kilometer frÄn stadskÀrnan och bara nÄgra hundratals meter frÄn floden Minhos utlopp i Atlanten.
Under vÄr vistelse i Caminha, lÀste vi om den katastrofala stormen, med flera hundra dödsoffer som följd, pÄ den spanska Valenciakusten.
Dagen innan vi lÀmna Caminha, kom det nya varningssignaler om ytterligare ett kraftigt ovÀder som nÀrmade sej Iberiska halvön, med Spanien och Portugal.
Men vi trotsade rapporterna och fullföljde planen att Äka vidare pÄ vÀstkusten till Peniche, som ligger drygt 35 mil rakt söderut pÄ den Portugisiska vÀstkusten.
Det som fÄtt igÄng vÄra tankeseller för just denna by var historiiken och en spektakulÀr gammal fÀstning som byggts pÄ en klippa ute i Atlanten.

Peniche, Portugal
Efter en halvdagstur i Carthagon, pĂ„ fina vĂ€gar och behagligt körvĂ€der, kom vi fram till stĂ€llplatsen som ”Tina” skulle leda oss till.
PÄ vÀgen hade vi, precis som mÄnga andra, problem med dom olika betalstationerna pÄ motorvÀgen. Man mÄste registrera sej pÄ olika betalsystem, vilket vi missade pÄ ett stÀlle.
Vi hade registrerat vÄrt bilnummer pÄ den första betalstationen vi kom till och tog dÄ för givet att det skulle gÀlla hela vÀgen.
PĂ„ vĂ„r fĂ€rd söderut mĂ€rkte vi att betalstationerna hel plötsligt Ă€ndrat fĂ€rg, frĂ„n gröna burar dĂ€r vi registrerade oss, till gula. Vi tĂ€nkte inte mer pĂ„ det men nĂ€r vi skulle lĂ€mna ”den gula delen” av motorvĂ€gen som heter Via Verde, strax före Peniche blev det tvĂ€rstopp. Vi hade inte registrerat oss, tagit en biljett, i dom gula stationerna, vilket vi skulle gjort i samband med fĂ€rgbytet och för att fĂ„ komma vidare fick vi betala, ett sĂ„ kallat maxbelopp, för hela motorvĂ€gens strĂ€cka, pĂ„ 50 Euro eller drygt 550 kronor för nĂ„gra mils körning.
Surt sa rÀven, men det gÀller att vara uppmÀrksam pÄ dom olika lÀndernas regler.
Vi checkade in i Peniche strax efter lunch och tro det eller ej, men det första vi fÄr se Àr att denna stÀllplats har nyttjat serviceplattan till biltvÀtt ocksÄ. Precis det vi efterlyste nÀr vi var i Caminha och hÀr fanns till och med en flyttbar bock, sÄ att man kan tvÀtta taket ocksÄ. Fantastiskt, att det finns fler Àn jag som tÀnker.
Efter en god natts sömn var det dags att Àntra den gamla portugisiska fiskebyn, Peniche, som ligger pÄ en halvö nÄgra mil norr om Lissabon.
Peniche, som tidigare var en ö, har genom Ärhundraden och landhöjningar förvandlats till en klippig halvö, som började befolkas i mitten pÄ 1100-talet. HÀr finns mycket gammalt, fÀstningar, murar, utsiktstorn och sÄ vidare som skulle skydda folket frÄn objudna gÀster.
Staden Àr Àven kÀnd för sitt hantverk och Àn i dag sitter fiskarkvinnorna i stora lokaler och knypplar spetsar, som Àr en mÄnghundraÄrig konst.

Helena vid statyn av fiskarkvinnan som knypplar

Efter första natten vaknade vi Äterigen till ett helt fantastiskt vÀder. Kvicksilvret nÄdde till och med över tjugostrecket, vilket inte tillhör vanligheterna vid den hÀr Ärstiden, inte ens pÄ dessa breddgrader.
Vi gick en runda i de gamla stadsdelarna med restauranger, prylaffĂ€rer, kyrkor och gamla stenhus. 

Helena botaniserar i dom gamla stadsdelana

För första gÄngen pÄ resan, trÀffade vi pÄ svenskregistrerade husbilar och redan första eftermiddagen tog vi ett glas tillsammans med Tina och Micke som paret frÄn VÀckelsÄng i Kronoborgs lÀn heter. Dom hade legat hÀr en vecka och hade en del bra tips att ge oss, som till exempel att det gick guidade bÄtturer ut till en ögrupp som man kunde se frÄn land.
Anledningen till att vi just valde att besöka Peniche, pÄ Portugals Atlantkust, var att vi hade sett bilder pÄ ett gammalt fort, med en spektakulÀr gÄngbro mellan en liten klippavsats och en större klippö.
Dagen efter samkvĂ€met med Tina och Micke satte vi oss pĂ„ katamaranen ut till ön med 1500-tals fortet. Ön vi skulle till, ligger i ögruppen Berlengas, cirka 12 km nordvĂ€st om hamnen i Peniche. Vi skulle till Berlenga Grande, som Ă€r den största i ögruppen med en liten hamn, en fyr, ett kloster och det antika fortet som vi ville besöka.
BÄtturen tog cirka 40 minuter och nÀr kaptenen bundit fast sin bÄt vid kajen pÄ ön fick vi byta till en mindre bÄt som guidade oss in i vikar och grottor innan den lade till vid foten pÄ det gamla fortet.

Ett av alla grottbesök som vi gjorde med den lilla bÄten i en vik sÄg vi denna klippformationen som kallas elefanten

Det gamla fortet pÄ sin egna lilla klippa, vid foten av berget

Sao Joao Baptista das Berlengas som Àr det ursprungliga namnet pÄ fortet heter i dagligt tal, Fort Berlengas.
Det gamla fortet var tillsammans med ett flertal andra militÀra fÀstningar i ögruppen, staden Peniches skydd mot oönskade gÀster.
NÀr vi lÄg förtöjda vid foten av fortet fick vi vÀlja mellan att gÄ i land och besöka fortet eller följa bÄten till ytterligare nÄgra vikar och grottor pÄ ön.
Vi valde att gÄ iland, vilket Àven innebar att vi mÄste gÄ över det nÀstan hundra meter höga berget för att nÄ andra sidan pÄ ön dÀr katamaranen lÄg förtöjd.

Den smala bron mellan fortet och Berlenga Grande

Helena darrade lite i knÀna pÄ den ojÀmna höga smala bron

Det var en nervpirrande upplevelse att fĂ„ gĂ„ pĂ„ det gamla fortet och dom smala broarna mellan fortet och det branta berget. 

Vi hade en bra utsikt över fortet pÄ vÄr vÀg mot toppen

Stigen och de höga ojÀmna trappstegen upp till fyren och öns högsta punkt var olovligt jobbig. Svetten rann, benen darrade och pulsen lÄg lÄngt över max för min Äldersgrupp.
Men vÀl uppe pÄ toppen fick vi lön för mödan. Det var en helt fantastisk synupplevelse med Atlantens horisont, hela ögruppen och fastlandet med staden Peniche och nÀr vi tittade rakt ner sÄ hade vi det gamla fortet pÄ ena sidan berget och öns bÄthamn pÄ den andra.

Den vackra fyren pĂ„ toppen av berget och bĂ„thamnen i en  

smal vik dÀr det Àven fanns lite bebyggelse och en servering

Det var en av resans höjdpunkter med bilder som etsats sej fast pÄ hÄrddisken för all framtid.
Senare pÄ eftermiddagen gick vi pÄ restaurang som paret frÄn VÀckelsÄng föreslog. Det var inget dÄligt förslag utan en av dom bÀttre mÄltiderna hittills, pÄ denna resa.
PÄ vÄr sista heldag tog vi en cykeltur till Beleal som ligger cirka sju kilometer norr om Peniche. Det visade sej var ett riktigt surfparadis med nybyggda lyxiga hus och bilarna som en vanlig knegare inte ens har rÄd att drömma om.

Ett paradis, med mÄnga surfskolor i den hÀrliga badviken

Besöket i Peniche, nĂ„gra mil norr om Lissabon, var en överraskning. HĂ€r fanns allt mellan gammalt och nytt, hĂ€rliga restauranger, en bra stĂ€llplats och sist men inte minst tre trevliga dagar med paret frĂ„n byn som vunnit pris för sitt vackra namn, VĂ€ckelsĂ„ng. 

Silves, Portugal
Efter fem övernattningar pÄ ASA Motorhome Park i Peniche var det dags för vidare fÀrd söderut.
Med den personliga hĂ„rddisken fylld med synintryck och trevligt sĂ€llskap stĂ€llde vi in ”Tina”, vĂ„r GPS alltsĂ„, pĂ„ Portugals Ă€ldsta stad, Silves.
Vi hade drygt 35 mil framför oss, mestadels pÄ betalvÀgar.
Det finns alternativa vÀgar, men vi har bestÀmt oss för motorvÀgar eftersom lokalvÀgarna oftast har ett mycket eftersatt underhÄll.
NĂ€r man kör  pĂ„ vissa lokalvĂ€gar kan man jĂ€mföra det med en jordbĂ€vning, som pĂ„ richterskalan har 4,6. Detta tillsammans med alla rondeller har fĂ„tt oss att  vĂ€lja det dyrare alternativet, vi vill ju inte att vinterbostaden rasar ihop som ett korthus.
Vi checkade in pÄ Algarve Motorhome Park i Silves strax efter lunch och den första vi stöter pÄ Àr en gammal arbetskamrat till Helena. Gammal och gammal förresten, det lÄter bÀttre om man sÀger, en före detta arbetskamrat.
StÀllplatsen i Silves Àr bra pÄ mÄnga sÀtt, men den har en nackdel och det Àr att den ligger kloss an en ganska trafikerad vÀg samt en nÄgot högljudd industri.
Silves centrum Àr kuperad och vacker med trÄnga gator och mysiga trottoarserveringar. Men det som kÀnnetecknar den gamla staden mest Àr den röda sandstensborgen, Castelo de Silves som byggdes av morerna pÄ 1100-talet.

Den enorma utsikten frÄn borgen över byn och landskapet

Den har genom Ärhundraden bland annat tjÀnat som en kristen fÀstning och Àven som fÀngelse fram till morernas uttÄg frÄn den Iberiska halvön.
Borgen ligger pÄ stadens högsta punkt och frÄn murarna har man en enorm utsikt över staden och det platta landskapet nedanför.
VÀgen mellan Peniche och Silves var bitvis vÀldigt vacker med ett böljande landskap som tÀcktes av vackra bulliga PinjetrÀd.

PinjetrÀden trÀngs om utrymmet i det böljande landskapet

PÄ ett annat avsnitt följde vi en större kraftledning dÀr slÀkten Stork valt att bosÀtta sej.
Storkar gillar höjder och om det sammanfaller med klimatet och tillgÄngen till föda, dÄ bygger dom sina bostÀder dÀr helt utan bygglov och kommunalpolitikers godkÀnnande.

Det fanns upp  till 12 storkbon  i varje högspÀnningsmast

Det var en vacker syn Àven om bilden, som Àr tagen genom en bilruta, inte ger full rÀttvisa.
Det allra vackraste avsnittet pÄ denna vÀgstrÀckning var bron över floden Tajo. Bron, som heter Vasco da Gama, Àr 17 kilometer lÄng och den knyter samman Lissabon med Montijo.

Uppfarten till den 17 kilometer lÄnga bron Vasco da Gama

Vasco da Gama Ă€r en av de lĂ€ngsta broarna i Europa vilket kan jĂ€mföras med Ölandsbron som Ă€r drygt sex kilometer och hela Öresundsförbindelsen som Ă€r 16 kilometer inklusive bro, öar och tunnel.