Kartläsarna

Har du en GPS i bilen så behöver du aldrig känna dej ensam. Har du även en partner vid din sida, med karta modell enorm, så är det inte alltid dessa två kommer överens om vägvalet. Det kan uppstå meningsskiljaktigheter.
Har du två GPS: er och en partner med jättekarta, kan det ibland bli tre alternativa vägval till ett och samma mål. Finns det dessutom en chaufför som vill veta åt vilket håll han skall svänga, för att inte hindra övrig trafik, så uppstår det inte helt sällan ett aggressivt gräl.
Vid några tillfällen har jag snurrat tre-fyra varv i en rondell utan att de tre viljestarka rösterna kommit överens och för att komma ur rondellen, innan jag blir alltför yr i huvudet, väljer jag oftast att gå på Bodils linje vilket åtminstone visar sej bra för husfriden.

Inför en europaresa, tillsammans med Ann och Elias, hade jag och Bodil införskaffat en ny GPS. Vi hade redan en fast monterad i husbilen men vi ville även ha en bärbar. Den nya GPS: en skulle, förutom att den var bärbar, ha en kodfunktion som innebär att man kan knappa in resmålets koordinater, vilket är bra om man inte har tillgång till målets adress. Denna funktion finns inte på vår fast monterade.
Den nya bärbara är även bra när man t.ex. är ute och cyklar, som vi så ofta är, eller när man letar efter matställen o.dyl.

Resan började med ett längre besök på den danska cykelön Bornholm innan det bar iväg till Rügen, och kurorten Binz på den tyska östersjökusten. Den gamla kurorten, som vi läst och hört en del om, är efter murens fall moderniserad och återuppbyggd av bl. a. svenska hantverkare. Det är en mycket vacker by, med en underbar strandpromenad, typiska östtyska strandstolar, badanläggningar och allt annat som krävs för att uppnå kriteriet för en kurort.

Efter ankomsten tog vi en cykeltur utmed kusten och vår nya bärbara GPS var inställd på en mindre by längre österut. Vi cyklade i sakta mak i det vackra vädret och efter några timmar var vi tillbaka i Binz. GPS: en, som vi nu döpt till Tina Törner, lotsade oss precis till den plats vi knappat in.

Dagen efter besöket i Binz var det dags att ge sej av till nästa mål, hamnstaden Rostock, ca 15 mil västerut.
Jag knappade in koderna på en camping i Warnemünde strax intill hamnstaden och våra reskamrater, Ann och Elias, tog rygg.
Innan vi kommit ut ur Binz ledde Tina in oss på en mycket smal trång väg. Bodil, med sin jättekarta, protesterade högljutt men Tina gav sej inte. Jag valde att följa Tinas instruktioner, vilket visade sej vara ett felaktigt beslut.

Vägen vi åkte på blev bara smalare och smalare och till slut var det mer en stig än en väg. Vi mötte vi inga bilar, men det fanns gott om lättklädda fotgängare och bakom oss såg vi cyklister som var på väg i vår färdriktning.
Efter en stund stannade vi för att konferera med våra kompisar som fortfarande hade rygg på oss.
Dom såg väldigt fundersamma ut för deras GPS visade ett helt annat vägalternativ och vi beslutade oss för att vända.
Att vända visade sej vara omöjligt så vi tvingades fortsätta. Efter en knapp kilometer såg vi en handmålad skylt med en liten cykel och en pil där det stod Badplatz.

Fritt översatt… kan du inte läsa!!!!

Hur j…la dum får man bli… först nu förstod jag att vi körde på en cykelväg… med två stora husbilar.
Hemma hade detta aldrig hänt, men i det forna Östtyskland fanns det fortfarande smala, trånga grusbelagda bilvägar från tiden före murens fall. En dåres försvarstal kan tyckas, men så var det.

Strax före badplatsen kunde vi äntligen vända. Men nu, nu skulle vi den dryga kilometern tillbaka och nu mötte vi alla halvnakna hurtbullar som var på väg till morgondoppet.
Cyklisterna fick ta dikesrenen till hjälp för att kunna möta oss. Av ansiktsuttrycken att döma var dom inte helt nöjda med vår närvaro. Dom såg väldigt irriterade ut och ropade obegripliga aggressiva fraser. Fotgängarna hoppade över till andra sidan diket och surmulet skakade dom på huvudet och pekade med långfingret mot tinningen.

”Die dumme Swedes”

Med skamsen rodnad och lätt nedböjt huvud, körde vi sakta men säkert tillbaka.
Vid en kort anblick tyckte jag att Bodil log med ett snett överlägset leende innan hon formade munnen som en höneröv och började småvissla.

Tänk om den j… la tekniksnubben kunde lära sej att lyssna. 

Tyskarna brukar ofta kalla oss för ”die dumme Swedes”… jag hade nu gett ”die dumme Swedes” ett ansikte.

Väl tillbaka på väg anpassad för husbilar svor jag över den nyinköpta GPS: en. En sån j… la skit.
När jag sansat mej och gjort ett nytt försök att ställa in resmålet, upptäckte jag att det fanns en inställning för vilken typ av fordon man färdas med. Man kan välja mellan cykel, motorcykel, personbil eller lastbil.
Vår GPS var inställd på närmaste vägen med cykel.

Det är av felen man lär sej, sägs det, men ibland undrar jag hur gammal man skall bli innan man lärt sej att läsa de bibeltjocka instruktionsböckerna.