Fet, glömsk och stela muskler… tacken för ett långt och strävsamt liv.

Namn på människor, orter, bilmärken osv kan man – men vá fan är dom, dom ligger nergrävda någonstans långt bak i hjärnan.
Det känns för jävligt när man pratar med någon och hela tiden hackar fram… han du vet… han som bodde i… vá hette det nu… som vi träffade där… ja där du vet…
Inte nog med att samtalen blir komplicerade, man skäms också över sitt dåliga minne och ofta försöker man skämta till det med – ja… ja du vet… alzheimer light.
Att jag blivit lite överviktig och att lederna stelnat till, står jag ut med, men att hjärnan skrynklats ihop till ett litet russin är fan inte ok.
Detta är inte rättvist efter ett långt och strävsamt liv.

Min teori är att man kan jämföra hjärnan med en bokhylla.
Ok tänker ni – I småskolan fick man lära sej att vårt ursprung kommer från Adam och Eva och nån jävla orm, eller hur det nu var. Sen får vi veta att vi härstammar från aporna och nu skall vi alltså jämföras med en bokhylla. Lugn – nedan kan du läsa om mina teorier, dom är inte vetenskapliga, men man kan ändå fundera på dom.

När barnet lämnar värmen i moderns kropp är hjärnan helt tom och den första tiden går helt på instinkten att överleva.
Samma gäller för en bokhylla. I samband med förlossningen, från paketet den ligger i alltså, kommer den ut i det fria är helt tom.
De små bebisarna luktar underbart vilket även en nyuppackad bokhylla i trä gör.

Litet barn, liten hylla

Allt eftersom barnet blir äldre fylls hjärnan på med kunskap och intryck. Föräldrarna börjar så fort barnet kan prata att lära de små att säga paaapaaaa, maaamaaa osv. Ganska snart blir det mer avancerat, förhör i bilderboken med griiis, kooo, hööööna och färgerna bruuun, blååå, guuul – ja ni förstår vad jag menar.
Kunskapsbanken fylls på undan för undan och den allra intensivaste tiden är från förskola till avslutad skolgång.
Detta gäller också bokhyllan. Första åren fylls den på i sakta mak och med bilderböcker, barnböcker, serier osv. och allteftersom den blir äldre krävs det mer kunskapsböcker.
Både barnet och bokhyllan växer på höjden och på bredden.

Både bokhyllan och barnet växer

I renoveringsåldern, övre medelåldern, byts våra tänder ut mot porslinsgaddar, vi byter slitna skelettdelar till metall, får inplantat från friska organ osv. osv.
Detsamma gäller för bokhyllan. Hyllplanen slits och byts ut, lack och färg flagnar och behöver fräschas upp.
Varje dag lär man sej något nytt och även efter pensioneringen fortsätter ”korvstoppningen”.
Men nu, nu glömmer vi ofta allt nytt på grund av att närminnet sviktar. Vi kommer bara ihåg det som skedde förr.
Bokhyllan fylls under dessa år på i samma takt med faktaböcker, skönlitteratur, romaner, deckare och allt som vi intresserar oss för. Men ju äldre hyllan blir ju färre böcker får plats, vi har bara dom gamla kvar.
Både bokhyllan och barnet har tappat sin lyster. Båda har intagit en grånande färgton och en mer unken lukt.

Nu till poängen.
Vi vet namnet på personen, på staden, på platsen osv men vi hittar det inte, eller rättare, det tar längre tid innan vi hittar det.
Samma gäller för bokhyllan. Vi vet att boken finns där men vi hittar den inte, eller rättare, det tar längre tid att hitta den.

Vá var dé nu den hette igen… äsch det kommer