NÄR GULDET TALAR ÄR ALL RESONERING FRUKTLÖS KARAKTÄR ÄR EN FULLKOMLIGT UTBILDAD WILJA
Åkulla Bokskogar I triangeln mellan Falkenberg, Varberg och Ullared, i de inre delarna av Halland ligger Åkulla Bokskogar, som sedan 2005 kategoriseras som Turistområde. Området är cirka 50 kvadratkilometer stort och inom området finns, förutom de vackra bokskogarna, ett rikligt utbud av sevärdheter, aktiviteter, matställen, övernattningar mm. Många aktiviteter utgår från Åkullas gamlastationsbyggnad där det också finns restaurang, ställplats och stuguthyrning. En av de mest spektakulära sevärdheterna inom Åkulla Turistområde är Bexells Talande Stenar. Ett intressant kulturarv som påminner dagens besökare om hur människor tänkte och utryckte sej förr. Det är en fantastisk upptäckt, en modernare variant på runskrift, med inhuggna tänkvärdheter i stenar som än i dag är högintressanta.
Den gamla nedlagda stationsbyggnaden i Åkulla
Förutom Bexells skrifter i Torstorpsskogen kan man besöka platsen där den omtalade ”Bockstensmannen” mördades för cirka 600 år sedan, cykla på den nedlagda järnvägen mellan Varberg och Ätran, fiska och paddla på Yasjön mm, eller bara botanisera fritt i de tidlösa trolska bokskogarna vars bladverk bildar ett jättestort mörkt tak.
Bexells Talande Stenar Inom Åkulla Bokskogar, levde och verkade godsherren och riksdagsmannen Alfred Bexell (1831–1900) på godset Torstorp. Bexell var en kunnig och omtyckt person med stort hjärta och ödmjukhet Många hantverkare och bönder stod i kö för att få arbeta på Bexells gods och dom som arbetade där blev alltid väl omhändertagna. Under sju år i slutet på 1800-talet och i slutet av Bexells liv, lät Alfred Bexell ett par försupna stenhuggare hugga in ett stort antal namn och tänkvärdheter på stora stenar, hällar och klippblock i skogarna kring godset.
Vissa tänkvärdheter är både långa och svårlästa
Bakgrunden till varför han gjorde detta gedigna arbete vet man inte, men en teori kan vara att han helt enkelt ville förmedla sin livsfilosofi till eftervärlden. En annan teori är att han ville bevara det svenska språket, men många tror att det var för att ge de försupna männen arbete och uppehälle. Efter Alfred Bexells död föll inskriptionerna i glömska och stenarna täcktes med mossa och andra ljusskygga växtarter i den täta mörka bokskogen. En sommardag 1925, ett kvarts sekel efter Bexells bortgång, upptäckte några skogshuggare skrifterna och sedan dess har intresset för att hitta nya inristningar ständigt växt. Fler och fler började rensa stenar från mossa och annat i hopp om att finna nya tänkvärdheter eller namn. I dag har man skrapa fram inte mindre än 160 tänkespråk och minst 550 namn på mer eller mindre kända personer. De flesta inskriptionerna finns på större stenar men 16 stycken finns på hällar och tre stycken på klippväggar. Sedan några år tillbaka fyller man skrifterna med röd för att de ska synas bättre i den mörka Torstorpsskogen. Så sent som 1993 upptäcktes dom senaste fynden och förmodligen finns det ännu i dag oupptäckta inristningar.
Några av de 160 tänkvärdheter som upptäckts (Allt är skrivet i versaler och stavningen är inte alltid så som vi stavar i dag). ATT FELA MÄNSKLIGT ÄR, GUDOMLIGT ATT FÖRLÅTA ALL ÖFERDRIVEN LYX FÖRDERVAR SEDER OCH SMAK BÄTTRE SLITNA MED FOTEN ÄN MED TUNGAN
DEN VISE ÅR ÄR ALLTID FÖRTÄNKSA LÄTTJA ÄR DJEFVULENS HUFVUDKUDD DET GIFVES INGEN VÄRRE SJUKDOM ÄN STÄNDIGT MISSNÖJE ENDAST DEN OKUNNIGE ÄR FATTIG EN APA ÄR OCH FÖRBIFVER EN APA ÄVEN OM HON PRYDES MED GYLLENE SMYCKEN ETT GODTT SAMVETE ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ WITTNEN DEN TID SOM FLYTT KOMMER ICKE ÅTER HUR MAN ÄN KLAGAR OCH HUR MAN ÄN GRÅTER FATTIGA OCH RIKA DÖDENS HAND GÖR LIKA
Några av de 550 namnristningar som upptäckts LUDWIG VAN BEETHOVEN JULIUS CAESAR SELMA LAGERLÖF CARL VON LINNE´ NAPOLEON BONNAPART
När man besöker Torstorpsskogen bör man ta god tid på sej och grundligt betrakta de tänkvärda orden som faktiskt på många sätt gäller än i dag. Man kan se inskriptionerna året runt men dom kommer bäst till sin rätt när bokskogens skira blad skimrar i grönt mot de mossbeklädda stenarna.
Här hittar du de talande stenarna Åkulla Bokskogar ligger i en triangel mellan Varberg, Ullared och Falkenberg. Torstorpsskogen, med Bexells Talande Stenar där skrifterna finns, kan nås från alla tre platserna. Från E6:an viker du av i södra infarten mot Varberg mot Ullared. Från väg 153 följer du skyltningen mot Grimeton och Torstorps Gård. Sväng vänster vid skylt Golfbana. Passera golfbanan och fortsätt på grusvägen in i skogen tills du kommer till en stor parkeringsplats. Där finns en informationstavla som visar vägen till stenarna. Det är hel ok och kostnadsfritt att övernatta på parkeringen.
Njut av natur och historik i triangeln mellan Varberg, Ullared och Falkenberg
Resvägsguide (med Göteborg som startpunkt och Spanien som huvudmål) Det här dokumentet är en minimering av den tidigare publicerade reseberättelsen om vår ”Vinterförvaring 2021-22”. Detta dokument handlar mer om vår resväg och de platser vi besökt och mindre om det sociala liv som vi hade tillsammans med våra vänner.
Göteborg-Ullared (10,6 mil)
Ullared med Gekås är en perfekt start på en långtur med husbilen. Bara några mil från allfartsvägen kan man proviantera allt som behövs på resan, till en billigare kostnad. Det som inte finns på Gekås finns inte.
Övernattning Gekås ställplats ligger på gångavstånd från varuhuset. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra på en femgradig skala.
Matställen Restauranger finns både inne i varuhuset och bebyggelsen utanför.
Annat Förutom det jättestora varuhuset, Gekås, har en hel del andra försäljningsställen etablerat sej inom området. Här finns till exempel Glasögonfabriken, som gör synundersökning, färdigställer glasögonen och levererar det färdiga paket inom några timmar.
Ullared-Heiligenhafen (44,3 mil)
En ganska lång dagsetapp med Öresundsbron och färja mellan Rödby i Danmark till Puttgarden i Tyskland. Färjeturen tar ca 45 minuter. Heiligenhafen är sedan lång tid tillbaka en populär samlingsplats för campare som skall till eller från kontinenten.
Övernattning Ställplatsen ligger någon kilometer från stadens centrum Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.
Matställen Det finns gott om matställen både vid ställplatsen och utmed strandpromenaden som ligger mellan havet och Binnensee, ett innanhav, samt i stadens centrum.
Annat Se den fantastiska bryggan som sticker ut i Östersjön och folklivet i den stora gästhamnen. I fiskhamnen kan man köpa fisk direkt från båtarna.
Heiligenhafen-Greven (39,2 mil)
Hela sträckan går på tyska autobahn, A1. Autobahn är den snabbaste lösningen om man vill förflytta sej med husbil i Tyskland. Vägarna är mestadels trefiliga och trafiken kan ibland vara hetsig eftersom hastigheten på autobahn är hög och innerfilen blockerad av långtradare. Även om det ofta är vägbyggen så rullar trafiken på men man bör undvika alla områden runt storstäder på sena eftermiddagar, när tyskarna skall hem från sina arbeten. Ett tips är att köra på helgerna eftersom då får enbart tunga fordon med specialtillstånd lov att vistas på autobahn.
Övernattning Greven är en mycket omtalad ställplats i husbilskretsar och läget intill Dortmund-Ems-kanalen är toppen. Hit bör man komma tidigt på dagen för att få plats för redan vid lunchtid börjar ställplatsen bli fullbelagd. Detta gäller även under lågsäsong. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.
Matställen Det finns ett flertal matställen men under lågsäsong är utbudet begränsat. Platsen var tidigare känd för sina läckra Wienerschnitzlar, det var en attraktion, men efter pandemin har den krogen stängt och om det öppnar igen vet vi inte.
Annat På båda sidor om Dortmund-Ems-kanalen är det fina och behagliga promenad- och cykelstigar och det är inte långt mellan broarna över kanalen vilket gör att man kan nyttja båda sidorna. Att sitta vid strandkanten och se kanalbåtarna glida förbi är riktigt rogivande.
Greven-Trier (35,2 mil)
Vi fortsätter på A1 till Trier som ligger på gränsen till Luxemburg. Trier, som ligger i Moseldalen, är en av Tysklands äldsta städer. Den grundades av den romerska kejsaren Augustus som regionhuvudstad år 16 f.Kr.
Övernattning Vi övernattade på en ställplats på stadens motsatta sida av floden Mosel och därifrån var det gångavstånd till den historiska byn. Den helt obemannade ställplatsen ligger strax intill kanten på floden. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en trea.
Matställen Samtliga matställen finns någon kilometer bort i stadens centrum.
Annat Trier är en historisk by med korsvirkeshus och många historiska sevärdheter som Saint Peter´s Catedralen, Kaiserthermen och den allra mest kända, Porta Nigra i stadens centrum
Trier-Montpellier (96,8 mil)
Vi lämnade Tyskland, körde igenom Luxemburg och in i Frankrike. En lång sträcka med betalvägar som började på A31, därefter A6, A43 och A48. Efter drygt 70 mil valde vi att övernatta på en tappstation tillsammans med långtradarchaufförer och efter några timmars sömn i bagaget, var det dags för de återstående dryga 20 milen på A7 till Medelhavet och Montpellier.
Övernattning Efter den långa sträckan kostade vi på oss två övernattningar på en vacker ställplats i hamnen. Det blir en viss tjusning över ställplatser som ligger i en småbåtshamn. Det finns mycket att se på och ordningen på dessa platser är i regel helt perfekt. Båtfolket nöjer sej inte med vad som helst vilket vi ibland får göra. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.
Matställen Utmed den vackra kanalen, intill ställplatsen, finns ett antal härliga restauranger för allas smaker.
Annat Montpellier är en universitets- och industristad med knappt 300 000 invånare. Stadens fotbollslag blev 2011/12 franska mästare och 2011 vann man franska ligacupen. Hemmaarenan heter Stade de la Mosson och den rymmer 32 900 åskådare.
Efter cirka 20 mil på A9 i Frankrike passerade vi skylten som talade om att vi nu var i Spanien. Efter den nästan helt osynliga gränsen, fortsatte vi på AP-7 till dagens mål L´Hospitalet de l´Infant på den spanska medelhavskusten.
Övernattning Camping Cala d´Oques i staden L´Hospitalet de l´Infant består av en stor långsträckt grusplan strax intill kustbandet och en skog av pinjeträd som avskiljer campingen från staden. Utsikten över Medelhavet var fantastisk men i övrigt fanns det inte mycket som vittnade om att det var en campingplats. Med våra mått mätt var det en ställplats vilket man inte skiljer på i Spanien. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en trea.
Matställen Det finns en mindre men helt okey restaurang på ställplatsen.
Annat Spanien består av 10 kustremsor med Costa Brava längst i norr till Costa de la Luz mellan Gibraltar och portugisiska gränsen utmed atlantkusten. Vår första övernattning är på Costa Dorada – gyllene kusten, vars sträckning börjar fem mil söder om Barcelona och slutar 15 mil norr om Valencia. Alla kustremsor har fått sitt namn utifrån dess karaktär. Costa Doras karaktär: Mycket liv och fest i Salou och betydligt lugnare i Cambrils.
L´Hospitalet de l´Infant-La Manga (51,6 mil)
La Manga är samlingsnamnet på en 22 kilometer lång tarm som skiljer Medelhavet från Spaniens största saltvattenlagun, Mar Menor. Fiske och turism har sedan länge varit viktiga inkomstkällor vid och runt lagunen. Men på grund av övergödning på fälten intill har det tidvis varit badförbud i lagunen och 2019 var det så illa att tre ton fisk flydde upp på land på grund av allt för höga svavelväten i vattnet.
Övernattning Camping La Manga ligger i södra änden på lagunen. En jättecamping med allt som man kan behöva från mataffär till sjukstuga. Tomterna var rejält stora med avlopp, vatten och WIFI-anslutning och som insynsskydd var blommande häckar det vanligaste. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingens egen restaurang är mycket bra och inom cykelavstånd finns ett antal restauranger att besöka. Hamnen i Cabo de Palos och den lilla spanska byn Los Belones hade allt att önska i matväg.
Annat La Manga ligger på Costa Calida-heta kusten, som sträcker sej från Alicante i norr till Aquilas i söder. Costa Calidas karaktär: Klart vatten, bland det renaste i Spanien och saltvattenlagunen Mar Menor anses vara särskilt bra för reumatiker.
La Manga-Cabo de Gata (21,0 mil)
Efter en ganska kort dagsetapp på AP 7 viker vägen av mot havet till Cabo de Gata. Därefter, de sista kilometrarna till målet är vägen smal, krokig, gropig och med stora svårigheter att mötas. Det var GPS; ens förtjänst att vi hittade dagens mål som ligger undangömd i ett naturreservat med den ena sidan av campingen mot ett orört lågväxande landskap och den på andra mot ett antal höga inplastade odlingsfält.
Övernattning Campingen är helt okey med rymliga platser och lättillgänglig även för de större bilarna. Vintertid är tyvärr både poolen och restaurangen stängda men avståndet till Cabo de Gatas vackra strandpromenad utmed Medelhavet och de härliga stränderna är inom cykelavstånd. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingrestaurangen liksom den stora poolen var stängda vid vårt besök men med bara tre kilometer på cykelsadeln är utbudet stort även vintertid. Här ligger restaurangerna tätt, bara ett tiotal meter från strandkanten med allt från en härlig utsikt, doften av hav och menyer anpassade för alla smaker.
Annat I naturreservatet finns en liten fågelrik lagun som bildats efter en våldsam storm för ett tiotal år sedan. Costa Almeria, som kustremsan heter där Cabo de Gata ligger, sträcker sej från Aquilas i norr till Adra i söder. Costa Almerias karaktär: Orörd natur, fridlysta naturreservat, saltsjöar, golf och härliga stränder.
Cabo de Gata-Almayate (22,3 mil)
Denna dags förflyttning gick i stort set rakt västerut och vi höll oss fortfarande på AP-7 som följer hela kusten. Denna sträcka, liksom flera andra är väldigt kuperad med trefiliga vägar som slingrar sej mellan det kuperade landskapet. Utsikten över Medelhavet var bitvis helt fantastisk och på slätterna nedanför låg dom inplastade odlingarna.
Övernattning Camping Almayate tillhör en av de bättre campingarna på denna resa med cykelavstånd till Torre del Mar och shopping. Det kan vara lite trångt för större husbilar men läget på medelhavstranden med morgonpromenader i soluppgång till fiskebåtarnas dunkande på väg mot hemmahamnen är bomull för själen. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingens egna restaurang är helt okey. Förutom Torre del Mars alla utbud så finns det på stranden små spartanska grillplatser där man serverar nyfångad färsk fisk över öppen låga och till det kan man få en kall öl. Eftersom öl och vin är livsmedel i Spanien får dessa drycker säljas överallt för det finns inga krav på alkoholtillstånd.
Annat Vi befinner oss nu på kuststräckan, Costa del Sol-solkusten, som sträcker sej från Nerja i norr till Gibraltar i söder. Denna kuststräcka kan man kalla klimatutvandringens mecka för stelfrusna nordbor och det var hit charterresorna transporterade soltörstiga i tidernas begynnelse. Karaktär: Hårt exploaterat turistområde med mängder av britter, skandinaver och tyskar. Marbella har högst inkomst per person i hela Europa och det är bara i London det finns fler Rolls Roys. Sandstränderna här är gråaktiga.
Almayate-Nerja (3,0 mil)
Almayate blev vändpunkten på denna resa och dagens förflyttning till Nerja var den kortaste av alla. Nerja är mycket populär bland oss nordbor och i dag är cirka 500 svenskar registrerade i staden som totalt har 24 000 fastboende. Nerja har i snitt 320 soldagar om året och anses av många som den mysigaste staden i Andalusien. Här finns sju namngivna stränder varav Playa Burriana öster om staden är den mest populära.
Övernattning Det finns tyvärr bara en camping i närheten av Nerja. Cortijo San Miguel ligger mycket fint i en parkliknande grönska, men servicehus och annat var under all kritik, vilket det lätt kan bli när man inte behöver anstränga sej. Vår helhetsbedömning på campingen är en tvåa.
Matställen Närmaste matställe ligger på stranden några hundra meter från campingen men inne i staden, cirka tre kilometer från campingen i Nerja, finns ett mycket stort utbud med allt från danska smörrebröd till spanska tapas.
Annat Förutom själva Nerja, som är en fantastisk stad med sevärdheter och historiska byggnader i Gamla stan, är ett besök på Europas balkong, grottan Cueva de Nerja och Acueducto del Aguila ett måste. Med en 20 minuters bussresa från Nerja når man den fantastiskt vackra bergsbyn Frigiliana som är en av de mest besökta bergsbyarna i Spanien och åker man ytterligare någon mil upp i bergen så kommer man till Acebuchal, ”den övergivna byn”. I dag har några entusiaster låtit renovera och återuppbygga dom gamla husen till sitt ursprung.
Nerja-Motril (4,2 mil)
Ännu en kort sträcka på AP-7 utmed kusten. Vi lämnar nu Costa del Sol och befinner oss på Costa Tropical – tropiska kusten, som fått sitt namn på grund av sitt tropiska klimat. Staden Motril ligger några kilometer från kusten men man har ändå en egen hamn, Puerto de Motril som tar emot större lastfartyg.
Övernattning Camping Playa de Poniente ligger bara några hundra meter från den gråaktiga och något steniga kustremsan. Standarden och servicen får toppbetyg men platserna känns något trånga även för vår normalstora husbil. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingen har en egen matservering som är helt okey, men det går inte att jämföra med utskänkningsställena på stranden som är helt fantastiska. Här serveras god mat och dryck, både ute och inne till ett behagligt pris och av trevlig personal. Att kunna sitta ute mitt i vintern med utsikt över det turkosa havet och bli serverad till ljudet av vågorna skvalp är något utöver det vanliga.
Annat Inom cykelavstånd finns den mycket vackra gamla byn Salobrena som är byggd runt en mäktig borg på en bergstopp. Hela den gamla bebyggelsen slingrar sej upp mot toppen och nedanför, på slättlandet och stranden, har de mer moderna turistanpassade höghusen tagit över. Även här, på Salobrenas strand, ligger strandbarerna tätt. Vägen upp till toppen av berget och borgen är mycket brant men väl däruppe har man en helt enorm utsikt. I öster ser man det bördiga landskapet och bortanför det kan man skönja staden Motril och den stora hamnen. Blickar man åt väster ser man Almunecar bakom en brant udde i havet.
Motril-La Manga-Peniscola (77,0 mil)
Efter en övernattning på La Manga, som vi berättat om på nervägen, var Peniscola vår nästa destination. Kuststräckan här heter Costa del Azahar-apelsinkusten och den sträcker sej från Vinaròs i norr till Almenara i söder. Andra kända städer på denna kustremsa är Castello de la Plana, Benicàssim och Denia.
Övernattning Peniscola är en välbesökt by vilket vi fick uppleva när vi kom helt oanmälda hit. Edens Camping som ligger mitt i byn var fullbelagd så vi fick hålla till godo med en sämre ställplats/parkering. Vi skulle bara stanna över en natt så det var okey. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en tvåa.
Matställen Utmed den vackra stranden, på den bebyggda sidan av vägen, ligger barerna vägg i vägg och på den vackra borgen samt i byns centrum saknas inget, här finns det man söker från Spanska tapas till orientaliska rätter. Här liksom på de flesta platserna i Spanien är maten mycket god.
Annat Peniscola är en av de vackraste byarna i Spanien och många reser hit för att få uppleva denna lilla by som bland annat har en lång sjöfartshistoria. Byn har drygt 6 000 innevånare och det mest iögonfallande när man besöker byn är den mäktiga borgen, Peniscola Castle, som sticker ut som en udde i havet. Dessutom fascineras man av de fantastiska stränderna med de ljusa härliga sandremsorna. Costa del Azahars karaktärsdrag: Pinjeklädda kullar som sakta sluttar ut mot Medelhavet mellan apelsinodlingarna.
Peniscola-Späetzle Fritz (3,3 mil)
Spätzle Fritz är ett mycket annorlunda besöksmål där allt kretsar runt en restaurang som ligger mitt ute på landsbygden, inbäddad i apelsinodlingar och åkermarker. Upphovsmannen, en tysk, har inriktat sin marknadsföring på de mobila grupper som gärna äter och dricker gott utan att oroa sej för vem som skall köra därifrån. Det vill säga, gruppen som har sin bostad med sej.
Övernattning Intill restaurangen och servicebyggnaderna finns en grusplan i storleksordning som en fotbollsplan, där gästerna får övernatta till reducerat pris om man äter på restaurangen. När denna stora planen är fylld med campingfordon hänvisas man till en nästan lika stor grusplan några hundratal meter bort. Endast ett fåtal står här mer än en natt och så fortgår det dag efter dag. Genom folkmun fick vi kännedom om platsen och vi liksom som många andra åkte dit av ren nyfikenhet.
Matställen Maten var god men inte alls i den gastronomiska klass som ryktet förtalde men trots det var restaurangen alltid fullbokad. Åker man hit för att äta är det viktigt att beställa bord innan. Winersnitzel i olika former är restaurangens kännetecken och den var helt okey men inte mer.
Annat Av ren nyfikenhet är det absolut värt att lämna kustremsan för ett par dagar, för det var verkligen en annorlunda upplevelse.
Späetzle Fritz-Roses (35,4 mil)
Efter besöket på landsbygden var det dags för ytterligare några mil mot hemlandet. Vi fortsatte på AP-7 till Roses, en stad på knappt 20 000 fastboende som ligger i en bukt nära den franska gränsen.
Övernattning Camping Salata ligger några hundra meter från bukten och den vackra strandpromenaden med uteserveringar och allt annat som kan locka turister. En fantastisk fin camping med stora härliga tomter och ett servicehus i lyxklass. Vår helhetsbedömning på campingen är fem.
Matställen Det finns en liten mysig restaurang på campingen och går man till den härliga kilometerlånga strandpromenaden så var det inga som helst svårigheter att hitta allt från ”ett hål i vägga” till riktiga gourmetrestauranger med vita dukar och gedigna menykartor.
Annat I den norra änden på bukten går en mycket vacker, 2 kilometer lång promenadväg på utsidan av berget. En underbar slinga som går mellan medelhavets turkosa vatten och den branta höga blomsterklädda bergväggen på motsatt sida. På andra sidan viken finns en annorlunda by som heter Empuriabrava. Byn, som kännetecknas för alla sina vattenvägar, är byggd på ett deltalandskap och kallas ofta för ”Lilla Venedig”. Här har alla sin egen brygga vid bostaden och här är båten det vanligaste fortskaffningsmedlet. En annan by som bör besökas är det gamla fiskesamhället Cadaques, som ligger en halvtimmes bussresa från Roses. Denna vackra by besöks ofta av konstnärer där Salvador Dali är den mest kända och som även står staty på byns torg.
Roses-Avignon (32,3 mil)
Vi lämnar Spanien för denna gång och följer Medelhavet till Montpellier där A9; an lämnar kusten i nordostlig riktning mot Avignon. Den gamla staden, som har anor från romartiden, omgärdas av en mycket hög mur som i väster gränsar mot floden Rhone. Här finns byggnader och sevärdheter som kan tillfredsställa även de mest kräsna historieälskarna.
Övernattning Camping du Pont d´Avignon ligger på motsatta sidan av den historiska staden och härifrån hade man en härlig utsikt över stadsmuren och den mycket omtalade gamla bron Pont d´Avignon som nattetid var belyst i ett vackert blått sken. Campingen var bra med servicehusen hade en del till övers att önska. Vår helhetsbedömning på campingen är en trea.
Matställen För att hitta ett matställe hänvisades man till Villeneuve eller till andra sidan floden och staden innanför muren. Båda platserna ligger på cykelavstånd från campingen.
Annat Från den vackra högt belägna parken i Avignon hade man en bedårande utsikt över Fort Abbaye Sant-Andre, som ligger i Villeneuve. Att vandra innanför murarna på Fort Abbey var verkligen en upplevelse. Här kunde man nästan höra hovslagen och skriken från alla strider som pågått här genom århundraden Från höjderna såg man även den omtalade bron Pont d´Avignon som helt plötsligt slutar ungefär halvvägs ut i floden Rhone. En turistattraktion med tusentals besökare varje år.
Avignon-La Roche de Glum (14,7 mil)
På vår väg norrut stannade vi på Vingården Chusclan, cirka 3 mil från Avignon, där vi även övernattade på vingårdens parkering. Dagen efter, med ytterligare några flaskor vin och ett konto som sjunkit med 1 200 kronor, fortsatte vi norrut utmed floden Rhone. Vi valde att undvika betalvägar men det gör vi nog aldrig om igen. Det tog mer än dubbelt så lång tid att nå målet på alla småvägar och rondeller som vår GPS ledde in oss på.
Övernattning Efter bara ett tiotal mil började vi leta efter övernattning och med hjälp av Google fann vi en i La Roche de Glum. Campingen var nog en av de sämsta vi någonsin varit på. På hemsidan kunde man bland annat läsa att det fanns ett servicehus och det fanns det. Det var bara det att det var helt igenbommat sedan lång tid tillbaka och vid en närmare titt såg vi att det till och med börjat växa träd innanför de igenbommade dörrarna. Vår helhetsbedömning på campingen är en etta.
Matställen Det enda vi kunde hitta var en kombinerad spel-och servicebutik som i ena änden hade en liten bar med enklare tilltugg. Det var hit byns befolkning gick för att få sej en ”uppsnyggare” efter arbetet, i form av några glas Pastis.
Annat Det finns inte så mycket mer att tillägga, mer än att detta är en by som ”han däruppe glömt”. Eller är det kanske så här det ser ut när man lämnar allfartsvägarna.
La Roche de Glum-Beaune (25,7 mil)
Vårt nästa mål låg spikrakt norrut på A7 till Lyon och därefter på A6. GPS; en var inställd på Beaune, en stad som liksom många andra städer i Frankrike har en gedigen historia bakom sej. Det enda som bevarats av en före detta stadsmur var själva porten i sitt ursprungliga skick. Väl innanför porten möttes vi av många gamla medeltiden byggnader med härliga torg och uteserveringar.
Övernattning Strax utanför stadsporten ligger Camping Municipal les Cent Vignes som visade sej vara mycket välskött. Tomterna var stora, ljusa och plana och elstolparna levererade 16 A. Servicehusen var rena och fräscha och uppvärmda. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingen hade ingen egen restaurang men på gångavstånd till staden centrum finns det ett stort utbud av både uteserveringar och finare krogar med vita dukar och djupbockande kypare.
Annat Beaune är vinhuvudstaden i Bourgogne i östra Frankrike. Staden är omgiven av många vinbyar och på grund av dess historiska betydelse skrevs Beaune in på UNESCO; s världsarvslista 2013.
Beaune-Colmar (27,1 mil)
Vi följer A30 i nordostlig riktning till Colmar som för oss är ett återkommande resmål. Vi tar varje tillfälle i akt att besöka den historiska gamla byn som i våra ögon är en av de vackraste byarna vi besökt. Vi fascineras mest av alla korsvirkeshusen, fasaddekorationerna, blomsterarrangemangen och kanalerna med plattekor som glider omkring med turister. Även denna stad kallas ofta för ”Lilla Venedig”.
Övernattning Det finns att fåtal övernattningsplatser i och runt Colmar. Port de Plaisance de Colmar är en av de bättre och härifrån är det gångavstånd in till den gamla byn. Ställplatsen i sej ligger vackert vid en kanal. Servicen är minsta tänkbara men det fanns bajamajor och el i alla fall och en liten restaurang strax intill kanalen där man kunde få sej en öl. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en två.
Matställen Tack vare att gamla stan är en riktig turistmagnet så finns det ett jätteutbud av matställen som ofta ligger längs den blomsterdekorerade kanalerna som genomkorsar staden.
Annat Mellan 1871 och 1918 tillhörde staden Kejsardömet Tyskland men efter Tysklands fall i första världskriget blev staden åter fransk. Staden, som i dag har 70 000 innevånare tituleras ofta som alsacevinernas huvudstad och den anses av många vara Frankrikes gulligaste stad. För den som vill se staden från en båt så kan man dels hyra en platteka eller åka på en guidad kanaltur. Det finns även några turisttåg som är ett bra sätt att uppleva staden på.
Colmar-Koblenz (33,5 mil)
Strax söder om Karlsruhe lämnade vi Frankrike och nästa mål var Koblenz i Tyskland. Det som främst kännetecknar denna stad är Deutsches eck, platsen där bifloden Mosel går ihop med Rehn. Den triangelformade Deutsches eck är historisk mark med gamla monument och en ståtlig staty av Wilhelm den förste som blickar ut över grenen där två floder blir en.
Övernattning Knaus Camperpark ligger med bara några meters avstånd från Rhens strandkant med utsikt över Deutsches eck och fästningen Ehrenbreitstein på den motsatta sidan. Den breda floden sjuder av liv med kanalbåtar som strävade mot sina mål i båda riktningarna. Campingen var en av de bästa som vi någonsin besökt, inte bara för den härliga utsikten utan även för skötseln och underhållet som var något utöver det vanliga. Vår helhetsbedömning på campingen är fem.
Matställen Dom flesta och bästa matställena ligger på och omkring Deutsches eck där även det mesta från shopping till turism tillhör händelsernas centrum i Koblenz.
Annat Rehn är västra Europas längsta flod med sina 123 mil. Den börjar vid Bodensjön i Schweiz och har sitt utlopp i Nordsjön. Mosel har sin källa i nordöstra Frankrikes bergsmassiv. Den utgör gränsen mellan Luxemburg och Tyskland innan den parar sej med Rhen i Koblenz.
Koblenz-Greven-Ribe (76,7 mil)
Efter ett par övernattningar i Greven, som vi även besökte på väg söderut, var det dags att lämna Tyskland men innan vi körde över gränsen bunkrade vi tullfria varor i Harrislee. Målet var Ribe på den danska västkusten.
Övernattning Ribe Camping återkommer vi till med jämna mellanrum och vi har märkt att campingen genomgått en gedigen ansiktslyftning de senaste åren. Den har gått från en liten oansenlig övernattningsplats för cirka 20 år sedan till den toppmoderna anläggning som den är i dag.
Matställen Campingen har inget riktigt matställe men vill man äta god dansk mat så är det cirka två kilometer in till den gamla charmiga byn Ribes fantastiska utbud. Här finns allt från Hackeböff till Smörrebröd eller varför inte välja Danmarks nationalrätt Stekt fläsk med persiljesås.
Annat Ribe är en liten stad som bildades omkring 710 e.Kr. Den gamla vikingabyn ligger vid Vadehavet, ganska långt söderut på den danska västkusten och den anses vara hela nordens äldsta by. I den lilla byn, på cirka 8 000 invånare, avlöser kullerstensgatorna och de snedvridna korsvirkeshusen varandra och om man inte nöjer sej med detta så finns här också ett vikingamuseum som man kan besöka.
Ribe-Grenå (21,6 mil)
Den sista sträcka innan vi lämnade kontinenten var E45 i nordostlig riktning genom Danmark till färjeläget i Grenå. På den knappt fem timmar långa resan över Kattegatt kan man äta, handla tullfria varor och så vidare. Man kan även hyra en vilstol i ett avskilt rum om man vill vara säker på att få en bra sittplats. Efter att kaptenen knutit fast sin båt i Halmstad hamn var vi på svensk mark igen.
Halmstad-Göteborg (13,9 mil)
De sista knappt 14 milen till Göteborg gick i stort sett enbart på E6.
Väl framme kunde vi konstatera att vi tillryggalagt ungefär 750 mil på denna resa. För den som har möjlighet kan vi varmt rekommendera en övervintring i Spanien. Man har ett varmare klimat med möjlighet till utomhusaktiviteter samtidigt som rapporterna hemifrån talar om att man har en temperatur som ligger 15-20 grader lägre än här. Det är ljusare och oftast visar solen sin bästa sida. Visserligen kan det även bli skitväder på dessa breddgrader men det blir aldrig så ihållande som hemma. Många frågar om det är dyrt och då blir vårt svar att man kan leva väldigt billigt i detta land och allt beror på en själv. Maten är betydligt billigare än hemma, liksom öl, vin, kläder, drivmedel och allt annat som man måste ha. Vill man kosta på sej ett restaurangbesök så hamnar notan på drygt halva priset av en svensk nota. Det går alltså att leva billigt samtidigt som man kan unna sej lite flärd också, det är helt upp till var och en. Om man bortser från vad husbilen kostar i inköp, skatt och försäkring, för den hade vi haft ändå, så kan du nedan se hur vi har räknat ut den totala kostnaden för en övervintring i Spanien.
Uträkning Total kostnad för diesel, färjor, broar och vägavgifter. 29 879 kr Total kostnad för övernattning och gasol. 33 905 kr Övriga kostnader, försäkringar mm. 9 715 kr
Verklig kostnad för hela resan 24 500 kr eller 170 kr/dag (för 2 personer i 5 månader)
Spaniens kuster – 10 kuststräckor
1 Costa de la Luz – ljusets kust Sträcka: Huelva vid portugisiska gränsen till Gibraltar. Städer: Huelva, Sanlucar de Barrameda, Cadiz. Längre in i landet: Sevilla. Karaktär: Gyllene sandstränder, ljusskimmer, sherry, vindsurfing och golf. Costa de la Luz ligger på den andalusiska atlantkusten och går från den portugisiska gränsen vid Huelva till Tarifa i Cadiz. De närmaste internationella flygplatserna är Jerez, Sevilla i norr och Gibraltar österut. Costa de la Luz består av sand och sol. Här ser vi ett frodigt landskap som förser resten av Europa med jordgubbar, apelsiner och mängder av andra frukter. Costa de la Luz största attraktion är sina stränder. Oändliga ständer sträcker sig 300 kilometer längs Atlantkusten och de är betydligt lugnare än stränderna vid Medelhavet. Det finns också flera naturreservat med en rik variation av vilda djur, vilket av en del är unika för området. Somrarna kan vara varma, men vinden från Atlanten hjälper och kyler ner. Till skillnad från den spanska Medelhavskusten, är Costa de la Luz praktiskt taget oförstörd av massturism
2 Costa del Sol – solkusten Sträcka: Gibraltar till Nerja. Städer/orter: Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona, Malaga. Karaktär: Hårt exploaterat turistområde. Mängder av britter, skandinaver och tyskar. Marbella har högst inkomst per person i hela Europa, och bara i London finns fler Rolls Royce. Sanden är gråaktig. Costa del Sol ligger längs Spanien södra kust och är närmare 30 mil lång. Den internationella flygplatsen ligger i Malaga och är Spaniens 3: e största flygplats. Kustremsan skyddas från de nordliga vindarna av en bergskedja som på sina ställen når ända ner till havet. Den består av långsträckta stränder, vikar som ligger halvt dolda mellan klipporna, båthamnar och redder för fiskebåtar. Det milda klimatet, havsbrisen och bristen på regn ger upphov till en semitropisk vegetation med palmträd, cypresser, bougainvillea, oleander och hibiskus. Närheten till helt andra landskap – berg, dalar med frukt- och grönsaksodlingar och havet – är en av lockelserna med detta kustområde. Idag har de lantliga byarna omvandlats till turistorter med semesterbostäder, båthamnar, golfbanor, nöjesanläggningar, festsalar och andra turistanläggningar. Men i stadskärnorna finns lyckligtvis den traditionella atmosfären bevarad. Costa del Sol – Europas lekplats för vuxna och barn. Med över 60 golfbanor, är det inte överraskande att Costa del Sol även kallas för Costa del Golf, Golfkusten. Antalet och kvalitén på golfbanorna samt det milda klimatet lockar tusentals golfentusiaster varje år.
3 Costa Tropical – tropiska kusten Sträcka: Almuñecar till Almeria. Städer/resorter: Almuñecar, Salobreña, Motril och La Herradura. Karaktär: Subtropiskt klimat – med odling av mango, avokado och andra tropiska frukter. Öster om Costa del Sol, i Granada provinsen ligger Costa Tropical. För att åka till Costa Tropical kan man flyga till tre olika flygplatser – Malaga, Granada eller Almería – alla ligger ungefär en timme bort med bil. Landskapet på Costa Tropical är spektakulärt – mäktiga berg, med Sierra Nevada i bakgrunden, och otroliga stränder. Namnet har kusten fått på grund av sitt härliga klimat som är perfekt för att odla tropiska frukter. Kusten har både breda sandstränder och klippiga små vikar. Besökare kommer hit för att slippa folkmassorna och njuta av kusten och landsbygden. I detta orörda område är jordbruket fortfarande mycket viktig och kusten har fått sitt namn från de tropiska frukter som odlas här. Kusten och byarna inåt landet har behållit sin andalusiska charm med sina vitkalkade fasader, stengator och traditionella tapasbarer. Klimatet utmed kusten i provinsen Granada är speciellt, och nästan tropiskt. Costa Tropical är ett mer genuint spanskt område där Almuñecar lockar folk från när och fjärran med både lugna breda sandstränder och klippiga små vikar, och dessutom i närheten av skidorten Sierra Nevada och den historiska staden Granada.
4 Costa Almería Sträcka: Från Adra på gränsen till provinsen Granada till Pulpí på gränsen till provinsen Murcia. Städer: Roquetas del Mar, El Ejido, Almeria, Mojacar, Vera. Karaktär: Orörd natur, fridlysta naturreservat, saltsjöar, golf och fina stränder. Kusten i Almería har inget smeknamn, den heter helt enkelt Almeria. Där finner man bland annat oslagbara stränder i klassiska strand- och sol destinationer som tex. Roquetas de Mar, Mojacar och Vera. Här finns spektakulära stränder med sanddyner och klippor, stränder med finkornig sand. Man kan också ta sig till små vikar som man bara når till fots eller med båt. Hela kustlinjen är väldigt vacker och stora delar är nästan orörd.
5 Costa Calida – heta kusten Sträcka: Från Playa de la Carolina i Aquilas, några kilometer från Almeriaprovinsen till Playa de la El Mojón på gränsen till Alicante. Städer: Santiago de la Ribera, La Manga del Mar Menor, Cabo de Palos, Mazarron, Cartagrna. Karaktär: Klart vatten, området har utsetts till det renaste i Spanien och sjön anses vara särskilt bra för reumatiker. Costa Calída har i likhet med Costa del Sol en hög årsmedeltemperatur och högt antal soltimmar. Gemensamt för dessa platser är fenomenet mikroklimat som skapas av bergskedjor som omger kustområdena och skyddar mot regn och vind. Costa Calida tillhör provinsen Murcia som länge lockat många golfare året runt. Det är en av de mest orörda kusterna utmed den spanska Medelhavskusten, men inte länge till. Costa Calida är en av den spanska medelhavskustens lugnare platser. Om man inte tycker om tempot på Costa Blanca och Costa del Sol, då hittar man troligen sitt ”äkta” Spanien här. Lugna stränder och natur med bergslandskap, tallskog och den berömda lagunen Mar Menor. Här lyser solen mer än 320 dagar om året. Costa Calida i Murcia är som namnet påpekar varm, men också lugn och vild. La Manga del Mar Menor, Cabo de Palos och Mazarron är de största turistattraktionerna i Murcia.
6 Costa Blanca – vita kusten Sträcka: Almeria till Valencia. Tre bukter, skilda åt av Cabo de Palos och Cabo de la Nao. Städer: Alicante, Gandía, Benidorm, Xativa, Torrevieja, Altéa, Denia. Karaktär: Vackra men charterspäckade stränder. Costa Blanca är tillgängligt via två närliggande flygplatser: Alicantes och Valencias internationella flygplatser. Costa Blanca är ett område fullt av natur- och kulturresurser och ligger strax söder om Valencia. Här finns orter med både liv och rörelse, men också undanskymda platser där lugnet råder. Denna provins erbjuder pulserande städer och moderna turistanläggningar, typiska Medelhavs byar där tiden verkar har stannat, ändlösa gyllene stränder och kristallklart vatten och en grönskande kust som erbjuder imponerande klippor och vikar. Costa Blanca har länge beskrivits som ett Längs kusten hittar man både kosmopolitiska orter med mycket liv och rörelse och undanskymda platser nära havet som har bevarat sitt lantliga lugn. Även klimatet är variationsrikt. Vädret är milt under större delen av året.
7 Costa de Valencia Sträcka: Från norra Costa Blanca till södra Costa de Azahar (i provinsen Castellón) Städer/orter: Valencia, Sagunto, Gandia Karaktär: Fina stränder med långgrunt vatten och flera genuina spanska byar längs kusten. Förutom den livfulla staden Valencia stoltserar Costa de Valencia med en vacker landsort, fina stränder med långgrunt vatten, och flera genuint spanska byar längs kusten. Det här området är relativt oupptäckt för de flesta utlänningar.
8 Costa del Azahar – apelsinkusten Sträcka: Från Almenara, 4 mil norr om Valencia, till Vinaròs, 20 mil söder om Barcelona. Städer: Castelló de la Plana, Peñíscola, Benicàssim, Denia, Gandia. Karaktär: Pinjeklädda kullar som sakta sluttar ut mot Medelhavet mellan apelsinodlingarna. Ett vackert paradis med ett fantastiskt läge där hav och berg möts. Mellan apelsinodlingarna är kusten bevuxen med pinjeklädda kullar. Här kan man hitta lugna, sköna platser som Las fuentes och Alcocebre. Härliga stränder och natur. Costa Azahar är fortfarande relativt okänd och är dessutom försiktigt exploaterad jämfört med de sydliga Medelhavskusterna. Costa Azahar som är ganska okänd för de flesta utanför Spanien, vilket på spanska beskriver doften av apelsinträdens blomster, och det är vad naturens fläktar för med sig: En doft av blommande apelsinträd, pinjeskog och varma havsfläktar från Medelhavet. Castellón, vars kuststräcka är känd som Costa del Azahar, är ett land med stora kontraster eftersom provinsen har mer bergiga områden än platta sådana. Således, mittemot kustremsan som är en oändligt grön matta som är beströdd med orange fruktträdgårdar, är interiören vild. Regionen är rik på historia och monument, och utrustad med områden som lyckligtvis förblivit orörda av människan. De är samma i dag som de har varit i århundraden.
9 Costa Dorada – gyllene kusten Sträcka: Från Alcanar, 15 mil norr om Valencia, till Cunit, 5 mil söder om Barcelona Städer/orter: Tarragona, Salou, Cambrils, La Pineda, Calafell. Karaktär: Mycket liv och fest i Salou, desto lugnare i Cambrils. I Katalonien ligger Costa Dorada, förmodligen mest känd för staden Tarragona. Staden och såväl hela kustlinjen kantas av historiska monument. De oräkneliga små fiskebyarna längs med Costa Dorada vittnar om dess fisketradition och regionen bjuder på Spaniens kanske bästa fisk och skaldjur. Stränderna är långa med finkornig sand. Det är en kust som passar barn och äldre personer som vill ha lugn och ro. De 20 kommunerna som utgör Costa Dorada har en kuststräcka på 216 kilometer, med 786 hektar sandstrand och långgrunt, kristallklart vatten. Costa Dorada är nästan en enda lång strand. Här finns de populära badorterna Sitges, Salou, Cambrils, Vilanova och La Pineda. Mellan havet och bergskedjan breder stora områden ut sig med små lugna byar och odlad mark. Grönsaksodlingar ligger sida vid sida med olivlundar, johannesbrödträd, hassel och mandelträd.
10 Costa Brava – vilda kusten Sträcka: Från Blanes, 60 km nordost om Barcelona, till Roses vid den franska gränsen. Städer/orter: Lloret de Mar, Tossa de Mar, Estartir, Cadaqués, Roses, Playa de Aro, Llafran, ’Escala. Karaktär: Bergig natur och slingrande vägar. Många klassiska badorter. Costa Brava betjänas av två flygplatser; Gironas flygplats i norr och Barcelonas flygplats i söder. Costa Brava – Den vilda kusten. Sitt namn har denna del av kusten fått på grund av att den till stora delar är klippig, orörd och vild. Costa Brava ligger i Girona provinsen och består av en kuststräcka som går från Cadaqués i norr till Blanes i söder. Costa Brava tillhör den katalanska provinsen Gerona eller Girona och sräcker sig, från Blanes till regionen Empordà. Bland de största turistorterna på Costa Brava finner man tex. Lloret de Mar, Cadaqués, Roses, Tossa de Mar, Playa de Aro, Llafranc och lilla L’Escala Costa Bravas frodiga grönska tar sig hela vägen, över de branta klipporna, ner mot havet. Naturen, klimatet och traktens historia tävlar om att forma den mycket attraktiva miljön, där vattnets blå och gröna toner samspelar med den frodiga grönskan. Vegetationen sträcker sig ända ner till havet och över de branta klipporna, och skänker ett grönt skimmer åt den finkorniga, gyllene sanden och åt inlandets ockrafärgade jord. Här finns gott om historiska monument som vittnar om ett storslaget förflutet. Denna provins erbjuder pulserande städer och moderna turistanläggningar, typiska Medelhavsbyar där tiden verkar ha stannat, ändlösa gyllene stränder och kristallklart vatten och en grönskande kust som erbjuder imponerande klippor och vikar.
Mot himmelska höjder Efter Bridge Walking på Lilla Bältbron för några år sedan, var det dags att uppleva ytterligare en ”kill i magen” känsla på en av våra resor i Danmark. Vi som bor i Sverige har naturliga höjdskillnader genom berg och dalar och en högsta punkt, Kebnekaise, på 2097 meter över havet. Danmark däremot, som i stort sett är helt platt, har Möllehöj som högsta punkt med sina blygsamma 171 meter över havet, vilket säger en hel del om ländernas olika topografi. I naturen tänker man inte så mycket på höjder om man inte står alldeles intill ett stup och det är den känslan danskarna försöker skapa genom bland annat Bridge Walking på den gamla bron över Lilla Bält, som finns att läsa om på vår hemsida. Sedan något år tillbaka har danskarna byggt upp ett 45 meter högt torn mitt inne i den mörka bokskogen på den sydligare delen av Själland, ett torn som blivit en enorm turistattraktion för den som vill uppleva ”kill i magen” känslan.
Första inköpsresan sedan Corona pandemin Resan huvudmål var i första hand ett besök i Tyskland för att bunkra upp med varor som i Sverige har oseriöst höga skatter. När vi ändå var på Själland, efter bunkringen, var ett besök på den senaste danska turistattraktionen som vi läst om, ett måste. Det höga tornet är synligt även från motorvägen
Skovtårnet ligger på en avstickare från ”smuggelstigen” eller ”ölrännan” som den också kallas, som sträcker sej mellan Öresundsbron och färjeläget i Rödbyhavn.
Strax söder om Köge på, E47 vid avfart 37, kör man västerut mot Nestved tills man når skyltningen mot Camp Adventure som området heter där bland annat Skovtårnet finns. Det är lätt att hitta och det finns gott om p-platser även för stora husbilar.
I Camp Adventure finns förutom Skovtårnet, Danmarks största klätterpark med ett tiotal höghöjdsbanor i olika svårighetsgrader. Den mest avancerade linbanan är 500 meter lång och har en högsta höjd på 34 meter ovanför bokskogsmyllan. Trädkronorna var fulla med äventyrare
Det finns även en naturlekplats med hinderbana för de allra minsta barnen och allt däremellan.
På den drygt kilometerlånga trärampen mot vårt mål, Skovtårnet, hörde vi röster från våghalsiga personer som flög omkring bland trädkronorna. En fascinerande syn, likt jättestora färggranna fåglar som inte förstått tyngdlagens alla faror.
Väl framme möttes vi av en fantastisk arkitektonisk byggnad, likt ett jättestort timglas med en spiralformad, en och en halv meter bred ramp, som leder besökarna upp till de himmelska höjderna på toppen av tornet. Den 12 våningar höga spiralformade rampen till toppen
Det var en annorlunda känsla att sakta men säkert klättra längs med dom höga kala bokstammarna, genom de lövklädda kronorna för att till slut ha hela den jättelika bokskogsgröna mattan liggandes under våra fötter. Utsikten ovanför trädkronorna var enorm
Utsikten var helt bedårande och pilar på översta räcket talade om i vilken riktning vi skulle hålla utkik och hur långt det var till de olika platserna. Vi kunde, med lite god vilja, skönja bropelarna på Öresundsbron, ca 7 mil bort och vid ännu klarare väder skall man kunna se Turning Torso i Malmö, 7,5 mil från tornet. Markeringar i räcket visade sevärdheternas riktning
Det finns även möjlighet för övernattning inom området. På människans och naturens premisser har Camp Adventure skapat ett boende mitt i naturen. På grova träkonstruktioner med en plattform av naturens virke har man ställt upp stora isolerade tält med utsikt mot himmelen genom det kupolformade glastaket. Varje tält har en egen privat terrass med fantastisk utsikt över en liten spegelblank sjö omgärdad av vildvuxen natur samt ett eget litet toaletthus. Boendeformen kallas Glamping
Trots att det var många människor i rörelse var det ingen trängsel i den stora parken.
Visserligen var det en begynnande eftersäsong men det var väldigt välorganiserat med gott om platser för vila, utskänkningsställen i alla de former, toaletter, parkeringsplatser och allt annat som för besökarens trivsel.
Avsätt minst två timmar om du vill få en riktig behållning och upplevelse på Camp Adventure.
Ha en god tur
Solen sipprar igenom Skovtårnet i den täta bokskogen
Underbar utsikt med Malmö och Öresundsbron i fjärran
Ett annorlunda år Corona pandemin lamslår fortfarande en hel värld och i Sverige börjar vi återigen nå upp till de skyhöga dödstalen som vi fick uppleva på våren och försommaren 2020. Myndigheterna håller fast vid den ”svenska modellen” som innebär att hålla avstånd, tvätta händerna och inte umgås i för stora grupper. Det var besöksförbud på äldreboenden men vårdpersonal, utan skyddsutrustning hade fri lejd in till våra anhöriga. Följden blev att nästan hälften av de som dog av covid 19 var just de äldre som vårdades på hem eller hade hembesök. Under julhelgen såg vi varken tomte, släkt eller vänner men nyårsafton firade vi utomhus i nyinköpta överlevnadsdräkter med några grannar. Fyra, fem gånger i veckan åker vi till Träningskliniken i Skärhamn som dagligen ordnar olika former av utomhuspass med spinning, styrka, smidighet, balans och så vidare, trots regn och snöblask. Men det är ett mycket välkommet inslag i tristessen som den långdragna pandemin fört med sej. Hela hösten och början på det nya året var TV och tidningar negativare än någonsin. Var det inte antalet döda i covid 19 och folkhälsomyndigheten så var det hövdingen i USA som konsekvent vägrade följa etablissemanget, som pockade på all uppmärksamhet. Att vädret dessutom infunnit sej i ett totalt mörker med regn, blåst, snöblask och så vidare, gjorde att humöret i en spiralliknande trappa sjönk allt djupare och djupare in i en ofrånkomlig uppgivenhet.
Smittorisk Under nyårshelgen bestämde vi, tillsammans med våra grannar, att vi skulle åka till Branäs med våra husbilar. Vi bokade vecka 10 som ligger mellan skolornas sportlov och påsken, för att slippa den allra värsta trängseln och smittorisken av det dödliga viruset. Nyår i vår berså
Skitvädret här hemma gav inte vika och Branäsveckan tycktes ligga oövervinnerligt långt fram i tiden, så därför, i mitten på januari, bestämde jag och Helena oss för att ta en långhelg på Billingen, där metrologerna lovat riktigt vinterlandskap med sol och några minusgrader.
Vinterlandskap Efter ett par timmar i husbilen anlände vi Skövde och ett par rondeller senare vek vi in på den långa backen upp till platåberget där Billingens
stugby och camping ligger.
Billingen är att av tretton platåberg i Västergötland och det första man möter när man kommit upp är Billingehus hotell och konferensanläggning, samt den mycket frekventerade frisksportsanläggningen för både sommar och vinterutövare.
Vi förvånades över att det var så snörikt uppe på berget för bara någon kilometer längre ner, i Skövde, var det ganska glest mellan flingorna. Men det var vackert, ett oerhört vackert vinterlandskap, precis det vi hade önskat när vi åkte hemifrån. En insnöad reception
Campingen var öppen men receptionen var stängd på grund av pandemin. På dörren hänvisades vi till ett telefonnummer och efter ett kort samtal fick vi en plats som var plogad och klar. Efter ”ankommaren” och inkoppling av elen var det mys i husbilen som gällde. En ”ankommare” med sting
Det var varmt och gott och utanför gnistrade snön så vackert i solskenet. Det var så vackert att jag nästan fick tårar för det var många år sedan jag fick uppleva ett riktigt vinterlandskap.
Termometern visade minus åtta grader, solen var på väg att bryta igenom när vi efter frukosten gav oss ut för att scanna av området. Det första vi möttes av var en förfärlig massa skidåkare som redan tidigt på morgonen var ute och provade sina färdigheter. Stilarna var många, en del proffsliknande medan andra kanske borde ägnat sej åt något annat, som till exempel att promenera på det välmarkerade stigar som fanns på berget. Helena trivs i snödrivorna
Var och en gör som den vill, vi valde promenader, men jag måste erkänna att det såg härligt ut att glida runt i de välpreparerade skidspåren, Vasaloppstarmen gav sej till känna igen. Stig med rhododendron som väggar och tak
Våra dagar på berget bestod i mer eller mindre svårtillgängliga vandringsleder. Men ett hade dom gemensamt, det fanns gott om grillplatser med tillhörande huggen ved, det fans gott om utsiktsplatser och framför allt, det fanns gott om folk i de snörika skogarna.
Dom flesta lederna var lätta men en dag halkade vi oss ner på en led som gick ända ner till botten på skidbacken, som förövrigt var stängd på grund av pandemin. Backen ner till skidliftarna var brant och hal
Det var en mycket vacker led, i tät snöklädd skog, som vid backens slut vände uppåt igen. Här övergick den preparerade leden till en smal skogsstig som var betydligt mer kuperad med en del riktigt branta uppförsbackar. De brantaste avsnitten hade försetts med kraftiga räcken som man med hjälp av armarna kunde dra sej upp i. En mycket svettig uppförsbacke
Vi fick även balansera över snöhala spångar….
…. en del utan räcke och andra med
På vår väg genom den täta skogen passerade vi barnfamiljer, kompisgäng och så vidare som åt och drack runt sina lägereldar i den underbara vintermiljön.
Efter fyra dagar på platåberget och den välskötta friluftsanläggningen med välpreparerade skidspår, isbana, markerade vandringsleder och en härlig campingplats lovade vi oss själva att hit måste vi bara åka igen. Observera solgläntorna på bilderna
Förutom de leder som var gångbara nu så bjuder sommaren på ett flertal leder med olika längder och svårighetsgrader, det finns cykel och mountainbikeleder, fina utsiktsplatser, höghöjdsbana och en tvåvägs zipline med mera.
Med andra ord, ett paradis för den som älskar att vistas i naturen under kontrollerade former.
Förord Vi hade sedan länge planerat ett besök på Hindens rev vid Värnen i Lidköpings kommun och i samband med en annan resa i trakten gjorde vi slag i saken. Vi hittade en bra övernattningsplats på en bondgård med ställplats, knappt en halvmil från parkeringen varifrån den knappt fem kilometer långa vandringsleden utgick. Det var höst och vi var mitt inne i en regnperiod med mörka vattenfyllda mörka moln som stod i kö ute på Atlanten i väntan på att få komma in och höja våra grundvattennivåer. Efter en mycket regnig kväll och natt vaknade vi till, precis det metrologerna förutspått, en regnfri mellandag med både sol och värme.
Parkeringen Efter några kilometer på en smal asfaltsväg blev midjemåttet ännu smalare och asfalten övergick till grus. Att mötas här med vår husbil var otänkbart, vilket vi också slapp, och värre blev det de sista hundra metrarna som endast bestod av två hjulspår.
Vi parkerade på en stor grusplan strax intill en informationsskylt som beskrev Hindens rev med bilder, text och lite historik. Det fanns även en gammal skröna om hur jättar byggt detta underliga smala rev som efter knappt fem kilometer från fastlandet sakta försvinner ner under ytan för att sedan, 12 kilometer längre bort, komma upp igen vid Hjortens udde i Dalsland.
Vandringsleden Första kilometern gick på en härlig mjuk och mörk skogsstig med höga träd och tätvuxna buskar. Utsikten mot Vänerns vatten var obefintlig och solens strålar visade svårigheter på att tränga igenom den täta vegetationen. Helena att påbörjat vandringen mot udden
Leden genom skogen förvandlades successivt till en stenigare stig med mer lågväxande buskar och man kunde även se glimtar av sjön på båda sidor om den långsmala tarmen. Ju närmare spetsen vi kom desto smalare och stenigare blev det och efter ungefär halva sträckan snirklade sej stigen mellan meterhöga stenar och gles vegetation. En stenig men fullt godtagbar vandringsled
Strax innan vi nådde spetsen passerade vi Hindens båk, en fyr utan ljus, som återskapats i sin naturliga form från den tid det var ett viktigt landmärke för sjöfarare. Båken i sin ursprungliga form
De sista hundra metrarna var helt fria från vegetation och allra längst ut på Hindekraket var det en bädd av decimeterstora stenar som sakta slukades av vågorna för att till slut försvinna helt under Dalbosjöns mörka yta. Helena på udden där Hindekraket försvinner ner i Värnen
Ryggen fortsätter i form av ett undervattensrev till Dalsland, 12 kilometer bort, där den åter tar sej upp igen som Hjortens udde.
Vid extremt högvatten kan stora delar av den långa tarmen försvinna under vatten och det bildas i stället fem små öar som man kallar för Killingarna. Detta skapade naturligtvis problem för gamla tiders sjöfart och enligt historieböckerna har det skett många fruktansvärda förlisningar i och omkring Hindens rev.
Sägnen På Värnens västra strand bodde en jätte som hette Hjorten och på andra sidan sjön, där vi är nu, bodde jättinnan Hinden. Dessa två jättar, var enligt legenden, så förälskade i varandra att dom försökte nå varandra genom att kasta sten i vattnet för att bygga en bro över den vidsträckta sjön. Men sjötrollen, som tycker illa om broar, river i takt med det jättarna bygger.
Därför ser du i dag bara fundamenten, Hindens rev och Hjortens udde.
Välbesökt Hindens rev är enligt vetenskapen, som inte tror på jättar och troll, ett naturfenomen som skapats av inlandsisen för cirka tiotusen år sedan.
Hur revet än har uppstått så kan vi varmt rekommendera några timmars besök här. Den nio kilometer långa promenaden var både intressant och fridfull och vi kommer med all säkerhet att besöka platsen igen.
När vi kom till parkeringen tidigt på morgonen fanns det bara en personbil på den stora grusplanen, men när vi kom tillbaka, ett par timmar senare, var parkeringen nästan fullbelagd. Detta trots att det var vardag och vi var mitt inne i första höstmånaden, men efter vårt besök förstår vi anledningen till intresset.
Sist men inte minst, jag tycker att sägnen om jättarna är betydligt trevligare än vetenskapens teorier om en inlandsis.
(Se fler bilder under fliken ”Galleri”>Sevärda platser” eller skriv ”Hindens rev, bilder” i sökrutan på startsidan)
Vill du känna på lite spänning utöver det vanliga så kan vi varmt rekommendera brovandring över gamla Lilla Bältbron mellan Fyn och Jylland i Danmark. Denna unika upplevelse är den enda i sitt slag som erbjuds i Europa och en av fyra i hela världen. Det unika är att man går på stålkonstruktionens översta balkar, ca 20 meter ovanför vägen och tågbanan och ca 60 meter ovanför Lilla Bälts strömmande vatten.
Eftersom vi befann oss på Jylland beslutade vi oss för att prova på denna annorlunda upplevelse. Vi bokade en passande tid på ”Bridgewalking Lilla Bält” och dagen innan vandringen checkade vi in på Hindsgavl Camping i Middelfart som ligger i direkt anslutning till startplatsen och informationscentralen.
När hela gruppen samlats gav vår guide, Ann Britt, oss en del information om vandringen samt en del säkerhetsföreskrifter. Därefter fick lägga ifrån oss alla lösa ägodelar som kamera, plånbok osv i en box som låstes. Innan vi gav oss iväg fick vi varsin grå engångsoverall och en säkerhetssele som vi skulle ta på oss. De grå overallerna var inte till skydd för våra egna kläder utan för att undvika trafikstörningar med färgglada kläder som lyser upp det gråa stålskelettet. Omklädda för vandring på en broliknande modell
Från startplatsen till brofästet på Fyn-sidan var det ungefär 5 minuters promenad genom en härlig bokskog ner mot Lilla Bältbrons landfäste. Här återsamlades vi för ytterligare information innan det var dags för de första trappstegen upp till en avsats några meter under körbanan. Halvvägs upp, när vi passerade de höga trädtopparna vid sidan om oss, började man att känna av höjderna och fjärilarna i magen.
På den första avsatsen, drygt 25 meter från backen, var det ytterligare en genomgång av säkerheten. Guiden tittade noga på oss för att se och höra om vi var i stånd att fortsätta klättringen ytterligare drygt 30 meter uppåt. Anledningen till kontrollen, sa hon, är att här är vår sista och enda chans att hoppa av och gå ner igen. Helena, Millan, Arly och Peter på den första samlingsplatsen strax under vägbanan
Det fanns en person i vår 10-mannagrupp som var något tveksam men som ändå beslutade sej för att fortsätta.
Hittills hade vi inte använt våra säkerhetslinor men nu var det dags att spänna fast dom i glidskenan som skulle följa oss hela vägen upp till toppen, över till andra sidan bron och åter till den plats vi nu befann oss.
Guiden var noga med att poängtera att om någon, efter att vi startat, skulle få höjdskräck, bli sjuk eller på annat sätt måste vända åter, tvingas hela gruppen återvända eftersom alla sitter fasts i samma glidskena utan möjlighet för enskild att komma loss. Enda stället att koppla in och ur sin säkerhetslina på glidskenan är på den plats vi står nu.
Via ett antal trappor kom vi upp till den översta balken på den ”Grå Gamla Damen”, som guiden kallade bron, och på utsidan balken fortsatte vi på en ca 60 centimeter smal stålbrygga. På vår högra sida hade vi den två meter höga översta brobalken och till vänster ett smalt räcke.
När vi nådde den bågformade brons högsta punkt, ca 60 meter ovanför vattenytan, stannade guiden för att informera oss om brobyggets historia samt om byggnader och landskapet vi såg från vår vidunderliga utsiktsplats. Det platta landskapet låg som ett vykort under och framför våra fötter. Det var en helt magnifik upplevelse. Utsikten var helt bedårande
Den bågformade brons högsta punkt
När vi närmade oss stålkonstruktionens slut på Jyllandssidan, var det dags att korsa bron för att komma över till den andra sidan. För att komma upp på ovansidan av de översta balkarna fick vi klättra på en stege på utsidan av den två meter höga balken som vi haft vid sidan om oss. Stegen upp till brons ovansida
Härifrån kunde vi se det brobygge som pågick på vägbanan under oss och man kunde även se åt alla väderstreck för nu var vi så högt som det gick att komma på detta stålskelett. I överkant kan man skönja den nya motorvägsbron
Helena, Millan, Arly och Peter
På den västra sidan ser man det platta Jylland
Vi stannade till för en kort informationspaus och när vi stod där dundrade ett godståg förbi, drygt 20 meter under oss, vilket fick hela bron att vibrera. Väg och tågbana sett från ovan
När vi klättrat ner på stegen på andra sidan bron var det samma sträcka tillbaka med en lika bedårande utsikt över bland annat den nya motorvägsbron och Lilla Bälts anslutning till Kattegatt.
Efter ännu en klättring upp till bryggan ovanpå fackverket var det dags att ta stegen och trapporna ner till platån där vi för knappt en och en halv timme sedan spände fast våra säkerhetslinor.
Hela vandringen från informationscentralen och åter gick på drygt två timmar med ombyte och den totala sträckan att gå var ca tre kilometer lång.
Sammanfattningsvis var det en helt fantastisk upplevelse som vi för all framtid kommer att ha i våra minnen och som vi inte för en sekund ångrar. Vandringen innehöll allt från stort mod, spänning, pirr i magen till fantastiska synupplevelser och skratt.
Höjdmässigt kan man jämföra denna brovandring med en brygga på 20,de våningens utsida av en skyskrapa.
Eftersom det inte var tillåtet att medföra kamera på vandringen har flertalet bilderna hämtats på nätet.
På E20, mitt emellan Falkenberg och Halmstad, möts man av denna vy. Kanske inget arkitektoniskt underverk, men den gamla kvarnen har en lång och intressant historia och är i dag den äldst bevarade som fortfarande är i full drift. Berte Qvarn
Bakom kvarnen, från motorvägen sett, gömmer sej Berte Bed n` Breakfast i gamla byggnader som tidigare tillhörde kvarnen. I denna miljö driver eldsjälen Ulrika, en nymodig verksamhet i en gammal miljö.
Det kan direkt sägas att Bertes inte är ämnat för den som söker lyx och flärd, men är man det minsta intresserad av en lantlig miljö med gästrum i ett gammalt uthus som inte lämpar sej för funktionshindrade, så är detta ett angenämt och mycket avstressande besöksmål. Säng från början av 1900-talet
Det finns fyra gästrum i byggnaden, två gemensamma toaletter med dusch och ett litet samlingsrum. Nästan all inredning, möbler, lampor, porslin osv. är från förra århundradets begynnelse och i två av rummen fanns det TV.
Det första vi möttes av när vi anlände Bertes var, förutom en väldigt positiv värdinna, en lantlig idyll med fritt springande höns på den stora
gräsmattan, två mycket vackra tuppar som bevakade damerna och tre underbara katter som strök sej utefter benen. Tuppen håller koll på sina damer
Ulrika, som värdinnan heter, välkomnade oss och berättade lite om gårdens och kvarnens långa historia. Det var mycket intressant och efter en kortare promenad bjöds vi in i en gammal byggnad, lite vid sidan om gården, där det serverades en härlig egentillverkad varm äppelmust från egna fjolårsfrukter. I en gammal kvarnstuga bjöds vi på varm äppelmust
Vi anlände Bertes strax efter lunch och i paketet vi beställt ingick övernattning, badtunna, trerätters middag och frukost dagen efter.
Vi var där i slutet på mars och den efterlängtade vårvärmen var inne på sitt tredje bakslag detta år. Växtligeten låg fortfarande i ide´, magnolian och rhododendrons vackra blomsterprakt, som visas på hemsidan, lyste med sin frånvaro.
Efter att vi installerat oss i de vackra rummen var det dags att äntra gårdens vedeldade badtunna.
I ”foppatofflor” och morgonrockar och med egna drycker, eftersom Bertes inte har alkoholrättigheter, trotsade vi kylan med en kort promenad till tunnan där det även fanns en vedeldad bastu. I badtunnan var det varmt denna tidiga vårdag
Väl omgärdade av varmt vatten och kalla drycker, lögade vi oss i en dryg timme, drack lite gott av det medhavda och mellan varven besökte vi den intilliggande bastun.
Badtunnan och bastun låg vackert i en för årstiden avlövad träddunge strax intill Suseåns strand. Det fanns även möjlighet att bada i ån, vilket vi absolut inte var intresserade av.
Kvällens middag serverades i värdparets bostad. Värdparets bostad
Vårt sällskap bestod av sex personer men det fanns ytterligare ett 20-tal gäster i den stora vackra salongen. Övriga närvarande var en stor familj som firade sin ”urmoders” 80-års dag med en trerätters middag hos Berte.
Efter att vi inmundigat måltiden och smuttat på vårt medhavda var det dags för quizz, en frågetävling i musik.
Alla fick var sin lapp med ett nummer på och därefter var det bara att leta upp andra med samma nummer. Det blev fem lag med 4-5 personer i varje och när vi grupperat om oss i rummet gav Ulrika oss spelreglerna.
Hon spelade en trudelutt på sitt piano och till varje musikstycke fanns det 2-3 frågor som skulle besvaras.
I det lag jag tillhörde var alla ungefär lika bra/dåliga på musik vilket medförde att vi hamnade näst sist i tävlingen.
Det vinnande laget, där även vårt gäng var representerad, fick var sin fullpackad kasse med allsköns nyttigheter från bygdens gårdar.
Vi avslutade kvällen vid den öppna spisen i vårt lilla samlingsrum och innan läggdags konstaterade vi att det varit en mycket lyckad kväll med många nya upplevelser och intryck. De gamla byggnaderna lockade på något sätt fram ett inre lugn.
Innan vi lämnade Berte Bed n` Breakfast bjöds vi på en stabil frukost bestående av allt man kan tänka sej.
Det fanns allt från gårdens hönor till grannens grisar.
Som sagt, en fantastik och avstressande upplevelse i lantlig miljö, en miljö som verkligen borde uppevas av stressgurkor och statusjägare. En tidsenlig upplevelse i forntida miljö
Se fler bilder från resan under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser
Fjällbacka
Äntligen skall våren komma till oss, enligt vad metreologerna förutspått. Påsken närmar sig och vi bestämde oss för att fira helgen i Fjällbacka på Bohuskusten. Efter några kortare turer med vår nya husbil, Knaus Sky Plus, var det nu dags för den riktiga premiären, en långhelg i det nya boendet. Nu skulle vi bo in oss. Knaus Sky Plus 2014
Någon riktig vårkänsla infann sig inte när vi på Skärtorsdagen släppte handbromsen. Vädret hade väldigt bråttom, det var svinkallt och stora mörka orosmoln svepte i hög hastighet över Tådåsbergen. Efter en gungig resa i de hårda vindbyarna var det med skräckblandad förtjusning vi närmade oss det lilla samhället där det förekommer en massa mord. I alla fall om man skall tro på författaren Camilla Läckberg som är uppväxt där.
Skärtorsdag Fjällbacka ligger bara ett tiotal mil hemifrån, men det var ändå första besöket för vår del och efter några kortare felnavigeringar hittade vi campingen där vi skulle bo.
Vi placerades på en grusgång i utkanten av en stor gräsäng där det redan fanns ett antal norska campare. Vi avnjuter lugnet före stormen
Strax efter vi anlänt började det att regna. Vindbyarna tilltog och regnet övergick till skyfall i horisontalläge och på ängen, där norrmännen stod, bildades små sjöar. Det var helt enkelt avancerat skitväder.
Den tvåstjärniga campingen var ganska mysig. Inget överdåd av faciliteter, med det mesta som vi campare behöver fanns. Ett stenkast bort låg badplatsen, den lilla campingshoppen försåg oss med morgonbröd och in till byns centrum var det gångavstånd.
Våra norsksvenska vänner, Margaret och Kjell, skulle anlända något senare och dom dök upp när skyfallet börjat övergå till regn igen.
Deras plats var bokad på grusgången precis bakom oss men för att komma dit måste dom göra en rundsväng på den regnmättade gräsplanen. Det gick väl sådär.
När Kjell skulle svänga runt ekipaget i en svag nedförslutning tryckte den stora tunga husvagnen på så kraftigt bakifrån att hela ekipaget vek sig i vinkel. Detta medförde att vagnen kanade mot bilens bakre sida med en mindre buckla som följd.
Man kan lugnt påstå att de vanliga rituella välkomsthälsningarna var något avslagna när vi gick våra kompisar till mötes och av Kjells blick att döma var han inte helt nöjd med situationen. Jag förstod att nu gällde det att välja sina ord.
Vi kopplade loss vagnen för att få bort bilen. Eftersom den fortfarande inte flyttade sig för egen maskin ställde vi oss bakom för att skjuta på och som tack för det såg vi ut som levande lergökar efter sprutet från de spinnande bakhjulen.
Efter några turer fram och tillbaka beslöt dom sig för att stå kvar på gräsplanen till den torkat upp.
En sak är säker. Superbreda däck, en stark motor i en tung bil och en regndränkt gräsplan är ingen bra kombination.
Kvällen tillbringades med sill och nubbe, många glada skratt och Kjells blick hade återgått till det normala.
Långfredagen Metrologerna som lovat uppehåll och sommarvärme hade delvis rätt. De svarta regntunga molnen hade bytts mot en grådaskig himmel. Solen lyste med sin frånvaro och vinden var mer än lovligt kall för att få gå under benämningen varm.
De små sjöarna på gräsplanen var borta men det var fortfarande mycket blött. BMW; n och husvagnen stod där den stod och efter frukost var det dags att få ekipaget på rätt plats, det vill säga på grusgången bakom oss.
Vid ett första försök visade det sig att de breda däcken inte fäste på den hala gräsytan och än en gång såg jag något i Kjells ögon som sa mer än tusen ord. En flink norrman med en fyrhjulsdriven SUV kom till undsättning och strax därefter stod ekipaget på rätt plats. En kall morgonpromenad med en haltande Margret
Målet för dagen var en promenad runt den lilla byn. Tyvärr fick Margaret avbryta promenaden på grund av en skada som hon ådragit sig i ett motionslopp några dagar tidigare.
Jag och Helena vandrade vidare. Först genom det ”nya Fjällbacka” med arkitektritade lyxvillor för den rikare målgruppen och sedan genom det gamla fiskesamhället som i dag är mer anpassat för turister än fiskare. Det gamla fiskarsamhället är i dag en turistattraktion
Det gamla Fjällbacka, som hade sin blomstringstid i mitten av 1800-talet, var ett av de livligaste fiskelägena i Bohuslän under detta århundrade. Som mest fanns här ett 50-tal skutskeppare, ett 20-tal medelstora fraktfartyg, 165 lotsar och sjömän samt drygt 100 fiskare.
Det är en pittoresk by med trånga gränder och en blandning av riktigt gamla hus och ett område med något modernare fastigheter som byggdes upp efter en stor brand som 1928 ödelade 22 boningshus och gjorde 78 personer hemlösa.
Fjällbacka är uppbyggd på en smal remsa mellan havet och foten på Vetteberget som bildar en 74 meter hög lodrät mur mot skogarna och ängarna i öster och på torget finns en stor kyrka i röd bohusgranit som invigdes i slutet av 1800-talet.
Ingrid Bergman tillbringade under 60-70 talet sina somrar på Dannholmen utanför Fjällbacka och var under den perioden en livlig besökare i byn.
Efter hennes död spreds askan runt ön och för att hedra hennes minne döpte man om byns torg till Ingrid Bergmans torg.
Vi avslutade vår vandring på den markerade slingan i den gamla delen av byn.
Ett trevligt inslag var att vissa fastigheter hade informationsblad om husens historia, när det byggdes, vem eller vilka som bott eller verkat där osv.
Påskafton Vi möttes av två stelfrusna kamrater denna något kyliga morgon. Värmesystemet hade inte funkat under natten och inne i vagnen var det endast 12 grader. Än en gång fick jag se något i Kjells blick som vittnade om att skämt undanbedes och Margret började prata om att sälja husvagnen.
Men, med lite påfyllning av glykol fick vi igång värmen igen och efter att vi fått i oss frukosten tog vi en cykeltur utmed den vackra brunskyltade ”prästkragevägen” till Grebbestad.
Vädret var nu underbart och den 16 kilometer långa kustvägen var gynnsamt kuperad. Bilisterna var något närgångna vid ett par tillfällen men i det stora hela en trevlig cykeltur som även Margaret kunde vara med på, trots sin skada.
Påsken är säsongens öppningshelg på Bohuskusten och nästan alla affärer, restauranter, barer osv vidare hade bullat upp inför sommarens turistanstormning.
I Grebbestad, som är betydligt större än Fjällbacka, hade många vårfrusna hittat ut ur sina hålor. Uteserveringarna på bryggan var fullbelamrade med värmetörstande påskfirare som avnjöt årets första riktigt varma solstrålar och så vitt jag kunde se, svaldes det en och annan öl också.
Eftersom alla sittmöjligheter var upptagna var det bara att vända söderut igen.
När vi återkom till Fjällbacka var synen densamma som i Grebbestad. De fåtal uteserveringar som finns var knökfulla men Trond och Elisabeth, som var på besök hos bekanta i byn, röjde plats åt oss.
Vi knödde oss in i folkmassan och vätskan vi fick in gled helt friktionsfritt genom strupen efter den drygt 3 mil långa cykelturen.
Tänk vad lite värme och sol kan göra. När vi gick förbi bryggan igår var den helt folktom och i dag satt folk som packade sillar med sina ansikten vända mot solen och med någon form av dryck i handen.
Som vanligt när den galne ”gutten” Trond är med, blir det fest, och det blev det nu också. Det blev många goda skratt och många obegripliga ”Tronddiska ord”. Ibland har han ett ordförråd som inte ens norrmännen förstår.
Vår påskmiddag intog vi på restaurant Bryggan. Förutom god mat och bra service hade vi underbar utsikt över den Bohuslänska skärgården och den vackra solnedgången bakom öarna i väster.
Påskaftonen avslutades med en flaska rött på Everts tapasbar, en liten källarkrog mitt i byn. Härlig utsikt från restaurant Bryggan
Påskdagen Åter en kall men klar morgon. Det var helt vindstilla och termometern steg med rasande hastighet så fort solen kämpat sig upp över bergskammen.
Vi beslöt oss för en kombinerad vandrings och cykeltur som började med en promenad på Vettebergsleden som startar vid hamnen.
Efter en kortare trappa och en stenportal kommer man rätt in i Kungsklyftans dramatiska skreva som skär tvärs igenom Vettebergets västra sida. Den smala, steniga och otillgängliga leden, på klyftans botten, har höga lodräta väggar på ömse sidor och på toppen av skrevan ligger jättelika stenblock fastkilade som bitvis bildar ett tak, 50 meter ovanför våra huvuden. Kungsklyftan med jätteblocken som bildar tak
Från mörkret och fukten i klyftan tog vi oss ut i ljuset och solskenet till en trappa som ledde oss hela vägen upp till Vettebergets topp.
Väl uppe pustade vi ut några minuter med att avnjuta den fantastiska utsikten över den Bohuslänska skärgården med hamnar, kobbar och skär samt Väderöarna längst ut i kustbandet.
Vägen ner på anda sidan berget gick på fina släta stigar i skogsterräng.
Efter Vettebergsleden var det dags för en cykeltur till Hamburgsund som ligger ca 8 kilometer söder om Fjällbacka.
Folkvimlet som vi upplevt i både Fjällbacka och Grebbestad, fanns inte i Hamburgsund. Här var det ganska dött. Turistsäsongen hade inte kommit igång ännu och efter ett kort stopp, med fikapaus, trampade vi tillbaka till campingen.
Efter en upplevelserik och motionsinriktad dag var det dags för avkoppling.
Vi, och alla de andra camparna, njöt av solen och värmen när plötsligt tystnaden och lugnet bröts av ett våldsamt muller från ett par HD; ar.
Vi fick besök av Tobbe och Catarina som var ute och luftade sina hojar och något senare kom även Ulf Axevi, som vi inte träffat på många år. Ulf och några kompisar till honom var också ute och gled i det vackra vädret.
Med en hel grusplan full med stora motorcyklar och medelålders svettiga skinnknuttar undrade nog många om det var ”återfallsklubben” som bokat sitt årsmöte här.
Efter gemensam grillning och avsked av knuttarna var det dags för Kjell och Margret att packa för hemfärd. Dom ville tillbringa sin sista lediga dag hemmavid.
Helt plötsligt var vi själva. Det var en underbar vindstilla afton, med sommartemperatur och en eldgul sol som så småningom försvann bakom det berg som inramar campingen.
Annandag Påsk Åter en sval men helt underbar morgon. Många hade börjat packa för hemfärd och så småningom gjorde även vi det.
Det var en mycket lyckad helg med många hjärtliga skratt, god mat och en lagom portion med aktiviteter.
Utan vetenskaplig utredning, så är jag ganska så säker på att 80 % av påskfirarna kom från vårt västra grannland. Det är trevligt för norrmännen är för det mesta gemytliga och hurtiga människor.
Vår nya husbil var nu invigd och förutom några smådetaljer med GPS; en/backkameran visade det sig att Knausen var till full belåtenhet.
Gasteinerdalen ligger i den österrikiska delstaten Salzburg ca 10 mil söder om staden Salzburg. Dalen, med huvudorten Bad Gastein, är sedan urminnes tider mest känd som kurort. Från bergens varma källor leds det hälsosamma mineralrika temalvattnet in till spaanläggningarna och till de större hotellens egna pooler. I dag är det turisternas paradis. På vinterhalvåret fylls byarna av skidåkare och på sommaren är det fotfolket som njuter av vyerna i detta fantastiska landskap. Den mest kända för oss svenskar är Bad Gastein och det svenskägda hotellet Salzburger Hof. Andra välbesökta platser, både sommar och vinter, är Bad Hofgastein och Sportgastein. I dalen mellan Bad Gastein och Bad Hofgastein, vid floden Gasteiner Ache, ligger Bertahofs Kur Camping vilket var vår utgångspunkt vid besöket. Bertahof är en bra camping med närhet till det mesta som t.ex. en mycket bra restaurant, busshållplats, en liten badsjö, cykelleder osv.
Sportgastein Sportgastein ligger längst söderut av de tre ovannämnda orterna. Med buss från campingen tar det ungefär en halvtimme till ändhållplatsen som ligger i en dal på 1 576 meters höjd. Väl avstigna möts man av en jättestor, nästan helt plan platå som sträcker sig ca 2.5 kilometer in till dalens slut.
Här finns ingen by med köpcentra men det finns sju små gårdar med lösgående djur som betar på de rena och fräscha blomsterängarna. En av de underbara små gårdarna i dalen
Förutom djurskötseln, används gårdarna som utskänkningsställen för hungriga och törstiga vandrare och man säljer även egentillverkade gårdsprodukter som ost, smör, korv, marmelader mm.
Sportgastein har de absolut lättaste vandringslederna av de tre orterna vi besökte, men det finns även utmaningar för den som vill mäta sina krafter. I botten på den långsmala dalen finns ett antal lätta vägalternativ för flanörer och barnfamiljer som nöjer sig med att insupa den härliga, men något tunna alpluften och den bedårande vyn. En härlig platå för lättare alpvandring
Många väljer att ta det lugnt och avnjuta timmarna på någon uteservering i jättegrytan med de gröna väggarna som sträcker sig hundratals meter, nästan lodrätt, upp mot de gråa snöklädda alptopparna.
Det är en fantastisk känsla, det är mäktigt, och det påminner om hur liten man egentligen är.
För den ovana vandraren kan vi rekommendera Sporgastein som första ”prova på plats”. Fastnar man inte för alpvandring här så kanske man skall söka sig någon annan aktivitet.
Vi gjorde även några tuffare försök. Ett var att nå Bockhartshytte på 1 933 meters höjd, drygt 350 meter ovanför busshållplatsen, men jag gav upp efter drygt en timme och med cirka 50 höjdmeter kvar av till hytten.
Min kroppsvikt och ovana vid fjällvandring tillsammans med en stekande sol, och den tunna luften tvingade mig att vända om.
Likt en dåres försvarstal blev ursäkterna många men kanske inte helt trovärdiga. Hustrun vände också om vilket jag tror att hon gjorde bara för att skona mitt ego.
En dag när vi åkte till Sportgastein var det ovanligt trångt på bussen. Många fick stå upp och fler steg på efter vägen. Varför visste vi inte men vi förstod snart att det var något som firades. När vi kom fram såg vi att hela dalen var uppdukad till fest, en riktig fest som många ville delta i.
Familjer med barnvagnar, ungdomar i alla åldrar, äldre med rullator, rättklädda alpvandrare, ja alla, absolut alla, deltog i festligheterna.
Utskänkningsställena var fullbelagda och hela dalen var full med folk som njöt i det vackra vädret.
Restauranterna och de små gårdarna serverade öl och snaps i mängder, till ackompanjemang av typisk österrikisk bompa-bompa musik. Alla skålade och drack på Österrikiskt vis
Kyparna drack och skålade med gästerna, musikanterna drack, ja alla drack och de yngre fick provsmaka pappas öl.
Bad Gastein Bad Gastein är uppbyggd på en brant sluttning där hotellen ligger tätt från dalens botten upp till byns centrum.
De branta gatorna och gränderna kräver god kondition och rörelseförmåga om man vill förflytta sig utan fortskaffningsmedel. På sina ställen är det så brant att bottenvåningen på en byggnad ligger i jämnhöjd med takåsen på grannhuset.
Byn skärs i två delar av ett vattenfall som är ett av Österrikes största, med en fallhöjd på över 300 meter. Det mesta av byns centrum ligger ovanför fallet och nedanför är det mest hotellbyggnader.
Alpvandring är inte lika stor som alpin skidåkning vilket betyder att en del är stängt på sommaren. Men trots detta är det en livlig by med shopping, restauranter och allt annat en turist kan önska sej.
Från centrum åker man gondollift upp till Stubnerkogel, en topp på 2 251 meters höjd.
Uppe vid toppstationen finns inga plana ytor att utgå ifrån. Här går det antingen uppåt eller nedåt så fort man lämnat liftsystemet. Fantastisk plats för orädda segelflygare
Inte långt från toppstationen har segelflygarna hittat sitt paradis, en spets med ett lodrät stup nedanför. Dom startar uthoppet med att springa i en lätt nedförsbacke mot stupet, innan dom kastar sig rakt ut i tomma intet för att, förhoppningsvis, få luft under ”vingarna”. Den spektakulära hängbron, Suspension Bridge
För oss vanliga dödliga fanns det en del utsiktsplatser och annat smått och gott inom gångavstånd från toppstationen samt en 100 meter lång vajerbro över ett bråddjupt stup, som kittlade nervtrådarna mest.
Vid ett av våra besök valde vi att vandra från toppstationen ner till bergbanans mellanstation, som enligt vägvisningen skulle ta en och en halv timme. Leden började med lätt vandring på tilltrampade stigar som ju längre ner vi kom övergick till stenigare och brantare partier.
Än en gång svor jag över min övervikt, men denna gång kunde jag inte fega ur för det fanns bara ett annat alternativ och det var att gå upp igen.
Efter drygt två timmar med många vilopauser och mycket, mycket skakiga ben slog vi oss, trötta men nöjda, ner på en hytte vid mittenstationen.
På denna plats och vid detta tillfälle smakade, för första gången, ett glas österrikiskt rödvin riktigt gott. Österrikiskt rödvin när det smakar som bäst
Bad Hofgastein Lite längre norrut och på cykelavstånd från campingen ligger byn Bad Hofgastein. En trevlig liten by med shopping och restauranter samt liftstationen upp till, Schlossalm på 2 050 meter.
Första och äldsta delen på sträckan är ett terrassliknande tåg som går på räls upp till mitten på backen och därifrån går det en stor kabinlift upp till toppen.
Detta bergsmassiv är betydligt mer kuperat än Sportgastein, men även här finns det en mindre platå för de som inte gillar att klättra i branter. Mitt på denna platå ligger en liten sjö och runt den finns en handikappvänlig stig med bänkar för den som vill vila sig eller bara njuta av den fantastiska utsikten.
Vi provade oss på en brant och smal bergskam upp mot en korsmärkt spets men efter drygt halva vägen upp till toppen gav jag upp. Det kändes olustigt med de djupa branterna på var sida om den smala stigen så jag valde att vända. Frugan log i mjugg, men hon vände hon också, kanske bara för att skona mitt ego än en gång. Den branta bergskammen är inget för gummiryggar
För ett ögonblick slog mig tanken att jag börjar bli för gammal för sånt här. Men nej, man blir aldrig för gammal… man blir bara äldre, så det viftade jag bort.
Det finns leder i alla svårighetsgrader
På Schlossalm finns det många välmarkerade leder i alla svårighetsgrader. Från leden runt sjön till de som vill komplettera sin vandring med linklättring uppför lodräta bergväggar. Här finns även en stor lekyta för de minsta och en topprestaurant med bedårande utsikt över omgivningarna.
Bertahofs Kur Camping En mysig och familjär camping i dalens botten
Bertahofs Kur Camping ligger i dalens botten strax intill floden Gasteiner Ache. Det är en till åren kommen camping, men välskött och med stora härliga gräsklädda platser. Vårt boende vid vistelsen i Gasteinerdalen
Hygienutrymmena är fräscha och utsikten mot de höga bergstopparna på ömse sidor är fantastisk. Personalen, som hela tiden visar att du är en viktig gäst, är alltid hjälpsamma och trevliga. Solnedgång bakom bergen vid campingen
Sammanfattning Sportgastein är bästa valet för barnfamiljer och ovana vandrare.
Bad Gastein passar mer de rutinerade vandrarna och de våghalsiga segelflygarna.
Bad Hofgastein bjuder på härlig vandring för alla oavsett ålder och erfarenhet. Överallt möts man av vackra vyer över snöklädda alptoppar
Alla våra tre besöksmål har en del gemensamt. Först och viktigast, sommarturismen ökar i rasande takt. Fler och fler liftsystem har öppet även på sommaren och de allra flesta utskänkningsställena och gårdarna på bergen, bjuder in sina gäster till en avkopplande stund med god mat och en underbar miljö. Man erbjuder turisterna en härlig blandning av motion och avkoppling efter varje enskilds önskemål och behov.
Vägalternativen är välskyltade med svårighetsgrader från lätt, med grön markering, till svart, som är de mest avancerade lederna. Alla leder och sevärdheter är välskyltade
Däremellan ligger blått och rött. Ledens längd anges inte i längd utan hur lång tid det tar att gå sträckan i normal takt. Det är även skyltat till besöksmål och sevärdheter som t.ex. matställen, utsiktsplatser, levande gårdar osv. som finns på bergen. En vacker dal som passar alla, ung som gammal, erfaren eller oerfaren, livsnjutare och självplågare
Cinque Terre är samlingsnamnet på fem små fantastiska byar som 1997 tillsammans med Portovenere blev nationalpark och uppsatt på Unescos´s världsarvslista. Cinque Terre ligger på ett dramatiskt bergsmassiv i den italienska Ligurienbukten mellan La Spezia och Genova. Inom nationalparken finns det ca 11 mil vandringsleder med fantastiska naturupplevelser och utmanande svårighetsgrader. Lederna utgår oftast från byarna genom blomsterklädda trädgårdar och på sluttningar passerar man karaktäristiska uråldriga olivlundar och bågformade terrasserade vinodlingarna där människor odlat vindruvor sedan urminnes tider. Längre upp i de pinjeskogsklädda bergen möts man ofta av dofter från citron, örter och mandel och ännu högre upp, där vegetationen börjat glesas ut, har man en vidunderlig utsikt över Ligurienbukten och de branta klipporna som störtar lodrätt ner i havet. Från dessa höjder kan man likna landskapet med en vacker målning. De färggranna byarna i röda, gula och bruna pastellnyanser, fastklistrade på gråa klippor som omgärdas av grönska och med det turkosfärgade havet som bakgrund. Det kan vara krävande vandring uppför de branta stigarna, men väl uppe på höjderna är ansträngningarna som bortblåsta och i gengäld får man fantastiska minnesbilder för livet. Vi valde att gå de mest frekventerade lederna som går mellan byarna närmast kusten. Allt inom den världsarvsskyddade nationalparken måste upplevas till fots. De sagolika Medeltidsbyarna och vägnätet i nationalparken är inte anpassat för bilar, åtminstone inte husbilar. Utgångspunkterna till vandringslederna når man bäst med pendeltåget som går mellan byarna. Vid bra väder kan man även åka båt till alla byar utom Corniglia, som inte har kontakt med havet. Båttrafiken är beroende av vädret eftersom det inte finns båthamnar utan bara mindre bryggor att anlägga vid. Att se Cinque Terre från sjösidan är något helt fantastisk.
Monterosso Monterosso är den nordligaste och den största byn av de fem med ca 1700 invånare och den ses, av ortsbefolkningen, som ”huvudstaden” i Cinque Terre.
Byn är delad mitt itu av ett berg, som med en gångtunnel binder samman den äldre delen med den nyare.
I den äldre delen, på Cappuccini kullarna, ligger det medeltida tornet, Aurora, ruiner av ett medeltidsslott samt kyrkan, San Francesco. Tornet i Monterosso
Här finns ett otal pittoreska små gränder med mysiga barer där man kan smaka på de lokala vinerna som odlas på bergssluttningarna.
I den nyare delen finns järnvägsstation, hotell och trevliga restauranter som specialiserat sig på liguriska rätter.
Monterosso är den mest välbesökta av de fem byarna vilket kan bero på att här finns en härlig sandstrand och den är inte lika kuperad som de övriga. Den härliga badplatsen
Vernazza Vandringsleden mellan Monterosso och Vernazza är något krävande. Den är bara dryg tre kilometer lång men det tar ändå några timmar att avverka den.
Leden startar i Monterosso med en lång stigning upp mot höjderna. Bakom oss hade vi en fantastisk utsikt över medeltidsbyn som vi just lämnat med badviken, medeltidstornet Aurora, olivlundarna och dom terrasserade vinodlingarna.
Efter någon kilometers vandring på höjderna, kunde vi skönja den lilla färggranna 1300-talsbyn Vernazza, på en udde som stupar lodrätt ner i Ligurienbukten. Borgen och restauranten med underbar utsikt
Vägen ner mot Vernazza var ungefär lika brant som uppvägen. Vi passerade vinodlingar och blomsterklädda trädgårdar innan vi stannade upp vid borgen Doria längst ut på den höga udden där även finns ett utskänkningsställe, med härlig utsikt och plats för vila och återhämtning efter dagens fantastiska upplevelser. Badvik och hamn för fiskebåtar mitt i byn
Badviken, fiskebåtshamnen och en kyrka från 1300-talet, når man via den ganska branta huvudgatan Via Roma.
Vernazza är känd som konstnärernas by och här finns en aktiv konstnärskoloni dit många utövare sökt sig genom åren.
Corniglia Mellan Vernazza och Corniglia är det knappt fyra kilometer på en led som bitvis är något krävande.
På den steniga och ojämna stigen måste kämpatakterna plockas fram för att orka den två kilometer långa stigningen upp till höjderna.
Halvvägs upp från Vernazza passerar man en skuggig och lummig olivlund som på helgerna är en populär picknickplats för ortsbefolkningen och som flitigt utnyttjas av bentrötta vandrare.
Uppe på höjderna får man verkligen lön för mödan. Förutom en vidunderlig utsikt över ett turkosfärgat Liguriskt hav ser man bakom sig den sagolikt vackra Vernazza, där den ligger fastklamrad på sin udde och framför oss, långt där nere, ligger Corniglia som ett pastellfärgat smycke på en utskjutande udde i havet. Den lilla byn Corniglia på sin udde
Från dessa höjder ser hela Cinque Terre ut som en avancerad modelljärnväg med tåg som far ut och in genom tunnlarna i berget, små smala vägar med miniatyrbilar, turbåtar som fraktar turister mellan olika hamnar och de små byarna som ligger fastklistrade på de branta klipporna.
Corniglia, som anses vara Nationalparkens lillebror, ligger limmad på en klippig udde, på kanten av en dal med härliga vinodlingar.
Den vackra lilla medeltida byn har inte någon som helst förbindelse med havet och har därför färre turister än övriga i Cinque Terre. Men det finns en tågstation nedanför byn som nås via en 800 meter lång trappa med 364 steg.
Manarola Manarola har ingen hamn för vare sig gäster eller ortsbefolkning. Det som präglar denna by mest är att parkeringsplatserna på huvudgatan är till för fiskebåtar och inte för bilar. Huvudgatan med plats för fiskarnas båtar
Båtarna vinschas upp på en ramp av fiskarna varje kväll och parkeras längs hela huvudgatan.
Vandringsleden mellan Corniglia och Manarola är ca tre kilometer lång och lätt kuperad. En mycket bekväm led som inte kräver någon som helst ansträngning men som inte heller ger lika fantastiska upplevelser och synintryck likt det vi tidigare sugit i oss från höjderna.
Manarola är mångas favorit. En liten pittoresk färggrann by som har gångavstånd och nära kontakt med Riomaggiore som är nationalparkens politiska centrum. Manarola är helt fantastisk
Riomaggiore Rio, som den även kallas, är den sydligaste av byarna och den ses som det politiska centrat eftersom nationalparkens centrum ligger här.
Riomaggiore är mycket kuperad och på den högsta delen kan man beskåda den vackra fasaden på ”San Giovanni Battista” kyrkan, som har anor från 1300-talets mitt.
Vandringsleden från Manarola till Riomaggiore, ”Via dell amore” vilket betyder kärlekens stig, är mer en promenadväg än stig och den är bara drygt en kilometer lång. ”Via dell amore” mellan byn och havet
”Via dell amore” klättrar i en vid båge på utsidan av en klippa, bara ett tiotal meter ovanför det turkosblåa havet och den är vackert dekorerad med bl.a. 100-tals hänglås som kärlekspar satt dit som ett tecken på att man vill leva ihop resten av livet. Nyckeln slängs i havet nedanför.
Reklambyråer använder ofta Rio på framsidan av sina broschyrer och vi kunde snart konstatera att många bilder tas just från kärleksstigens utstickande udde, där man har fantastiska vyer in mot byn. Rio är en vacker och mycket kuperad by. ”Via dell amore” t.v. om byn
Rio besöks ofta av dykare och det finns ett dykcenter på Via San Giacomo som är värt ett besök.
Detta var den sista av de vandringar som binder samman de fem byarna och efter promenad och matintag var det dags att ta pendeltåget tillbaka till husbilen.
Vandringsleder Förutom de leder vi gick mellan de fem byarna, finns det ett stort antal andra vandringsleder till andra byar inom nationalparken.
Här några tips som vi fick men som vi inte tog oss an denna gång. Lederna är ofta kuperade men oerhört vackra
Sträckan mellan Monterosso och Vernazza kan förlängas med ett besök i Madonna di Soviore.
Från Monterosso går det en led till Levanto via Punta Mesco.
Sträckan mellan Corniglia och Manarola kan förlängas med ett besök i Volastra.
Från Riomaggiore går det en led till Campiglia och vidare till Portovenere.
Detta är bara ett axplock av alla de möjligheter till vandring som finns inom denna dramatiska nationalpark.
Camping Campingplatser i Cinque Terre är mer anpassade för tältare än för stora husbilar, men någon mil norr om Monterosso, i Deiva Marina, hittade vi Framura Camping som var tillräckligt stor för vår husbil.
Campingen ligger på en gammal nedlagd järnvägsstation med bara någon meter till Liguriska havets steniga strand. Det fanns ett fåtal platser för ”dagsländor” men det var desto fler ”långliggare” som riggat upp sina tält och vagnar på terrassliknande hyllor. Framura Camping. Ett paradis för långliggare
De sanitära avdelningarna hade mycket till övers att önska. Utsikten från husbilen gick inte att klaga på
Det var inte den standard vi är vana vid, men läget, med den enorma utsikten över det turkosfärgade Medelhavet och närheten till kommunikationer, gjorde att vi stannade. Turbåten till byarna i Cinque Terre
Framura Camping är en perfekt plats att utgå ifrån eftersom det är gångavstånd både till pendeltågstationen och båtbryggan. Den härliga badstranden i Deiva Marina
Ett besök i Cinque Terre, för den som gillar vandring, naturupplevelser och historia, är ett måste. Det ger en minnesbild för livet.
Cinque Terre i norra Italien med Dieva Marina
ett oförgömligt besök
