I ”Gröna landet” pågår för närvarande en verbal strid mellan åtta olika stammar om vem som skall styra, ha makten, i det Gröna Landet.
Vid sina lägereldar syr stammarna ihop den ena underfundiga meningen efter den andra som dom språkskickligt begåvade hövdingarna presenterar med en inlevelse som kan väcka döda. Alla gör sitt, outtröttligt och utan vapen, för att vinna kampen om mundiarrén. En verbalerotisk strid som inte leder någon vart eftersom dom vackra orden, överhuvudtaget aldrig övergår till handling.
För dagens hövdingar gäller det först och främst att visa vem som har flest, väl sammansatta ordförvrängningar i sin verktygslåda, inte vem som har flest stridsyxor och drivkraft.

Nyligen blev Sossehövdingen, ”Fallande Lövet”, avsatt av dom andra stammarna med blandrasmotståndaren ”Ensamma Skägget” i spetsen, livligt påhejad av hela den blå regionen samt jämnställdhetskämpen, ”Svåra Namnet”, från den röda regionen.
Den blåa regionen består av fyra stammar som mestadels har sina tältläger i och omkring de större städerna medans de röda, som sedan urminnes tider är ”folkets krigare”, har sina bosättningar utspridda lite varstans i de Gröna landets glesbygd.

Efter avsättningen av Fallande Lövet och månvarv av ord, ord och ord framför lägereldar, bestämmer hövdingarnas talesman ”Svingande Klubban” att ge hövdingen i den blå regionen, ”Lilla Kroppen” i uppgift att bilda en ny grupp som kan styra landet. Lilla Kroppen inser genast att detta är en omöjlig uppgift och tackar därmed nej till uppdraget och efter ytterligare några månvarv beslutar Svingande Klubban att kalla till omröstning. Någon skall utses att styra det Gröna Landet igen, ensam eller tillsammans med andra stammar och nu, mitt uppe i all röra, dyker en stamlös vilde upp, en squaw med namnet ”Vilda Själen”. Vilda Själen är röstberättigad och hon kan avgöra hela omröstningen med sin enda röst?

Efter ett taktiskt drag, där Fallande Lövet allierat sej med Vilda Själen, blir han återigen hövding och är därmed den förste i Gröna landets historia som först blivit avsatt och sedan blivit hövding igen. Han kommer för alltid att finnas i de historiska skrifterna.
Fallande Lövets uppgift var att tillsammans med några av dom andra stammarna, dom som några månvarv tidigare avsatt honom, bilda en ny grupp som skall styra landet.
En tillsynes omöjlig uppgift eftersom centerhövding ”Ombytliga Lövet” vägrar röka fredspipa med vänsterhövdingen ”Svåra Namnet” som i sin tur vägrar röka fredspipa med ”Ensamma Skägget” och så vidare. Inte nog med detta, strax före omröstningen ville liberalernas hövding ”Svarta Ögat”, inte tillhöra den röda regionen längre, hon ville tillhöra den blå regionen, bla, bla, bla.

Kvinnor och män började nu höja sina röster… nu får det vara nog med ordklyveri, nu måste någon handlingskraftig hövding ta tag i problemen som eftersatts under många, många årstidsskiftningar. Kriminaliteten ökar med rasande fart, dödsskjutningar är vardagsmat, sjukvården har monterats ned liksom skolan som nu måste ljuga om elevernas kunskapsnivå för att hålla skenet uppe och så vidare och så vidare. Men tyvärr verkar dom styrande hövdingarna vara helt ovetande om samhällets problem, dom är som krokodiler, stor käft och inga öron.

Ensamma Skägget, har under sin tid inte fått delta i de övriga stammarnas sammankomster, trots att han är Gröna landets tredje mest populära hövding. Han har hållits i utanförskap på grund av att han bland annat vill begränsa invandringen. Han kallats rasist för att han inte vill att våra städer fylls med fler stridslystna gäng som dödar allt och alla bara för att tjäna stora pengar på försäljning av preparat som sätter inhemska krigares hjärnor ur spel. Han vill att vårt Gröna land skall förbli grönt och inte färgat av blodstänk som stammar från främmande länder åstadkommer. Ensamma Skägget vill att de som styr måste veta vilka som får och inte får slå upp sina tält i det Gröna landet.

Fallande Lövet, reser sej och fortsätter sin verbalerotiska era som om ingenting har hänt.
Men för att få med Svåra Namnat, Ombytliga Lövet, Vilda Själen och miljöhövdingen ”Lilla Stenen” på krigsstigen igen så måste Fallande Lövet lova, var och en, vissa eftergifter, i sin handlingsplan inför framtiden… bla, bla, bla.
Fallande Lövet får återigen styra landet med bakbundna händer runt totempålen, men det som är viktigast för honom är makten, inte att utveckla Gröna landets framtid.
Resultatet av den här röran, med många nya ohållbara löften, lär ligga många månvarv framåt i tiden.

”Blonda Håret”, ledaren för kristdemokraterna, har personliga problem att reda ut och är därför, just nu, ganska anonym.

Ett annorlunda år
Från och med våren 2020, för drygt ett år sedan, har dygnets alla nyhetsprogram ägnat större delen av sin tid åt covid-19 och Donald Trump.
Mest tid har ägnats åt covid-19, med dödsantal, smittspridning och vaccinering. Nyhetsprogrammen gästades av den ene experter efter den andra och alla tävlade om att höras och synas mest. Alla visste bäst men teorierna var inte helt samstämmiga. Det enda dom var överens om, var att dom inte var överens. Experter är som metrologer, det blir som det blir när det inte blev som det skulle.
Därefter ägnades ett överflöd av tid åt Trumps klumpigheter och det stundade valet i Amerika. Detta kan tyckas som onödigt vetande, eller var det kanske medveten handling för att fokusera ilskan på annat än myndigheternas vägran att visa handlingskraft, under den pågående pandemin. Visst är det bra med information om vad som sker i världen, men det är ju ändå inget lilla Sverige kan göra något åt och vi har ju allt för många egna bekymmer.
Gängkriminaliteten till exempel, som eskalerat under många år fick för det mesta en kort belysning i slutet på sändningstiden om det fanns tid över. Detta trots att statistiker, både svenska och utländska, visade att vi bor och lever i ett av Europas farligaste länder. Kan man tänka sej, landet som våra politiker själva höjer till skyarna gällande trygghet, välfärd och sjukvård.
Myndighetspersoner fokuserar mer på vältalighet än handling och under pandemin började alla plötsligt tala om sina välfyllda verktygslådor, vad som fanns i lådorna och vilka nya verktyg dom kunde fylla lådorna med. Dom fick sej själva att framstå som ett gäng hantverkare på kafferast.
Bibbel babbel och mycket prat, prat, prat och lite verkstad, trots alla verktyg och verktygslådor. Inte konstigt att makthavarna ofta jämförs med krokodiler, stor käft och inga öron.

Pandemin
En pandemi är en epidemi som sprider sej över hela jordklotet och den 11 mars 2020 deklarerade WHO, Världshälsoorganisationen, att vi drabbats av en pandemi med ett helt okänt virus utan immunitet. Pandemin, som troligtvis utvecklats i Kina, fick namnet covid-19 och enligt WHO, drabbas framförallt den äldre befolkningen. Samma dag bekräftades det första dödsfallet i Sverige på grund av kinaviruset, men det skulle bli fler.
Det har varit ett år i hopp och förtvivlan blandat med ilska och förvåning över politiker- och myndigheters handlingsförlamning när landet hamnat i en krissituation. Det var inte enbart dödssiffrorna i covid-19 som upprörde, utan beviset på den planlagda nedmontering av viktiga samhällsfunktioner som skett under ett flertal år bakåt i tiden.
Det är lätt att vara en bra tränare i ett vinnande lag, lätt att bli uppskattad chef när intäkterna stiger och så vidare. Detsamma gäller för ett lands beslutsfattare i medgång, när det mesta rullar på utan gnissel.
Men i en krissituation, när det blir motgång, ser man bristerna hos både tränare, chefer och beslutsfattare och det är då man kan sätta betygen.
Den handlingskraft som vår regering visat under pandemin är inget dom kan vara stolta över. Man kan i korthet säga att Sverige inte varit sämst i klassen, inte heller bäst, men med våra förutsättningar med låg befolkningstäthet och god ekonomi borde vi höra hemma bland topparna i Europa. I jämförelse med de andra nordiska länderna sticker vi ut som klart sämst med flerdubbel hög dödlighet per capita än de övriga.

Äldrevården
Många andra länder förvånades av den svenska strategin som går ut på att befolkningen skall ta ansvar under frihet. Detta har visat sej vara helt förödande och då framför allt inom äldrevården.
Vi, sa beslutfattarna, vi skall värna om dom äldre och sköra, dom som byggt upp detta land, ord, ord, ord helt utan handlingskraft.
Den nedskärning som i åratal bedrivits inom äldrevården slog nu tillbaka med våldsam kraft. Det fanns varken personal, skyddsutrustning eller handlingsplaner för en krissituation.
Personalen på golvet, har genom åren rationaliserats bort och i vissa fall ersatts med timanställda med oregelbundna arbetstider, allt för att få mer pengar över till administrationen. Skyddsutrustning fanns av ekonomiska skäl inte i lager och framtida handlingsplaner handlade bara om att skära i kostnaderna.
Det infördes besöksförbud på äldreboendena. Ingen, inte ens de allra, allra närmaste, fick besöka sina äldre, samtidigt som vårdpersonalen tvingades vandrade ut och in helt utan tillgång till skyddsutrustning. Dessutom hade man på dessa hem inte tillgång till läkare och följden blev ju som bekant helt förödande.

Var är mina nära och kära

Hos äldre med hemtjänst var det ännu sämre. Vissa äldre kunde ha ett tjugotal olika vårdare, så kallade timanställda, på besök under en vecka, vårdare helt utan tillgång till skyddsutrustning. Man behöver ju inte ha speciellt många celler under kalhygget för att räkna ut följderna.
I april 2020, när dödstalen i första vågen var som högst, var hela 90 procent 70 år eller äldre.
Vi skall värna om dom äldre och sköra i samhället, var ordern från stadsministern och ändå var det nio av tio sjuttiplussare som dog i den första vågen.
Detta vill jag inte kalla välfärdssamhälle varken för de äldre som dog som flugor eller för personalen som helt utan skyddsutrustning och risk för sina egna liv, fick ställa upp och lösa situationen. Att dom dessutom är lågavlönade gör inte saken bättre.
Vad hela den stora administrationen befanns sej, kan man ju fundera på, kanske gnuggade dom röv i konferensrummet?
Det skall tilläggas att det inte var lika illa i alla kommuner, vissa kommuner löste faktiskt krisen på ett bra sätt.

Sjukvården
Våra myndigheter poängterar ofta att vi tillhör världstoppen när det gäller bra sjukvård. I mitten av april 2020, när dödligheten var som högst, låg Sverige i topp gällande avlidna per capita och hur man får ihop den ekvationen kan man fundera på.
Myndigheternas strategi var frihet under ansvar, vilket ju är en fin tanke. Vi skulle kunna leva som vanligt bara vi höll avstånd och tvättade händerna.
Att tro att man kan få 11 miljoner oliktänkande människor att gå i samma riktning, att följa en sådan uppmaning, påstår jag är brist på intelligens. Det är som att be alla i Sverige att sluta knarka så slipper vi gängbildningarna.
Dessutom fokuserade media all uppmärksamhet på sjuttiplussare som den stora riskgruppen. Detta innebar att gruppen, de som kallas genvägarna, bestämde att det inte gäller dom, det gäller bara gamlingarna.
Många yngre och medelålders fortsatte därför sitt liv som om ingenting hänt med trängsel i affärer, på skidorter, bussar och så vidare, helt utan hänsyn till smittorisken och andras liv.
I Stockholm, eller fjollträsk som norrlänningarna säger, fortsatte samhällseliten att spendera sin tid på societetklubbarna. , trots att Tv-kanalerna kablade ut skräckbilder på folkhav som gjorde odefinierade kroppsrörelser i skenet av blinkande discokulor och öronbedövande musik till långt in på småtimmarna.
Frihet under ansvar, håll avstånd och tvätta händerna, gällde inte egoisterna. Denna nonchalans, som mestadels hörde hemma i Stockholm, medförde att antalet döda steg kraftigt och bara i den första vågen dog cirka 8 000 personer vilket fick sjukvården att jobba häcken av sej.

Gängkriminaliteten
Poliskåren, liksom äldrevården, sjukvården och även skolorna har under många år genomgått organisationsförändringar med syfte att minska på utgifterna.
Markfolket, dom underbetalda som jobbar närmast verksamheten, har varit den mest ansträngda gruppen. Färre personal och fler arbetsuppgifter är ingen bra utveckling, en kombination som enbart leder till stress, sjukskrivningar och utslagningar från arbetsmarknaden. På de administrativa avdelningarna, långt från kärnverksamheten, är det mer sällan nedskärningar, snarare tvärt om, där tillsätts ännu fler utredare, chefer, stabsfunktioner, och så vidare och om inte det räcker så tecknas det dyra bindande avtal med både seriösa och oseriösa företag och konsulter.
För poliskåren har det inneburit att man helt tappat kontrollen över kriminaliteten i landet.

Tjuvar och banditer rör sej fritt

Det är till och med så illa att utländsk press anser att Sverige är ett av de farligaste länderna i Europa att bo i. Navet i all kriminalitet och framför allt i gängbildningarna kretsar runt narkotikan, det är där dom stora pengarna finns och det är där våra ungdomar lär sej att tjäna snabba pengar.
Polisen står helt maktlösa på grund av alla nedskärningar och omorganisationer. Så kallade mindre förseelser som till exempel inbrott, rån och stöld måste läggas åt sidan för att i första hand ägna all tid åt de grövre brotten med dödsskjutningar, sprängningar och gängkriminalitet.
När jag var ung läste man sällan om mord och framför allt inte om gängkriminalitet.

Bosse tänker tillbaka

Visserligen var inte informationsflödet tillnärmelsevis i samma omfattning som i dag, men nu blir man nästan förvånad om inte nyhetsprogrammen har nya mord, sprängningar eller gängverksamhet på agendan.
Jag säger som Kristian Luuk, ”vart är vi på väg”.

Man skär och skär i kostnader och löner och samhällsklyftorna blir bara större och större. Folket som är närmast verkligheten, det så kallade fotfolket, är till antalet flest och det är där det är lättast att göra besparingar. Genom permitteringar och låg löneutveckling kan man med ett kortsiktigt tänkande minska kostnaderna, men i en krissituation som denna, utan långsiktiga planer, ser man nu resultatet.
Sverige har gått i väggen och alla skyller på alla. Regeringen skyller på regionerna som i sin tur skyller på kommunerna och som i sin tur skyller på förvaltningarna. Sedan går det åt motsatt håll för att till slut landa på regeringsnivån igen och alla har ett gemensamt, dom skyller på föregående regeringar.
Inom all statlig och kommunal verksamhet blir det fler och fler långa möten med fler och fler som sliter byxbaken utan att komma några vettiga beslut.

Vi administrerar ihjäl oss
Administrationsavdelningarna i alla led bara växer och växer och där är sällan tal om att minska på kostnaderna. Fortsätter vi i denna takt så kommer fotfolket att försvinna helt och vad gör vi då? Makthavarna måste tänka om för fortsätter utvecklingen i befintlig färdriktning kommer vi sakta men säkert att administrera ihjäl oss.

 Verbalerotiker
Det finns både bra och dåliga politiker och makthavare men alla har ett gemensamt ansvar för det som sker i samhället just nu, med det övergripande ansvaret har alltid regeringen. Vi är nu inne i en tredje våg av smittan och det finns fortfarande många frågetecken som borde rätats ut under det år som gått i pandemins tecken.
Hittills har över 13 000 dött i covid-19 och det är fortfarande hela 90 procent som är över 70 år.
Det är skamligt att våra makthavare lägger ansvaret på befolkningen för att själva slippa ta ansvar. Håll avstånd och tvätta händerna är ett mycket bra recept, om alla hade följt det. Men det kommer aldrig att ske vilket de handlingsförlamade verbalerotikerna borde insett. Dom, om någon, borde veta att vi människor inte är stöpta i samma form. När det gäller covid-19 så finns det alla sorter från dom som påstår att pandemin inte existerar till dom som av rädsla för viruset isolerar sej helt.

Mitt genomsnittsbetyg till makthavarna

Allmänbildning              Godkänd
Beslutsamhet                 Underkänd
Mediavana                      Med beröm godkänd
Handlingskraft              Underkänd
Lyhördhet                       Underkänd
Ordning                           Underkänd
Planering                         Underkänd
Samarbete                      Underkänd
Specialkunskap              Godkänd
Språkkunskap                Med beröm godkänd
Uthållighet                      Godkänd
Ärlighet                            Underkänd

Det blir som det blir – när det inte blev som det skulle

Strax intill vägen låg en oupplyst grusplan som vi bestämde oss för att övernatta på. Vi var på väg till Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn, men i mörker och regn och med tunga tjocka svarta moln hängandes strax ovanför husbilstaket, hade vi navigerat fel och på GPS-en stod det ”saknar kontakt”.
När vi drog handbromsen hade vi ingen aning om var vi befann oss, så det var bara att invänta morgondagen och dagsljuset.

Nattens mörker

De orkanliknande vindarna fick hela husbilen i gungning och från mörkret på utsidan hördes ljud som satte våra skrämselnerver i dallring. Förutom ljudet från vegetationens strävan att stå upprätt i stormvindarna och husbilens antenn som tjöt, hördes gnisslet och knarret från något som lät som en osmord dörr.
Husbilens toatank var till bredden fylld så alla behov inför natten måste göras utomhus.
Iförd regnrock begav jag mej, med stor vånda ut i det spöklika mörkret. Nerverna var på helspänn, hjärtat bultade och eftersom jag skulle göra nummer två tvingades jag att hitta en plats utanför grusplanen. När gruset slutat knastra under stövlarna tog jag fram min pannlampa för att bege mej in i buskagen.
Pannlampan var inte till stor hjälp, batterierna var i det närmsta slut så det var bara att känna sej fram så gott det gick i mörkret. Ibland stannade jag till av ljud som satte hela kroppen i rysning. Fantasin om det okända i mörkret visade inga gränser… jag var rent ut sagt, skiträdd.

Precis innan jag skulle sätta mej tillrätta på mitt tilltänkta naturdass dunkade jag i handen i något hårt. Jag tände lampan för att se vad det var. I den svaga belysningen såg det ut som en husvägg och än en gång, fast nu mycket närmare, hördes gnisslet och knarrandet som vi tidigare hört i husbilen. Jag hade dunkat handen i en dörr som rörde sej för vinden. Jag öppnade dörren, tog några steg in, innan något hårt slog mej i huvudet. Vá f… n var det. Med dunkande huvud tände jag åter min pannlampa… jag hade med huvudet före gått rätt in i en trappa.
Det gnisslade och tjöt och hela huset skakade i den kraftiga vinden. Allt var spökligt, men nyfikenheten fick mej ändå att fortsätta uppför trappan i det obebodda huset.

Det var inget vanligt hus för hur jag än rörde mej slog jag emot väggar utan dörröppningar.
Det var mycket smalt, högst två meter bred och ungefär lika lång som den yta trappan krävde. Jag gick ner igen och det visade sej att byggnaden hade ungefär samma storlek på bottenvåningen.

Jag lämnade gnisslet och knarret från det konstiga huset och fortsatte ut i nattmörkret och efter fullbordat toabesök i ett buskage strax intill var det dags att ta sej tillbaka till husbilen igen.
Efter några minuters famlande i mörker trampade jag åter på grus, men bara efter något steg for jag handlöst i backen, jag hade ramlat över något hårt.

Åter fram med pannlampan och med händernas hjälp i det svaga ljuset visade det sej vara en båt som låg på en grusbädd på torra land.

Jag fattade ingenting och fortsatte tillbaka för att hitta husbilen. Det dök upp den ena konstigheten efter den andra som t.ex. fyrkantiga höga stenar som stod rätt upp och ner, konstruktioner som gav ifrån sej ett metalliskt ljud i regnet, cirkelformade stensättningar osv.

Allt var kusligt, men kusligast av allt var att jag förmodligen hade gått vilse. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå.
Jag irrade omkring som i dvala när plötsligt ett bräkande ljud från något djur hördes i mörkret. Det lät inte aggressivt med likväl reste sej kroppshåren i takt med rysningarna. Samtidigt snavade jag över något mjukt på marken. Återigen fick jag tända pannlampan men nu var batterierna helt slut. Med yttersta försiktighet kunde jag med händerna känna att jag snubblat på en krokodilliknande kropp. Ådrorna frös till is, hjärtat bultade till bristningsgränsen och jag skakade av rädsla.
När tankeverksamheten börjat fungera igen satte jag mej på huk framför den orörliga krokodilen… vá fan är jag. Först ett knepigt hus, konstiga konstruktioner och nu ett bräkande ljud från en orörlig krokodil.
Jag orkade inte söka efter husbilen längre utan bestämde mej för att hitta regnskydd för natten för nu var jag riktigt, riktigt, trött, jag måste sova.
Efter några släpande steg i blötan upphörde plötsligt regnet ovanför mitt huvud, men runt omkring öste det fortfarande ner. Jag stod under någon form av tak.

Det fanns inga väggar men det var torrt och mjukt på backen, så jag la mej tillrätta, kroppen darrade… inte av kyla för det var en varm sommarnatt, utan av rädsla för det okända som fanns runt omkring mej.

Dagen gryr

När jag vaknade på morgonen hade ovädret dragit vidare. Solen lyste men där jag låg var det fortfarande svart. Jag befann mej under ett tak i ett mörkt rum utan väggar.

Jag lyfte huvudet försiktigt, såg ett vitt, änglalikt jättehuvud på ett berg och nedanför ett par jättestora glasögon, en jättestor kanin med röda korsets märke i örat och lite längre bort stegrade sej en genomskinlig häst.
      
Tankarna löpte amok… är jag död… är jag i himlen… var är jag?

Jag lät blicken svepa längre ut över fältet och såg då grupper med frigående får och lekfulla lamm som skutta och hoppade på de böljande ängarna.

Jag upptäckte de runda stenformationerna som jag skymtat i nattmörkret, stenblocken, båten som låg på en grusbädd, krokodilen, en mansfigur i plåt och ännu lite längre bort, det konstiga smala huset i två våningar.
         
Några hundra meter i motsatt riktning såg jag grusplanen med vår husbil som nu hade sällskap av fler husbilar. Här fanns också ”bajamajor” och husbilsfolk som bildat kö för att komma in på området där jag irrat omkring i natt.

Pilarne gravfält

När jag flyttade mej från min övernattningsplats och kom ut i ljuset löstes mysteriet med det mörka taket. Jag hade övernattat under en jättestor Buddastaty i plåt, på Pilane gravfält.

Jag befann mej alltså på Pilane gravfält, ett mångtusenårigt kulturlandskap som för 12 000 år sedan låg under ett kilometertjockt istäcke.
2 000 år senare, när inlandsisen smält bort var platsen sjöbotten.
Ytterligare 2 000 år senare, när sjöbotten blivit land, spår arkeologerna att de första människorna bosatte sig på denna plats.

På Pilane gravfält finns ett antal gravar från tiden mellan 500 f Kr – 1050 e Kr. Det finns även ett antal domarringar, där man förmodligen höll ting, vilket får forskarna att tro att Pilane var en viktig mötesplats under folkvandringstiden.

Mötesplats är också syftet med dagens användande av området som anses vara ett av Sveriges vackrast belägna gravfält. Sommartid används denna uråldriga mötesplats till konstutställning.
Konstnärer från jordens alla hörn, ställer på våren ut sina skulpturer så att de smälter in i Pilanes fantastiska landskapsbild. Senare på hösten monteras allt ner igen för att ge plats åt nya skulpturer och nya konstnärer nästkommande vår.

”Skulptur i Pilane” fick år 2016 utmärkelsen ”10 of the  best scupture parks in Europe”

Ett besök här är väl värt mödan även om man kommer långväga ifrån… men undvik besök i mörker och storm.

Vill du se fler bilder och vägbeskrivning till Pilane gravfält skriv ”Pilane” i sökrutan på startsidan

På campingen rådde komavarning. Vädret var strålande och de flesta låg under sina markiser och slappade. Det var siesta, vilket i Italien är heliga timmar för avkoppling och vila under dygnets varmaste timmar.
Receptionen, restaurangen och butiken var stängda. Alla aktiviteter på lekplatser mm. hade upphört och det var tyst, så tyst att minsta lilla harkling fick många att irriterat lyfta på ögonlocket.
Det var då, just under siestan, som det hände det som skulle bli dagens snackis på campingen.

Plötsligt rullade en stor… en jättestor husbil in på campingen, vilket fick de flesta att mödosamt vrida sina vilande kroppar.
Det var en blankpolerad tyskregistrerad amerikansk husbil av märket Charlestone, med all lyx man kan tänka sej på en husbil… och den var så stor… så stor att den fick våra normala husbilar att se ut som leksaker.

Fickparkera 12 meter fritidshus

Med lätt irriterande ansiktsuttryck började folk resa sej från sina solstolar för att beskåda monstret med det dovt mullrande ljudet och genast började viskningarna och nickandet paren emellan.
Campingen vi låg på var mer anpassad för Fiat 500 än för husbilar. För kategorin normalstora husbilar var det helt ok, trångt men ändå acceptabelt, men hur skulle denna jätte få plats?
Jätten gled sakta förbi den ena tomma platsen efter den andra innan chauffören hittade en tillräckligt stor plan gräsyta intill en stensatt mur strax bakom oss. I våra ögon såg platsen aningen trång ut men jätten började sakta backa in mellan muren och en annan husbil som stod ett 15-tal meter längre bort.
Vi var helt övertygade om att han skulle backa rakt in och stå där längs muren… men ack vad vi bedrog oss… han skulle stå på tvären. Avståndet mellan muren och den andra husbilen var bara några få meter bredare än hela jättens längd… ja ni förstår själva problemet. Han körde framåt och bakåt, framåt och bakåt… för att liksom fickparkera sin stora husbil.
Andra campinggäster började visa intresse, dom till och med började röra på sej mitt under siestan. Sakta, i små grupper intog dom parkettplats för att beskåda den stores försök att komma in mellan muren och vår granne som inte var hemma för tillfället.

Många kom för att se på, andra vädrade skadeglädje

Eftersom chauffören verkade ensam i sin stora bil började Bodil hjälpa till med dirigeringen, hon har ju vanan att fara runt som en skållad råtta när jag skall backa in på trånga ställen. Det uppskattades inte av chauffören som ignorerade henne helt, han fortsatte att trixa fram och tillbaka. Denna nonchalans fick Bodil att surna till, hon blev så pass kränkt att hon, i smyg, gav mannen fingret.

Avundsjuka blickar och ansiktsuttryck hade så smått börjat visa sej i åskådarleden.
Varför har man en så stor husbil när man är ensam… den måste kostat flera miljoner… den drar säkert 5 liter milen osv, osv. Kommentarerna och synpunkterna var många och alla visste bäst.

Det var ingen lätt manöver den stores chaufför hade gett sej in på och efter antal turer fram och tillbaka, insåg han det omöjliga i att fickparkera och försökte i stället att trixa sej ut igen… vilket visade sej vara ännu svårare.

Chaufförens nervositet blev påtagligt märkbar, manövrarna blev häftigare och häftigare, ångesten lyste i ögonen och svettpärlorna rann utmed hans kinder. Han satt fastkilad mellan en stor stenmur och en husbil vars ägare var bortflugna.

Gänget på parkettplats tisslade och tasslade. Hånleenden och huvudskakningar var inte sällsynta och de flesta väntade bara på att något skulle gå åt h… vete och dom behövde inte vänta länge.

Chaufförens beteende antydde att han var på väg att få en blackout och när hjärnsläppet nått sin kulmen bar det sej inte bättre än att han backade in på grannens uteplats. Parkettfolket ropade och skrek men chauffören var helt blockerad och fortsatte långt in på grannens uteplats innan han upptäckte fadäsen och började rulla framåt igen.

Grannen, som inte var hemma, hade lämnat husbilen med möbler, grill och allt under den utfällda markisen som jätten mejade ner utan att ens märka det.  Markisen var i trasor och hängde som en tom luftballong utmed sidan, stolar och annat låg utspritt och bordet var jämnat med marken.

Jätten kom till slut bort från sin inkilade position. Åskådargrupperna blev större och större och deras gester visade tydliga tecken på aggressivitet samtidigt som avundsjukan förvandlats till rena hatstämningen.

Chauffören var så skräckslagen att han inte ens gick ut för att se vad som hänt, men man kunde skönja siluetten av en person med gamnacke som vilade sitt hängande huvud i handflatorna.

Det var ett något förvånat par som kom hem och mötte synen av vad som hänt.

Det var en chockartad syn och en skamsen person som mötte hemkomna

Chauffören, blek, nervös och med nedböjt huvud som stirrade rakt i backen, tog de två trappstegen ner från hytten och gick, utan att vända blicken mot åskådarleden, i sakta mak fram till de hemkomna.

Vad som sas mellan parterna vet vi inte, men efter en kort stund, till mångas förvåning, tog jättens chaufför och de hemkomna varandra i hand utan att en enda högljudd ton fällts. Det gick till och med så långt att dom kramade om varandra innan dom skildes.
I besvikelse och blåsta på en avslutande hetsig uppgörelse, skingrades grupperna och lugnet återfann sej återigen på campingen.

Denna gratisföreställning bjöds vi på under vår vistelse på Camping Claudia Augusta i Algund/Merano i den Italienska delen av Sydtyrolen.

Lagom till pensioneringens intåg i vårt liv får många någon form av hjärnsläpp. Några får nedsatt närminne, andra får åldersdemens, vissa får Alzheimer osv.
Vilken diagnos jag har vet jag inte. Jag bokar tid men glömmer alltid bort var jag lägger lappen, så läkaren har inte fått en chans att undersöka mitt beteende.

Min vardag
Tidigt en morgon bestämde jag mej för att tvätta husbilen. På väg ut såg jag att det låg post på hallbordet… bäst att kolla den först tänkte jag för mej själv.

Jag lägger husbilsnycklarna på hallbordet och slänger allt som inte är reklam i papperskorgen och upptäcker att den blev helt full.
Den behöver tömmas tänker jag och låter räkningar och ett brev med svarsblankett ligga kvar.
Eftersom jag ändå går förbi en brevlåda när jag skall till pappersåtervinningen kan jag lika gärna posta svarsblanketten… med först måste jag hitta en penna.

Pennor ligger som sej bör i skrivbordslådan, så jag går dit. Där står en halvdrucken flaska med juice som jag tar en klunk ur och ser samtidigt att min plånbok som jag letat efter hela morgonen ligger på skrivbordet. Bäst att jag lägger den i kavajfickan så vet jag var den är, men först måste jag hämta vatten och vattna den halvvissna blomman i fönstret.

På väg till kökskranen upptäcker jag att någon lagt fjärrkontrollen till Tv:n på diskbänken? Bäst att lägga den vid Tv:n så att vi hittar den i kväll, tänker jag, men först skall jag vattna blomman.

Vá f..n håller jag på med??? Jag bara örar omkring

Jag stoppar fjärrkontrollen i fickan och letar fram en trasa i köksskåpet eftersom jag spillt vatten på fönsterbänken. Sedan, med trasan i handen, går jag tillbaka till arbetsrummet igen för att försöka komma på vad skulle använda trasan till.

Vid dagens slut är husbilen fortfarande otvättad, svarsblanketten har inte blivit postad, det står en halvfull flaska ljummen juice på skrivbordet och blomman har vissnat ytterligare.
I handen har jag en trasa, jag kan inte hitta pennan, fjärrkontrollen är försvunnen, plånboken borta och jag har ingen aning om var husbilsnycklarna finns.

När Bodil kommer hem kommer den ständiga frågan om vad jag gjort hela dagen.
Jag har haft väldigt mycket att göra men jag kan inte i ord utveckla vad jag gjort.
Bodil tittar på husbilen och föreslår att den behöver tvättas snart… och just då tänds ett litet ljus i bakhuvudet… för detta har jag hört förut.

Tycker ni som jag att detta är f..n i mej inte rättvist. Efter ett långt och arbetsamt liv skall man behöva stå ut med att hjärnan inte hänger med längre. Vad tänker han på däruppe… är detta tacken.

Fet, glömsk och stela muskler… tacken för ett långt och strävsamt liv.

Namn på människor, orter, bilmärken osv kan man – men vá fan är dom, dom ligger nergrävda någonstans långt bak i hjärnan.
Det känns för jävligt när man pratar med någon och hela tiden hackar fram… han du vet… han som bodde i… vá hette det nu… som vi träffade där… ja där du vet…
Inte nog med att samtalen blir komplicerade, man skäms också över sitt dåliga minne och ofta försöker man skämta till det med – ja… ja du vet… alzheimer light.
Att jag blivit lite överviktig och att lederna stelnat till, står jag ut med, men att hjärnan skrynklats ihop till ett litet russin är fan inte ok.
Detta är inte rättvist efter ett långt och strävsamt liv.

Min teori är att man kan jämföra hjärnan med en bokhylla.
Ok tänker ni – I småskolan fick man lära sej att vårt ursprung kommer från Adam och Eva och nån jävla orm, eller hur det nu var. Sen får vi veta att vi härstammar från aporna och nu skall vi alltså jämföras med en bokhylla. Lugn – nedan kan du läsa om mina teorier, dom är inte vetenskapliga, men man kan ändå fundera på dom.

När barnet lämnar värmen i moderns kropp är hjärnan helt tom och den första tiden går helt på instinkten att överleva.
Samma gäller för en bokhylla. I samband med förlossningen, från paketet den ligger i alltså, kommer den ut i det fria är helt tom.
De små bebisarna luktar underbart vilket även en nyuppackad bokhylla i trä gör.

Litet barn, liten hylla

Allt eftersom barnet blir äldre fylls hjärnan på med kunskap och intryck. Föräldrarna börjar så fort barnet kan prata att lära de små att säga paaapaaaa, maaamaaa osv. Ganska snart blir det mer avancerat, förhör i bilderboken med griiis, kooo, hööööna och färgerna bruuun, blååå, guuul – ja ni förstår vad jag menar.
Kunskapsbanken fylls på undan för undan och den allra intensivaste tiden är från förskola till avslutad skolgång.
Detta gäller också bokhyllan. Första åren fylls den på i sakta mak och med bilderböcker, barnböcker, serier osv. och allteftersom den blir äldre krävs det mer kunskapsböcker.
Både barnet och bokhyllan växer på höjden och på bredden.

Både bokhyllan och barnet växer

I renoveringsåldern, övre medelåldern, byts våra tänder ut mot porslinsgaddar, vi byter slitna skelettdelar till metall, får inplantat från friska organ osv. osv.
Detsamma gäller för bokhyllan. Hyllplanen slits och byts ut, lack och färg flagnar och behöver fräschas upp.
Varje dag lär man sej något nytt och även efter pensioneringen fortsätter ”korvstoppningen”.
Men nu, nu glömmer vi ofta allt nytt på grund av att närminnet sviktar. Vi kommer bara ihåg det som skedde förr.
Bokhyllan fylls under dessa år på i samma takt med faktaböcker, skönlitteratur, romaner, deckare och allt som vi intresserar oss för. Men ju äldre hyllan blir ju färre böcker får plats, vi har bara dom gamla kvar.
Både bokhyllan och barnet har tappat sin lyster. Båda har intagit en grånande färgton och en mer unken lukt.

Nu till poängen.
Vi vet namnet på personen, på staden, på platsen osv men vi hittar det inte, eller rättare, det tar längre tid innan vi hittar det.
Samma gäller för bokhyllan. Vi vet att boken finns där men vi hittar den inte, eller rättare, det tar längre tid att hitta den.

Vá var dé nu den hette igen… äsch det kommer

Kartläsarna

Har du en GPS i bilen så behöver du aldrig känna dej ensam. Har du även en partner vid din sida, med karta modell enorm, så är det inte alltid dessa två kommer överens om vägvalet. Det kan uppstå meningsskiljaktigheter.
Har du två GPS: er och en partner med jättekarta, kan det ibland bli tre alternativa vägval till ett och samma mål. Finns det dessutom en chaufför som vill veta åt vilket håll han skall svänga, för att inte hindra övrig trafik, så uppstår det inte helt sällan ett aggressivt gräl.
Vid några tillfällen har jag snurrat tre-fyra varv i en rondell utan att de tre viljestarka rösterna kommit överens och för att komma ur rondellen, innan jag blir alltför yr i huvudet, väljer jag oftast att gå på Bodils linje vilket åtminstone visar sej bra för husfriden.

Inför en europaresa, tillsammans med Ann och Elias, hade jag och Bodil införskaffat en ny GPS. Vi hade redan en fast monterad i husbilen men vi ville även ha en bärbar. Den nya GPS: en skulle, förutom att den var bärbar, ha en kodfunktion som innebär att man kan knappa in resmålets koordinater, vilket är bra om man inte har tillgång till målets adress. Denna funktion finns inte på vår fast monterade.
Den nya bärbara är även bra när man t.ex. är ute och cyklar, som vi så ofta är, eller när man letar efter matställen o.dyl.

Resan började med ett längre besök på den danska cykelön Bornholm innan det bar iväg till Rügen, och kurorten Binz på den tyska östersjökusten. Den gamla kurorten, som vi läst och hört en del om, är efter murens fall moderniserad och återuppbyggd av bl. a. svenska hantverkare. Det är en mycket vacker by, med en underbar strandpromenad, typiska östtyska strandstolar, badanläggningar och allt annat som krävs för att uppnå kriteriet för en kurort.

Efter ankomsten tog vi en cykeltur utmed kusten och vår nya bärbara GPS var inställd på en mindre by längre österut. Vi cyklade i sakta mak i det vackra vädret och efter några timmar var vi tillbaka i Binz. GPS: en, som vi nu döpt till Tina Törner, lotsade oss precis till den plats vi knappat in.

Dagen efter besöket i Binz var det dags att ge sej av till nästa mål, hamnstaden Rostock, ca 15 mil västerut.
Jag knappade in koderna på en camping i Warnemünde strax intill hamnstaden och våra reskamrater, Ann och Elias, tog rygg.
Innan vi kommit ut ur Binz ledde Tina in oss på en mycket smal trång väg. Bodil, med sin jättekarta, protesterade högljutt men Tina gav sej inte. Jag valde att följa Tinas instruktioner, vilket visade sej vara ett felaktigt beslut.

Vägen vi åkte på blev bara smalare och smalare och till slut var det mer en stig än en väg. Vi mötte vi inga bilar, men det fanns gott om lättklädda fotgängare och bakom oss såg vi cyklister som var på väg i vår färdriktning.
Efter en stund stannade vi för att konferera med våra kompisar som fortfarande hade rygg på oss.
Dom såg väldigt fundersamma ut för deras GPS visade ett helt annat vägalternativ och vi beslutade oss för att vända.
Att vända visade sej vara omöjligt så vi tvingades fortsätta. Efter en knapp kilometer såg vi en handmålad skylt med en liten cykel och en pil där det stod Badplatz.

Fritt översatt… kan du inte läsa!!!!

Hur j…la dum får man bli… först nu förstod jag att vi körde på en cykelväg… med två stora husbilar.
Hemma hade detta aldrig hänt, men i det forna Östtyskland fanns det fortfarande smala, trånga grusbelagda bilvägar från tiden före murens fall. En dåres försvarstal kan tyckas, men så var det.

Strax före badplatsen kunde vi äntligen vända. Men nu, nu skulle vi den dryga kilometern tillbaka och nu mötte vi alla halvnakna hurtbullar som var på väg till morgondoppet.
Cyklisterna fick ta dikesrenen till hjälp för att kunna möta oss. Av ansiktsuttrycken att döma var dom inte helt nöjda med vår närvaro. Dom såg väldigt irriterade ut och ropade obegripliga aggressiva fraser. Fotgängarna hoppade över till andra sidan diket och surmulet skakade dom på huvudet och pekade med långfingret mot tinningen.

”Die dumme Swedes”

Med skamsen rodnad och lätt nedböjt huvud, körde vi sakta men säkert tillbaka.
Vid en kort anblick tyckte jag att Bodil log med ett snett överlägset leende innan hon formade munnen som en höneröv och började småvissla.

Tyskarna brukar ofta kalla oss för ”die dumme Swedes”… jag hade nu gett ”die dumme Swedes” ett ansikte.

Väl tillbaka på väg anpassad för husbilar svor jag över den nyinköpta GPS: en. En sån j… la skit.
När jag sansat mej och gjort ett nytt försök att ställa in resmålet, upptäckte jag att det fanns en inställning för vilken typ av fordon man färdas med. Man kan välja mellan cykel, motorcykel, personbil eller lastbil.
Vår GPS var inställd på närmaste vägen med cykel.

Det är av felen man lär sej, sägs det, men ibland undrar jag hur gammal man skall bli innan man lärt sej att läsa de bibeltjocka instruktionsböckerna.

Snapstest

Många tycker att snapsen tillhör julen, påsken, midsommaren och kräftskivan. Inte alla… men många… och personerna finns överallt i vårt avlånga land. Snapsen, som finns i hur många smaker som helst, anses höja smakupplevelsen på dom traditionellt dukade borden. Dessutom får man, ”på köpet”, lite yrsel som bidrar till en uppsluppnare samvaro.

Redaktören för vår hyresgästtidning ville vara lite modern och i framkant så han bestämde att vi skulle publicera en egen test för våra hyresgäster inför den kommande Påsken.

Jag var med eftersom jag hade uppdraget att skriva artikeln. Dessutom fick förvaltningschefen och miljöchefen äran att utföra detta ansvarsfulla uppdrag.

Det började med att vi skulle plocka ut fem olika sorter ur sortimentet helt utefter våra egna smakupplevelser.
Det var inte det lättaste eftersom vi kommer från tre helt olika samhällsmiljöer.
Den fete förvaltningschefen… som alltid håller sej framme när det vankas fest… pratar bara om ”fiiinare röööviiiner”.
Miljöchefen, den spinkige, som är väldigt kunnig på färskpressade safter, hade som krav att dryckerna skulle vara kravmärkta.
Själv har jag ju aldrig haft råd med annat än ”skogsstjärnan”… dom där vita plastdunkarna du vet… som inte finns att köpa på systemet.

Vi bestämde oss för att välja fem sorter med geografisk utspridning över vårt avlånga land.
Från samemarkerna längst i norr valde vi Kvikkjokk Vildmarksbrännvin och längst söderut fick det bli en Skåne Aquavit.
Dom övriga tre var Tellbergs Festbrännvin från Siljansbygden, Ölands Brännvin, och så det kravmärkta alternativet, Läckö Slottsaquavit.
Jag föreslog givetvis… men utan framgång… ”skogsstjärnan”, eftersom jag tycker att den representerar alla landsändar och älskas även av våra grannar i väster.
Nä´ där gick gränsen för vad dom andra två skulle kunna tänka sej att förtära.

Regler: Varje test skulle bestå av två normalstora snapsar och det skulle vara 20 minuters mellanrum mellan testerna. Efter varje test skulle en gemensam bedömning ske på en femgradig skala

Test 1. Kvikkjokk Vildmarksbrännvin
Den fete, godmodige förvaltningschefens bedömning efter att ha rullat snapsen i munhålan under en längre stund: Hur f… n kan folk dricka sådant här utan att spä ut det.
Den spinkige, krokryggade miljöchefen efter samma mängd: Jag känner mej knäsvag, yr i huvudet och helt befriad från smaklökar.
Min bedömning: Alldeles för mycket parfym i spriten men det fanns en svag doft av fjällkvanne och kråkbär som tilltalade.
Betyg: 2 på den femgradiga skalan.

Test 2. Ölands brännvin
Nu var jag först ut: Två snapsar under max 20 minuter är ju inga problem, men jag tycker fortfarande att det är onödigt att förstöra spriten. Den helt genomskinliga drycken påminde till utseendet om ”Skogsstjärnan” men smakade som en hel örtagård, med mynta och krafs som bättre hör hemma i matlagning.
Förvaltningschefen: F… n va´ starkt… men det smakar rätt bra ändå, den här behöver inte spädas ut.
Miljönissen, med munnen full av en oregerlig tunga som normalt far runt som en lärkvinge…, försökte förklara sina upplevelser.
Jag fattade na´da så vi fortsatte till nästa dryck som var det enda kravmärkta alternativet.
Betyg: 3+

Test 3. Läckö Slottsaquavit (kravmärkt)
Först ut var den sjukligt magra miljöchefen: Med en helt obegripligt vokabulär, blossande röda kinder och koljespa i ögonen, sluddrade han fram nå´t i stil med… så här jäkligt kan väl ändå inte något kravmärkt smaka.
Jag: En snaps som mer föll mej på läppen. Det var lite dill- o kumminsmak från dom traditionstyngda herresätena vid Värnens syöstra strand. Kryddor som vi själva använder till ”skogsstjärnan” vid festligare tillfällen.
Förvaltningschefen: Fet, snål och fåordig, hade nu slutat gurgla spriten i munnen. Bakåtlutande med händerna bakom huvudet, tycker han att detta börjar smaka riktigt bra. Det är ju inte som rödvin förstås men man får ju en snabbare yrsel och så är det dessutom gratis.
Betyg: 3

Test 4. Tellbergs Festbrännvin.
Spinkis: Innan de 20 minuterna gått, säckade han ihop på golvet, med gamnacke och TV-n som ryggstöd. Han var helt okontaktbar och oförmögen att lämna någon bedömning på denna snaps.

Den fete: Med tom blick bakom de immiga flaskbottnarna till glasögon, hade hans röda näsa hamnat oroligt näras bordskivan. Han kunde inte heller ge någon begriplig betygsättning på denna dryck som han hävt i sej på rekordtid. Det hjälpte inte ens med det teckenspråk som han försökte sej på.
Min bedömning: Jag kände en doft av ett ljummet blånande morgondis och såg mej själv dansande naken över en gräsklädd midsommaräng vid Siljans strand. Yrsla hade äntligen infunnit sej.
Betyg: 2 (min bedömning)

Test 5. Skåne Aquavit
Förvaltningschefen var inte kontaktbar och miljöchefen sov nu på golvet med TV-n som ryggstöd. Själv hade jag fått nog av dessa parfymerade drycker så jag la ner det sista testet.

Två tredjedelar av testpanelen var utslagna före sista testet

I stället tog jag en snaps ur min dunk med ”skogsstjärnan” för att känna om den var ok efter alla dessa hemska smakupplevelser.
Jag måste säga att den drycken hade fått högst betyg om den hade varit med i testet.
I ”skogsstjärnan” finns inga smaktillsatser, inga krusiduller utan ren och go´ sprit samt ett mycket högt YPK= ”Yrsel Per Krona”.
Helt klart den enda snapsen… i mitt tycke… som nådde upp till en femma på den femgradiga skalan.

Testet publicerades i vår hyresgästtidning, men som allt annat, uppskattades det inte av alla.

”Jantelagen”

 Den så kallade ”Jantelagen” påstås härstamma från 1930-talet och kommer ursprungligen från Danmark. ”Jantelagen” är ingen juridisk lag utan en negativ oskriven lag som beskriver attityder som kan uppstå när någon känner avundsjuka på annan person. Lagen lever fortfarande och förekommer främst i glesbygdsområden där alla känner alla och den sägs ofta tillhöra den svenska mentaliteten.

Jantelagens tio budord.

1. Du skall inte tro att du är något
2. Du skall inte tro att du är godare än vi
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi
4. Du skall inte tro att du är bättre än vi
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi
7. Du skall inte tro att du duger till något
8. Du skall inte tro att du kan skratta åt oss
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något

Kort och gott. Vill du inte utsätta dej för utanförskap, är det bäst att vara en i mängden.

Detta är alltså i början av 1930-talets Danmark och här är min personliga teori om hur denna negativa lag fått sitt namn.
En dansk, med smeknamnet ”Jante”, gick som alla andra danskar på den tiden till byns krog efter dagens slit och släp. Tiderna var knapra och gruppen han tillhörde hade inte råd med några större utsvävningar.

Trots fattigdom så hade ”Jante ” och hans kompisar det trevligt

Plötslig en dag ärvde ”Jante” en mindre summa pengar. ”Jante”, som var stor och tjock älskade mat och öl, beställde Hackeböff med vide kartoffler, 4-5 öl och en lille en, medans de andra fick hålla tillgodo med sin dagliga ranson, ett enkelt smörrebröd och ett par öl.

Efter bara några dagar började kompisgänget undvika ”Jante”, man hejade, han hade kvar sin stol vid stambordet, men hans inlägg i samtalen ignorerades, precis som om man inte hörde vad han sa. ”Jante” undrade varför, men fick ingen vettig förklaring.

”Jante” kände sig utfryst och besviken och efter ytterligare några dagar utan kommunikation med kompisarna sökte ”Jante” sig till ett annat bord.
Vid detta bord satt ett gäng med mer penningstarka personer och nu blev det total iskyla mellan ”Jante” och hans gamla kamrater.
”Jante” försökte smälta in i de välburgnas grupp men samtalsämnena hörde inte hemma från den samhällsklass som han själv var uppfostrad i. Han kände sej åter en gång utanför och drog sig tillbaka, nu till ett eget bord längst bort i hörnet på krogen.

Efter några veckor hade ett nytt gäng, från hans egen samhällsklass bildats vid hans bord och nu beställde han inte in mer mat och öl än dom andra för han misstänkte att det var orsaken till utfrysningen.
Allt var frid och fröjd tills den nya gruppen nåddes av ryktet att ”Jante” ärvt pengar. Nu var det inte en liten summa pengar det handlade om utan ett stort arv enligt ryktet och ”Jante” hamnade återigen i ensamhet.

Ett litet arv som genom folkmun blev ett jättestort arv gjorde att ”Jante” hamnade i utanförskap

Tack vare ett litet arv, som genom ryktesspridningen blivit ett jättestort arv, hamnade ”Jante” nu helt i utanförskap. Även det mer penningstarka gänget undvek honom vilket han kunde stå ut med.
”Jante” lämnade sin stamkrog och sökte sej till andra krogar i den lilla byn. Men hans rykte, att han var en mycket, mycket rik man, var alltid före honom, så han fick helt enkelt sitta ensam var han än befann sej.

Du skall inte tro att du är nåt, för då kan du bli ensam som ”Jante”

Denna händelse, eller något åt det hållet, tror jag gav namnet åt det vi i dag kallar ”Jantelagen” eller också är det en förkortning på

 Jävligt Avundsjuka Nesligt Taskiga Egoister

Det finns alltid anledning att bli avundsjuk om man har den läggningen, grannen har finare bil, någon har större hus, andra reser mer o.s.v. och det är oftast på folk i bekantskapskretsen.
Ordspråket, ”ingen blir profet i sin egen hemby” är också en form av ”Jantelag”, sjätte budordet. Man kan också jämföra lagen med ”mobbing”, som ju också grundar sej på avundsjuka.

Den som missunnar någon något som är bättre än det man själv har är sämre än den allra sämsta sortens människa.
Den som inte kan glädjas med en kompis som har något man inte själv har är ingen och blir aldrig en riktig kompis.

Hur det gick för ”Jante”?
Jo han slutade sitt jordeliv som en mycket sorgsen, ensam och olycklig person utan kompisar. Det lilla arvet som skapat denna avundsjuka och som gett namnat åt ”Jantelagen”, var för länge sedan uppdrucket vid hans bortgång.

Balkongen

Första tecken på många gubbars ålderdom är när kepsen ersätter det som börjat vissna eller helt försvunnit på den översta kroppsdelen. För flertalet kvinnor är det schaletten som ringlas runt den kroppsdel som med åldern fått en kalkonliknande hud.
Alla har dock ett gemensamt. När man börjar blicka bakåt, när man pratar mer om det som skett än vad som kommer att ske… då är man gammal.
Jag blickar också bakåt och egentligen är det ju inte är så konstigt. Jag har ju levt längre än vad jag kommer att leva om jag händelsevis inte lever till jag fyllt 140.

Vårt arbetslag, som gemensamt kallas fastighetsservice, är uppdelat i ett antal fastighetsskötare som är stationerade på ett visst område och till fastighetsskötarens hjälp finns det reparatörer från olika yrkesgrupper.
Reparatörerna, som anses vara lite finare än oss fastighetsskötare, har egna servicebilar, högre lön och betydligt friare arbetsuppgifter och det är inte helt ovanligt att vi känner en viss avundsjuka. Jag vet inte, men till saken hör att vår fackordförande tillhörde just reparatörsgruppen.
Undra om det inte var ”Jante” som vaknade inom mej nu.

På ett av de bostadsområden som jag var stationerad, finns det balkonger som sticker ut en dryg meter utanför fasadlivet. Ytan under balkongen är avsedd för gående, men för att extremt långa människor inte skall slå i huvudet har man försett balkongens underkant med gulsvart varningstejp.

Vår arbetskamrat, rörkrökarn skulle en dag just till detta område. För att ”röris” skulle kunna komma riktigt nära arbetsområdet med sin ”folkabuss” körde han in under en sådan balkong.
Han lastade ur bilen med materialet som skulle bytas, utförde sin uppgift, och några timmar senare var det dags att lämna platsen.

Bussen med de tunga elementen, som nu var monterade, hade lyft sej så mycket att den kilat fast sej under balkongen.
Försiktigt försökte han backa därifrån men det gick inte… den satt bom fast.
När ”röris” förstod att bilen kilats fast ordentligt ökade han gaspådraget och samtidigt motorljudet.

En parkering som röris inte var helt nöjd med

Folk, unga som gamla, blev nyfikna och samlades runt bilen. Det blev en engagerad folksamling och i takt med hejaropen och applåderna skiftade ”Röris” ansiktsfärg från röd till illröd.
I dom lägena är åskådarna alltid väldigt kreativa. Det kom med förslag som… kapa taket så får du en cabriolet… ring efter den fete förvaltningschefen… låt den stå för den rostar snart bort ändå o.s.v.

En person föreslog att man skulle släppa ut luften ur däcken… vilket ”röris” också gjorde. Med tomma däck sjönk folkabussen så pass mycket att han kunde backa ut.
För att hjälpa rörkrökarn att få bort servicebilen från området ställde vänliga, leende och skadeglada, arbetskamrater upp och körde, i skytteltrafik, bärbara pumpar fram och tillbaka från ”tapparna” i närområdet.

Det applåderades, gliringarna haglade och skadeglädjen, den sannaste glädjen, visade inga gränser när röris med ”gamnacke” och skamsen blick lämnade området och folksamlingen.

Det var en otäck tystnad i matsalen när ”röris” kom tillbaka. Ingen tittade åt hans håll, alla låtsades som att han inte fanns och det var knäpp tyst under många sekunder, tills alla ställde sej upp och under hjärtliga skratt applåderade hans bedrift.

Som sagt… med sådana vänner behöver man inga ovänner.