Larmat

På en av våra gemensamma resor med Ann och Elias hände det en liten fadäs som gav upphov till en aggressiv ordväxling paret emellan samtidigt som det blev dagens ”snackis” på campingen.

Elias tillhör kategorin ”måste ha” vilket innebär han köper allt nytt som kommer ut på marknaden.
Händelsen utspelades i en tidsperiod när journalisterna skrev den ena spaltmetern efter den andra om hur farligt det är att bo i husbil. Det var den ena skrämselpropagandan efter den andra. Campare blev rånade, överfallna, sövda osv. och alla råddes att skaffa larm till sina fordon. Journalisterna gottade sej i sanningar och osanningar gällande de ovälkomna besöken. Tillbehörsverkstäderna, som måste ingått en pakt med journalisterna, fyllde sina lager med säkerhetssystem och camparna rusade i tokfart dit för att få de dyra larmen installerade.
Elias vart bland de första i kön. Han lät installera ett inbrotts- och rörelselarm som, enligt hustrun, var både onödigt och dyrt.

Under resans gång insjuknade Ann. Hon fick en släng av influensa med feber som följd och valde att ligga kvar i husbilen när vi övriga tog en cykeltur.
Elias, som är en vän av ordning, låste dörrarna och satte på larmet så att inget skulle hända Ann när hon sov.
När vi efter cykelturen närmade oss campingen hörde vi en tjutande siren. Vi smålog åt varandra för det är ju så vi reagerar i dag. Ingen bryr sej, för oftast är det handhavandefel eller någon som glömt att larma av.

Det var Elias husbil som tjöt. När vi kom fram var det folksamling runt husbilen och där inne fanns en högröd, febersjuk, paralyserad kvinna och skrek rakt ut, nästan med samma decibeltal som sirenen.

Folksamling utanför den tjutande husbilen som blev dagens ”snackis” på campingen

Elias hade satt på inbrottslarmet och glömt att avaktivera rörelselarmet som man måste göra när man befinner sej i bilen. När Ann vaknade och började röra på sej inne i husbilen, aktiverade hon larmet och blev så stressad av det tjutande ljudet att hon totalt glömt bort hur man låser upp bilen inifrån, för att komma ut.

När Elias till slut fick tyst på tjutandet  var det många som lämnade platsen med ett leende i mjugg.
Folk samlades i små grupper och alla tycktes vara mycket roade av händelsen. Ordspråket ”skadeglädjen är den enda sanna glädjen” tycktes än en gång stämma in. Inne i husbilen var tonläget fortfarande aggressivt högt, så högt att det säkert var skadligt för det mänskliga örat och de hemska glosorna nådde även de mest bullerskadade grannarna.

Det var en hopsjunken, slokörad, skamsen man som dagarna efter händelsen satt under markisen och läste manualer och man behöver inte vara Einstein för att förstå vad manualerna handlade om.

Elias studerar det nyinköpta larmets funktioner

 

Denna gratisföreställning bjöd Elias på vid vårt besök på Camping Altenar i ett av få rödvinsdistrikt i Tyskland