Ett annorlunda år
Från och med våren 2020, för drygt ett år sedan, har dygnets alla nyhetsprogram ägnat större delen av sin tid åt covid-19 och Donald Trump.
Mest tid har ägnats åt covid-19, med dödsantal, smittspridning och vaccinering. Nyhetsprogrammen gästades av den ene experter efter den andra och alla tävlade om att höras och synas mest. Alla visste bäst men teorierna var inte helt samstämmiga. Det enda dom var överens om, var att dom inte var överens. Experter är som metrologer, det blir som det blir när det inte blev som det skulle.
Därefter ägnades ett överflöd av tid åt Trumps klumpigheter och det stundade valet i Amerika. Detta kan tyckas som onödigt vetande, eller var det kanske medveten handling för att fokusera ilskan på annat än myndigheternas vägran att visa handlingskraft, under den pågående pandemin. Visst är det bra med information om vad som sker i världen, men det är ju ändå inget lilla Sverige kan göra något åt och vi har ju allt för många egna bekymmer.
Gängkriminaliteten till exempel, som eskalerat under många år fick för det mesta en kort belysning i slutet på sändningstiden om det fanns tid över. Detta trots att statistiker, både svenska och utländska, visade att vi bor och lever i ett av Europas farligaste länder. Kan man tänka sej, landet som våra politiker själva höjer till skyarna gällande trygghet, välfärd och sjukvård.
Myndighetspersoner fokuserar mer på vältalighet än handling och under pandemin började alla plötsligt tala om sina välfyllda verktygslådor, vad som fanns i lådorna och vilka nya verktyg dom kunde fylla lådorna med. Dom fick sej själva att framstå som ett gäng hantverkare på kafferast.
Bibbel babbel och mycket prat, prat, prat och lite verkstad, trots alla verktyg och verktygslådor. Inte konstigt att makthavarna ofta jämförs med krokodiler, stor käft och inga öron.

Pandemin
En pandemi är en epidemi som sprider sej över hela jordklotet och den 11 mars 2020 deklarerade WHO, Världshälsoorganisationen, att vi drabbats av en pandemi med ett helt okänt virus utan immunitet. Pandemin, som troligtvis utvecklats i Kina, fick namnet covid-19 och enligt WHO, drabbas framförallt den äldre befolkningen. Samma dag bekräftades det första dödsfallet i Sverige på grund av kinaviruset, men det skulle bli fler.
Det har varit ett år i hopp och förtvivlan blandat med ilska och förvåning över politiker- och myndigheters handlingsförlamning när landet hamnat i en krissituation. Det var inte enbart dödssiffrorna i covid-19 som upprörde, utan beviset på den planlagda nedmontering av viktiga samhällsfunktioner som skett under ett flertal år bakåt i tiden.
Det är lätt att vara en bra tränare i ett vinnande lag, lätt att bli uppskattad chef när intäkterna stiger och så vidare. Detsamma gäller för ett lands beslutsfattare i medgång, när det mesta rullar på utan gnissel.
Men i en krissituation, när det blir motgång, ser man bristerna hos både tränare, chefer och beslutsfattare och det är då man kan sätta betygen.
Den handlingskraft som vår regering visat under pandemin är inget dom kan vara stolta över. Man kan i korthet säga att Sverige inte varit sämst i klassen, inte heller bäst, men med våra förutsättningar med låg befolkningstäthet och god ekonomi borde vi höra hemma bland topparna i Europa. I jämförelse med de andra nordiska länderna sticker vi ut som klart sämst med flerdubbel hög dödlighet per capita än de övriga.

Äldrevården
Många andra länder förvånades av den svenska strategin som går ut på att befolkningen skall ta ansvar under frihet. Detta har visat sej vara helt förödande och då framför allt inom äldrevården.
Vi, sa beslutfattarna, vi skall värna om dom äldre och sköra, dom som byggt upp detta land, ord, ord, ord helt utan handlingskraft.
Den nedskärning som i åratal bedrivits inom äldrevården slog nu tillbaka med våldsam kraft. Det fanns varken personal, skyddsutrustning eller handlingsplaner för en krissituation.
Personalen på golvet, har genom åren rationaliserats bort och i vissa fall ersatts med timanställda med oregelbundna arbetstider, allt för att få mer pengar över till administrationen. Skyddsutrustning fanns av ekonomiska skäl inte i lager och framtida handlingsplaner handlade bara om att skära i kostnaderna.
Det infördes besöksförbud på äldreboendena. Ingen, inte ens de allra, allra närmaste, fick besöka sina äldre, samtidigt som vårdpersonalen tvingades vandrade ut och in helt utan tillgång till skyddsutrustning. Dessutom hade man på dessa hem inte tillgång till läkare och följden blev ju som bekant helt förödande.

Var är mina nära och kära

Hos äldre med hemtjänst var det ännu sämre. Vissa äldre kunde ha ett tjugotal olika vårdare, så kallade timanställda, på besök under en vecka, vårdare helt utan tillgång till skyddsutrustning. Man behöver ju inte ha speciellt många celler under kalhygget för att räkna ut följderna.
I april 2020, när dödstalen i första vågen var som högst, var hela 90 procent 70 år eller äldre.
Vi skall värna om dom äldre och sköra i samhället, var ordern från stadsministern och ändå var det nio av tio sjuttiplussare som dog i den första vågen.
Detta vill jag inte kalla välfärdssamhälle varken för de äldre som dog som flugor eller för personalen som helt utan skyddsutrustning och risk för sina egna liv, fick ställa upp och lösa situationen. Att dom dessutom är lågavlönade gör inte saken bättre.
Vad hela den stora administrationen befanns sej, kan man ju fundera på, kanske gnuggade dom röv i konferensrummet?
Det skall tilläggas att det inte var lika illa i alla kommuner, vissa kommuner löste faktiskt krisen på ett bra sätt.

Sjukvården
Våra myndigheter poängterar ofta att vi tillhör världstoppen när det gäller bra sjukvård. I mitten av april 2020, när dödligheten var som högst, låg Sverige i topp gällande avlidna per capita och hur man får ihop den ekvationen kan man fundera på.
Myndigheternas strategi var frihet under ansvar, vilket ju är en fin tanke. Vi skulle kunna leva som vanligt bara vi höll avstånd och tvättade händerna.
Att tro att man kan få 11 miljoner oliktänkande människor att gå i samma riktning, att följa en sådan uppmaning, påstår jag är brist på intelligens. Det är som att be alla i Sverige att sluta knarka så slipper vi gängbildningarna.
Dessutom fokuserade media all uppmärksamhet på sjuttiplussare som den stora riskgruppen. Detta innebar att gruppen, de som kallas genvägarna, bestämde att det inte gäller dom, det gäller bara gamlingarna.
Många yngre och medelålders fortsatte därför sitt liv som om ingenting hänt med trängsel i affärer, på skidorter, bussar och så vidare, helt utan hänsyn till smittorisken och andras liv.
I Stockholm, eller fjollträsk som norrlänningarna säger, fortsatte samhällseliten att spendera sin tid på societetklubbarna. , trots att Tv-kanalerna kablade ut skräckbilder på folkhav som gjorde odefinierade kroppsrörelser i skenet av blinkande discokulor och öronbedövande musik till långt in på småtimmarna.
Frihet under ansvar, håll avstånd och tvätta händerna, gällde inte egoisterna. Denna nonchalans, som mestadels hörde hemma i Stockholm, medförde att antalet döda steg kraftigt och bara i den första vågen dog cirka 8 000 personer vilket fick sjukvården att jobba häcken av sej.

Gängkriminaliteten
Poliskåren, liksom äldrevården, sjukvården och även skolorna har under många år genomgått organisationsförändringar med syfte att minska på utgifterna.
Markfolket, dom underbetalda som jobbar närmast verksamheten, har varit den mest ansträngda gruppen. Färre personal och fler arbetsuppgifter är ingen bra utveckling, en kombination som enbart leder till stress, sjukskrivningar och utslagningar från arbetsmarknaden. På de administrativa avdelningarna, långt från kärnverksamheten, är det mer sällan nedskärningar, snarare tvärt om, där tillsätts ännu fler utredare, chefer, stabsfunktioner, och så vidare och om inte det räcker så tecknas det dyra bindande avtal med både seriösa och oseriösa företag och konsulter.
För poliskåren har det inneburit att man helt tappat kontrollen över kriminaliteten i landet.

Tjuvar och banditer rör sej fritt

Det är till och med så illa att utländsk press anser att Sverige är ett av de farligaste länderna i Europa att bo i. Navet i all kriminalitet och framför allt i gängbildningarna kretsar runt narkotikan, det är där dom stora pengarna finns och det är där våra ungdomar lär sej att tjäna snabba pengar.
Polisen står helt maktlösa på grund av alla nedskärningar och omorganisationer. Så kallade mindre förseelser som till exempel inbrott, rån och stöld måste läggas åt sidan för att i första hand ägna all tid åt de grövre brotten med dödsskjutningar, sprängningar och gängkriminalitet.
När jag var ung läste man sällan om mord och framför allt inte om gängkriminalitet.

Bosse tänker tillbaka

Visserligen var inte informationsflödet tillnärmelsevis i samma omfattning som i dag, men nu blir man nästan förvånad om inte nyhetsprogrammen har nya mord, sprängningar eller gängverksamhet på agendan.
Jag säger som Kristian Luuk, ”vart är vi på väg”.

Man skär och skär i kostnader och löner och samhällsklyftorna blir bara större och större. Folket som är närmast verkligheten, det så kallade fotfolket, är till antalet flest och det är där det är lättast att göra besparingar. Genom permitteringar och låg löneutveckling kan man med ett kortsiktigt tänkande minska kostnaderna, men i en krissituation som denna, utan långsiktiga planer, ser man nu resultatet.
Sverige har gått i väggen och alla skyller på alla. Regeringen skyller på regionerna som i sin tur skyller på kommunerna och som i sin tur skyller på förvaltningarna. Sedan går det åt motsatt håll för att till slut landa på regeringsnivån igen och alla har ett gemensamt, dom skyller på föregående regeringar.
Inom all statlig och kommunal verksamhet blir det fler och fler långa möten med fler och fler som sliter byxbaken utan att komma några vettiga beslut.

Vi administrerar ihjäl oss
Administrationsavdelningarna i alla led bara växer och växer och där är sällan tal om att minska på kostnaderna. Fortsätter vi i denna takt så kommer fotfolket att försvinna helt och vad gör vi då? Makthavarna måste tänka om för fortsätter utvecklingen i befintlig färdriktning kommer vi sakta men säkert att administrera ihjäl oss.

 Verbalerotiker
Det finns både bra och dåliga politiker och makthavare men alla har ett gemensamt ansvar för det som sker i samhället just nu, med det övergripande ansvaret har alltid regeringen. Vi är nu inne i en tredje våg av smittan och det finns fortfarande många frågetecken som borde rätats ut under det år som gått i pandemins tecken.
Hittills har över 13 000 dött i covid-19 och det är fortfarande hela 90 procent som är över 70 år.
Det är skamligt att våra makthavare lägger ansvaret på befolkningen för att själva slippa ta ansvar. Håll avstånd och tvätta händerna är ett mycket bra recept, om alla hade följt det. Men det kommer aldrig att ske vilket de handlingsförlamade verbalerotikerna borde insett. Dom, om någon, borde veta att vi människor inte är stöpta i samma form. När det gäller covid-19 så finns det alla sorter från dom som påstår att pandemin inte existerar till dom som av rädsla för viruset isolerar sej helt.

Mitt genomsnittsbetyg till makthavarna

Allmänbildning              Godkänd
Beslutsamhet                 Underkänd
Mediavana                      Med beröm godkänd
Handlingskraft              Underkänd
Lyhördhet                       Underkänd
Ordning                           Underkänd
Planering                         Underkänd
Samarbete                      Underkänd
Specialkunskap              Godkänd
Språkkunskap                Med beröm godkänd
Uthållighet                      Godkänd
Ärlighet                            Underkänd