Balkongen
Första tecken på många gubbars ålderdom är när kepsen ersätter det som börjat vissna eller helt försvunnit på den översta kroppsdelen. För flertalet kvinnor är det schaletten som ringlas runt den kroppsdel som med åldern fått en kalkonliknande hud.
Alla har dock ett gemensamt. När man börjar blicka bakåt, när man pratar mer om det som skett än vad som kommer att ske… då är man gammal.
Jag blickar också bakåt och egentligen är det ju inte är så konstigt. Jag har ju levt längre än vad jag kommer att leva om jag händelsevis inte lever till jag fyllt 140.
Vårt arbetslag, som gemensamt kallas fastighetsservice, är uppdelat i ett antal fastighetsskötare som är stationerade på ett visst område och till fastighetsskötarens hjälp finns det reparatörer från olika yrkesgrupper.
Reparatörerna, som anses vara lite finare än oss fastighetsskötare, har egna servicebilar, högre lön och betydligt friare arbetsuppgifter och det är inte helt ovanligt att vi känner en viss avundsjuka. Jag vet inte, men till saken hör att vår fackordförande tillhörde just reparatörsgruppen.
Undra om det inte var ”Jante” som vaknade inom mej nu.
På ett av de bostadsområden som jag var stationerad, finns det balkonger som sticker ut en dryg meter utanför fasadlivet. Ytan under balkongen är avsedd för gående, men för att extremt långa människor inte skall slå i huvudet har man försett balkongens underkant med gulsvart varningstejp.
Vår arbetskamrat, rörkrökarn skulle en dag just till detta område. För att ”röris” skulle kunna komma riktigt nära arbetsområdet med sin ”folkabuss” körde han in under en sådan balkong.
Han lastade ur bilen med materialet som skulle bytas, utförde sin uppgift, och några timmar senare var det dags att lämna platsen.
Bussen med de tunga elementen, som nu var monterade, hade lyft sej så mycket att den kilat fast sej under balkongen.
Försiktigt försökte han backa därifrån men det gick inte… den satt bom fast.
När ”röris” förstod att bilen kilats fast ordentligt ökade han gaspådraget och samtidigt motorljudet.
En parkering som röris inte var helt nöjd med
Folk, unga som gamla, blev nyfikna och samlades runt bilen. Det blev en engagerad folksamling och i takt med hejaropen och applåderna skiftade ”Röris” ansiktsfärg från röd till illröd.
I dom lägena är åskådarna alltid väldigt kreativa. Det kom med förslag som… kapa taket så får du en cabriolet… ring efter den fete förvaltningschefen… låt den stå för den rostar snart bort ändå o.s.v.
En person föreslog att man skulle släppa ut luften ur däcken… vilket ”röris” också gjorde. Med tomma däck sjönk folkabussen så pass mycket att han kunde backa ut.
För att hjälpa rörkrökarn att få bort servicebilen från området ställde vänliga, leende och skadeglada, arbetskamrater upp och körde, i skytteltrafik, bärbara pumpar fram och tillbaka från ”tapparna” i närområdet.
Det applåderades, gliringarna haglade och skadeglädjen, den sannaste glädjen, visade inga gränser när röris med ”gamnacke” och skamsen blick lämnade området och folksamlingen.
Det var en otäck tystnad i matsalen när ”röris” kom tillbaka. Ingen tittade åt hans håll, alla låtsades som att han inte fanns och det var knäpp tyst under många sekunder, tills alla ställde sej upp och under hjärtliga skratt applåderade hans bedrift.
Som sagt… med sådana vänner behöver man inga ovänner.
