Se fler bilder frÄn Spanienresan under fliken Galleri>Bilder frÄn vÄra resor

Spanien 2011 

Tjörn-Medelhavskusten
Dagen före nyÄrsafton lÀmnade vi ett snörikt och kallt Tjörn med destination Spanien.
Vi fick ett ofrivilligt lÀngre stopp redan efter första dagen i ett kallt, blÄsigt och ogÀstvÀnligt Malmö.
PÄ Malmö Camping, som var öde och dyr, fick vi tillbringa nyÄrshelgen pga. vattenlÀckage i husbilens dusch.

Solen stiger över ett bistert Malmö Camping

Att hitta en kunnig reparatör under nyĂ„rshelgen var inte lönt sĂ„ vi tillbringade dagarna med promenader i ÖresundsomrĂ„det, tittade pĂ„ TV och lyssnade pĂ„ ljudböcker.

Den svenska versionen av ”Den lille havsfruen”

NÀr det Àntligen blev vardag igen fick jag kontakt med Tommy, pÄ Codat Husbilar, som via telefon guidade mig fram till felet.
En timme senare var reparationen avklarad och direkt slÀppte vi handbromsen för vidare fÀrd mot södern.

Vid mörkrets inbrott och med cirka 40 mil bakom oss var det dags att stanna för övernattning pÄ Camping Imbrock i Soltau, i norra Tyskland. En enslig camping lÄng inne i ett skogsparti som förmodligen var mycket vacker i dagsljus.

I snövÀder och mörker lÀmnade vi campingen och vÄrt mÄl för dagen var att transportera oss sÄ lÄngt söderut som möjligt, för nu hade vi börjat lessna pÄ den efterhÀngsna vintern.
Efter ca 65 mil pÄ en bitvis halkig och snöig autobahn var det dags för övernattning.
I Kenzingen sÄg vi en campingskylt. Vi följde skyltarna och kom efter nÄgra kilometer fram till campingen som visade sig vara vinterstÀngd.
Man kan ju undra varför det skyltas för nÄgot som Àr stÀngt?
Vi bestÀmde oss ÀndÄ för att stanna sÄ vi fricampade utanför de stÀngda grindarna.
KvÀllen tillbringades Ät att planera morgondagens tripp.
Den lÄnga, men ofrivilliga transporttiden ner till södern och den ihÄllande kylan och snöandet, hade satt sig pÄ humöret.
Vi var allmÀnt irriterade, men efter kvÀllens planerande, började vi ÀndÄ se en ljusning. Nu, om inget oförutsett intrÀffar, Àr det endast nÄgra fÄ dagar kvar till vÀrmen.

Dagens mÄl var Camp a la Ferme (campa pÄ en bondgÄrd) utanför Valence i Frankrike. Det lÀt mysigt och vi tyckte att det lÄg pÄ en normal dagsturs avstÄnd.
Strax norr om Lyon i Frankrike, slÀppte det efterhÀngsna snötÀcket som följt oss hela vÀgen och temperaturen steg inom en timme frÄn -6 till +7. Nu kÀndes det som om vÀrmen var pÄ gÄng.
Efter ytterligare ca 10 mil söderut pĂ„ motorvĂ€gen och nĂ„gra kilometer pĂ„ leriga smala ”vĂ€gar”, var vi framme vid campingen, eller rĂ€ttare sagt, en soptipp med allt frĂ„n uttjĂ€nta elektroniska apparater till rostiga jordbruksredskap.
Det var den mysiga Camp la Ferme.
Snabbt dÀrifrÄn och ut pÄ A7 mot Barcelona igen.
TrippmÀtaren stod pÄ drygt 65 mil nÀr vi tog in pÄ en av de otaliga stÀllplatser som finns utmed motorvÀgen. Inte sÄ mysigt kanske, men vÀldigt enkelt.
Samtidigt som dessa rastplatser har allt frÄn diesel till restauranter mÄste man vara försiktig med sÀkerheten. Det Àr ofta utmed de större vÀgnÀten som det ohederliga gardet hÄller till.

Vi vaknade till regn och lÄngt före gryningen var vi pÄ vÀg söderut igen mot vÄr första övernattning i Spanien.
Vi lÀmnade Bonapartes land och de franska motorvÀgarna efter ca 35 mil, i riktning mot den spanska medelhavskusten.

NÀr vi vek av frÄn Autopista i Spanien fick vi uppleva nÄgot som vi aldrig tidigare sett.
Utmed den vÀltrafikerade lokalvÀgen stod mycket lÀttklÀdda unga damer och bjöd ut sina kroppar. Det var inte en eller tvÄ, det var sÀkert ett 20-tal pÄ den tvÄ mil lÄnga strÀckan. Horor, som alltsÄ mitt pÄ dagen, raggade kunder pÄ detta sÀtt. Kan detta vara en frukt av den ekonomiska kris som Spanien för tillfÀllet befinner sig i?

Vid framkomsten till dagens mÄl, Calella och Camping Bona Vista, strax norr om Barcelona, visade det sig att campingen var terrasserad. Det var mycket brant upp till platÄerna och tyvÀrr helt omöjligt att fÄ upp 5-tonnaren pÄ en sÄdan hylla. I stÀllet erbjöds vi plats pÄ den grusade parkeringen strax utanför bommen som visade sig vara en kanonplats med hÀrlig utsikt över Medelhavet och nÀra till hygienutrymmen.

Vi hade nu avverkat transportstrÀckan frÄn Tjörn till norra medelhavskusten. En strÀcka pÄ ca 280 mil. Resan tog sju dagar inklusive de tre dagar lÄnga stoppet i Malmö.
Utan det oplanerade stoppet och ett behagligare vÀder, var planerna att ta det lite lugnare genom bÄde Tyskland och Frankrike.

Calella
Första morgonen vid Medelhavet. Termometern stod pÄ +17 och solen började sÄ smÄtt att sticka igenom det tidigare sÄ tjocka duntÀcket.

Medelhavssolen bryter igenom

Vi bestÀmde oss för att stanna i Calella nÄgra dagar och njuta av att vi att vi Àntligen nÄtt vÄrt första mÄl.
HemifrÄn fick vi stÀndiga rapporter om att det fortfarande var halka och snökaos.
Campingen som visade sig vara halvt om halvt vinterstÀngd var mycket vÀlskött med bra lÀge i utkanten av Calella.
Det var nÀra till sandstranden utmed Costa Brava kusten, som denna del av Medelhavet heter, och det fanns en tvÄ kilometer lÄng strandpromenad in till Calella centrum i anslutning till campingen.

Utsikt frÄn den vackra strandpromenaden

Calella visade sig vara en typisk sovstad under vintern. Det mesta var igenbommat och den medelstora staden sÄg allmÀnt skrÀpig och smutsig ut. De stora putsade fasaderna, som förmodligen varit vÀldigt vackra en gÄng i tiden, var risiga och i trÀngande behov av en uppfrÀschning.
Vi undrade varför. Har turisterna övergivit staden för gott, var det hög arbetslöshet och brist i den kommunala kassan? Vi fann inget svar men att det var folktomt nÀr vi var dÀr kan bero pÄ att det var det klÀmdag mellan Epifania del Senior (Trettondagen) och helgen.

TvÄ nÀtter blev det hos det Àldre paret som tillsammans Àgt och byggt upp denna vackra camping sedan början pÄ 60-talet.
Sista morgonen, liksom de tidigare, Äkte campingvÀrden till Calella för att hÀmta fÀrskt morgonbröd Ät oss och hela vistelsen pÄ Camping Bona Vista upplevde vi som vÀldigt personlig.

Benicassim
MÄlet för dagen, en 30-milatur utmed medelhavskusten, till Bonterra Park i Benicassim.
Efter bara nÄgon mil ledde GPS-tanten in oss i centrum pÄ en gammal by. Förmodligen hade hon fÄtt en fullstÀndig flipp för hon ledde oss lÀngre och lÀngre in i den gamla byns kÀrna.
Till slut var grÀnderna sÄ trÄnga att vi med nöd och nÀppe kunde ta oss förbi balkongerna som stack ut pÄ ömse sidor.
Nu började vi bli riktigt oroliga. SmÄ svettdroppar gjorde sig synliga i pannan och framför oss sÄg vi en smal korsning med bilar som stod kors och tvÀrs.
Det hÀr klarar vi aldrig, tÀnkte jag, nu fÄr vi montera ner bilen i smÄ bestÄndsdelar och bÀra ut den i sÀckar, för vi kom ingenstans, vi stod helt stilla.
Vi hade nu stoppat all trafik bakom oss, framför oss och frÄn sidorna.

Bilister, fotgÀngare och butiksinnehavare stirrade förvÄnat pÄ oss och alla började, som spanjorer gör, diskutera och gestikulera. Fler och fler nyfikna strömmade till och just nÀr jag skulle sÀga, vå fan gör vi nu, dök det upp en polisbil frÄn en grÀnd.
Ut klev tvÄ unga poliser, en kvinnlig och en manlig. Dom tittade pÄ oss och sÄ började de konferera med varandra.
Den kvinnliga polisen tog sin bil och körde vidare medans den manliga förklarade för Helena hur vi skulle göra.
Polisen fortsatte sitt arbete med att fÄ undan bilarna runt omkring oss, för vi skulle helt enkelt vÀnda husbilen i den lilla korsningen. Med hjÀlp av polisen och Helena fick jag till slut vÀnt ekipaget och med polisen gÄende framför oss, mot fÀrdriktningen, eskorterades vi samma vÀg tillbaka frÄn de trÄnga grÀnderna.
Vid infarten, dÀr GPS-tanten ledde oss in, stod den kvinnliga polisen. Hon hade stoppat all trafik som skulle in till byn sÄ att vi, mot trafiken, kunde komma ut.
VÀl ute ur labyrinterna tackade vi de trevliga poliserna, torkade svetten ur pannan och med en onormalt hög puls drog vi vidare söderut.

Vi anlÀnde Bonterra Park i Benicassim pÄ eftermiddagen, temperaturen var behagliga 20 grader, solen lyste och det var nÀstan vindstilla.

NÀr vi summerade dagen kom vi fram till att poliser, i alla fall de vi stötte pÄ, Àr vÀnliga och hjÀlpsamma, men GPS-tanten Àr inte att lita pÄ, för Àven hon kan ha en dÄlig dag. Vi avslutade denna hÀndelserika dag med en tvÄrÀtters pÄ campingens restaurant och nÄgra glas rött innan det var dags att sÀga god natt.

Benicassim Àr en mindre turistort knappt tvÄ mil norr om Castello de la Plana.

Infarten till Camping Bonterra Park i Benicassim

Camping Bonterra Park som ligger ca 300 metet frÄn Medelhavet och stranden, Costa de Azahar, visade sig ha allt som en globetrotter kan önska sig.
Förutom de vanliga hygienutrymmena sÄ fanns det en inomhuspool, spolplatta för husbilstvÀtt, tvÀttmaskiner, internet, restaurant, gym, boulebana osv.
Strandpromenaden i Benicassim mĂ„ste tillhöra en av de mest vĂ€lskötta vi nĂ„gonsin upplevt. Även nu under lĂ„gsĂ€song var den pyntad med blommor, palmerna var ansade och hela den plattbelagda promenaden glĂ€nste i solen.

Den underbara strandpromenaden i Benicassim

Den var lÄng och handikappvÀnlig och den kantades med gamla vackra 1900-talshus. Under palmerna fanns vÀlskötta soffor och stolar utplacerade vilket gav ett lugnt och behagligt intryck.
Barer och restauranter, som ibland kan vara skrÀniga, var hÀnvisade till promenadens ytterkanter.

Om strandpromenaden var imponerande sÄ var utbudet av cykelbanor Ànnu bÀttre.
Det fanns en drygt tvÄ mil lÄng cykelbana, pÄ en gammal nerlagd jÀrnvÀg, som strÀckte sig frÄn Orpeca i norr, genom Benicassim, till Grau i söder.
Förutom denna led, som mest var till för promenadcykling, fanns det ett stort utbud för de mer motionsinriktade.
Det var inte svÄrt att förstÄ varför sÄ mÄnga cyklister, i tajta fÀrggranna cykelklÀder, höll till just i detta distrikt.

Under vÄr vistelse gick vi varje dag en rask promenad i soluppgÄngen.

SoluppgÄng (kl. 8.30) över medelhavets horisont

Vi cyklade mer eller mindre dagligen. Vi cyklade bl.a. de tvÄ milen till nÀrmaste stora stad, Castello de la Plana, som Àr mest kÀnd för sitt fotbollslag, Villareal. Dessutom besökte vi campingens frÀscha gym varannan dag.
Vi gick shoppingrundor, vi besökte marknaden och vi Ät gott pÄ byns uteserveringar.

Helena provar sina muskler i campingens gym

Benicassim var för oss ett vĂ€lbehövligt och lĂ€ngre stopp. Vi fick röra pĂ„ oss, vi fick koppla av och vi fick göra just det vi kommit till Spanien för – njuta av livet.
Efter nio hÀrliga motionsrika dagar lÀmnade vi Bonterra Park och Benicassim trots att dÀr pÄgick en veckolÄng festival med allt frÄn lÄngbord med paella pÄ stans gator, till tjurrusning för de unga och djÀrva.

Albir – Altea
Det var mulet och grÄtt nÀr vi drog ivÀg mot vÄrt nÀsta mÄl pÄ denna resa. Destinationen var Altea och Camping Cap Blanc, ca 23 mil söderut efter kusten.
I stort sett var hela dagens bilfÀrd en resa genom en jÀttestor apelsinlund. VÀgen, pÄ de lÄglÀnta omrÄdena, kantades av de orangea frukterna i det mörkgröna lövverket.
Fruktbönderna var i full fÀrd med Ärets första skörd och det var aktiviteter lÀngs den vackra vÀgen.

Albir och Camping Cap Blanc ligger nÄgra kilometer norr om Benidorm.
En ganska stor camping, men trÄng och nÀstan fullbelagd och pga. vÄr husbils storlek blev vi hÀnvisade till en omgjord asfalterad p-plats strax innanför inhÀgnaden.
Det var en mycket bra plats som vi delade med sex andra husbilar precis intill strandvÀgen pÄ Playa del Albir.

Första morgonen var grÄmulen och nÄgot kylig. Vi startade dagen med en rask promenad utmed den vackra Costa Blanca kusten. Efter frukost var det dags för ett besök i den gamla fiskebyn Altea, nÄgra kilometer frÄn vÄr boplats. Altea, med anor frÄn medeltiden, ligger pÄ en kulle med den vackra kyrkan och det lilla torget pÄ byns högsta punkt.

Kyrkan pÄ det lilla torget i Altea

De kritvita pittoreska gamla husen slingrade sig uppför berget med smala kullerstensbelagda branta grÀnder som knytets samman med murar och trappor. Fasaderna var dekorerade med vackra belysningsarmaturer och blomsterprydda smÄ balkonger.

De smala branta grÀnderna i den gamla fiskebyn

Vid ett par tillfÀllen under vÄr vistelse i Albir besökte vi Faro del Albir, en fyr pÄ en klippa dryg 100 meter ovanför havsytan.
Det var en vandring pÄ drygt fyra kilometer upp till fyren pÄ en asfalterade men kuperade och delvis bilfri vÀg.

Faro del Albir, fyren som leder bÄtarna in till Altea

Det visade sig vara ett populÀrt utflyktsmÄl för alla. Familjer, joggare, cyklister mm. kantade den vackra vÀgen som hade en vidunderlig utsikt över Medelhavet, kustremsan med den lÄnga sandstranden, smÄbÄtshamnen och byarna Albir och Altea i bakkanten.

VÀldigt mÄnga frÄn vÄrt grannland Norge har tagit sin tillflykt hit till Albir bÄde tillfÀlligt och permanent.
PÄ restauranter, barer, affÀrer mm. dÀr man informerade om sitt utbud, gavs detta ofta pÄ norska.
Vi blev Àven bekanta med ett norskt par, Venke och Arvid, som vi hade nÄgra trevliga stunder tillsammans med.
Det var i Albir som vi fick upp ögonen för tapas och vid fler tillfĂ€llen valde vi just detta pĂ„ menyn. Vi Ă„t t.o.m. tapas pĂ„ en norsk strandbar men framför allt Ă„t vi en fantastiskt god ”damped torsk” pĂ„ en helnorsk restaurant, med norsk personal, nĂ„gra kvarter frĂ„n stranden.

Elektroniken kan ibland stÀlla till med de mest konstiga spratt.
En dag nÀr Helena larmade husbilen ramlade sÀndaren isÀr och nÀr hon ÄterstÀllde den lilla dosan fastnade den i det lÀge som signalerar att larmet skall aktiveras.
Larmet gick inte att stÀnga av. Det tjöt och skrek och hur vi Àn gjorde sÄ fortsatte oljudet. VÄra grannar började nÀrma sig och vi kÀnde stressen komma smygande.
Efter en stund tog vi fram reservdosan och med den kunde vi larma av, men bara för en kort sekund, sedan satte oljudet igÄng igen.

Helena, som nu var riktigt stressad, ringde JR-larm som installerat anlÀggningen.
Han förklarade att vi mÄste plocka ur batteriet ur den defekta sÀndaren för nÀr vi larmar av med reservsÀndaren sÄ vill den defekta sÀtta pÄ det igen, ganska logiskt men vem Àr logisk i stressens hetta.
Elektroniken kan vara besvÀrlig ibland och efter denna hÀndelse drar vi oss för att anvÀnda larmet.

Det finns för och nackdelar med allt. Fredag och lördagsnÀtterna upplevde vi som lite stökiga eftersom det fanns ett disco pÄ strandvÀgen, strax intill campingen. Efter att musikens dunk tonats ned, vid femtiden pÄ morgonen, var det dags för ungdomarna att lÀmna platsen vilket inte skedde helt ostört.

Vi stannade pÄ Camping Cap Blanc i en vecka. VÀdret var som ett typiskt svenskt vÄrvÀder. Det var solsken, vÀrme, kraftig blÄst och regn om vartannat och vÀderprognoserna stÀmde lika dÄligt som hemma, innan sommaren fÄtt sitt fÀste. Det Àr det vi kallar aprilvÀder.

KvÀllen före avfÀrd tillbringade vi med vÄra nyfunna norska vÀnner i deras husbil. De bjöd pÄ en jÀttegod Irisch och innan det var dags att ta adjö bytte vi telefonnummer och mejladresser.

Bolnuevo – Porto de Mazarron
MĂ„let för dagen var La Marina ca sju mil söderut. NĂ€r vi stannat för att checka in och kolla ut en bra plats fick vi en kĂ€nsla – hĂ€r vill vi inte vara.
Efter en kort diskussion bestÀmde vi oss för att Äka vidare och det nya mÄlet blev Camping Playa de Mazarron i Bolnuevo, strax söder om Cartagena.
VÀdret var kallt, grÄtt och blÄsigt med hotfulla regnmoln utöver Costa Blanca kusten, men vi kÀnde direkt att detta var rÀtt sÄ vi checkade in och fann en bra plats.
Vi stötte direkt ihop med vÀrmlÀnningarna, Conny och Siv, som vi trÀffat i TÀllberg förra midsommaren och efter att vi stÀllt i ordning ekipaget bjöds vi pÄ kaffe och hembakat i deras husbil.

I vanlig ordning började vi med att reka nÀromrÄdet och vi sÄg direkt att det fanns bra möjligheter för bÄde cykling och vandring. I den lilla byn, Bolnuevo, var det mesta öppet och det var inte lÄngt till Puerto de Mazarron som Àr en betydligt större stad.

Förutom det vÀrmlÀndska paret, bodde det en hel del svenskar pÄ campingen som gav oss tips om bÄde det ena och det andra.

En dag guidade Conny och Siv oss pĂ„ en hĂ€rlig vandringsled som de kĂ€nde till. Vi cyklade först nĂ„gra kilometer till utgĂ„ngspunkten innan vi tog oss an denna mycket vackra bergsstig, som svenskarna kallar ”Lavendeldalen”.
I början pÄ leden passerade vi fÀrgstarka berglager i olika brunröda nyanser och ett pÄ ett stÀlle var faktiskt berget helt blÄtt.

Lavendeldalen med palmer och utsikt över Medelhavet

 
Ett blÄtt berg mitt bland de i övrigt brunröda nyanserna

Det var en fantastisk vandring i den lÀtt kuperade terrÀngen med en enorm utsikt över det smaragdgröna Medelhavet och med olika vÀxter i begynnelsen till blom.

PÄ kvÀllen gick vi tillsammans till Marias restaurant strax utanför campingen. En stÀmningsfull liten mysig restaurant med god mat. Att det dessutom endast kostade Ätta euro per person för en trerÀtters med vin, gjorde ju inte saken sÀmre.

En morgon vaknade vi till regnet som vi faktiskt vÀntat pÄ, vi fick nÀmligen för oss att efter regn kommer sol och det var just det vi lÀngtade efter.
VÀdret blev nÄgot bÀttre och vi bestÀmde oss för att ta en lÀngre tur med cyklarna. Det var molnigt, vindstilla och ca 14 grader nÀr vi gav oss ivÀg pÄ den kuperade och steniga kustleden till Percheles ca en mil söderut.

Ett kuperat vackert landskap, opassande för cykling

Det var en fascinerande och mycket svÄr led i det karga och bergiga landskapet. Stigen var bitvis sÄ kuperad att vi fick bÀra cyklarna.

Efter ca tvÄ timmar nÄdde vi den lilla spanska byn, som bestod av ett 30-tal hus, barer, restauranter och en liten handelsbod,
Trötta och hungriga gick vi in pÄ en av de fyra restauranterna.
Kyparen som inte kunde nÄgot annat sprÄk Àn spanska redogjorde, i ett mycket snabbt tempo, för ett par olika menyer som dagens lunch hade att bjuda pÄ.
Vi begrep ingenting, inte ens Helena som normalt sett brukar kunna förstÄ helheten i en frÀmmande konversation.
Kyparen smattrade pÄ med sin spanska och till slut nickade vi jakande pÄ allt han sa, det fick bli som det blir.
Först kom det in en flaska rödvin, bröd och bubbelvatten. Sedan kom han med en hÀrlig sallad och dÀrefter fick vi en mycket smaklig paella.
NÀr vi Àtit upp detta dukades det fram svÀrdfisk med pommes och nu började vi verkligen fundera pÄ vad vi bestÀllt.
Kyparen började plocka bort rester, tallrikar och bestick för nu var det dags för glass och kaffe och till det bjöds det pÄ tvÄ sorters likör.
Helena började oroligt rÀkna vÄr medhavda kassa innan hon begÀrde in notan.
Hon lyfte, nÄgot fundersamt, blicken mot kyparen nÀr han pÄ bordsduken skrev vad kalaset kostade.
Helena tittade frĂ„gande pĂ„ kyparen och gjorde en cirkelformad rörelse, med handen, över hela bordet – kyparen nickade. Hela denna mĂ„ltid kostade endast 20 euro.
MÀtta och nÄgot pÄverkade av mÄltidsdryckerna slÀpade vi oss över de steniga kuperade bergen hem till campingen igen.

PÄ kvÀllen lyssnade vi pÄ webbradion. I den pÄgÄende handbollsturneringen förlorade Sverige mot Frankrike och senare pÄ kvÀllen sÄg vi, pÄ spansk TV, Danmark besegra Spanien och dÀrmed bli klara för VM-final.

Helger och marknad hör ihop. Denna helg var det först i Mazarron, ca sju kilometers cykling frÄn campingen, och dagen efter i Puerto de Mazarron nÄgra kilometer bort.
I Mazarron var det en liten trevlig marknad med mer inriktning pÄ den inhemska befolkningen, Àn mot turisterna.
Vi hittade en elektrisk stekpanna som bara var ett mÄste enligt hustrun. Efter att jag mutats med en stor konjak blev det affÀr.
PÄ eftermiddagen bjöd vi Conny och Siv, som skulle vidare söderut, pÄ hemmagjord sangria i solskenet och vÀrmen utanför vÄr husbil. Ett avsked i all enkelhet med byte av telefonnummer adresser osv. innan det var dags för de sedvanliga avskedskramarna.

Marknaden i Puerto de Mazarron var jÀttestor med allt frÄn synÄlar till meterbreda paellapannor.
Helena köpte fÀrska grönsaker och trosor och jag fick med mig ett par mysbyxor, en t-shirt och ett par tofflor.
Efter vÄrt fyndande Äkte vi ner till hamnen som för dagen lystes upp med en sol utan slöjor.
Restauranterna och barerna trÀngdes pÄ den plattbelagda och mycket vackra strandpromenaden som kantades av palmer.
Det var mycket folk i rörelse, för det första var det söndag och för det andra var det en mycket varm och hÀrlig dag.
KvÀllen Àgnades Ät handbolls-VM pÄ spansk TV. Att höra en spansk kommentator Àr en upplevelse i sig. Jag Àr imponerad av den hastighet (ord per sekund) som de pratar med.
Hur som helst, fick vi se Sverige förlora bronsmatchen mot Spanien och ett starkt Danmark som stöp i förlÀngningen av guldmatchen mot Frankrike.

Vi var nu inne i februari och vÄren började nÀrma sig.
Det var inte bara vÀdret som kÀnnetecknade det, det mÀrktes Àven pÄ folket som sÄ smÄtt började krypa ur sina hÄlor. Det fejades och putsades pÄ gator och torg och pÄ stranden var de stora maskinerna igÄng med förberedelser inför badsÀsongen.

Helena njuter av, den för oss, tidiga vÄrsolen

Det mest fascinerande var att se killen som klÀttrade upp i de höga dadelpalmerna för att ansa lövverket i kronan.
Han jobbade pÄ 8-10 meters höjd med bara en lina runt magen och nÄgra dobbar i skorna samt ett verktyg för att hugga ner de grova grenarna.

Fascinerande syn att se killen jobba pÄ 8-10 meter höjd

PÄ vÄr sista dag i Bolnuevo cyklade vi norrut, utmed kusten, till en liten by som heter Isla Plana. Byn ligger ca 15 kilometer frÄn campingen och vÀgen dit var vacker men det var ocksÄ en del trafikerade avsnitt med bilar tÀtt inpÄ oss.
PÄ hemvÀgen fick vi beskÄda hur en fÄrfarmare med sina hundar och visslingar styrde sina djur in pÄ en liten trÄng betesmark mitt i bebyggelsen.
Det var ingen liten besĂ€ttning – uppskattningsvis var det minst 200 fĂ„r som lydigt lydde farmarens och hundarnas kommandon.

Efter nio dagar pÄ Camping Playa de Mazarron i Bolnuevo var det dags för en förflyttning igen. Det var nio hÀrliga motionsrika dagar i en underbar miljö och med mestadels bra vÀder.

Fuengirola
Dagens 40-milatripp gick till Fuengirola som ligger mellan Malaga och Marbella. Det var bitvis en mycket vacker resa pÄ bergiga kurviga vÀgar genom turistorter som Nerja, Malaga, Torremolinos osv.
PÄ vissa strÀckningar hade vi det turkosfÀrgade Medelhavet pÄ vÄr vÀnstra sida, fruktodlingar pÄ ömse sidor och Sierra Nevadas snöklÀdda berg pÄ vÀgens högra sida.
Dessa vackra synintryck stördes tyvÀrr av milslÄnga, delvis sammanhÀngande, odlingarna som var inklÀdda i plast pÄ manshöga stÄlstÀllningar. Det var ingen vacker syn men förmodligen ett mÄste för grönsaksbönder.

Fuengirola Àr en typisk semesterstad som byggts upp under den stora turistboomen pÄ 60-talet. Husen Àr höga med uteserveringar i bottenplan, strandgata med palmer lÀngs en bred trottoar och playan med strandbarer, uthyrning av solstolar, parasoller osv.

Vi började som tidigare med en promenad den första morgonen för att reka nÀromrÄdet. Det var dÄ vi upptÀckte att man pÄ Fuengirola Campingen klÀtt en hel slÀnt med stora paraboler.
Campingen hade inte WIFI utan man hade valt att dra sladdar frÄn parabolerna till de som ville ha internetanslutning. Vid nÀrmare betraktelse, sÄg vi i det tunna lövverket, att det hÀngde sladdar kors och tvÀrs i trÀdkronorna. Det gick en sladd frÄn varje parabol, minst ett trettiotal, till ett antal uppsamlingsstÀllen dÀr den som ville kunde koppla upp sig för nÄgra fÄ Euro.

Minst 75 % av campingens gÀster var frÄn Finland. Det fanns nÄgra svenska och norska ekipage ocksÄ sÄ campingen var kÀndes vÀldigt nordisk.
Vi trĂ€ffade ett finskt par som övervintrar pĂ„ denna camping Ă„r efter Ă„r. Paret hade god kĂ€nnedom om det mesta hĂ€r och de visade de oss en ”smygvĂ€g” till ett köpcentra pĂ„ den sida av motorvĂ€gen, dĂ€r campingen ligger.
Hela Fuengirola Àr nÀmligen delad av en motorvÀg med den modernare delen som t.ex. köpcentrum pÄ ena sidan och höghusen, beachen, strandpromenaden och barerna pÄ den andra.

I köpcentret hittade vi, efter mÄnga dagars letande, en biltillbehörsaffÀr som sÄlde bilvax. Vax Àr tydligen ingen bÀstsÀljare i detta land för alla som vi tidigare frÄgat har bara skakat pÄ huvudet.
PĂ„ campingen fanns inga förbud mot biltvĂ€tt och efter lĂ„ng vĂ€ntan fick jag nu Ă€ntligen chansen att börja frĂ€scha upp lacken som fortfarande hade saltbelĂ€ggning kvar sedan nerresan. Jag började med att tvĂ€tta bakpartiet, dĂ€refter polish och till slut det skyddande vaxet – Ă„ÂŽ jĂ€klar vĂĄ fint det blev. Finnarna, det fanns ju gott om dem hĂ€r, tittade förvĂ„nat pĂ„ mig nĂ€r jag höll pĂ„ med detta anstrĂ€ngande arbete.
Vi frÄgade ett finskt par var man gör hÀr i Fuengirola. HÀr finns inte direkt nÄgot att se pÄ och det finns inga cykelvÀgar eller andra möjligheter till aktiviteter.

Det finska paret svarade pĂ„ sin hĂ€rliga finsklanssvenska dialekt – ingenting, det finns absolut ingenting att göra – och det Ă€r sĂ„ vi vill ha det.

Vi besökte gÀsthamnen och trodde för ett ögonblick att vi hamnat pÄ en engelsk koloni. Barer, affÀrer, skyltning mm. var helt i engelsk stil, och alla talade till varandra pÄ engelska.
Fuengirola Àr ÀndÄ, om man fÄr tro Wikipedia, i första hand spanjorernas semesterort.
Vi gjorde Àven ett besök pÄ den gamla moriska borgen, med anor frÄn 900-talet, som ligger strax intill stranden och efter det var utbudet pÄ synintryck slut.

Borgen i Fuengirola med anor frÄn 900-talet

En dag nÀr Helena skulle steka kyckling pÄ vÄr nyinköpta elektriska stekpanna blev jag orolig för att sÀkringen, som fanns i elanslutningen, inte skulle rÀcka till. Normalt sett, med 5 amp sÀkring, kan man klara en belastning pÄ ca 1100 W och stekpannan Àr pÄ 1500 W.
Jag ryckte ur sladden ur husbilen, satte den i stekpannan och fortsatte dÀrefter med bilvÄrden.
I husbilen finns en display som talar om nÀr 220 voltsströmmen Àr bruten och efter nÄgra minuter, med tankarna pÄ annat hÄll, rÄkade jag se att det varnades för strömavbrott.
Jag sa till Helena att stÀnga av stekpannan och eftersom sÀkringsskÄpet var lÄst gick Helena till receptionen för att be om hjÀlp.

Det kom snart en man till undsĂ€ttning, han tittade i skĂ„pet, lyfte pĂ„ axlarna och med handflatorna vĂ€nda mot mig sa han, it’s okey, pĂ„ sin knaggliga engelska.
Men displayen varnar ju försökte jag förklara med kroppssprÄket.
DĂ„ gick den vĂ€nlige mannen fram och visade att det inte fanns nĂ„gon inkopplad sladd i husbilens anslutning – den satt ju i stekpannan.
Snacka om hjÀrnslÀpp, men Helena och servicemannen fick sig i alla fall ett gott skratt.

Trots att Fuengirola enbart riktar sig till sol- och badtörstiga sommargÀster, vilket inte riktigt Àr vÄr grej, var det fyra dagars skön avkoppling med behövlig husbilsvÄrd.

Ronda
Efter nÄgra felnavigeringar, i de spanska vÀgbyggena, hittade vi vÀgen upp till dagens mÄl, Ronda, ca sex mil i nordvÀstlig riktning frÄn Marbella.
Redan efter nÄgra kilometer frÄn kusten började stigningarna, pÄ den mycket vackra men krokiga vÀgen, upp till de Andalusiska bergen.

En vidunderlig utsikt i de Andalusiska bergen

PÄ vissa strÀckningar sÄg vi Medelhavet lÄngt, lÄngt bort i fjÀrran samtidigt som vi hade de snöklÀdda bergstopparna inom synfÀltet och dÀremellan smÄ kritvita bergsbyar i dalgÄngarna.
VÀgens högsta punkt, enligt GPS-en, var 1 150 meter över havet.

Ronda balanserar pÄ kanten av en lodrÀt klippa som delas av en 100 meter brÄddjup klyfta. Hela omgivningen Àr en vidstrÀckt böljande platÄ, ca 750 meter över havet, som omgÀrdas av höga och delvis snöklÀdda berg.

Vi checkade in pÄ Camping El Sur som visade sig vara en mycket vÀlskött och vacker camping men som nu under lÄgsÀsong var ganska tom. Det kom ytterligare nÄgra ekipage senare pÄ kvÀllen men det fanns ÀndÄ mÄnga tomma platser.
NÀtterna var kalla hÀr uppe i bergen, det var till och med rimfrost i grÀset vissa morgnar.
Men sĂ„ fort solen stigit över bergskammen sĂ„ vĂ€rmdes hela omgivningen upp och termometern steg under nĂ„gra fĂ„ morgontimmar till 16 – 20 grader.

Camping El Sur ligger pÄ en höjd tre kilometer frÄn Ronda och utan att ta ett enda tramptag pÄ cykeln, rullade vi Ànda ner till den gamla kulturhistoriska byns port.
Innanför den kvarvarande muren promenerade vi i smala kullerstensbelagda grÀnder upp till kyrkan St Maria La Mayor.
Vi fortsatte vÄr fÀrd till El Tajo, den 100 meter brÄddjupa klyftan som delar staden i tvÄ delar.
Det finns tre broar över stupet, den Àldsta Puente Viejo, Àr frÄn 1500-talet och den senast byggda, Puente Nuevo, har sitt ursprung frÄn 1700-talet.
Den 100 meter höga Puente Nuevo, Àr Rondas största turistattraktion med ca 75 000 besökare per dag.

Puente Nuevo har sammanfogat staden sedan 1700-talet

Trots lÄgsÀsongen var det mÄnga turister som besökte den skrÀckinjagande skrevan och det vackra vÀdret gjorde att folk tog en paus pÄ nÄgon uteservering med den hissnande utsikten.
Vid ett av vÄra vÀtskestopp trÀffade vi tvÄ svenska par som vi kom i samsprÄk med. Det visade sig att paren, som hade hus i Nerja, var frÄn SkÀrhamn och HöviksnÀs pÄ Tjörn och att vi hade gemensamma bekanta. VÀrlden Àr liten.
Vi gjorde Àven ett besök pÄ Plaza de Toros som Àr vÀrldens största tjurfÀktningsarena. Den gamla arenan invigdes 1785 och Àr fortfarande, trots omvÀrldens protester, i bruk.

TjurfÀktningsarenan i Ronda Àr vÀrldens största

Ronda Àr tjurfÀktningens Mecka och det pÄstÄs att det var hÀr tjurfÀktningen startat nÄgon gÄng under 1500-talet.

Att med cykel, eller rulla, ner till Ronda var lÀtt. Att komma tillbaka till campingen, efter flera timmars promenerande i byn och efter en god lunch med tillhörande dryck, var desto svÄrare. Tre kilometer i starkt motlut tar Àven pÄ en nÄgotsÄnÀr vÀltrÀnad kropp.

De kalla nÀtterna gjorde att vÄr första gasolflaska tog slut och för att kunna behÄlla nattvÀrmen i husbilen mÄste vi fÄ tag i en ny.
CampingvĂ€rden förklarade för Helena att det, i stort sett, var administrativt omöjligt att köpa en gasolflaska i Spanien om man inte hade ett intyg frĂ„n berörd myndighet. Att fĂ„ ett sĂ„dant intyg var enligt honom en vĂ€ldigt invecklad och tidsödande pappersexercis. Tomma flaskor fanns tydligen att köpa ”olagligt” pĂ„ vissa marknader men campingvĂ€rden föreslog i stĂ€llet att vi kunde byta till en plats dĂ€r det fanns 10 ampers sĂ€kring, vilket skulle rĂ€cka för att vĂ€rma husbilen.
Vi bytte plats och berÀknade att den kvarvarande tuben kanske kunde rÀcka för matlagning den ÄterstÄende tiden.

Det blev mÄnga cykelturer och promenader under vÄr vistelse i Ronda och en dag bestÀmde vi oss för att cykla hela vÀgen runt den gamla byn pÄ klipphyllan.
Turen började med de tre kilometrarna ner till den stadsporten som ligger i den södra delen av staden.
DÀrefter vek vi vÀsterut nerför en mycket brant kullerstensbelagd medeltidsvÀg till dalens botten.
Vi fick flera gÄnger stanna och vila hÀnderna som höll ett skuvstÀdsliknande grepp om bromshandtagen.

Vilopaus i de branta backarna

Vi följde den vackra dalen över böljande Àngar, genom olivlundar och mandeltrÀd i blom, förbi gÄrdar och över broar till den norra delen av den 100 meter höga klippvÀggen.
IfrÄn detta perspektiv kunde man verkligen se hur högt det var och hur farligt nÀra kanten de gamla husen lÄg.  Att man dessutom byggt en bro, pÄ 1700-talet, i den lodrÀta 100 meter djupa ravinen Àr fantastiskt.
I den norra Ànden av dalen började klÀttringen upp till byn igen. Nu var det inte hÀnderna som tog stryk. Nu var det starka ben, en portion jÀvlar anamma och kondition som gÀllde, för det var mestadels sÄ brant att vi fick slÀpa vÄra cyklar uppför.
Den fantastiska utsikten, trötthet och den höga pulsen gjorde att vi tog mÄnga korta stopp i branten.
VÀl uppe i byn tog vi Ànnu en gÄng, en promenad pÄ den vackra plattbelagda stigen uppe pÄ klippans kant för att beskÄda den omÀttliga utsikten.  LÄngt dÀrnere sÄg vi de smÄ gÄrdarna, hÀsthagarna, olivlundarna, de rosablommande mandeltrÀden och den lilla kullerstensbelagda vÀgen som vi cyklat pÄ.
PÄ ÄtervÀgen, vid stadsporten, tog vi var sin vÀlförtjÀnt öl innan det var dags att ta sig an de sista krÀvande kilometrarna upp till campingen.

Strax intill campingen fanns en rosafÀrgad vÀgskylt med texten, Virgen de la Cabeza. Rosa skyltar i Spanien markerar att det Àr nÄgon form av sevÀrdhet.
VÀgen dit var en knagglig grusstig pÄ en Äs nÄgra kilometer vÀster om Ronda och hÀrifrÄn var det bra utsikt mot klipphyllan som den gamla staden klamrar sig fast pÄ.
NÀr vi kom fram till mÄlet visade det sig att det var en kyrka. SjÀlva entrén och ett annex lÄg pÄ en liten klippavsats medans klocktornet och resterande delen var byggt inne i berget.

Kyrkan i berget

TyvÀrr var det stÀngt sÄ vi kunde bara se det hela frÄn utsidan.

Efter en vecka med varma soliga dagar och kalla nÀtter blev det nu, precis som metrologerna förutspÄtt, ett vÀderomslag.Det fanns ett danskt par pÄ campingen, Lone och Erling, som sjÀlva Àgde en camping, mellan Helsingör och Köpenhamn, i Danmark. Dom, liksom vi skulle vidare till Cadiz och efter ett kort resonemang, med det dÄliga vÀdret som argument, bestÀmde vi oss för att lÀmna Ronda en dag tidigare Àn planerat.

VÄr sista dag pÄ Camping El Sur gick i lugnets tecken. Vi packade för morgondagens avresa och precis innan regnet kom hade vi fÄtt in allt under tak.
Vi myste, Ät gott och drack nÄgra glas av det röda till symfonin av regnets smatter. Regnet fortsatte och blev vid lÀggdags en naturlig insomningsinjektion.

Det vi minns allra bÀst frÄn besöket i Ronda Àr sÄklart den medeltida stadsdelen med de trÄnga kullerstensbelagda grÀnderna, den hisnande skrevan, El Tajo med den 100 meter höga 1700-talsbron Puente Nuevo och den fantastiska magpirrande utsikten frÄn klippkanten som staden Àr uppbyggd pÄ.
Det var Àven trevligt med ett besök pÄ Plaza de Toros, vÀrldens största tjurfÀktningsarena, oavsett vilka Äsikter man har av de aktiviteter som utförs dÀr. Spanjorerna sjÀlva försvarar sig med att tjurfÀktning Àr en kulturhistorisk konstart.

El Puerto de Santa Maria – Cadiz
Regnet hade upphört. Vi checkade ut vid niotiden och valde, tillsammans med Lone och Erling, att ta en mindre vÀg mot Cadiz som enligt campingvÀrden var vÀldigt vacker.
VÀgen var precis sÄ vacker som han beskrivit. Den var smal, kurvig och kuperad med blommande ginst, korkekar som var nybarkade och en grönska som vi inte tidigare skÄdat i Spanien.
Vi hade lÀst att just denna del av Spanien Àr den regnigaste i hela landet, vilket Àr anledningen till den frodiga vÀxtligheten.

Vi gjorde ett stopp, för shopping, pÄ torget i Grazalema som Àr en av sju s.k. vita byar i de Andalusiska bergen.
De sju byarna har ett gemensamt. De Àr smÄ, gatorna Àr trÄnga och frÄn höjderna lyser de som vit marmor i solskenet.
Efter besöket i Grazalema passerade vi ytterligare nÄgra vita byar som lÄg fastkilade mellan de höga bergsmassiven i det dramatiska landskapet.
VÀgen var mycket, mycket kuperad, kurvig och smal och vid nÄgra tillfÀllen fick vi stanna för att lÀmna företrÀde Ät getterna som ansÄg sig ha företrÀde.

En fantastisk vy med getter pÄ och vid sidan om vÀgen

NÀr vi lÀmnat bergen och kom ner pÄ lÄglandet möttes vi av böljande gröna Àngar, stora breda vÀgar och en temperaturskiftning frÄn 5 till 17 grader.

Vi hade fortfarande inte fÄtt tag i nÄgon spansk gasolflaska men vid ett stopp pÄ en bensinmack sa Erling att vi provar hÀr.
Med armar och ben och en blandning av tyska, engelska och danska förklarade Erling för personalen att han ville lÀmna sin tomma gasolflaska, men att han villa ha tvÄ fulla tillbaka.
Det gÄr inte sa en av de tvÄ damerna bakom disken.
Men Erling gav sig inte och efter en lÄng och livlig intern diskussion, damerna emellan, gav de med sig.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till men vi Äkte, glada och nöjda, dÀrifrÄn med en full spansk gasolflaska.

Eftersom det inte finns nÄgra campingar i Cadiz valde vi att söka upp Camping Playa Las Dunas i El Puerto de Santa Maria, som har bÄtförbindelse med den gamla staden.
I vanlig ordning blev det en del felnavigeringar innan vi till slut hittade campingen och precis nÀr vi checkat in började det regna.
Campingen var lÄngt ifrÄn fullbelagd sÄ vi valde ett par fina platser pÄ en lÀttillgÀnglig grÀsplan.

Lone och Erlings snygga Knaus

Under de första dagarna var det ösregn och halv storm, men mellan skurarna gjorde vi ÀndÄ korta besök i stadens centrum dÀr vi bl.a. kunde beskÄda den mÀktiga tjurfÀktningsarenan frÄn utsidan.
Vi passade Àven pÄ att besöka frisören. BÄde jag och Helena blev mycket nöjda och förutom ett bra arbete sÄ var det mycket billigt. Jag betalade 7 euro och Helena 15 euro, alltsÄ tillsammans 22 euro.
Motsvarande behandling hade kostat minst det tredubbla hemma.

I tre-fyra dagar hade vÀdret mycket brÄttom med mycket hög fuktighet i form av stora droppar i vertikallÀge.
Meterhöga vÄgor, frÄn Atlanten, vrÀkte sig in mot den udde som Cadiz ligger pÄ och all bÄtförbindelse var instÀlld.
I stÀllet för en hÀrlig bÄttur fick vi nöja oss med en tvÄ mil lÄng bussresa i ett deltaomrÄde, runt viken och ut pÄ en milslÄng udde dÀr den gamla staden ligger.
Besöket i Cadiz var inte det vi förvÀntat oss.
Vi började med att Ă„ka en ”guidad rundtur”, som pĂ„ svenska, i en hörsnĂ€cka, berĂ€ttade om stadens mĂ„ngĂ„riga historia.
Staden grundades av Fenicier för ca 3000 Är sedan anses vara Europas Àldsta.
Cadiz Àr den vÀstligaste av alla stÀder pÄ det spanska fastlandet vilket gjort den till en mycket attraktiv och ÄtrÄvÀrd handelsstad genom Ärhundraden. Det var den naturliga porten vÀsterut för handelsmÀn och upptÀckare. Kristoffer Columbus t.ex. startade en av sina expeditioner till Amerika just frÄn denna plats.

Genom Ären har hÀr utkÀmpats mÄnga krig med stor förstörelse och mÄnga Äteruppbyggnader vilket innebÀr att det bara ÄterstÄr nÄgra fÄ smÄ stenruiner som hÀrrör frÄn forntiden.

Utsikt frÄn ett torn mot andra torn

Vi hade förvÀntat oss att fÄ se en gammal stad med Ätminstone nÄgon stadsdel som pÄminner om dess Älderdom men sÄ Àr inte fallet. Byggnaderna Àr höga och vackra pÄ sitt sÀtt men de Àr som i alla andra stÀder som har nÄgra hundra Är pÄ nacken.

PÄ vÄr vistelse i Santa Maria började jag fÄ en halsinfektion som bara blev sÀmre för var dag.
Till slut var jag helt tÀt i luftrören. Det rosslade och pep vid varje in och utandning och en kvÀll blev jag sÄ tjock i halsen att vi tvingades ta en taxi till akuten pÄ Hospitalet.
Hela vÀntrummet var fullt med folk och det var som vanligt tjo och stim nÀr det finns mer Àn en spanjor i ett rum.
Helena ryggade tillbaka och sa helt spontant, hÀr blir vi sittande i natt. Men nÀr vi vÀl suttit dÀr en stund förstod vi att varje patient hade hela sin slÀkt med sig.

En kvinnlig lÀkare lyssnade pÄ mina lungor innan jag forslades vidare in i ett annat rum. DÀr mottogs jag av en leende sköterska, med en jÀttestor kortisonspruta i högsta hugg, som hon stack hur lÄngt som helst in i min vÀnstra skinka. Det gjorde jÀvligt ont och av nÄgon obegriplig anledning sÄg bÄde sköterskan och Helena mÀrkbart skadeglada och roade ut.
DÀrefter var det dags för inandningsmasken. I ca 45 minuter pumpades jag full med en blandning av syrgas och kortison.
Efter dessa behandlingar, som tog drygt tvÄ timmar, kÀnde jag mig som pÄ nytt född. Jag kunde andas och oljudet frÄn luftröret var som bortblÄst.
I vÀntan pÄ besked dök det upp ytterligare en sköterska som tog mig till en annan del av hospitalet. Jag skulle röntgas, innan lÀkaren ville skriva ut mig.
Efter att lÀkaren sett mina plÄtar och lyssnat pÄ mina lungor igen, lÀmnade vi sjukhuset med beskedet att jag hade bronkit och att det skulle medicineras bort.
FrÄn att jag knappt kunnat ta mig in i vÀntrummet sjÀlv, lÀmnade jag sjukhuset, drygt fyra timmar senare, som en helt frisk mÀnniska. Fantastiskt.

Vi umgicks mycket med vĂ„ra danska vĂ€nner, Lone och Erling. En kvĂ€ll bjöds vi pĂ„ en god ”mörbrad” som oxfilĂ© heter pĂ„ danska och vi fick Ă€ven smaka deras hemmagjorda drink, glass med Cointreau.

Efter sex dagar pÄ Camping Playa Las Dunas tog vi farvÀl till Lone och Erling som skulle stanna ytterligare nÄgra dagar.
Vi tog avskedsskÄlen med en 52 procentig Arnbitter, en dansk snaps som Gud borde förbjuda.

Torre del Mar
NĂ€r vi lĂ€mnade Camping Playa Las Dunas i El Puerto de Santa Maria var det en vĂ€ndning pĂ„ vĂ„r resa. Efter drygt en och en halv mĂ„nad och ca 400 mil, kom vi inte lĂ€ngre, Atlanten lĂ„g rakt framför oss, sĂ„ vi gjorde som GPS-tanten brukar sĂ€ga – gör en U-svĂ€ng om det Ă€r möjligt.
Planen för dagen var en 35 mila tripp till Torre del Mar och tillbaka till Medelhavet.
Efter bara nÄgra mil nÀrmade vi oss sydspetsen pÄ Spanien och pÄ lÄngt hÄll sÄg vi den vÀldiga klippan i Gibraltar.
Vi valde att passera utan besök eftersom det brukar vara krĂ„ngligt med bĂ„de parkering och tilltrĂ€de till ”The Rock” som klippan ibland kallas.
Efter Gibraltar vÀnder kustvÀgen österut och vi passerade Àn en gÄng de kÀnda turistorterna Marbella, Malaga, Nerja osv.

NÀr vi nÀrmade oss mÄlet blev det som vanligt ett letande efter campingen.
Spanjorerna har en förmĂ„ga att visa campingskyltar frĂ„n de stora vĂ€garna in till stĂ€derna. Men nĂ€r man vĂ€l Ă€r inne i kaoset med trĂ„nga rondeller, tĂ€t trafik och stressade bilförare sĂ„ upphör plötsligt skyltningen och det blir ett vĂ€ldigt dividerande – vi blir nĂ€stan osams – om vilken vĂ€g vi skall vĂ€lja.

NÀr vi nÀrmade oss stranden fick Helena syn pÄ en stor grusplan med en massa husbilar pÄ. Dit Äker vi sa hon och det visade sig vara en s.k. fricamping strax intill Medelhavet.

En fricampare i Torre del Mar

Vi Àr inga vana fricampare sÄ vi frÄgade nÄgra andra husbilsÀgare om det Àr ok att stÄ hÀr över natten.  Det brukar vara helt ok sade en van svensk spanienresenÀr, men man vet aldrig, för rÀtt som det Àr kan polisen fÄ för sig att vi mÄste flytta pÄ oss.
Ni fÄr absolut inte ta ut markisen eller göra nÄgot som ser ut som om ni campar, blev vi upplysta om. Det Àr alltsÄ, för det mesta, tillÄtet att parkera men inte att campa.
Vi bestÀmde oss för att stanna nÄgra dagar för att skaffa oss erfarenhet av fricamping.
Vi sÄg bl.a. en dam som hade dubbel uppsÀttning toakassetter, en man som pinkat i en liten spann som han sedan hÀllde i en dagvattenbrunn pÄ grusplanen och nÄgra andra som tömde hela toakassettens innehÄll i samma brunn.
PÄ kvÀllen upptÀckte vi att de flesta fricampare sitter i mörker eller med stearinljus som enda ljuskÀlla. Detta för att spara batteriet.
En som inte behövde spara batterier var en tysk, med en jÀttestor husbil, som startade sitt dieselaggregat i tid och otid. Ett oljud som störde intilliggande men som gav honom bÄde elektricitet och nattvÀrme.
Plötsligt kom det en stor slamsugningsbil in till den brunn dÀr vissa tömt toan. Jag trodde att han skulle suga upp slammet i brunnen, men icke, han tömde hela sin jÀttetank och efter det var det fritt fram, Àven för oss.
För en kort sekund undrade jag vart den skiten tar vĂ€gen – men – tĂ€nkte jag, skit samma, man behöver inte veta allt.

NÀr vi rekade i nÀromrÄdet upptÀckte vi att Camping Torre del Mar som vi egentligen sökte efter bara lÄg nÄgra hundra meter frÄn grusplanen. Vi tittade in för att se om det fanns nÄgot ledigt men det var fullbelagt. Dessutom var det alldeles för trÄngt för vÄrt ekipage.
PÄ Camping Torre del Mar Àr det mÄnga svenskar som övervintrar. Helena trÀffade en av dem, en f.d. kund pÄ brf Hakefjorden, som berÀttade att de, plus ett tiotal andra ekipage frÄn Sverige, övervintrat hÀr i mÄnga Är.

Torre del Mar Àr en liten stad med fin strandpromenad och möjlighet till shopping. HÀr satsar man allt pÄ de badande turisterna och dÀrutöver finns det inte sÄ mycket att se och göra.

Strandpromenaden i Torre del Mar

Dagarna i Torre del Mar Àgnades mestadels Ät shopping och avslappning pÄ strandpromenaden. FrÄn strandbarerna studerade vi stadens parkförvaltning som var i full fÀrd med att snygga till inför sÀsongens turistinvasion. De neonklÀdda arbetarna klippte buskar, sopade plattbelagda ytor, mÄlade parksoffor osv. och för första gÄngen i Är fick vi riktiga vÄrkÀnslor nÀr vi kÀnde den hÀrliga doften av nyklippt grÀs.

Sista kvÀllen följde vi med intresse ett gÀng ungdomar som fiskade med nÀt.
TvÄ personer, i en liten plasteka, drog ena Ànden pÄ nÀtet ca 100 meter rakt ut frÄn stranden medan fem man stod i sanden och höll fast den andra. Ekan gjorde en vid bÄge innan den vÀnde in mot land igen, samtidigt som strandfolket började hala in nÀtet. Sakta, sakta knöts det lÄnga nÀtet ihop till en stor sÀck som blev mindre och mindre ju nÀrmare land bÄten kom.

Ingen jÀttefÄngst men en rolig hobby kanske

Hela proceduren tog drygt en timma och fÄngsten kan man sÀga var minimal.

NÀr vi vaknade efter vÄr sista övernattning visade displayen att bodelsbatteriet var tomt. Med normal förbrukning rÀcker batterierna alltsÄ i drygt tre dygn innan de behöver laddas upp igen.

Sammanfattningsvis kan man sÀga att vi Àr dÄliga pÄ att fricampa. Det Àr gratis och vi har allt vi behöver i vÄr lilla bostad, men vi kÀnner ÀndÄ en viss trygghet och bekvÀmlighet i att ligga pÄ camping.

Att fricampa nÄgra dagar dÄ och dÄ kan vÀl vara ok. Men att göra det varje vinter i 13 Är, som nÄgon skröt om, verkar helt frÀmmande för oss.

Fortuna
Fortuna, som Àr mest kÀnd för sina varma kÀllor och det mineralrika vattnet var mÄlet för dagen.
Första halvan, av den 40 mil lÄnga strÀckan gick utmed Medelhavskusten, samma vÀg som vi Äkte söderut för drygt en och en halv mÄnad sedan.
Det var pÄ denna strÀckning som vi fÀrdades genom gigantiska odlingar som lÄg under manshöga stÄlstÀllningar inklÀdda i plast.
Det kÀndes som om vi Äkte mil efter mil i en jÀttestor plastsÀck.
Strax norr om Cartagena lÀmnad vi kustvÀgen och styrde i nordostlig riktning upp mot bergen.
VÀl uppe pÄ höglandsplatÄerna var de förfÀrliga plastinklÀdda odlingarna borta. Vi fÀrdades i stÀllet genom kilometervida mandellundar som börjat ersÀtta de rosafÀrgade blommorna mot gröna löv.
Efter mandeldistriktet kom apelsin och citronfÀlten samt de lÄgvÀxande grönsaksodlingarna.

VÀdret var helt underbart, 23 grader i skuggan, nÀr vi anlÀnde Fortuna. PÄ camping La Fuente fick vi en mycket bra plats med ett eget litet hus som innehöll dusch, toalett osv.

Campingplats med eget hygienutrymme

Efter att vi plockat fram mattor, utemöbler osv. tog Helena fram den elektriska pannan och stekte nÄgra hÀrliga köttbullar.

PÄ kvÀllen började mina hostattacker igen.
Jag hade fÄtt tillbaka min bronkit och nu var den vÀrre Àn nÄgonsin.
Vi fick tag i en lÀkare, som efter att ha lyssnat pÄ min in och utandning, skrev ut ytterligare nÄgra mediciner.
Taxichauffören som körde oss de tre kilometrarna, till lÀkaren, ville inte ha betalt nÀr vi kom fram, han insisterade pÄ att vÀnta tills vi blev klara.
Efter lÀkarbesöket körde han oss till Farmacia, vÀntade utanför tills vi fÄtt medicinerna och sedan tillbaka till campingen.
Hela proceduren frÄn att ha lÀmnat campingen, lÀkarbesöket, Farmacia tills vi Äter var pÄ campingen tog drygt en timme och den vÀnlige chauffören ville bara ha 15 euro.
Efter en hel natts sömn, utan hostattacker, undrade vi vad det var för dundermedicin jag fÄtt. Skit samma, nu kÀnde jag mig ÀndÄ frisk igen.
Helena fick ocksÄ en hel natts sömn vilket hon behövde för att klara den marktjÀnst som jag, nÀr jag Àr frisk, brukar stÄ för. Dessutom hade hon ju sina egna uppgifter att sköta.

Det vackra vÀdret höll i sig och Helena passade pÄ att bada i det 36 grader varma kÀllvattnet. Hon tyckte att det var en helt underbar upplevelse och vid ett par tillfÀllen kunde Àven jag besöka poolen med det mineralrika vattnet.
I övrigt blev det, för min del, mestadels vila eftersom medicinerna gjorde mig bÄde trött och orkeslös.

Poolen med det mineralrika varma vattnet

Helena ville besöka lördagsmarknaden i Fortuna för att bl.a. köpa fÀrska grönsaker. Jag övervÀgde om jag skulle orka cykla de tre kilometerna in till byn men bestÀmde mig till slut för att följa med.

Landskapet kring Fortuna Àr kalt och kargt

Landskapet runt Fortuna Àr kuperat och kargt, nÀstan ökenliknande, med ett fÄtal smÄ vÀxter som strÀvar i den torra grÄbruna sandjorden.
Att nÄgot kan vÀxa hÀr Àr en gÄta. Marken ser pÄ vissa hÄll ut som en uttorkad sjöbotten med sprickor i ett spindelvÀvslikt mönster Men de blommor som sticker upp hÀr och dÀr framtrÀder desto mer eftersom ingen annan vegetation stör dess skönhet.

Det sÀgs att dessa trakter Àr de torraste i hela Spanien samtidigt som det Àr det vattenrikaste.
Det regnar nÀstan aldrig och det mineralrika vattnet som finns kommer underifrÄn. Det varma hÀlsosamma vattnet leds i kulvertar ner till de populÀra spaanlÀggningarna som har byggts upp hÀr.
PÄ ett stÀlle sÄg vi folk som lÄg och lögade sig i en, en meter bred kulvert utan lock, alldeles intill vÀgen.
Det var ortsbefolkningen som tog ett hÀlsobad i det varma strömmande vattnet utan att betala de dyra avgifterna pÄ de uppbyggda turistanlÀggningarna.

VÀdret vÀxlar snabbt ibland. Efter en kall morgon följde en kall och blÄsig dag.
GÄrdagens behagliga vÀrme pÄ 27 grader sjönk under nÄgra fÄ timmar till 17, samtidigt som solen försvann bakom ett grÄtt tÀcke.
VÄr sista dag i Fortuna skulle Àgnas Ät bad, men det kyliga blÄsiga vÀdret satte stopp, inte ens en delvis inbyggd pool, med 36 gradigt vatten, verkade sÀrskilt lockande. I stÀllet blev det Ànnu en promenad i det karga landskapet runt campingen.

Villargordo del Cabriel
NÀr vi lÀmnade Fortuna och camping La Fuente stod termometern pÄ sju grader och det var riktigt kallt och ruggigt ute.
VÄr nÀsta destination var Villargordo del Cabriel och camping Kiko Park Rural. En strÀcka pÄ ca 25 mil rakt norrut.

Det var en mycket vacker vÀg med mandeltrÀd i blom och smÄ byar som klÀttrade uppför de branta sluttningarna.
I ett flertal av de byar vi passerade fanns det rester frÄn en gammal borg, en kyrka och ett runt kapell med blÄtt kupoltak.
PÄ de stora fÀlten, mellan byarna, var det vindruveodlingarna som dominerade. I mil efter mil passerade vi de nedklippta vinstockarna som stack upp som smÄ förkolnade grova grenar ur det mörkröda jordlagret.
HÀr i Spanien odlas vindruvor oftast pÄ platta marken och inte som i mÄnga andra lÀnder pÄ bergssluttningar.

Utsikt över sjön, strax intill campingen Kiko Park Rural

Kiko Park Rural Àr en naturcamping som ligger strax intill en vacker sjö. Receptionen och de sanitÀra utrymmena ligger i en stor gammal gÄrd som pÄ utsidan bevarat sin Älderdom men som var fullt moderniserad innanför skalet. Det fanns Àven ett antal charmiga rum för uthyrning i de gamla huskropparna.
Vi valde platsen för att vi ville röra pÄ oss, vi hade nÀmligen lÀst att hÀr fanns gott om vandrings och cykelleder i olika svÄrighetsgrader.
Men vi hade inte vÀdret med oss, det var kallt, det blÄste och det regnade och allt kÀndes mycket olustigt pÄ den nÀstan helt tomma och öde campingen.

Helena tvÀttade nÄgra maskiner och efter det trotsade vi vÀdret med en kort promenad, innan vi bestÀmde oss för att stanna i husbilen resten av dagen.

NÀr vi steg upp var det endast tvÄ grader. Det regnade och den kalla kraftiga vinden höll fortfarande ett jÀrngrepp över landskapet.
Efter frukost och dusch bestÀmde vi oss för att lÀmna platsen. Vi var inte motiverade för vare sig cykling eller promenader i det hÀr vÀdret.

Narbonne
MÄlet var först och frÀmst att komma ner till kusten igen för att sedan dra rakt norrut mot Frankrike.
Vi Äkte Àn en gÄng genom de enorma apelsinodlingarna som vi tidigare passerat, fast dÄ i sydlig riktning.
Apelsinbönderna hade delvis skördat sina frukter sÄ lundarna var inte alls lika orangea som för nÄgon dryg mÄnad sedan.

Vi lÀmnade Spanien vid middagstid. PÄ vÄr högra sida, vid grÀnsen till Frankrike, hade vi det turkosfÀrgade Medelhavet och pÄ den vÀnstra sidan Pyrenéernas höga snöklÀdda berg.

Efter en lÄng och arbetsam dagstur i vÄldsam blÄst, började vi leta efter en lÀmplig övernattningsplats. Enligt ACSI-boken skulle det finnas en i Narbonne, ca tio mil norr om den spanska grÀnsen, som vi bestÀmde oss för att uppsöka och precis före stÀngningsdags fick vi checkat in.
Trötta och hungriga efter ca 70 mil, checkade vi in pÄ Camping La Nautique och efter en vÀlkommen middag var det dags att krypa till kojs.
Att somna efter en sÄ pass lÄng etapp Àr inga problem och att dessutom bli kan vaggad till sömns, av den kraftiga vinden, var en hÀrlig kÀnsla.

Six Fours les Plages
Fortfarande kallt och blÄsigt. Dagar som denna, nÀr man knappt vÄgar gÄ ut, Àr lika bra att anvÀnda till förflyttning.
Helena hade, pÄ datorn, hittat Ànnu en camping i Frankrike som hade vinteröppet. Camping des Playes i Six Fours les Plages lÄg pÄ en dagsturs avstÄnd utmed den rutt som vi planerat att Äka.

VÀgen till Camping des Playes var ganska intetsÀgande. Vi körde mesta delen av de ca 40 milen pÄ dyra, men snabba, betalvÀgar.
Betalstationer Àr irriterande, de Àr mÄnga och det finns inget enhetligt system. Ibland betalar man i förskott och ibland i efterskott. PÄ vissa stationer betalar man med kort och pÄ andra med kontanter och har man tur sÄ kan man hitta en bemannad station. Detta kan bli nÄgot förvirrande och det finns som regel ingen som kan svara pÄ frÄgor.

NÄgot som Àr iögonfallande i Frankrike Àr alla de zigenarlÀger som finns i skogsdungar, pÄ övergivna byggnadstomter, pÄ stora parkeringsplatser osv. Om man fÄr tro pÄ rykten sÄ Àr det zigenarnas invasion som bidragit till att de flesta campingar har vinterstÀngt hÀr i landet.

Six Fours les Plages Àr en liten badort i Golfe du Lion-bukten nÄgra mil öster om Marseille. Vi hittade en bra plats pÄ Camping Six Fours med gÄngavstÄnd till byn och den hÀrliga sandstranden.
Det var en sliten terrasserade camping under upprustning inför sommaren.
Det blev endast ett fÄtal timmars besök i byn. Dels för att jag fortfarande hade kÀnning av den efterhÀngsna bronkiten och dels för det olustiga vÀdret.

Utsikt frÄn strandpromenaden i Six Fours les Plages

Efter nÄgon dag övergick blÄsten till regn och hela campingen blev mycket lerig och slabbig.
Efter bara nÄgra timmars regnande hade campingen fÄtt en konsistens som liknade fÀrsk koskit och med tre övernattningar lÀmnade vi platsen som inte riktigt nÄdde upp till den servicenivÄ som vi hade förvÀntat oss.

Ponte Teresa
Vi lÀmnade Six Fours i gryningen och planen var att ta oss till Camping Ponte Teresa vid Luganosjön i norra Italien. En dagsetapp pÄ ca 65 mil.

De första 20 milen, upp till Genoa i Italien, var fantastiskt vacker. Den breda kuperade och kurviga motorvÀgen var byggd pÄ utsidan av bergssluttningarna ner mot Medelhavet.
Vi passerade Cannes, Monaco, Nice och allt vad de ”glassiga” platserna heter pĂ„ den franska Rivieran.
Sluttningarna var bitvis sÄ branta att vi vid nÄgra tillfÀllen passerade takterrasserna pÄ höghusen som lÄg i jÀmnhöjd bara nÄgra tiotal meter frÄn vÀgen.
PÄ vissa strÀckningar var bergssidorna helt tÀckta med de intensivt skarpt citrongula blomklasarna frÄn MimosatrÀden som förutom synintrycken Àven levererade hÀrliga dofter.

MimosatrÀden var ett fÀrggrant inslag utmed motorvÀgen

Det var en helt underbar vÀgstrÀckning med utsikt över stÀder och gÀsthamnar, lÄngt, lÄngt nedanför vÀgen och de höga snöklÀdda bergen pÄ den motsatta sidan.

Vid tog avsked till Frankrike och strax innan Genoa i Italien lÀmnade vi Àven Medelhavet för denna gÄng.
Efter nÄgra fÄ mil rakt norrut, mot dagens mÄl, Àndrades bÄde landskap och temperatur.
Solen försvann bakom tunga moln och temperaturen sjönk frÄn 14 till 8 grader. Landskapet blev platt som en pannkaka med plöjda brungrÄa Äkrar och slitna förfallna gÄrdar.
NÀr vi kom lite lÀngre norrut sÄ började landskapet mer likna den svenska med grÀsslÀnter som dött av vinterkylan, skogsdungar med barrtrÀd och med lövtrÀd som delvis behÄllit sina vissna fjolÄrslöv.  Bergen började se ut som berg skall göra, grÄa och kala med grön vegetation i klippskrevorna.

Vid framkomsten till Ponte Teresa visade det sig att campingen endast hade tre amperer i sina strömuttag, vilket inte Àr tillrÀckligt för vÀrmesystemet. I stÀllet tvingades vi vÀrma med gasol som vi ju inte hade sÄ gott om.
Det Àr svÄrt med gasol. Varje land har sin typ av flaska med kopplingar som inte passar det svenska systemen. I vÄr spanska flaska, som vi hade köpt en adepter till, fanns det endast nÄgra fÄ kilon kvar. Vi hade Àven en skvÀtt kvar i en svensk flaska men i övrigt var vi helt beroende av elkraft.

PÄ vÄr korta vistelse med bara en övernattning, tycktes Ponte Teresa vara en mysig liten by med strandpromenad, hotell och barer bara nÄgra meter frÄn campingen.
Före sÀngdags promenerade vi utmed den spegelblanka och upplysta sjökanten in till byn dÀr vi fann en restaurant med god mat i en mysig kÀllarmiljö.

Waidring
PÄ morgonen, före avfÀrd, tog den spanska gasolflaskan slut och nu var det bara en skvÀtt av den svenska kvar att hushÄlla med.

Bara nÄgon kilometer frÄn campingen passerade vi grÀnsen till Schweiz och i och med grÀnsövergÄngen var det Àntligen slut pÄ de dyra och irriterande betalstationerna.
I Spanien och Frankrike Àr det billigt att Àta och dricka men det betalar vi tillbaka, med rÄge, pÄ de dyra avgiftsbelagda vÀgarna. Det kostar i snitt en och en halv Euro per mil, eller ungefÀr lika mycket som dieselkostnaden Àr per mil.

Schweiz Àr ett fantastiskt land med höga berg och dalgÄngar, fÀbodvallar och smÄ byar som klamrar sig fast pÄ sluttningarna.

En rastplats pÄ den fantastisk vackra alpvÀgen

VÀgen vi körde gick bl.a. över det kÀnda, i alla fall för oss, St Bernhards passet pÄ ca 1 600 meters höjd.

Arkitekturen Àr speciell och annorlunda. Enfamiljshusen Àr helt fyrkantiga med fyra fönster i tvÄ vÄningar, rakt ovanför varandra, och en dörr i mitten ungefÀr som en speltÀrning med nummer fem vÀnd mot synfÀltet.
FÀbodvallarna Àr snarlika de som finns i Norrland. Skillnaden Àr att i Schweiz Àr de byggda i sten och inte i trÀ.
Kyrkor finns det gott om, de Àr ofta höga och smala och ligger vÀldigt, vÀldigt tÀtt.
De Àr smala med det höga spetsiga torn som liknar en jÀttestor nyvÀssad blyertspenna som sticker upp i ett pennstÀll full med trubbiga fÀrgkritor.

Efter ca tre timmar var det dags att lÀmna Schweiz och Äka in i lilleputtlandet Lichtenstein och en halvtimme senare, inne i en milslÄng tunnel, passerade vi grÀnsen till österrikiska Tyrolen.

De vackra vĂ€garna pĂ„ utsidan bergen i bl.a. Frankrike Ă€r inte lika vanliga i Österrike. HĂ€r byggs tunnlar i stĂ€llet vilket medför att det blir rakare och mindre kuperat, men man missar samtidigt mycket av den vackra utsikten.
I slutet av dagens resa passerade vi ett antal skidanlÀggningar med fullbelagda parkeringsplatser.
Det var full aktivitet pÄ liftsystemen och utförsÄkarna, med den moderiktiga fÀrgsprakande utrustningen, sÄg ut att njuta av livet i det vackra soliga vÀdret.

Liften upp till Steinplatte i Waidring

Det var kallt men vĂ€ldigt soligt nĂ€r vi anlĂ€nde Camping Steinplatte i Waidring som ligger precis mitt emellan KitzbĂŒhl och Salzburg i de österrikiska Alperna.

Efter iordningstĂ€llandet, som enbart bestod av att koppla in elen, besökte vi campingens restaurant som visade sig vara riktig bra och mycket populĂ€r. Vi tog in varsin Wienerschnitzel, ett mĂ„ste i Österrike, och en flaska rött innan det var dags för vila.

Waidring ligger pÄ ca 800 meters höjd och vÄren var i sin begynnelse vid vÄrt besök.
Byn och andra skuggiga partier var fortfarande snötÀckta och nattemperaturen pendlade mellan 5-10 minusgrader.
Vid sÄ lÄga temperaturer rÀcker inte elen för att kunna hÄlla en normal innetemperatur, man mÄste tillföra gasol till vÀrmepannan.
Den skvÀtten gasol som vi hade kvar var ju avsedd för matlagning, kaffekokning osv. hela vÀgen hem.

NÀtterna och framför allt mornarna var kalla. Vi vaknade varje dag med en inomhustemperatur pÄ 14 -17 grader. Det var inga problem sÄ lÀnge man lÄg under tÀcket, det var till och med skönt att sova i den temperaturen, men vid uppstigandet var det mycket klÀder som gÀllde.
Solen gick upp tidigt och efter bara nÄgon timme var det Äter varmt och skönt i husbilen. PÄ dagarna blev hela campingen som lervÀlling pga. dagsmejan men med mattor som underlag var det ÀndÄ möjligt att sitta pÄ utsidan och fika i den hÀrliga vÄrvÀrmen.

Den lilla alpbyn var helt anpassad efter turisternas behov och de flesta husen hade nÄgon form av Gasthaus. Det fanns ett stort sporthotell, mysiga restauranter, matbutiker, sportaffÀrer, lÀngdskidspÄr, liftanlÀggning osv. och allt lÄg inom gÄngavstÄnd frÄn campingen.
Vintersporter Àr dominerande men byn satsade Àven pÄ sommarturismen med vÀlskyltade vandringsleder i olika lÀngder och svÄrighetsgrader.
Den lÀngsta och svÄraste var ca tre mil lÄng i kraftigt kuperad terrÀng och den berÀknade vandringstiden var fem och en halv timme enligt skyltningen.

De flesta lederna var snötÀckta och oframkomliga men de som lÄg pÄ solsidan av bergen var i stort sett helt snöfria.
Vid ett tillfÀlle valde vi att ta en av de lÀttare lederna, en nÀstan snöfri jÀrnvÀgsvall pÄ solsidan av de höga bergen.
Den fem kilometer lÄnga grusade stigen slutade i Strub, en liten bergsby med nÄgra fÄ gÄrdar och en mysig restaurant.

Den gamla jÀrnvÀgsvallen som gick till grannbyn Strub

Vi var inte ensamma om att Àgna dagen Ät en hÀrlig solskenspromenad och alla, liksom vi, valde att ta en vÀlbehövlig paus pÄ restauranten.

Gulaschsoppa, snaps och öl, det Ă€r Österrike

Jag skulle bara ha en öl, men innan vi promenerade tillbaka till campingen hade jag fÄtt i mig en riktig österrikisk nationalrÀtt, Gulaschsoppa, snaps och öl. Helena nöjde sig med en öl och en frÀsch sallad.

Helena fick ofta promenera utan mig i det vackra landskapet, jag hade lite svÄrt att hÀnga med pga. den efterhÀngsna bronkiten.
Vid ett tillfÀlle följde hon en snörik, men upptrampad, stig till ett litet kapellet som lÄg pÄ en bergsluttning nÄgon kilometer in i skogen.
VÄr gode vÀn Lasse hade, efter en lÀngre tids sjukdom, avlidit under vÄr vinterresa.
Vi insÄg snart att tiden var för knapp för att hinna hem till begravningen sÄ vi beslöt att anvÀnda det lilla kapellet, som stod öppet, till vÄr sorgeplats.

Det lilla ödsliga kapellet i skogen

Under samma tid som begravningen pÄgick i Mölndal satt vi i det lilla alpkapellet, tÀnde ett ljus och tÀnkte pÄ Lasse, som varit en av vÄra bÀsta vÀnner genom Ären och som vi haft sÄ mycket trevligt tillsammans med.
PÄ eftermiddagen satt vi tysta och nedstÀmda, med försjunkna huvuden utanför husbilen och lyssnade pÄ Webbradion nÀr Helena Ekholm tog guld i skidskytte VM.
KvĂ€llen var bokad pĂ„ Restaurant Post inne i byn. Vi Ă„t varsin Wienerschnitzel som var mycket god, men sjĂ€lva miljön i restauranten hade en hel del över att önska – eller var det helt enkelt sĂ„ att vĂ„r nedstĂ€mdhet gjorde att allt kĂ€ndes tomt.

Alperna – Tjörn
Efter fem soliga dagar lÀmnade vi Waidring och Alperna för denna gÄng.
Vi trodde inte att det skulle vara nÄgon trafik en tidig lördagsmorgon sÄ vi checkade ut redan i gryningen. Men ack sÄ fel vi hade.
Samtliga, tror jag, boende i Holland och Belgien hade tydligen vistats denna vecka i Alperna och nu var det dags för dem att Äka hem och alla verkade ha mycket brÄttom. Minst nio av tio bilar som körde om oss pÄ de smala kuperade alpvÀgarna hade nederlÀndska skyltar.
VÄrt mÄl var att köra sÄ lÄngt norrut som möjligt och efter ca 80 mil tog vi in pÄ Camping Aller-Leine-Tal i Engehausen strax norr om Hannover.
Camping Aller-Leine-Tal Àr en typisk övernattningsplats som Àr lÀttillgÀnglig, bara nÄgra hundra meter frÄn Autobahn.
SÀga vad man vill om Autobahn. Den Àr trÄkig men det flyter pÄ bra trots den hÄrda trafiken och det kostar inget att Äka dÀr.
Efter en behaglig natt med plusgrader utanför och lagom vÀrme inne var det dags för nÀsta etapp. VÄrt mÄl för dagen var, en kortare strÀcka pÄ 25 mil, till den populÀra stÀllplatsen i Heiligenhafen.
Heiligenhafen, i norra Tyskland Àr en liten trevlig by med en mysig fiskehamn och hÀrliga restauranter. Byn Àr mest kÀnd som samlingspunkt för husbilsresenÀrer, som skall söder- eller norrut och den ligger bara nÄgra mil frÄn fÀrjelÀget i Puttgarden som knyter samman Danmark och Tyskland

Vi gjorde ett besök i den lilla hamnen dÀr fiskarna bjöd ut sin nyfÄngade och rensade fÄngst direkt pÄ kajkanten.

Fiskarna sÀljer sina fÀrska varor direkt frÄn bÄten

PÄ kvÀllen Ät vi en god fiskrÀtt pÄ restaurant Steak- und Pfannkuchenhaus som ligger i en byggnad med anor frÄn 1587.

Den gamla restauranten med anor frÄn sent 1500-tal

Vi vaknade till ett regnigt och grÄtt vÀder och drog tidigt ivÀg mot fÀrjelÀget i Puttgarden.
Frukost Ät vi pÄ den 45 minuter lÄnga fÀrjeresan innan vi Äter var i fÀderneslandet, Danmark.
TvĂ„ timmar senare passerade vi Öresundsbron och vi var i Sverige igen efter ca 12 veckor i vĂ„rt rullande boende.
Helena hade gömt undan nÄgra kronor av reskassan och de skulle nödvÀndigtvis spenderas innan hemkomsten.
Det blev som vanligt nÀr vi Äker i Varbergstrakten, en avstickare till GekÄs i Ullared och en övernattning pÄ köpcentrets camping.

Sammanfattning
Trots ett ofrivilligt stopp med nyÄrsfirande pÄ en enslig, kall och ogÀstvÀnlig camping i Malmö sÄ konstaterar vi att den 12 veckor lÄnga resan var helt fantastisk. NÄgot som vi mer Àn gÀrna kan tÀnka oss att göra om.

Att fÄ byta den kyla och halka, som höll Sverige i ett jÀrngrepp, mot ett betydligare varmare klimat i Spanien var en helt underbar kÀnsla. Att dessutom kunna, utan stress och jÀkt, tillbringa nÄgra mÄnader runt den vackra medelhavskusten innebar att det infann sig ett behagligt lugn och ett avbrott i det vardagliga livet.

En frusen husbil strax före avfÀrd frÄn Tjörn

Campingarna
Campingarna i Spanien hÄller mestadels en mycket hög standard med bra service och hjÀlpsam personal. Under lÄgsÀsong, nÀr vi var dÀr, kostar en övernattning i genomsnitt ca 15 Euro inklusive dusch och el, eller ungefÀr hÀlften av vad det kostar i norden.
De flesta platserna hade tillgÄng till internet, tvÀttmaskiner, dusch och fÀrskt morgonbröd. NÄgra campingar hade inomhuspool, gym, boulebana, restaurant och tvÀttplatta för husbilar.

VĂ€galternativ
BetalvÀgarna i Spanien, Italien och Frankrike Àr i mycket gott skick. De Àr dyra men man slukar mil i rask takt.

BetalvÀgarna Àr snabba men dyra

Om man vill ta det lite lugnare finns det alltid betalfria alternativ som, i alla fall under lÄgsÀsong, fungerar bra med lÄg trafikfrekvens. Man fÄr dessutom en helt annan upplevelse av landskapet, de smÄ byarna och dess befolkning.

Betalfria vÀgar kan ibland vara bÄde krokiga och smala, men vÀldigt, vÀldigt vackra

Mat och dryck
Att Àta och dricka i de sydeuropeiska lÀnderna Àr billigt och gott.
AffÀrernas enorma urval, av framför allt frukt och grönsaker, innebar att det var nÀst intill omöjligt att fÄ Helena dÀrifrÄn.
En god hemmalagad middag med ett gott vin kostar inte mycket mer Àn ett par liter diesel.
Att Àta pÄ restaurant Àr ocksÄ billigt, vi Ät t.ex. en trerÀtters eller tapas för mindre Àn 10 Euro.

Upplevelser
Det Àr inte lÀtt att rangordna alla vÄra upplevelser sÄ vi tar en kortversion av de bÀsta i tur och ordning efter resans gÄng.

Benicassim
Efter en ganska strapatsfylld och kall resa genom Tyskland var det en fantastisk kÀnsla att, för första gÄngen pÄ denna resa, se solen gÄ upp över Medelhavet.
Det blev nio hÀrliga dagar i Benicassim som var vÄrt första lÀngre stopp. Vi hade bra vÀder och staden uppmuntrade till motion i alla former. Vi promenerade, cyklade och gick pÄ gym. DÀremellan var det avslappning som gÀllde.

Helena pustar ut efter en cykeltur lÀngs Medelhavet

Altea
Besöket i den gamla fiskebyn Altea, med de trÄnga kuperade grÀnderna, var bÄde givande och anstrÀngande. Framför allt var besöket pÄ det lilla torget, med kyrkan högst uppe pÄ toppen av kullen, vÀl vÀrt ett besök.

Det lilla torget pÄ byns högsta punkt

Den vackra kyrkan som krona pÄ verket

Bolnuevo
Landskapet och de fÀrgstarka bergen runt Bolnuevo gav oss nio fantastiska och motionsrika dagar.
Det fanns alla möjligheter för bÄde cykling och promenader och det som mest etsat sig fast i minnet Àr den vackra, men jobbiga, cykelturen till en liten by lÄngt frÄn turismens invasion.

De fÀrgstarka bergen i trakterna kring Bolnuevo

Ronda
Medeltidsbyn Ronda i de Andalusiska bergen Àr ett mÄste för alla som har möjligheten.
Byn Àr mest kÀnd för den jÀttelika lodrÀta klyftan, El Tajo och den 100 meter höga bron, Puente Nuevo, som fogat samman stadsdelarna sedan 1700-talet.
FrÄn den höga lodrÀta klipphyllan, som Ronda klamrar sig fast pÄ, har man en enorm utsikt över den djupa dalen med de böljande Àngarna, mandeltrÀden, olivlundarna och de snöklÀdda bergen i bakgrunden.
Vi fick sju hÀrliga dagar med omÀttliga synupplevelser som för alltid etsat sig fast i minnet.

Den enorma utsikten frÄn den gamla stadsmuren i Ronda

Fortuna
Att komma till Fortuna Àr som att komma till en helt annan planet. Landskapet ser vid en första anblick ut som ett mÄnlandskap. Det Àr kalt och kargt och den grÄbruna jordskorpan liknar en böljande efterstorm pÄ vÀstkusten.
VÀxtligheten Àr en bristvara i den torra sandjorden och allt ser grÄtt och trist ut.
Hit Äker man för de varma kÀllorna. Direkt frÄn underjorden leds det mineralrika varma vattnet till spaanlÀggningar och pooler som lockat turister i Ärtionden.
Det pÄstÄs att vattnet, som Àr fantastiskt skönt att bada i, Àven Àr hÀlsosamt och ett botemedel för diverse sjukdomar.
Efter fyra dagar med hÀrliga bad var det dags att flytta till nÀsta upplevelse.

Helena tar ett hÀlsobad i det mineralrika varma vattnet

Waidring
Den lilla alpbyn i österrikiska Tyrolen var vÄrt sista lÀngre stopp, fem dygn, innan det var dags att tÀnka pÄ resans avslutning.
Waidring, som ligger mitt emellan KitzbĂŒhl och Salzburg, Ă€r helt uppbyggd för turisterna. PĂ„ vintern Ă€r det skidor som gĂ€ller, bĂ„de utför och lĂ€ngd och pĂ„ sommaren satsar man pĂ„ fjĂ€llvandring.
En mysig liten by med typisk österrikisk arkitektur, med restauranter och Gasthaus och med allt annat som den krÀsne krÀver.

Waidring blev vÄrt sista lÀngre stopp före hemresan

Tyrolen var en bra avslutning pÄ en helt underbar resa med vÄr fantastiska husbil

Se fler bilder frÄn resan i vÄrt galleri