Snor, svett och glädjetårar…

… och ont i röva

Cykelvasan, Öppet Spår 2019

Efter att tomten lämnat över sina julklappar till barnen satt jag, 75 med mitt barnbarn Robert, 35 och pratade om att det skulle vara kul att prova på Cykelvasan.
Efter en kort konversation, bestämde vi oss för att anmäla oss till Öppet Spår, 94 kilometer den 10 augusti 2019.
Vår bakgrund som cyklister är något olika. Robert som i stort sett enbart äger en mountainbike och jag, som tidigare varit en hängiven landsvägscyklist, men som de senaste 20 åren försökt vila mej i form.
Jag började träna så snart vädret tillät samtidigt som Robert lade prioritering på cykelträning långt bak på ”att göra listan”.

Starten i Transtrand.
Dalarna var vädermässigt inne i en vecka med ostadigt väder och när jag stod där i startfållan, några minuter före utsatt starttid, kom det en rejäl regnskur. Samtidigt såg jag Robert, som startade fem minuter före mej, fara i väg som en avlöning.
Tankarna var många inför detta mastodontprov, 94 kilometer i skogsterräng. Hjärnan fick arbeta hårt för att sopa undan negativiteter till förmån för det positiva. Detta skulle bli roligt och det var det här ögonblicket jag tränat för sedan vårsolen börjat tränga bort den kalla vintern.
Innan starten tog jag av mej överdragsjackan och gjorde, av någon outgrundlig anledning, några stretchliknande rörelse innan det var dags att ge sej iväg.

Starten i Transtrand

Transtrand-Smågan, 9 km
Banprofilen, som jag studerat noga, visade en brant stigning de första fem
kilometrarna, så här gällde det att gå ut lugnt för att kunna nå den efterlängtade portalen i Mora.

Målet som alla vill nå

Men trots den krävande starten gick det ganska bra, backen var inte alls så brant som man kunnat befara. Halvvägs upp i backen slutade det dessutom att regna och solen började värma mina blöta cykelkläder.
Min plan var att bara tänka en Vasaloppskontroll åt gången, stanna där för att dricka och äta och därefter bestämma om jag skall fortsätta eller hoppa av.

Fem kilometer uppför, direkt efter starten

Första sträckan till Smågan gick utan bekymmer. Backen som började på asfalt övergick till grusväg och därefter några omväxlande avsnitt på småkuperade skogsstigar. En kort sträcka på bra underlag som passade en välmående, lätt korpulent äldre person perfekt.

Smågan-Mångsbodarna, 15 km
Efter en mugg med sportdricka och påfyllning av cykelflaskorna var det dags att dra vidare mot mitt nästa mål, kontrollstationen i Mångsbodarna.
Nu var vi inne på den ”riktiga” Vasaloppsbanan där jag under prestationsåren skidat fram ett antal gånger.
De snötäckta, bländande vita vidderna, som jag minns från skidåkningen, var nu en i sommarskrud småkuperad mountainbikeled som delvis sträckte sej över myrar med lågväxande grönska.
Från banans högsta punkt, cirka 16 kilometer och 150 höjdmeter från starten, började det äntligen luta utför. Underlaget var en blandning av allt som finns på stigar i skogen och över myrarna cyklade man delvis på breda tryckimpregnerade spångar.

På de tryckimpregnerade spångarna var det lättåkt

Allt flöt på, bättre än förväntat och redan några hundra meter före vätskekontrollen i Mångsbodarna bestämde jag att fortsätta en sträcka till. Kroppen kändes helt okey och benen var fortfarande pigga.

Mångsbodarna-Risberg, 11 km
En halv ättiksgurka, en halv banan, en mugg blåbärssoppa, en mugg sportdricka blev min vasaloppsmeny. Samtidigt som jag i solskenet njöt av läckerheterna, såg jag mej omkring för att eventuellt kunna se Robert. Men med den utgångsfart han hade, tänkte jag, är han väl redan i Evertsberg.
Efter ett ganska kort besök gränslade jag min turkosa hingst för vidare färd mot Risberg.
Hittills hade det känts som en vanlig söndagsutflykt, men det visade sej snabbt att så skulle det inte förbli. Efter ungefär halva sträckan kom en lång, lång slakmota upp mot höjderna i Risberg, en stig som inte ens ut såg ut att gå uppför. Men kraften tog helt slut och i dom brantaste kortbackarna in mot kontrollen i Risberg valde jag att stiga av cykeln och gå. Det kändes lite skämmigt att leda cykeln men tyvärr, det fanns ingen ork kvar.

När jag gåendes närmade mej folkhavet av trötta cyklister i Risberg minns jag helt plötsligt grannens ord när jag ledde cykeln uppför vår backe hemma, ”varför har du cykeln med dej när du går”.
Det är just sådana kommentarer som man lätt kan leva utan.

Risberg-Evertsberg, 16 km
Med fällknivsliknande kropp, timmerstockar till ben och mjölksyra upp till öronen, gick jag på raka stela ben fram till dom uppdukade långborden där jag intog samma typ av meny som i Mångsbodarna.
I vimlet av cyklister såg jag att många med mej hade slitit ont på denna sträcka. Många låg helt utslagna i gräset, andra stretchade sina stela kroppar och övriga hängde över utskänkningsborden.

Trötta utslagna kroppar låg utspridda i Risberg

Efter en längre vila och en konflikt mellan vilja och kunna, bestämde hjärnan sej ändå för att fortsätta till banans nästa kontroll som var Evertsberg.
Risberg och Evertsberg ligger på ungefär samma höjd och däremellan åkte vi på mestadels steniga och leriga stigar med korta branta upp och nerförsbackar. En krävande bana med farliga avsnitt som tyvärr medförde en del avåkningar.

Många som körde om mej i dom branta backarna hade allt för bråttom, det gick ofta på chans, när dom utan att bromsa, fullkomligt flög utför de steniga stigarna. Men jag imponerades ändå av deras skicklighet och våghalsighet, för det gick verkligen undan.

Det fanns många väldigt skickliga cyklister

Självklart hade dom riktiga mountainbikes med breda nabbdäck, stötdämpare och raka breda styren, vilket är ett måste om man vill pressa tid.
Själv åkte jag på en stelopererad landsvägscykel med bockstyre som var upphottad med lite grövre mönster på dom smala däcken. Min plan var inte att köra på tid utan att avverka etapp efter etapp för att om möjligt ta mej hela vägen till Mora.
Ännu en tuff etapp var avverkad och nu låg halva sträckan mellan Sälen och Mora bakom mej.

Härliga, men jobbiga, skogsstigar

Det var en skön känsla samtidigt som hela kroppen skrek av smärta.
Med värkande rygg, stumma armar och en öm ändalykt efter den steniga etappen, var tanken att kasta in handduken mycket påtaglig.

Evertsberg-Oxberg, 15 km
Menyn blev densamma som tidigare men den förstärktes med kaffe och bulle vilket var uppiggande och efter lite extra vila bestämde jag mej ändå för att fortsätta en sträcka till.
Banprofilen visade att Oxberg ligger ca 190 höjdmeter lägre än Evertsberg vilket var en avgörande faktor till beslutet att cykla vidare.

Det gick fort i utförslöporna

Det var fortfarande stenigt och backigt med en del riktigt branta utförsbackar med varningsskyltar för olycksdrabbad bansträckning.
På stigarna, inte bara här, låg det cykelflaskor, pumpar, solglasögon, verktyg och annat som folk tappat på grund av slagen som blir när man kör fort på ojämnt underlag.
Även på denna sträcka var det krascher, folk som lagade punkteringar och andra som satt i solgläntor och vilade sej.
Bland annat såg jag en man med en trasig cykelkedja i handen som såg smått uppgiven ut. För att kunna laga en kedja krävs specialverktyg, så hans lopp, mitt ute i ingenstans, tog säkerligen slut för denna gång.
Lite mer utvilad i hjärta och lungor, men fortfarande med öm bak och skakiga armar, rullade jag in till kontrollen i Oxberg med vetskapen att det bara var två kontroller kvar innan målet i Mora. Den vetskapen gav mej så mycket extra energi att jag inte tvekade på att fortsätta.

Oxberg-Hökberg, 9 km
Även i denna kontroll blev det förstärkt meny med kaffe och bulle. Jag fick också hjälp med att pumpa däcken efter att jag känt genomslag i bakhjulet på dom snabba sträckningarna.
Att få en punktering är inget man gör vågen åt och att få en nu när man börjar se slutet på loppet skulle kännas fö..jä..ligt. Visserligen hade jag både reservslang och verktyg med mej, men att ligga i skogen och byta slang med minimala verktyg är både fysiskt och psykiskt knäckande.

Punkteringar såg man ofta

Nu var det ”bar å åk” som Stenmark sa, nu fanns det ingen konflikt mellan hjärna och kropp längre, nu var siktet helt inställt på att ta mej hela vägen.

Ungefär på sträckningens mitt närmade jag mej en igenkännande rygg, en lång kille med blå tröja. Jag körde upp vid sidan om honom, det var Robert. ”Hallo grabben, kom igen nu” ropade jag och fortsatte i min fart. Robert var trött och sliten men han försökte ändå hänga på, men efter några minuter gav han upp och jag lämnade honom bakom mej.

Trots att det är nästa 20 år sedan jag höll på med långlopp typ Vätternrundan, Vasaloppet, maraton och så vidare så finns det kvar i minnet att det gäller att hushålla med krafterna så att dom räcker hela vägen. Detta fick bli en lärpeng för Robert.

Förutom en brant uppförsbacke i början på den ganska korta sträckan var det en betydligt enklare etapp med härliga grusvägar och mindre steniga skogsstigar.

Många hade det kämpigt i uppförsbackarna

Jag kände hur krafterna började komma tillbaka men jag höll ändå igen, utan att förivra mej. Jag vet av erfarenhet att just i detta skede, när allt känns på topp, är det lätt att överskatta sin egen förmåga och då kommer ”väggen” som ett klubbslag, då blir det tvärstopp i hela systemet.

Hökberg-Eldris, 10 km
Innan Hökberg delade stigen sej, en vek av till kontrollen och den andra fortsatte mot Eldris. Jag var inte observant utan valde fel och när jag upptäckte det så kändes det inte bekvämt att vända tillbaka. Det är dessutom förbjudet att cykla i motsatt riktning. Okey, tänkte jag, 10 kilometer till utan vätska ska väl gå, det är bara att ta det lugnt.
Etappen bestod mestadels av leriga skogsstigar, några långa sega backar och en stenig utförslöpa med varningsskyltar för olycksdrabbad vägsträcka.
Med Mora inom räckhåll visste jag att det skulle gå hela vägen. Jag hittade ett inre lugn och det var helt plötsligt njutbart att cykla igen. Alla krämpor var som bortblåsta och jag hörde till och med fågelkvitter i de djupa skogarna.

Eldris-Mora, 9 km
I alla mina Vasalopp på skidor har Eldris varit som en minimålgång. Sträckan från Eldris var en enda lång defilering med skidåkande människor som tagit sej ut i det snörika landskapet för att heja på oss hela vägen in till Mora. Man lyftes fram och det värmde hela kroppen trots att termometern oftast låg långt ner på minussidan.

Cykelvasan har inte lika stor publik, men känslan var densamma när jag efter sedvanlig meny äntrade järnhästen för den sista sträckan som mestadels består av lättåkta sandiga skogsstigar.
Väl inne i Moraparken och campingen, ca två kilometer från målet var det många campinggäster som dukat sina bord med allehanda drycker.
Dom flesta hejade glatt, solen sken och nu var det bara den korta branta backen över rampen och den lilla uppförsbacken till Vasagatan kvar till målet.

Målgången
I målfållan stod goda vänner och hejade frenetisk, dom såg nästa lyckligare ut än jag och en av dom räckte mej ett glas champagne som jag fick smutta på de sista metrarna in mot mållinjen och portalen med texten ”I fäders spår – för framtida segrar”.

Ett glas champagne är aldrig fel

Vilken känsla. Det jag kände i denna stund går helt enkelt inte att i ord beskriva, det måste upplevas.
På uppsamlingsfältet efter målgången kom Helena rusande. Vi kramades, pussades och skrattade samtidigt som glädjetårarna bildade rännilar utmed kinderna på oss.
Vilken känsla, jag säger det än en gång, vilken känsla.

Mitt barnbarn Robert och jag med våra medaljer

Känslan att gå utanför sin komfortzon eller boxen som det också kallas är en fantastisk upplevelse som alla borde känna på. Det behöver inte vara kraftprov utan det kan vara vad som helst som ni önskat göra men inte ”trott er klara eller våga”.