Se fler bilder under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser>Gardasjön/Toscana/Cinque Terre
Med husbil i Italien 2008
Heiligenhafen, en blandning av nytt och gammalt
Tidigt en gråmulen lördagsmorgon i början av juli började vi färden från Tjörn mot varmare breddgrader.
I Mölndal anslöt, som planerat, våra kamrater Anette och Lasse, som vi hade följe med stora delar av semestern.
Resans fyra huvudmål, som vi planerat under mörka vintermånader, var i tur och ordning Gardasjön, Toscana och Cinque Terre (de fem byarna) i Italien samt Bodensjön med blomsterön Mainau i Tyskland.
På vår väg söderut mot Malmö lyssnade vi på italienska smörsångare för att aktivera den kontinentala känslan samtidigt som vi till fullo njöt av årets första semesterdag.
Inför resan hade vi skaffat oss ett ”brokort” som vi fick möjlighet att testa när vi skulle över Öresundsbron mot Danmark. Brokortet lades i framrutan och sen var det bara att köra, inga stopp och inga krångligheter. Broavgift är dessutom billigare med detta system och betalning dras med automatik från vårt bankkonto.
Färjan mellan Rödby i Danmark och Puttgarden i Tyskland tog knappt en timma och sedan var det bara ett fåtal mil kvar av dagens 50-milatripp till Heiligenhafen, som blev resans första övernattningsplats.
I Heiligenhafen finns en mycket central stellplats som också är en populär träffpunkt för mobila grupper på väg söderut. Från stellplatsen har man stans centrum, båthamnen och Östersjöns salta bad inom bekvämt gångavstånd.
På vår första dag i stillhet möttes vi av att hela hamnen vimlade av solskenslystna människor. Många fyllde sina depåer på de små mysiga uteserveringarna medan andra promenerande utefter den ca 4 km långa strandpromenaden.
Heiligenhafen är en liten gemytlig stad med småhuskaraktär från tidigt 1800-tal. Mitt i stadskärnan ligger St. Nikolaus, en gotisk kyrka med anor från 1200-talet. I kyrkan finns bl.a. ett vackert votivskepp och några vackra snidade skulpturer från 1500-talet.
Vi valde att, på vår första solskensdag, ta en härlig cykeltur på småvägarna utmed östersjön tillsammans med Lasse och Anette.
En fantastisk upplevelse var att få se Lasse äntra sin cykel.
Lasse tillhör inte de smidigas gäng utan han påminner mer om något som är stelopererat.
När han skall stiga på sin cykel lägger han den platt på marken och kliver över ramen med det högra benet. När ekipaget är gränslat på detta sätt tar han tag i styret och trär upp cykeln mellan benen. Han gör samma procedur, fast tvärt om, när han skall stiga av.
Det underbara vädret, cykelturerna, de goda fiskrätterna och den gamla Hansastadens charm fick oss att stanna i två dagar innan vi tidigt på tredje dagen fortsatte färden söderut.
Hann. Münden
Hann. Münden med gamla välbevarade korsvirkeshus
Om man bara vill transportera sig igenom Tyskland är det autobahn som gäller. Det går snabbt och det är relativ bekvämt så länge trafiken flyter utan störningar. Tyvärr är det allt för ofta hinder i form av vägarbeten, olyckor eller överbelastning.
På vår väg till nästa mål, drygt 40 mil enligt GPS-en, hamnade vi vid två tillfällen i timslånga stopp pga. vägbyggen i trakterna kring Göttingen.
Väl framme i Hann Münden, styrde GPS-tanten oss till en mysig camping på en liten ö i utkanten av den drygt 800-år gamla välbevarade staden.
Enda sättet att komma ut på ön var via en liten träbro som var skyltad med en max vikt på 3,5 ton. Vår husbils totalvikt är 5 ton men campingvärden ansåg att det var helt ofarligt att köra över.
Bron, som bara var några cm bredare än vårt ekipage, höll för belastningen, men väl på andra sida var det en kort men brant svacka som fick bakstammen att dunka i ordentligt. Tack och lov lät det värre än det var, det var endast skyddsplåten i bakändan på ramen som skrynklades till lite.
Hann. Münden är en typisk gammal tysk stad med ca 700 smakfullt renoverade korsvirkeshus. Med ålderns rätt har de mysiga husen fått märkbara sättningar vilket enbart förhöjer hela stadens charm.
Det gamla torget med kullerstensgator och en stor stenkyrka i mitten, är stans samlingsplats för både ortsbefolkning och turister.
Att campingen ligger på en liten ö beror på att Hann Münden omges av floderna Fulda och Werra. Dessa flyter samman och bildar floden Wester och för den intresserade finns det goda möjligheter till både båt- och kanotutflykter på de tre vattendragen i en trakt som omges av vacker natur, slott och borgar.
Inför kvällens matintag valde vi en italiensk restaurant. Ett mycket bra val, god mat och gott rödvin, som vi tyvärr inte kunde avnjuta på uteserveringen eftersom det nu blivit både kyligt och blåsigt. Vädermässigt kändes det nästan som om vi var tillbaka i Sverige så vi valde att dra vidare mot södern redan nästa morgon.
Ulm
Utan stopp och incidenter rullade vi fram i 110 km/tim mot Buxheim.
Den trefiliga vägen var backig och krokig och hela högerfilen på den 45 mil långa sträckan täcktes av långtradare, likt ett sammankopplat tågset. Man kan säga att det inte såg speciellt miljömässigt ut.
Utanför Ulm följde vi skyltningen till ”Camping am see” som är en typisk tysk långliggarcamping där amatörarkitekter fått härja fritt. Det fanns allt från dyra lyxiga husvagnar med påkostade ”trädgårdar” till ”plåtskjul” med allsköns bråte i en oorganiserad röra.
Campingen låg några kilometer utanför Ulm, den stad där Albert Einstein är född.
Fritt översatt betyder Einstein ”en sten”, men det kompenserade Albert med en mycket välstrukturerad hjärna. Bland mycket annat utvecklade han relativitetsteorin under sina levnadsår.
Vädret var fortfarande kallt och blåsigt, endast 12 grader, så vi valde att tillbringa eftermiddagen och kvällen på campingen. Detta trots vetskapen om att vi missade ett besök på stadens största byggnadsverk, Müsterdomen, men å andra sidan så brukar våra besök i denna typ av byggnader sluta redan innan entréavgiften betalats.
I stället tände vi några levande ljus, korkade upp en pava rött, lagade en god middag och avslutade aftonen med filmen ”Underbara älskade” innan det var dags att krypa till kojs.
Gardasjön
Utsikt över Gardasjön från vår husbil
På vår femte resdag var det dags att bege sig ut på de återstående 42 milen till det första av våra fyra huvudmål, Gardasjön.
Strax efter påfarten på autobahn, mot Alperna och Österrike, blev det tvärstopp och efter ca en timmes snigelfart fick vi se anledningen.
En långtradare och en tung lastbil hade totalkraschat och blockerade stora delar av vägen. Fordonens förarhytter var helt demolerade och hur det gått för personerna vill man helst inte veta.
Helena fick igår en släng av magsjuka och nu var även Lasse drabbad. Magsjukan var av lindrigare art och innebar inte några hinder i körningen.
Vi höll oss fortfarande till autobahn, som stundtals var fantastiskt vacker där den slingrade sig igenom alplandskapet.
Från den nästan 700 meter långa och 190 meter höga ”Europabrygge” som ligger strax norr om Brennerpasset, var utsikten helt bedårande.
Autobahn från Tyskland, genom Brennerpasset -1370 m.ö.h – och vidare ner mot Italien är en av Centraleuropas viktigaste transportleder eftersom det är den enda nordsydliga passagen i regionen. Väl inne på den italienska sidan ändrades både standard och antalet filer på autostrada (som autobahn heter i Italien). Det var nu endast två filer att tillgå på den hårt slitna vägen men det var fortfarande en hel fil, den högra, ockuperad av långtradare. Det var med andra ord svårt att göra omkörningar med husbilen eftersom man inte kan köra 200 km/timmen som vissa superstressade bilister ansåg att man borde göra när man ligger i omkörningsfilen.
Gardasjön är Italiens största sjö med sin nordligaste del vid Alpernas fot. Sjön är långsmal i nordsydlig riktning. Den är som längst 55 km och som bredast 17 km. Bilvägen runt sjön är ca 16 mil lång och går mestadels med fin utsikt över vattnet.
Runt sjön finns ett 100-tal små mysiga byar och ett flertal campingplatser för det mobila folket. Alpernas kalla vatten som på vissa ställen stupar rakt ner i sjön gör att vattnet sällan blir riktigt varmt. Varmaste och badvänligaste vattnet finner man under juni – september i de sydligaste delarna av sjön.
Vid 17-tiden var vi framme vid den fyrstjärniga campingen ”Piani Di Clodia” som ligger några kilometer söder om Lazise i den sydöstra delen av Gardasjön. Vi har nu tillryggalagt drygt 180 mil från Tjörn och äntligen fick vi känna av den sydeuropeiska atmosfären med syrsor, pinjeträd och det underbara klimatet. Vi fick även känna av den typiska italienska ”manjana” stilen när campingvärden visade oss platser som knappt en Fiat Punto fick plats på. Värden drog upp sina axlar mot halsen, lutade huvudet lite åt höger, vände sina öppna handflator på lätt hängande armar mot oss och med tom blick lät oss förstå att han absolut inte förstod någonting. Att få in en 8,5 meter lång husbil på en tomt som är 5 gånger 5 meter såg han inte som något problem.
Efter en del strul och röster som höjdes, hittade vi ändå ett par platser som var dimensionerade för husbilar och som dessutom hade fin utsikt över sjön.
Ordspråket ”slutet gott alltid gott” kändes helrätt när vi hade korkat upp ”skumpan” för att fira att vi nu nått resans första planerade mål. Hela första kvällen tillbringade vi inom den jättelika terrasserade men något opersonliga campingen.
När mörkret fallit satt vi under markisen, i 30 graders värme, med blickarna fästa på en svart spegelblank sjö, med glittrande långsmala ljusstrimlor från bebyggelsen på andra sidan. En och annan båt, med bländvita segel, gled förbi och skapade oro i strimlorna på den mörka ytan.
Åter en ny härlig dag gick oss tillmötes. Jag startade med en kopp kaffe under markisen och redan klockan halv sex på morgonen visade termometern på 22 grader.
Efter frukosten tog jag och Helena en härlig cykeltur på ca 2,5 mil. Först cyklade vi i nordlig riktning utmed sjön till Lazise och sedan vände vi tillbaka mot Peschiera del Garda som ligger på Gardasjöns sydspets.
Vid middagstiden blev det bad tillsammans med våra reskamrater och på kvällen tog vi bussen in till den underbart vackra medeltidsbyn Lazise som omgärdas av en gammal ringmur från 1100-talet.
På strandpromenaden, i hamnen och i de små mysiga gränderna fanns det många små trevliga uteserveringar som vi besökte.
På ett ställe beställde vi var sin pepparbiff som verkligen inte var någon kulinarisk upplevelse. Potatisen var seg, såsen smaklös och köttet, eller snarare senorna, hade kocken på sin höjd vänt i en kall stekpanna. Kvällen avslutades, som sig bör, med ett glas rött under markisen. Termometern stod på 26 grader och nu började det faktiskt bli lite svettigt, för en sedan två år tillbaka, djupfryst nordbo.
Ännu en underbar morgon, med kaffe, kokt ägg och nybakat bröd innan vi återigen äntrade våra cyklar.
Vi rundade sydspetsen på sjön innan vi trampade ut på den milslånga smala landtunga som sticker rakt norrut i Gardasjön. Längst ut på spetsen ligger den mycket vackra staden, Sirmione, som härstammar från romartiden och som av många anses som Gardasjöns pärla.
Innan vi gick igenom stadsporten till 1200-talsborgen Rocca Scaligero, den som skiljer nutid och medeltid åt, gick vi över en gammal vindbrygga över det vattendrag som omgärdar hela borgen.
Förutom den sedvanliga kommersen med allsköns ”tingeltangel”, fruktstånd, glassförsäljning, restauranter osv. finns här också rester av en gammal romersk villa från vår tidräknings begynnelse. Under den tidsepoken var Sirmione en mycket populär ort för välbärgade romare som behövde avkoppling.
Sirmione, en blomsterprakt i forntid miljö
Så långt tillbaka i tiden som för drygt 4000 år f. Kr. har man hittat spår av människor på denna plats.
På hemvägen stannade vi vid ett par tillfällen för att bada och svalka av oss och när vi åter var vid husbilen hade vi tillryggalagt ca 4 mil, på cykel, i den 35-gradiga värmen. Våra reskamrater hade valt att stanna vid badet medan vi var ute på vår upptäcktsfärd. Efter duschen bar det återigen iväg till Lazise för att uppsöka ett nytt mysigt matställe. Även denna gång blev vi lite besvikna på köttet som vi beställt och vi beslutade att kött nog inte är Gardaianernas starka sida. Kvällen avslutades i sedvanlig ordning med en flaska rött under markisen.
Ferrara
Ferrara, cykelstad med diamantfasader och kullerstensgator
Efter tre härliga dagar vid Gardasjön, var det nu dags att röra på sig. Målet var Ferrara som ligger mellan Venedig och Florens ca 12 mil sydost från Lazise.
När vi åkt en kort tur på en avgiftsbelagd autostrada gjorde vi ett misslyckat betalningsförsök vid utfarten. En helt obegriplig italiensk skrapig och irriterad röst hördes från en högtalare någonstans på kontrollstationen. Köerna bakom oss växte, några började tuta och en del pekade med sitt finger på huvudet, men ingen, inte någon gjorde en ansats för att hjälpa oss. Efter många om och men kom den skrapiga rösten, livs levande, på släpande fötter fram till kontrollen och med en mycket ilsken blick visade han hur man skulle betala. Förmodligen störde vi hans dagliga rutin som mest verkade bestå av att läsa tidningar med lättklädda kvinnor i.
Resten av dagens tripp valde vi att tillbringa på avgiftsfria småvägar utmed landsbygden. Vi hittade ganska snabbt en bekväm camping strax utanför Ferraras stadsmur. En plan och lummig plats med många uppväxta lövträd som gav behaglig skugga i den 35 gradiga värmen. Vi cyklade genast in till staden som fått utmärkelsen som cykelstad ”numero UNO” i Italien. Ferrara är en annorlunda stad som inte alls påminner om övriga italienska medeltidsstäder. Hela staden är en mix av nutid, medeltid och renässans (en epok på 14-1500-talel) och den finns med på UNESCOs Världsarvlista.
Här finns stora breda kilometerlånga kullerstensgator, höga tegelbyggnader, stora luftiga ytor med parker och torg som, på grund av sin storlek, såg ganska folktomma ut.
Hela staden omgärdas av en 9 km lång ringmur som är försedd med både cykel och gångbana. Denna utnyttjades flitigt av hängivna motionärer, upptäckare och av kärlekskranka flanörer.
Stans konstmuseum, ”Palacio de Diamantes” har en mycket märklig fasad bestående av 12000 diamantformade stenar varav en, enligt legenden, gömmer en riktig diamant. Många lågt sittande fasadstenar har med tiden blivit naggade i kanten efter lycksökares försök att hitta den åtråvärda skatten.
Det var glest mellan restauranterna och gatuförsäljarna lyste helt med sin frånvaro. Orsaken till detta kan vara att många turister ännu ej hittat hit och att vi var där mellan klockan 12 och 15 när de flesta ferrarabor har ledigt från sina vardagliga sysslor.
Mellan den medeltida fästningen,
”Castello Esense” och det stora torget, ”Piazza Catedrale” finns några få uteserveringar som för dagen var stängda p.g.a. att en rockorkester höll på att rigga upp sin enorma musikanläggning inför kvällens spelning. Hela kvarteret var avstängt så vi fick söka vår lunch en bit utanför stadskärnan.
Kvällen tillbringade vi på campingen med grillning och vin och äntligen fick vi en riktigt god köttbit som ”Mr Grill” alias Lasse lagat till.
Vid elvatiden drog rockorkestern igång och det hördes ganska tydligt ända ut till vår camping som låg ca tre km från torget. I det läget var vi mycket tacksamma för att vi inte befann oss inne i stan.
Självklart tog vi några glas rött under markisen innan vi vid midnatt gick vi till sängs efter en mycket varm afton med hög luftfuktighet
Toscana
Vi möttes åter av en varm morgon med en god frukost under markisen. Parken vi låg i var skuggig och sval men glamouren över denna fina plats förintades helt när jag besökte anläggningens hygienutrymmen. Städningen var i stort sett obefintlig och när jag skulle nyttja toaletten mötte mig en ruskig syn. Någon hade inte fattat var i holken det bruna skulle läggas. Hela sittringen och undersidan av locket var nerkletat med ren folkskit. Fy fan va´ äckligt.
I det läget känns det helrätt med en egen toa i husbilen, men jag led med tältcamparna som inte hade andra alternativ än campingens toaletter att tillgå.
Det visade sig att Anette denna morgon dragit på sig en ordentlig magsjuka, men hon hade absolut inget med ovanstående svineri att göra.
Målet för dagen var delmål två i vår planering. En 16 mils förflyttning till Greve in Chianti som ligger i Toscanas mest kända vindistrikt.
Vi höll oss på autostrada, en mycket, mycket sliten och fruktansvärt guppig autostrada med massor av ojämna skarvar.
Oljudet från husbilens bodel var på detta underlag i klass med rockorkestern i Ferrara, lika brötigt, lika omusikaliskt och lika oorganiserat. Stundtals trodde vi att köksinredningen skulle släppa från sitt fäste i väggarna men lyckligtvis satt allt på plats vid en närmare besiktning.
När vi närmade oss avfarten från autostrada, och med gårdagens fadäs vid betalningskontrollen i färskt minne, steg nervositeten och pulsen började närma sig sin toppnivå. Det var i själva verket en ganska enkel manöver så färden kunde utan vidare fortsätta på de mindre vägarna in i chiantidistriktet som ligger mellan Florens och Sienna. Precis när vi passerat gränsen till Toscana började det att hällregna och på bara några få minuter sjönk temperaturen från 35 till 17 grader.
Väl framme i Greve, som är centralorten i distriktet Chianti, hittade vi en välordnad ställplats strax intill stans centrum. På den plattbelagda platsen fanns det möjlighet till tömning av avlopp och toa samt för påfyllning av vatten och endast ett tiotal meter därifrån låg en kommunal badanläggning med pooler både inom och utomhus. En perfekt plats för några dagars vistelse som dessutom var helt gratis.
Hit borde beslutsfattande politiker ta sig för att ta del av ett ekonomiskt rätt tänk. Det fanns inte en enda campare som inte tog sig in till stan för att äta och handla och spendera pengar som i slutändan även gynnar kommunens kassa.
”Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna” är ett mycket tänkvärt talesätt.
Regnet avtog under eftermiddagen och temperaturen började åter stiga.
Ur det tidigare gråmulna vädret kunde vi nu börja skönja de vackra vingårdarna som på höjderna låg inbäddade i djupgröna cypress- och olivlundar och med spikraka rader av hängande vinrankor på sluttningarna nedanför.
Vi promenerade den korta biten in till stans centrum där vi åt en underbar tvårätters lunch och till det, ett gott vin från bygden. De fräscha råvarorna som används till matlagningen och de goda vinerna är helt och hållet närproducerat. Olivoljan, basilikan, salvian, pastan osv. tillsammans med ett gott rött vin från gårdarna uppe på kullarna, gör måltiden till en smakupplevelse och passar oss livsnjutare som ”handen i handsken”.
Efter lunchen tog vi en tur på stans lilla trekantiga torg med den imponerande statyn av mannen som på 1500-talet upptäckte New Yorks hamn, Giovanni da Verrazzano.
I Greve är det lugnet som härskar. Det var ingen trängsel i de välsorterade vinbutikerna och hos byns mest kända slaktare kunde man i lugn och ro botanisera i ett tempel med kött. Antica Macelleria Falornis, som slaktarens produkter heter, säljs över hela världen. Förutom kött av högsta klass, görs här skinkor, medvurstar, salami osv. av bästa kvalitet. Innan vi vände åter till husbilen, inhandlade vi några flaskor Chianti viner – det fanns 140 sorter att välja på – en god ost, en melon och några hekto skinka som vi frossade i innan vi gick till sängs.
Vi möttes denna dag av en något krispig, men behaglig morgon, med en temperatur anpassad för oss nordbor. Vi svenskar skall, precis som en fryst köttbit, tinas upp långsamt för att trivas bäst. Termometern visade på ca 18 grader vilket var helt ok för att klara morgonkaffet utomhus.
Redan klockan sju var vinbönderna i full gång med sitt omsorgsfulla arbete bland de knotiga vinstockarna i dom välordnade branta fårorna. Tänk så mycket gott dom får fram av dessa ganska oansenliga druvor som än i dag mestadels plockas för hand. De flesta byar och gårdar i detta frodiga, böljande och bedårande landskap, ligger uppe på höjderna. Ett av de få undantagen är Greve in Chianti som ligger inbäddad djupt nere i en grönskande dalgång. Vi bestämde oss för att ta oss upp på vinodlingarnas branta grusvägar för att se hur vardagen flyter för vinbönderna uppe på kullarna.
På upptäcksfärd bland vingårdarna i Toscana
När vi cyklat och gått ett par timmar, på de smala stigarna som förbinder gårdarna och vinodlingarna, kom vi till en typisk Toscansk medeltida by, Montefioralle. Den gamla byn, som omgärdas av en ringmur, ligger högst uppe på en kulle, med en fantastisk utsikt över landskapet och Greve nere i dalgången.
I byns gamla trånga och låga stenhus bor och lever fortfarande ett 80-tal personer permanent och vid lunchtid, när vi scannade av byns sevärdheter, såg vi hur dom skyndade hem till sina boningar för att ta dagens välbehövliga siesta. Byns enda restaurant, La Castellana, var tyvärr stängd eftersom vi var där mitt under denna så viktiga vila.
I Montefioralle lever man som synes ett lugnt och behagligt liv. Inga turistbussar har hittat hit och därmed finns inte heller gatuförsäljare, discon osv. Vägen tillbaka till Greve slutade med en ca två kilometer brant nerförsbacke vilket var mycket ansträngande för händerna som fick fungera som skruvstäd på bromshandtagen. Väl nere i byn igen tog vi en välbehövlig lunch. Vi provade några inhemska rätter som för oss var något helt nytt. Jag beställde en Bruchetta och Helena en Spinaci. Bruchetta är en halvgrov brödbit som värms i en oljad stekpanna. Brödbiten gnids in med vitlök och på det lägger man två finfördelade solvarma tomater, några svarta oliver och ett par basilikablad. Spinaci är färsk spenat som är fräst i olivolja och till det några solvarma hackade tomater.
Våra kamrater var inte med på förmiddagens utflykt eftersom Anette fortfarande hade känning av sin onda mage. När vi berättat om den vackra byn på kullen ovanför, valde dom att promenera dit. Det var ansträngande, sa dom, men inget dom ångrade. Till kvällen hade vi, i en av byns högklassiga charkuterier, inhandlat en god köttbit som ”Mr Grill” utsågs att tillaga. Under den goda måltiden passerade solen olivlundarnas toppar. Himmelen skiftade färg från svagt solröd till djup violett, för att till slut bli helt becksvart. Temperaturen sjönk i takt med solens nedgång och det blev faktiskt så svalt att vi tvingades leta fram de långa benkläderna.
En välsorterad butik i Greve in Chianti
”Mr Grill” fick i uppdrag att tömma kolet som fortfarande glödde lite. Efter en stunds funderande på var han skulle göra av resterna fick han den ljusa idén att tömma kolet i brunnen som var avsedd för husbilarnas toaletter. Utan överdrift kan man påstå att den brunnen var till bredden fylld med explosiva gaser. En eldkvast, flera meter hög och en halvmeter tjock, sköt rakt upp i luften och spred en sekundsnabb ljuslåga mot den mörka himmelen. Tack och lov kom ingen till skada, men nyårsfyrverkerierna har efter denna upplevelse helt mist sin häpnad.
Under en stjärnklar himmel, lyssnande till syrsornas symfoni, njöt vi av ett gott glas kvalitetsvin från distriktet.
Toscanas typiskt böljande och backiga landskap med medelhavstallar, pinjeträd, cypresser, olivträd och vinrankor, sägs vara centrum för den europeiska kulturutvecklingen under renässansen. Inte underligt att stora konstnärer som Leonardo da Vinci, Botticelli och Michelangelo skapade sina mest fantastiska verk här. Lisa Gherardini, Leonardo da Vincis Mona Lisa, som är en av historiens mest kända kvinnor, föddes här 1479. Det var även från denna region som dom stora författarna Dante, Byron, Shelly och Goethe hämtade sin inspiration.
Chiantidistriktet sträcker sig från Florens i norr till Siena i söder. Distriktet är perfekt för odling av druvan som används för att framställa kvalitetsvinet Chianti Classico.
Vinet har en specifik klassificering, DOCG, som garanterar kvaliteten och flaskans märke ”The Black Rooster” – den svarta tuppen – är en garanti för att vinet kommer från detta distrikt.
Chiantivinernas huvudsakliga druvor är Sangiovese, Merlot och Pinot noir. De vita druvorna, Trebbiano och, eller Malvasia skall – i mindre mängd – finnas i en klassificerad Chianti.
Cirka två mil från Greve ligger den svenskägda vingården Terreno, en gård som fått stor massmedial uppmärksamhet i Sverige. Vingårdens har förutom de svenska ägarna ett mycket bra läge och hög status inom distriktet.
Marina de Bibbona
Ännu en krispig härlig morgon med frisk luft och med en soluppgång som så smått började värma våra kroppar. Uppe på sluttningarna var vinbönderna i full gång med sina bestyr och vi började så sakteliga förbereda oss för en förflyttning. Planerna för dagen var ett besök på Sienas vackra och omtalade torg. På vägen dit gjorde vi ett kortare stopp i Castellina in Chianti, som är en medelstor vacker stad i Toscana.
Något besök på Sienas vackra torg blev det inte för vi kunde helt enkelt inte hitta någon plats att ställa husbilen på. Efter en timmes sökande i och kring Siena gav vi upp och drog oss ut mot den delen av Medelhavet som kallas Liguriska havet. Vi sökte i stället upp båthamnen varifrån vi kunde ta oss över till Elba som är den största ön i den Toscanska skärgården och tredje största i Italien. Ön, som är mest känd för att den franske kejsaren Napoleon Bonapartes satt fängslad här under åren 1814-1815, lär enligt hörsägen vara en mycket turistvänlig plats med pittoreska små byar och en massa möjligheter till fritidsaktiviteter.
När vi fick reda på färjekostnaden, för att ta oss över med husbil, backade vi och styrde i stället kosan norrut utmed Medelhavets kust.
Efter många avstickare till skyltade campingplatser som inte kunde ta emot oss, bestämde vi oss för att stanna i Marina de Bibbona där vi hittade en parkeringsplats för husbilar.
Marina de Bibbona, som även kallas Marina del Forte för sitt 1700-tals fort, ligger på en 4 kilometer långa sandstranden och är en av Toscanas mest besökta turiststäder.
Dagens etapp skulle bli en kort tripp på 4 mil, till Siena, men det slutade med 18 mil och mycket sökande för att hitta denna övernattningsplats. Allt detta strul medförde att vi inte orkade besöka staden och dess sevärdheter. Vi valde i stället att äta en god måltid med tillhörande dryck i husbilen.
Efter ett par glas av det röda och en summering av dagens strapatser, kändes det ändå som att livet var underbart att leva och att detta faktiskt är lite av tjusningen med husbilssemester. Allt är inte tillrättalagt och allt går inte alltid som på räls.
Cinque Terre
På vår tolfte resdag startade vi färden mot Cinque Terre, eller ”de fem byarna” som vi säger på svenska. Vi hade ca 20 mil till vårt tredje mål på denna resa. Efter 12 mil på autostrada kom vi in på en krokig, backig och smal väg som gick på bergen ovanför de fem små byarna på kuststräckan söder om Genua.
Vägarna var bitvis så branta och kurviga att drivhjulen spann på den varma asfalterade ytan och i de värsta svängarna kändes det nästan som om vi körde på oss själva bakifrån.
Det väldiga bergsmassivet stiger rakt upp ur havet, det är vilt med urgamla terrassodlingar i bågformade räfflor på de branta sluttningarna.
Byarna ligger som fastklistrade pärlor på ett band och förbinds med tåg, båt eller vandringsleder. Landskapet är ett naturskyddsområde och anses vara ett av de vackraste i Italien.
Återigen blev det många avstickare till skyltade campingplatser som var fullbelagda eller för trånga för våra husbilar.
I den här delen av Italien bygger man inte campingplatser för husbilar utan för tältcampare. I byn Dieva Marina, ca 15 kilometer norr om Cinque Terre hittade vi en uppställningsplats för husbilar. När vi parkerat tog vi ut cyklarna för att snabbt kunna reka närområdet.
Vi besökte ett par små fullbelagda campingplatser innan vi, efter en tur genom en becksvart gammal järnvägstunnel, plötsligt dök på ”Framura camping” som låg bara någon meter från havet.
Campingen var mycket svår att hitta. Det var dåligt skyltat och vägen dit var knappast värd namnet väg, vilket förmodligen var anledningen till att det fanns platser kvar. Vi bokade tre nätter direkt innan vi cyklade tillbaka för att hämta husbilen.
Anette och Lasse, som gärna ligger lite längre på morgonen, var ett par timmar efter oss på tidschemat men efter många mobilsamtal och vägbeskrivningar hittade även dom fram.
När ekipagen parkerats på anvisad plats, på den gammal asfalterade järnvägstationen mellan två trånga tunnlar, åkte skumpan fram igen. Vi firade upptäckten av denna underbara plats precis intill Liguriska havet.
Den aftonen var vi så upprymda att vi helt glömde bort att äta kvällsmat. Vi drack några glas vin och beundrade solnedgången och skymningen som sedermera övergick i mörker. Upplevelsen blev inte sämre av att det var en stor härlig fullmåne som speglade sig på den svarta blanka ytan samtidigt som den lyste upp de höga bergen bakom oss.
Från solnedgång till månsken över Medelhavet
Det var knappt man trodde att det var sant när vi till morgonfikat såg ut över det turkosfärgade Medelhavet som fortfarande låg stilla och lugnt.
På förmiddagen hoppade vi på en båt till Vernazza, byn i Cinque Terre som av många anses som den allra vackraste. Efter rundvandring i byn begav vi oss ut på en av alla de vandringsleder som finns inom den nationalpark som sedan 1997 är uppsatt på Unescos´s världsarvslista.
Mellan byarna går det vandringsleder med olika svårighetsgrad. Vi valde att gå från Vernazza till Monterosso.
Den enbart 3 km långa sträckan var en mycket svettig tur som tog oss ca 2 timmar att avverka i den kraftigt kuperade terrängen. När vi kom upp på höjderna i det vackra och dramatiska landskapet hade vi en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den lilla 1300-talsbyn Vernazza med sina 1 200 invånare.
På vägen ner från bergen hade vi en lika fantastisk utsikt över medeltidsbyn Monterosso med sina olivlundar och vinodlingar.
Monterosso är den nordligaste och den största byn av de fem med ca 1 700 invånare och den ses som själva huvudstaden i Cinque Terre.
Byn är delad mitt itu av ett berg med en gångtunnel mellan. I den äldre delen kan man beskåda den vackra fasaden på ”San Giovanni Battista” kyrkan och i den östra änden finner man den 14 meter höga Neptun statyn, ”Il Gigante”
I den äldre delen finns det ett otal pittoreska små gränder med mysiga barer där man kan smaka på de lokala vinerna som odlas på bergssluttningarna.
I den nyare delen finns järnvägsstationen, ett litet hotell många små fina restauranter som specialiserat sig på fisk.
Efter en krävande vandring i bergen och massor av nya upplevelser satt det fint med en kall öl och en god lunch på en av stans matställen.
På kvällen började det blåsa upp och molnen började hopa sig över våra huvuden men det var fortfarande varmt och skönt.
Vi vaknade till regnet som smattrade på husbilstaket och ett Liguriskt hav i upplösning.
Från husbilen hade vi utsikt över ett mycket ogästvänligt men ändå fascinerande kraftfullt hav som vällde in mot kusten och piskade upp jättelika bränningar. Temperaturen höll sig fortfarande över det bekväma 20-graders strecket och mycket passande för ytterligare en promenad i Cinque Terres dramatiska terräng.
Vi tog tåget till Riomaggiore som ligger längst söderut av de fem byarna.
Rio, som den även kallas, ses som det politiska centrat eftersom nationalsparkens centrum ligger här.
Efter en stunds promenad i den vackra byn, var det dags att ge sig iväg till nästa lilla by som låg ca en kilometer norrut.
Med gårdagens kuperade och krävande terräng i färskt minne, var det med blandade känslor vi gav oss iväg, men vi blev positivt överraskade när vi insåg att det nästan inte var någon höjdskillnad alls på denna sträcka.
Det var en helt fantastisk väg som klättrade på utsidan av berget, bara ett tiotal meter ovanför det turkosblåa, för dagen något vågiga havet. Vi fick även veta att denna vackra, stensatta och dekorerade sträcka kallas för ”Via dell amore” vilket betyder kärlekens stig.
Reklambyråer använder ofta Rio på framsidan av sina broschyrer och vi kunde snart konstatera att många bilder tas från kärleksstigens långt utstickande uddar som har fantastiska vyer in mot byn.
När vi kom fram till nästa by, som heter Manarola, var det dags för en lättare lunch. Vi beställde vår nyupptäckta och enkla smakupplevelse, Bruchetta, och till detta tog vi var sitt glas gott rödvin. Manarola har ingen hamn för vare sig gäster eller ortsbefolkning. Det som präglar denna by mest är att parkeringsplatserna på huvudgatan är till för båtar och inte för bilar. De små vitmålade fiskebåtarna vinschas eller dras upp på en kärra av fiskarna varje kväll. Eftersom etappen mellan Rio och Manarola var så kort och lätt valde vi att avverka ytterligare en sträcka, trots att värmen nu hade stigit upp mot 35 gradersstrecket och vinden hade mojnat. Vi började den 3 km långa vandringen mot Corniglia som även den var mycket plan. Något mer kuperad än kärleksstigen men långt ifrån den vi gick första dagen. Värmen började nu bli besvärande, benen började ge sig tillkänna och törsten började sätta in, trots att vi gick i maklig takt.
Corniglia, den mittersta av de fem byarna
När vi skymtade Corniglia, som ligger som fastlimmad på en spetsig klippa, kände vi faktiskt en oerhörd lättnad. Vi passerade tågstationen för att ta oss en titt på den lilla byn uppe på klippan som anses vara Nationalparkens lillebror.
En 800 meter lång trappa med 364 steg och massor av svettdroppar, tog oss upp till byn som inte har någon som helst kontakt med havet.
Där satte vi oss på en bar och tog en öl som i det läget rann helt obehindrat genom våra torra strupar. Sällan har en öl smakat så bra.
Utsikten över havet, vinodlingarna och olivlundarna, från den vackra lilla medeltida byn, fick oss att glömma trötthet och ömma muskler.
Eftermiddagen började närma sig sitt slut och det var hög tid att tänka på hemfärden. Vi skulle gå de 364 stegen igen, fast nu åt andra hållet, ner till järnvägsstationen.
Det är trots allt betydligt enklare att gå nerför för en något överviktig person som jag representerar. På kvällen hittade vi en härlig restaurant i Diva Marina där vi åt och drack gott innan det var dags att återvända till ”Framura camping”
Havets krafter med höga bränningar som slog in mot klipporna väckte oss denna dag. Vi hade valt att stanna ytterligare en dag för att jag och Helena ville gå den återstående sträckan mellan Corniglia och Vernazza.
Vädret var klart och varmt, 24 grader redan klockan sex på morgonen
Vi tog tåget till Vernazza där vi åt frukost på en av byns barer innan vi gav oss iväg upp i bergen igen.
Leden började med en mycket brant stigning på ett par kilometer. På den steniga, ojämna och knicksiga stigen kämpade vi oss uppför. Vi svettades och drack, svettades och drack innan vi nådde toppen på stigen. Här uppe fick vi verkligen lön för mödan, vi möttes av en vidunderlig syn ut över ett turkosfärgat Liguriskt hav.
På vägen ner passerade vi en skuggig och lummig olivlund som på helgerna är en populär picknickplats för ortsbefolkningen.
Bakom oss, långt där nere, ser vi Vernazza som ett smycke på sin utskjutande udde i havet och framför oss ligger Corniglia, fastklamrad på sin udde.
Från dessa höjder såg hela Cinque Terre ut som en avancerad modelljärnväg med tåg som for ut och in genom tunnlarna, små smala vägar med miniatyrbilar, turbåtar som fraktade turister mellan de olika hamnarna och små byar som var som fastklistrade på de branta klipporna.
Denna sträcka var den mest krävande och vackraste av alla som vi gått på detta besök. Det var inte längden, knappt fyra kilometer, som var jobbig utan det var de branta stigarna.
När vi, efter fyra timmar, var tillbaka i Dieva Marina, tog vi oss ett välbehövligt bad i det vågiga och mycket salta havet.
Därefter åt vi en god pastaträtt som Helena tillagat innan vi påbörjade planeringen för morgondagens avresa.
Locarno
Efter fyra underbara dagar i Cinque Terre, sexton dagar på resande fot och ca 250 mil med husbilen var det nu dags att vända hemåt.
Havet hade lugnat ner sig denna varma och något molniga morgon när vi påbörjade flytten till Locarno vid Maggioresjön i Schweiz.
Resan, på ca 30 mil, gick på en knaggliga och ibland mycket kurviga autostrada.
Innan vi lämnade Italien passerade vi Como och från den högt belägna motorvägen hade vi en fantastisk vy över Comosjön och staden.
När vi var framme i Locarno möttes vi av en kvalmig fuktig värme på ca 31 grader och efter tre besök på fullbelagda campingplatser hittade vi till slut en spartansk stellplats med gångavstånd till både stadens centrum och Lago Maggiore.
Locarno har ett tropiskt klimat och är det område i Schweiz som har mest antal soltimmar per år.
Lättklädda och i långsamt tempo cyklade vi in till stans centrum på den vackra plattbelagda strandpromenaden, som sträckte sig i en vid båge utmed sjökanten.
Längs med promenaden fanns ett flertal tropiska växter som t.ex. palmer, bougainvillea, magnolia osv.
Strandpromenaden är också en populär plats för romantiska par som denna underbara afton satt kärleksfullt omfamnande på bänkar och trappavsatser eller på medhavda filtar, intill kanten på sjön.
Vår kvällsmat intogs på en av stads restauranter och från vårt bord hade vi en ljuvlig utsikt över den spegelblanka sjön med upplysta turbåtar och höga mörka berg i bakgrunden.
När vi väl satt oss upptäckte vi att alla andra gäster var mycket strikt klädda i kostymer, slips, långklänningar, dyra kvinnliga dekorationer osv. Man kan gott säga att vi kände oss som något ”katten släpat in”, i våra T-shirts med reklam på bröstet och de färgglada kortbyxorna. Men vi blev, trots klädseln, mycket väl bemötta och vi serverades en underbart god måltid med tillhörande röda drycker.
Innan vi gick till sängs, konstaterade vi att Locarno verkade vara en mycket vacker plats som vi gärna återvänder till. Men den här gången var det bara en övernattningsplats.
Vi vaknade till en svalare morgon med runt 20 grader. Våra planer, för dagen var att ta oss upp till det fjärde och sista planerade målet, Bodensjön och blomsterön Mainau. En dagsetapp på ca 30 mil som mestadels gick på motorvägar av olika kvalitet och med vidunderlig utsikt på vissa sträckningar uppe i bergsmassiven.
När vi skulle passera Zurich var Helena och GPS-tanten inte helt överens om vägvalet. Jag, som satt mitt emellan, tog GPS-tantens parti, vilket visade sig vara ett helt felaktigt beslut. Vi hamnade mitt i stads centrum med trånga gator, stressig trafik och massor av folk överallt. Det står inte högst på prioriteringslistan när man kör en 8,5 meter lång, 2,4 meter bred och 5 ton tung husbil.
Efter de båda damernas meningsskiljaktighet tar jag numera, för husfridens skull, alltid Helenas parti.
Väl framme i Konstanz och Bodensjön började vi söka efter campingplats. Vi åkte några mil i nordvästlig riktning utmed sjön och ca en mil norr om Mainau hittade vi ”Campingplats Klausenhorn”, en Ecocamp med mycket hög standard.
Bodensjön är Tysklands största sjö och den tredje största i hela Centraleuropa. Den är på det bredaste stället 14 kilometer och som längst 63 kilometer. Största delen av sjön ligger i Tyskland men den gränsar även mot Österrike och Schweiz.
Efter några veckor i ”manjanaland” kändes det helt underbart att komma till tyskarnas perfektionism, med ordning och reda och med stora fina campingplatser som är byggda enligt de normer vi svenskar är vana vid.
Lite god mat i husbilen och några glas rött blev det innan vi gick till sängs.
Vi vaknade lite senare än vanligt, halv nio, till en något kylig morgon med en termometer som visade endast 17 grader.
Efter några veckor i värmen kändes morgonen rätt så kall, men det var väl så dags att börja vänja sig vid svenska förhållanden igen.
Den vackra badplatsen som tillhörde campingen var det inte att tänka på att utnyttja. Vattentemperaturen visade på endast 18 grader så vi bestämde oss för att cykla till blomsterön Mainau. Cykelvägen gick utmed den spegelblanka sjön med kortare avstick genom bondgårdar på den tyska landsbygden.
Bodensjöns pärla, Mainau
Juvelen i denna vackra sjö är svenske Lennart Bernadottes blomsterparadis, Mainau.
Greve Bernadotte fick i sin ungdom, strax före andra världskrigets början, ärva hela ön med det vackra barockslottet från 1700-talet. När han tog över ön var såväl parken som slottet förfallet men under den bernadotteska ledningen förvandlades hela Mainau till det den är i dag, en världsberömd turistattraktion. Mainau har årligen över 2 miljoner besökare och ca 500 anställda som ser till att turisterna trivs.
Runt öns mycket vackra slott växer det blommor, grönsaker, buskar och träd från världens alla hörn, smakfullt komponerat i spektrats alla nyanser. En naturupplevelse i denna färgsprakande parkanläggning, får en konstnärs färgpalett att blekna i jämförelse.
I 4 timmar vandrade vi runt på ön och för varje steg vi tog upptäckte vi nya helt olika sammansättningar och kompositioner.
Vi avslutade besöket på Mainau med en runda i en inglasad fuktig och varm fjärilslund med små bäckar, vattenfall, tropiska växter och fjärilar i alla tänkbara färger och storlekar.
I ruset av synintryck från Mainau cyklade vi tillbaka till campingen och senare på kvällen tog ”Mr Grill” över upplevelserna. Jag fick förtroendet att korka upp det röda denna något svala afton.
Vi vaknade till en solig men sval morgon, för kall för att sitta under markisen, så kaffet fick i dag avnjutas inne i den uppvärmda husbilen.
Även i dag var det cykel som gällde. Vi cyklade några kilometer till byn Wallhausen där vi tog en färja tvärs över sjön till Uberlingen. Uberlingen är en något oansenlig by med, vad vi kunde se, enbart en kort strandpromenad och en annorlunda grupp statyer med människokroppar avbildade i karikatyr.
Vi bestämde oss i stället för att cykla utmed kusten till Meersburg. Denna sträcka, av den 28 mil långa cykelvägen runt hela sjön, gick bara några meter från Bodensjöns strandkant och efter ca en och en halv mil var framme.
Det är tredje gången jag besöker den vackra barockstaden, Meersburg, med sin genuina gamla stadskärna och slingrande branta gränder runt tjusigt dekorerade fasader. Kronan på verket, högst uppe på sluttningen, är det bastanta residentslottet, Altes Schloss, som bevakar allt som händer nere på sjön och har så gjort sedan början av 1800-talet.
Efter några timmars rundvandring i de branta gränderna tog vi en god lunch på en av stadens otaliga restauranter.
Vi valde att avnjuta lunchen, en underbar Wienerschnitzel, nere vid sjökanten med utsikt mot Mainau och de schweiska bergen på andra sidan sjön, innan vi cyklade tillbaka till färjan och campingen.
Hann. Münden
Fortfarande låg morgontemperatur, 15 grader, men vi hade ändå planerat flytt denna dag.
Klockan åtta lämnade vi campingen med GPS-en inställd på Sönderborg i Danmark.
Våra vänner hade bestämt sig för att ta vägen över Heiligenhafen till Sverige så vid Bodensjön skildes våra vägar för denna gång.
En övernattning planerade vi innan målet i Danmark och Sönderborg
På autobahn får man alltid räkna med stopp och efter vissa små hinder, pga. vägarbeten blev det tvärstopp strax före Stuttgart. I en och en halv timme stod vi i stort sett stilla så vår beräknade körsträcka till övernattningsplatsen fick kortas ner något
Efter 17 dagar i södra Europa, hamnade vi åter i den lilla staden med de vackra
korsvirkeshusen, Hann. Münden. För att undvika fadäsen från vårt förra besök valde vi en stellplats utanför campingen. Vi skulle ju bara övernatta och dra vidare tidigt nästa morgon.
Efter en härlig afton med 25 grader, en lätt promenad på staden och en god middag var det dags att gå sängs för att vara utvilad inför nästkommande dags knöande på autobahn.
Sönderborg
Hamnen i Sönderborg med Dannebrogen
Klockan sex startade vi den sista biten mot fäderneslandet. Vädret var underbart med ca 18 grader i soluppgången. Anledningen till den tidiga starten var för att undvika trafikstockningarna som vi förväntade oss vid vägarbetena mellan Göttingen och Hannover.
Ett mycket bra val, tror vi, eftersom det var ganska glest med trafik och de pågående vägarbetarna hade inte kommit igång för dagen.
Helena hade nu tagit över vägvalet eftersom hon så smått började känna sig hemma. Det GPS-tanten hade att säga ignorerade hon helt och av bekvämlighetsskäl höll jag med henne.
Vi var framme vid lunchtiden och vi fick en bra plats på den lilla mysiga campingen som vi tidigare bott på. ”Sönderborg camping” ligger nästan mitt i stans centrum och endast ett stenkast från hav och svalkande bad.
Temperaturen var hela 27 grader när vi sökte oss in till centrum för att få något i magen. På återvägen fick vi se att Dannebrogen, Danska kungahusets fartyg, låg bakom den medeltida borgen i hamnen precis som när vi var här sist.
Anledningen till att fartyget ligger här varje sommar är att Drottning Margrethe med familj semestrar på Gråstens Slott som ligger någon mil utanför Sönderborg.
När fartyget anländer går de festklädda ”sönderjuderna” man ur huset för att ta emot sin drottning under pompa och ståt.
Dannebrogen är det vackraste fartyg jag någonsin sett, så det var kul att få se henne på så nära håll igen.
Hela tre veckor har nu förflutit, sedan vi lämnade Tådås när ytterligare en strålande dag mötte oss. Solsken och ca 19 grader var det när vi tog vårt morgonkaffe med äkta nybakade danska rundstycken, stark illaluktande ost och ett par kokta ägg. Detta är Danmark.
Efter allt vi upplevt och sett på denna resa var det underbart att komma hit. Här behöver vi inte jaga efter nya intryck utan i Danmark ”kan man bara vara”. Man kan njuta av lugnet och bara slappna av med en promenad i staden en cykeltur eller se på Tour de France i TV: n.
Dagens cykeltur blev ca 4 timmar lång. Stigen vi valde gick österut med otroligt vacker utsikt över Sönderborg bukt och med omväxlande natur som lövskog, mossar med ett rikt fågelliv och lätt böljande ängar, där bönderna för fullt höll på att skörda.
Gendarmstien, som den kallas, användes på 1920-talet för övervakning av landgränsen och av fartygstrafiken i bukten. De patrullerande gränsgendarmer hade som uppgift att, till fots, bevaka varsin sträcka av den 74 kilometer långa stigen.
Senare på eftermiddagen såg vi på uppgörelsen av Tour de France. Danska tidningar hade skrivit spalt kilometrar om denna händelse, eftersom spanjoren Carlos Sastre från det danska CSC-stallet i dag hade möjlighet att ta hem slutsegern i Touren.
Sastre höll undan i dagens tempolopp och kommer att defilera som slutsegrare uppför Champs Elyseés i Paris i morgon.
Senare på kvällen blev det en äkta dansk grillad hackeböff, med tillhörande måltidsdricka vid husbilen
En sådan sommar vi har, ännu en dag med strålande solsken och ca 27 grader.
Vi startade dagen med 4 rykande färska rundstycken, s.k. ”handvärker”, stinkande ost, marmelad, två löskokta ägg och nybryggt kaffe från vår nyinköpta bryggare.
Efter frukosten fortsatte vi vår cykeltur på Gendarmstigen men nu bar det iväg västerut. Turen tog ca 4 timmar i dag också men pga. värmen var vi i dag tvungna att uppsöka vattenhål lite oftare än igår. Redan efter 3 km var det dags för en öl och en gammeldansk.
Gendarmstien var inte fullt så omväxlande åt detta håll. Här var det mestadels lätt kuperad terräng med öppna vallmotäckta böljande ängar.
Det mest spännande var vårt stopp vid Dybböl Backe där det bevarats rester av en gammal skans från mitten av 1800-talet. Strax intill kullen, som tyskarna tog från danskarna under denna period, ligger Dybböl Mölle, en gammal väderkvarn som i dag används som krigsmuseum från detta slag.
Tillbaka i Sönderborg blev det en ”sillplate”, som danskarna kallar det, med tillhörande snaps och öl. Just då kändes det som om ordspråket ”man mår som man förtjänar” verkligen slog in.
I 32 graders värme inne i husbilen, såg vi CSC-stallet med Sastre defilera i mål som årets Tour de Francevinnare på Champs Elyseés i Paris.
I Danmark är detta verkligen stort. Den f.d. dopinganklagade danska elitcyklisten, Bjarne Riis, höjs nu till himmelska höjder i sin roll som stallchef för det danska teamet som nått denna smått otroliga framgång. Cykelsporten är verkligen stor i mitt fädernesland.
Senare på kvällen sökte vi oss till en av stadens mest skuggiga restaurant för att inta vårt kvällsmål.
Semesterresan börjar, med vemod, närma sig sitt slut. Vädret är fortfarande strålande och så är det även på Tjörn enligt rapporter.
Likadan frukost som i går och i förrgår, innan vi startade dagens aktiviteter.
Vi sökte upp en tillbehörsaffär och en cykelaffär där vi spenderade några kronor. Bl.a. köpte vi stormband till markisen för att kunna nyttja den när det blåser som det för det mesta gör i detta platta land.
Eftermiddagen flöt på i komatillstånd, vi latade oss under markisen, käkade och drack lite innan vi så smått började förberedelsen inför en tidig avfärd nästa dag. Vi skaffade även adresser till bunkringsställen i Tyskland vilket ju är ett måste när man är i dessa trakter. Adressen gav vi till GPS-tanten som nu fick göra sin sista guidning på denna resa.
Klockan sex steg vi upp och medan vi gjorde klart för avfärd tog vi en slät kopp.
Vi handlade öl och vin i Padborg, på den tyska sidan, och räknade snabbt ut att vi gjort en lätt vinst på ca 6000 kronor jämfört med systembolagets priser.
Vi hade ca 24 mil och gott om tid, på lugna danska motorvägar, innan vi skulle köra på nattfärjan i Grenå.
Några mil från färjeläget stannade vi till i den gamla vikingabyn Ebeltoft. Efter en kort tur i den lilla, för dagen stekheta byn, körde vi ner husbilen till stranden där vi latade oss i skuggan under markisen. Vi gjorde även försök att bada i det långgrunda vattnet som knappt inte har högre vattennivå än en djup tallrik.
Ebeltoft, en pärla på Jyllands ostkust
Ebeltoft, som ligger lite avsides, är väl värt ett besök. En rundvandring i de pittoreska gränderna med bebyggelse från mitten av 1800-talet och ett besök i den lilla hamnen kan vi rekommendera.
Färjan avgick strax efter tolv på natten. Det var en mycket segdragen tur, ingenstans att ligga och inget att göra, under den drygt fyra timmar långa resan. Med facit i hand förstår vi varför det var den enda turen som inte var fullbokad.
Tådås, Tjörn
Det vackra Bohuslän
Klockan halv fem band kaptenen fast sin skuta i Varbergs hamn. Helena tyckte då att vi hade så gott om tid att vi kunde göra en kort avstickare till Ullared, Sveriges mest frekventa varuhus, för att shoppa upp det sista på semesterkassan. Vi hade ju dessutom tjänat 6000 kronor på att handla starka drycker i Tyskland, så vi låg ju ändå på plus enligt min hustrus matematiska uträkningar.
Samma morgon fick vi det efterlängtade beskedet att familjen utökats med en ny medlem. Min son och hans sambo födde en liten Linn så nu blev jag farfar för andra gången och Helena blev ”bonusfarmor”
18 mil senare var vi hemma på Tådås på Tjörn och vädret var lika strålande här som i övriga Europa.
Kort sammanfattning
Resan startade på Tjörn en kylig lördagsmorgon i början av juli.
Våra planer var att besöka Gardasjön, Toscana, Cinque Terre i Italien och Bodensjön med Mainau i Tyskland.
Till Gardasjön kom vi efter 5 resdagar och vi övernattade där i 3 dygn. Gardasjön är en mycket sevärd plats med små mysiga byar, ett härligt klimat och den äkta italienska ”manjanastilen”. Campingplatsen var trång men den hade en härlig utsikt.
Utsikt över Gardasjön
Efter en avstickare till Ferrara kom vi till Toscana och Greve in Chianti på den nionde semesterdagen. Ett underbart landskap med mat och vin för den känsligaste gom och med upplevelser över det vanliga om man orkar ta sig upp på de branta kullarna mellan vinodlingarna.
Toscana, så vackert att man får ont
På den tolfte dagen nådde vi Cinque Terre, eller de fem byarna som vi säger på svenska. Landskapet och byarna i detta fantastiska naturskyddsområde har vidunderlig utsikt över Liguriska havet och vandringsleder i alla svårighetsgrader. De underbara små byarna, som ligger fastklamrade på branta klipphyllor, kan inte beskrivas kortfattat, de måste upplevas.
Det kan vara svårt att hitta campingplatser för välvuxna husbilar i denna del av Italien. Det finns platser, med varierande standard och service, och det är värt all möda när man funnit den rätta.
Fyra övernattningar, i naturreservatatet Cinque Terre var, med facit i hand, alldeles för lite.
De fem byarna, en oförglömlig upplevelse
Vi kom fram till vårt sista planerade mål på den sjuttonde resdagen. Bodensjön i Tyskland, med blomsterön Mainau är ett måste för alla globetrotters. Sjön och naturen kan upplevas på många sätt men med cykel och alla färjeförbindelser har man nog den största behållningen.
Även här hade vi kunnat tillbringa några dagar till. Campingen var fantastisk, naturen och de vackra byarna runt sjön likaså.
Mainau, den blommande ön i Bodensjön
Meersburg, vackrare än så kan det inte bli
Med några bonusdagar i fäderneslandet, totalt 24 upplevelserika resdagar och drygt 300 mil, var vi åter på Tjörn.
En fantastisk resa i goda vänners lag, med härliga skratt, goda måltider och underbara viner.
Motionen bestod i härliga cykelturer utmed Gardasjön och Bodensjön samt vandringar i det dramatiska landskapet Cinque Terre.
Sist men inte minst måste vi framhäva vår helt fantastiska och klanderfria husbil.
Passagerarbåten som förflyttar dej mellan de fem byarna
