Det blir som det blir,
när det inte blev som det skulle

Varje år, i samband med Helenas födelsedag, planerar vi in en höstresa med husbilen. Resorna varierar år för år. Vi har t.ex. varit i Ahrdalen, Tyskland på vinvandring, besökt Tropical Island som är världens största inomhusanläggning för badsugna, kuskat runt på Österlen osv.
Årets planer var en cykelsemester, eller träningsläger, eftersom Helena planerar att cykla tjejvätten 2017.
Vill man cykla så finns det inget bättre än cykellandet Danmark som har ett otroligt utbud på bilfria cykelleder.

Resan startade med en färjetur från Göteborg till Frederikshamn i Danmark. Campingcyklarna var utbytta mot våra racercyklar för nu skulle vi träna cykling, inte promenadcykla som våra ordinarie campingcyklar passar bäst till.
Frukosten intogs på färjan och eftersom det var starten på vår höstsemester så kostade vi på oss en Tuborg också. Det tillhör inte vanligheterna att vi dricker öl till frukost men man skall ju ta seden dit man kommer, sägs det.
Färjeturen gick bra men det blir lite segt att vara till sjöss i närmare 4 timmar. Första stoppet i Danmark var några kilometer söder om Frederikshamn vid en tillbehörsbutik för campare. Den var stängd… det var lördag och i Danmark tycker vissa butiksägare fortfarande att personalen bör ha samma rättigheter till ledighet som övriga arbetare. Vad jag inte förstår är hur folk som arbetar skall hinna göra sina inköp när det är stängt på deras fritid, men på något sätt så löser dom det, för de allra flesta ser ut att ha det dom behöver. Men skit samma, det blev inga onödig inköp som det lätt kan bli när frugan skall shoppa loss.
Semestern var som sagt, i första hand ämnad åt motion i form av långa cykelturer, men det blir inte alltid som man tänkt sej. Efter ett tiotal mil checkade vi in på Sölyst Camping i Nibe. Där plockade vi ut allt från grill till mattor ur ”garaget” som det stora lastutrymmet på husbilar kallas. Allt utom cyklarna!!!
Vädret var så underbart att vi istället satte oss med varsitt glas rött och blickade ut över
Limfjorden som låg spegelblank bara ett tiotal meter från vår boplats.

Jag tar tillvara en av höstens bonusdagar

Liksom mannen i båten som glider förbi på ett spegelblankt innanhav

Vi njöt till fullo av det underbara höstvädret tills vi fick besök av ett antal små knottliknande varelser som tycktes trivas bra i vårt sällskap.
Vi kämpade för att hålla dom utanför vår integritetszon, men dom verkade helt outtröttliga och dom var fruktansvärt många. Dom enda som blev trötta var vi, armarna stumnade och humöret visade tendens till avigsida.
Efter en stunds fäktande tvingades vi välja flykt före strid. Det kändes lite surt att behöva gå in i det vackra vädret med efter någon halvtimma började det regna och då vände humöret till det positiva igen. Detta var ett av de få tillfällen som man gläds åt regn.
Än mer uppmuntrade blev vi när vi från åskådarplats såg två gubbar som rastade sina hundar. Den ena, en jättestor Sankt Bernhardshund, kom släpandes på en mager skinntorr gubbe och den andra mannen, som var stor och tjock, motionerade en liten bjäbbig vägkorsning.
Den lilla bjäbbiga ville hela tiden leka med bjässen som inte alls var road utan fortsatte helt oberört att släpa runt på den skinntorre.
Efter en stunds irritation av den lilla bjäbbiga blev Bernhard ”skitnödig”.  Han satte sej vid strandkanten och la av och en jättehög pyramid. Gubben i andra änden på hundkopplet, som nu hade slaknat, plockade fram sin bajspåse, trädde in handen, så som hundägare gör och böjde sig fram för att plocka upp pyramiden.
Vi förstod ingenting… hur tänkte han där, för det fanns då ingen som helst möjlighet att få in den stora högen i den lilla plastpåsen… han borde trätt en sopsäck på handen i stället.

Skådeplatsen där två hundägare bjöd på underhållning

Med bakåtlutad kropp, näsan vänd från Bernhards pyramid och med en lång, lång utsträckt arm försökte han få in lasset i den lilla påsen. Men efter några försök släppte han hund och allt och sprang rätt ut mot sjökanten och la av en maräng.
Hundföraren med den bjäbbiga, höll på att skratta ihjäl sej innan han med bestämda steg gick fram för att hjälpa till. Av kroppsspråket att döma tyckte han att det här var väl inget att banga för. Men efter bara någon minuts arbete med plastpåsen gjorde han precis det Bernhards ägare tidigare gjort, han sprang rakt ut mot sjön och spydde.
Detta fick mej att minnas att jag under en kort period i mitt liv ägt en Sankt Bernhardshund. Varje gång jag hörde minsta lilla muller från Bernhards mage flydde jag i panik ut i det fria, för även en ohörbar gasutträngning från den bakre ventilen, aktivetrade kräkreflexerna.
Eftersom vi var i Danmark så lagade Helena till en helt underbar Hackeböff på äkta danska råvaror. Aptiten var väl inte på topp, efter komediföreställningen på stranden, men tillsammans med några glas av det röda blev det en hellyckad måltid.
Som vanligt äter man alldeles för mycket, man blir helt däst, ögonlocken blir blytunga, konversationen avtar undan för undan och till slut hänger huvudet med dubbelhakor mot bröstet likt en spanande gam.
Efter några ryckningar vid hastigt uppvaknande ser man sej om och låtsas som man inte slumrat till. Men det är helt onödigt för partnern sitter oftast också med gamnacke och det är då man passar på att säga, ”det är nog dags att gå och lägga sej nu stumpan, för du sitter ju ändå bara och sover”.
När vi vaknade nästa morgon såg vi att pyramiden på strandkanten var borta. Vart den tog vägen vet vi inte, men det satt några måsar på bryggan som såg väldigt illamående ut.

Det var ovanligt tysta och stillsamma måsar på bryggan

Helena, som fyllde år denna dag, hade ensamrätt till dagens program och efter frukost föreslog hon en cykeltur utmed stranden vid Limfjorden.
Jag gjorde en försiktig antydan till protest för jag tyckte mej se oroväckande tunga regnmoln över sjön. Protesten var helt utan framgång för Helena hade hittat en femöringsstor ljus lucka i det mörka täcket. Dessutom hade hon sett på mobilen att det inte skulle bli något regn.
Det var trots allt hygglig temperatur för en cykeltur men efter bara någon halvmil kom det befarade regnet. Vana som vi är med det danska (o)vädret så hade vi med oss regnjackor och färden gick vidare för det regnade trots allt inte så mycket.
Efter ungefär en och en halv mil fick födelsedagsbarnet punktering samtidigt som vädret övergick från dugg till regn och vinden fick en snabbare och mer horisontell flykt över det platta landskapet. Jag är ju alltid, enligt egen utsago, beredd på det mesta, så jag plockade, stolt fram en ny slang ur min sadelväska.

Av med hjulet, av med däcket, ut med slangen, in med ny slang, på med däcket igen, pumpa… det var här ljudnivån blev okontrollerbar

Dropparna blev större och fler och i hällregn under en stor ek påbörjade vi slangbytet. När den nya slangen, efter ett antal okontrollerade svordomar, var på plats visade det sej att nippeln, där man pumpar in luft i slangen, var för kort för vår medhavda enkla cykelpump. Det gick helt enkelt inte att pumpa däcket för den gamla slangen var inte anpassad till de moderna fälgarna som är lite högre. Decibeltalet steg i takt med svordomarnas hastighet.
Att cykla med cykelskor är fantastisk skönt, men att gå i dom är lika fantastiskt obekvämt. Vi var en och en halv mil från husbilen och vi hade följande val, att gå fort eller att gå sakta i ösregnet.
Efter några kilometers traskande på blöta skogsstigar kom vi fram till en asfalterad nedlagd järnvägsvall som enligt kartan ledde tillbaka till husbilen.

En fantastiskt härlig promenadväg inga kurvor, inga backar

Då började dom små grå cellerna arbeta igen. Jag kunde ju cykla till husbilen och hämta bekvämare skor till Helena eftersom cykelskorna nu börjat tära på hennes humör.
Sagt och gjort, jag trampade iväg med regnet piskande i ansiktet och när jag efter en dryg halvtimme var framme hittade jag inte bara hennes gympadojor utan också en ”riktig” fotpump i husbilen.
Fortfarande genomblöt, vände jag tillbaka och efter några försök med den nya pumpen fick vi i tillräckligt med luft för att kunna cykla den sista biten tillbaka till husbilen.
Efter ca fyra timmars strapatser i blåst och regn hällde Helena upp ett stort glas Champagne och jag tog ett glas rött i värmen innan det var dags för ett besök på campingens restaurang. Vi skulle ju fira Helenas födelsedag.

Helena firar sin födelsedag med rosa Champagne

Det jag beställde hade dom inte för dagen. Av allt som stod på menylista fanns enbart ett fåtal rätter kvar, det var lågsäsong, så vi beställde var sin glutenfri böff och en flaska rött. Vinet var slut men servitrisen rotade fram en överbliven skvätt som vi fick dela på. Innehållet var inte ens värt namnet rödvin, det var surt och på gränsen till att bli ättika.
Det blev en något oansenlig födelsedagsmiddag för Helena, men som vanligt ser hon det mesta med humor. Vi lämnade restaurangen med ett leende. Böffen var sådär, vi blev ju ändå mätta och vetskapen om att vi hade eget gott rödvin i husbilen gjorde ju tillvaron lite lättade.
Ny dag och nya äventyr och jag kände mej sjukt frisk (ja man kan ju undra vart vårt språk är på väg) att ge mej ut på en ny cykeltur. Vädret var soligt men höstkallt, cyklarna blänkte och däcken var pumpade. Nu j… ar skulle det bli åka av.
Vi hade på kartan hittat en cykelled utmed Limfjordens södra strand som verkade bra och planerna var att vända i en liten by, ca 22 kilometer väster om Nibe Camping. Cykelleden gick på asfalt och inga leriga stigar som skapar punktering.

Helena startklar för dagens motionsrunda med nypumpat däck

I lätt medvind drog vi iväg och det flöt på ganska bra med en hastighet av ca 25 km/timmen men efter ca 7 kilometer hände det igen, Helena fick punktering.

Cykelleden gick bara några meter från Limfjorden strand

Ibland kan det gå år mellan punkteringarna, men nu två gånger inom 24 timmar… helt sanslöst. Vokabulären, som återigen fick en decibelökning, hade inga sedlighetsgränser. Helena försökte dämpa mej för vi stod precis utanför en skola men med vresig blick gjorde jag klart för henne att det var söndag och då skall inte barnen vara här.
Jag hade med mej den sista reservslangen, en modernare med högre nippel, så det var bara att sätta igång med bytet.
Det relativt höga tempot hade fått oss att svettas och när vi stod still i den kalla snålblåsten kom nerkylningen snabbt, jag började frysa. All tidigare entusiasm för en härlig motionsrunda blåste med vindens hastighet bort.
Dessutom var det vår sista reservslang så det var bara att vända hemåt igen. På hemvägen tändes ett mikroskopiskt hopp, vi så skylten på en cykelaffär, men det var ju söndag. Vi tvingades helt enkelt att avbryta dagens motionspass.
Efter lunchen var det dags att räta ut kroppen i horisontalläge och något senare började jag frysa. En förkylning höll på att bryta ut.
Det visade sej vara en riktig förkylning, en sån där som bara vi män kan få med frossa, feberkänsla och ömmande hud.

Efter två nätter tvingades vi lämna denna underbara plats

Efter en natt med ömsom frossa och ömsom svettbyar bestämde vi oss för att avbryta ”träningslägret” och dra hemåt. Men först måste vi köra över gränsen till Tyskland för att bunkra som också var ett av målen med resan.
När vi anlände Otte Duborg, inköpsstället i Padburg, ställde jag husbilen lite enskilt vid sidan om, för att underlätta inlastningen av varorna.
När vi kom ut med den första av tre fullastade varukorgar såg vi att en norskregistrerad husbil parkerat bar någon decimeter vid sidan om oss. Hur dom tänkte kan man undra, för själva kunde dom inte komma ut genom sin bodelsdörr, dom måste gått ut vid förarstolen.
Idioter, ropade jag inombords när jag började baxa ut vår husbil för att komma in i våra lastluckor.
Det var kanske ingen stor grej och jag har inga som helst fördomar om våra grannar i väster, men Helena såg direkt att jag var irriterad.
Jag förklarade då för henne hur en riktig manlig förkylning fungerar eftersom hon ju aldrig haft en sån svår sjukdom. Man blir lättirriterad eller rättare sagt, stubintråden blir kortare och man tänder, man blir helt enkelt förbannad.
Direkt efter inköpen i Tyskland bar det iväg till Frederikshamn igen där vi övernattade på en ställplats i väntan på morgonfärjan till Göteborg.
Vi anlände Göteborg vid lunchtid, snopna och besvikna över våra grusade planer som orsakats av en svår förkylning.
Det blev en kort men dyr resa, men det värsta av allt var att vi inte fick avnjuta alla danska traditioner som är brukligt när vi är där.
Inga smörrebröd med en öl och den lille, ingen äkta dansk fläskestek med brun sås, rödkål och vide kartoffler, inga frasiga frukostfrallor med röd salami eller stinkande god ost osv.
Vi kände oss snuvade, blåsta på konfekten och för första gången på mycket länge så hade jag inte ens framme kameran som är brukligt är på våra resor. Som tur var hade Helena knäppt några selfisar mm med mobilen så att vi kan bli påminda om att planeringar, på grund av oförutsedda omständigheter, kan förändrar det mesta.

Kort sammanfattning

En riktigt jä… a skitresa som på grund av orsaker blev som den blev, när den inte blev som den skulle

Sträckningen på en oförglömlig cykeltur i regn och blåst