Resan till Midnattssolen med Norrland, VesterÄlen och Lofoten

VÄr Ärliga lÄngresa gÄr oftast söderut. Vi vÀljer det för att man lÀngtar till sol och vÀrme efter de kalla grÄa perioderna som just lÀmnats bakom oss.
Vi har tidigare gjort en norrlandsresa med myggdjÀvlar, stora som trollslÀndor, som likt Kamikazepiloter bombarderade vÄra kroppar.  Att vi dessutom fick klÀ oss med lÄnga understÀll och vinterklÀder för att hÄlla kyla och regn pÄ avstÄnd, Àr det Ànnu mer förvÄnande att vi ÀndÄ valde att vÀnda norrut i Är.
Anledningen var att vi nyss köpt en helt ny husbilsmodell och eftersom vi vet att vissa barnsjukdomar kan uppstÄ, valde vi pÄ grund av sprÄket, att hÄlla oss i nÀrheten av Sveriges grÀnser ifall olyckan skulle vara framme. En fyraveckors semesterresa kan, förutom utmaningar och hÀndelserika upplevelser, innehÄlla smÄincidenter pÄ det tekniska i bÄde bodel och bildel.
I Ärets planering hade vi Lofoten som huvudmÄl, samt en massa alternativa delmÄl pÄ vÀgen.

Landning inför semesterresan
Helena, som börjat sin semester dagen innan avresan, ville mjukstarta för att komma ner i varv, eller landa som hon kallar det, innan den planerade resrutten tog riktig fart.
Vi tjuvstartade dÀrför med ett par extradagar pÄ Kinnekulle, en plats dÀr man pÄ grund av den fantastiska miljön kan insupa kraft och energi inför kommande utmaningar och upplevelser.

Parkeringen pÄ MunkÀngarna var öde, precis sÄ öde som vi förvÀntat oss. VÀdret var grÄmulet, kallt och stundtals vÀldigt blött, ett helt perfekt vÀder som tvingade oss till nedvarvning, landning, frÄn vardagens stress, jÀkt och mÄsten.
En perfekt start med korta promenader, kolla lite pÄ Facebook, lÀsa böcker, se pÄ TV, dÀr vi bland annat sÄg Portugal bli EuropamÀstare genom att slÄ hemmanationen Frankrike.

Enda faciliteten pÄ MunkÀngarnas parkering Àr ett ogÀstvÀnligt fallfÀrdigt utedass samt ett par soptunnor.

PÄ MunkÀngarnas parkering, som Àr ganska öde, kan man övernatta

Det rĂ„dde ”komavarning” pĂ„ den öde parkeringen nĂ€r Helena stĂ€ngde dörren, frĂ„n insidan, pĂ„ det fallfĂ€rdiga utedasset i skogsbrynet. Bara sekunderna senare hördes ett avgrundsvrĂ„l frĂ„n det lilla huset med hjĂ€rtat och ut flyger ”e lita kĂ€rring”, med byxorna halv nerdragna och skrĂ€ckslagen blick.
Det Helena inte visste var att getingarna valt detta ruckel, som sin boplats. Hon gjorde helt enkelt olaga intrÄng i deras hem.

Det dÀr med att gÄ ner i varv eller landa lÄg i denna stund fjÀrran.
Efter svidningar, gnĂ€ll och tröst i form av rödvin, skulle Helena slĂ€nga semesterns första tomflaska i sopbingen. Det bar sej inte bĂ€ttre Ă€n att hon halkade med sina blöta ”foppatofflor” pĂ„ översta trappsteget i husbilen och likt en hal tvĂ„l for hon, med fötterna före, rakt ut genom dörren. Men innan hon landade pĂ„ det vĂ„ta grĂ€set, mellanlandade hon med stjĂ€rtpartiet pĂ„ det utfĂ€llbara nedersta fotsteget som finns pĂ„ husbilar.
Under vÄrt första dygn hade vi knappt inte sett en mÀnniska men just nÀr Helena lÄg dÀr pÄ backen gÄr en man förbi.
NĂ€r han fĂ„r se den ”lilla kĂ€rringen” liggandes pĂ„ rygg, med en tom vinpava i den utstrĂ€ckta handen, tittar han medlidande och vĂ€nder genast dĂ€rifrĂ„n.

Helenas skinka efter olyckan

NÀr jag, pÄ mitt vÀnligaste sÀtt, frÄgade Helena om hon landat nu, bemöttes jag med en blick som nÀrmast liknade tvÄ svetslÄgor.

”VĂ€rldens lĂ€ngsta linbana”
Efter ett trevligt besök och övernattning i Krylbo, hos min syster, bar det ivÀg mot de nordligare breddgraderna.
Det blev en lĂ„ng dagsetapp pĂ„ drygt 70 mil till ÖrtrĂ€sk, ungefĂ€r sju mil öster om SkellefteĂ„.  HĂ€r, mitt inne i de norrlĂ€ndska skogarna, har vi lĂ€st om en nĂ„got annorlunda upplevelse. HĂ€r finns, en 1,5 mil lĂ„ng linbana som transporterar turister mellan orterna ÖrtrĂ€sk och MenstrĂ€sk.
1987 beslutade man att lÀgga ner den 96 km lÄnga linbanan som fraktat malm mellan Boliden och Kristineberg sedan krigsÄren.
I samband med nedlÀggningen var det nÄgra eldsjÀlar som fick tillstÄnd att bevara en strÀcka av banan till eftervÀrlden.
EldsjĂ€larna bytte ut de gamla malmkorgarna mot kabiner för persontrafik som sommartid fraktar turister mellan ÖrtrĂ€sk och MenstrĂ€sk, det man nu kallar ”VĂ€rldens nu lĂ€ngsta linbana för passagerare”.

Pensionerade korgar som tidigare fraktat malm

pÄ samma linbana som i dag fraktar turister i fyrkantiga lÄdor

Transporten mellan orterna tar ca tvÄ timmar och 14 korgar frÄn varje hÄll, startar samtidigt en gÄng om dagen under sommaren
Den som vill kan bestÀlla en picknickkorg med tillhörande dryck att ta med sej. Vi bestÀllde renstek med hemmagjord potatissallad och en flaska rött. En mycket god mÄltid som intogs i en sakta glidande korg pÄ 7-23 meters höjd med fantastiska vyer över ett stycke Norrland i miniatyr med skogar, myrar och sjöar.
En fantastisk resa som för alltid etsat sej fast i vÄra minnen.

Kirunagruvan
Efter ÖrtrĂ€sk gjorde vi ett kortare besök pĂ„ Pite Havsbad. Platsen och vĂ€dret föll oss inte pĂ„ lĂ€ppen sĂ„ vi lĂ€mnade PiteĂ„ efter en övernattning och stĂ€llde in GPS-en pĂ„ Kiruna.
MÄlet var ett besök i Europas nÀst största gruva. Det var mÄnga som tÀnkt samma tanke som oss och först efter tvÄ övernattningar fick vi plats pÄ en svenskguidad tur.

Det var nÄgot nervpirrigt nÀr bussen efter alla passerkontroller styrde rakt in i det mörka hÄlet i bergvÀggen. Vi Äkte pÄ vÀg 16 med ca 10 % lutning och 300 höjdmeter rakt ner till LKAB:s informationscentral, inne i berget. Enligt guiden Àr vÀg 16, som Àr tvÄfilig, den mest trafikerade i hela Kiruna vilket man kanske skall ta med en nypa salt.

Efter att vi stigit av bussen och fÄtt pÄ den obligatoriska hjÀlmen, som vi absolut inte fick ta av oss under vistelsen i berget, var det dags för katastrofinstruktionerna.
Vi fick veta vart vi skulle bege oss om det börjar brinna, om vi hörde sprÀngningar, om vi blev sjuka osv. Vi som blivit bajsnödiga av all denna katastrofinformation fick Àven veta var toan fanns.
Efter allt detta sÄ kÀnde man sej ganska ödmjuk, kaxigheten var borta, vi befann oss faktiskt i ett stort svart bergrum 300 meter under markytan.
Den tvÄ timmar lÄnga guidningen, inklusive filmvisning och kaffepaus, var mycket givande, Àven om guiden bÀttre hört hemma i en grupp med mellanstadieelever.

Gamla stillbilder visades pÄ hur gubbarna frÄn trakten, pÄ skidor eller gÄendes, tog sej till berget för att med handverktyg mejsla fram den eftertraktade malmen.
JÀrnet var sedan lÀnge en betydelsefull produkt pÄ marknaden men efter mÄnga olönsamma försök att frakta malmen vidare lades projekt ned.

En vacker mÄlning pÄ gruvarbetarnas start pÄ dagen

1890 grundades LKAB (Luossavaraa Kiirunavaara AB) som under ledning av Hjalmar Lundbom pÄbörjade en storskalig brytning av malmen. Samtidigt byggdes transportvÀgar, arbetarbostÀder, affÀrer osv. och Är 1900 grundade samma person Kiruna stad.

TelefonvÀxel frÄn tidernas begynnelse

Det Àr en otrolig utveckling som skett frÄn begynnelses tid med nÄgra kilo malm om dagen tills i dag nÀr LKAB, via Malmbanan, fraktar 68 jÀrnvÀgsvagnar med 100 ton jÀrnmalm per vagn, 22 gÄnger per dygn till bÄthamnen Narvik för vidare transport över vÀrlden.
Den dagliga mÀngd jÀrnmalm man fraktar till Narvik motsvarar en lÄda, lika stor som ett normalt 8-vÄningshus, fylld med jÀrnmalm, eller ca 150 000 ton, per dygn Är ut och Är in.

Det finns all tÀnkbar information om Kirunagruvan att hÀmta pÄ nÀtet, information som i alla fall har vÀckt mitt intresse, för en av Sveriges mest givande mjölkkossor.

Abisko Nationalpark
Inom Abisko Nationalpark ligger Björkliden. Helena, som har 50 % norrlandsblod i sej, ville absolut hit, för att i verkligheten fÄr se Lapporten, som Àr en vÀlkÀnd bergsformation i Norrland och som syns vÀldigt tydligt frÄn Björklidens FjÀllby.

Helena vid TornetrÀsk med Lapporten t.v. i fjÀrran

Dagens korta körstrÀcka, knappt 11 mil, var vÀldigt vacker och framför allt den sista halvan som gick utmed TornetrÀsk. Det var helt fantastiska vyer med snöklÀdda bergstoppar pÄ ena sidan vÀgen och den glittrande sjön, pÄ den andra.
PÄ de höga höjderna fanns det ingen skog som skymde sikten. Den enda vegetationen var smÄ kortvÀxta knotiga björkar som försökte överleva i kanten av myrar och bÀckar.
Även jag som chaufför fick möjlighet att beskĂ„da allt det vackra eftersom nĂ€stan tre mil av strĂ€ckningen bestod av kortare vĂ€gbyggen med hastighetsbegrĂ€nsning pĂ„ 30 km/tim.

Abisko Nationalpark har mĂ„nga alternativa vandringsleder och det Ă€r ett ”mecka” för fotfolket som gillar lĂ„nga turer med övernattningar i det fria.
Man kan bland annat nÄ den 45 mil lÄnga Kungsleden som strÀcker sej Ànda ner till Hemavan i söder.
VĂ„ra kroppar Ă€r inte formade för sĂ„dana fysiska pĂ„frestningar men vi provade Ă€ndĂ„ ett par kortare turer. Silverfallet som mynnar ut i TornetrĂ€sk var den ena. Den Ă€r ett par kilometer lĂ„ng men mycket tufft kuperad. Den andra, ”Rallarstigen”, en sjukilometers behaglig stig pĂ„ höjderna mellan sjön och, den av rallare byggda, Malmbanan.

En kropp mer anpassade för vilobÀnkar Àn lÄnga vandringsleder

VesterÄlen, Norge
Efter tvÄ övernattningar pÄ Björkliden var det Äter dags att styra ut pÄ E10:an.
MÄlet för dagen var ögruppen VesterÄlen i Norge som ligger knappt 24 mil, rakt vÀsterut frÄn Abisko Nationalpark.
Om strÀckningen mellan Kiruna och Nationalparken var fantastisk, var dagens strÀcka, om möjligt Ànnu mer fantastisk, med hÀpnadsvÀckande bergsformationer intill den smala, krokiga och kuperade vÀgen.
Efter nÄgra mil pÄ det norska fastlandet kom vi, via broförbindelse, till Hinnöia som tillhör ögruppen VesterÄlen.
VesterÄlen, som ligger norr om Lofoten, bestÄr av fem större öar varav Andöia med Andernes ligger allra lÀngst norrut.
Vi fortsatte vÄr fÀrd, fortfarande med bedÄrande vyer, rakt vÀsterut över en spektakulÀr bro med ett ovanligt brant brospann, till byn Sortland pÄ Langöia.
PÄ Sortland Camping tipsades vi om den lilla byn Stö som lÄg drygt 5 mil rakt norrut. HÀr skulle det finnas vandringsleder, val- och fÄgelsafari och vid klart vÀdret, kunna se Ärets sista midnattssol.

Midnattssolen
Campingen pÄ Stö, liksom gÄrdagens campingplats, tillhör sÄdant man raderar frÄn den egna minnesbanken. Allt var spartansk med dÄligt underhÄll, pÄ grÀnsen till sanitÀr olÀgenhet och i dom lÀgena glÀds man Ät att ha husbil.
Valsafarin fick vi lÀgga ner för det var fullbokat ca en vecka framÄt.
DÀremot blev det en tur med RIB-bÄt till en fridlyst fÄgelö dÀr vi frÄn sjösidan fick se en Vit Havsörn som satt pÄ berget och smÀlte dagens lunch. Varje förmiddag, berÀttade guiden, kommer örnen till ön för att Àta sej mÀtt och efter mÄltiden och matsmÀltningen försvinner den ut till havs igen.

Den Vita Havsörnen pÄ sin klippa efter dagens lunch

PÄ örnens ö-meny fanns stora kolonier av LunnefÄgel, Sillgrissla, Tobisgrissla, Tordmule, Skarv och TretÄig MÄs vilka vi kunde beskÄda frÄn bÄten som sakta gled runt ön. Det var en hÀrlig tur i solsken pÄ ett för dagen spegelblankt Norskehav.

LÄng frÄn land i det stilla Norskehavet ligger den fridlysta fÄgelön

Klockan 00.00 stod vi i klart vÀder pÄ den lilla hamnens vÄgbrytare och sÄg solen nudda horisonten pÄ havet. En kort stund senare vÀnde den uppÄt igen, utan att försvinna, och en ny dag mötte oss.



En upplevelse att se solen vÀnder uppÄt igen utan att försvinna

Det var lite svÄrt att komma till söms efter denna upplevelse som alla borde fÄ uppleva nÄgon gÄng i livet. Midnattssolen ger en vÀldigt speciell kÀnsla, en annorlunda upplevelse som Àr svÄr att beskriva, svÄr att sÀtta fingret pÄ.

Jordens vackraste plats
13 dagar efter starten hemifrÄn kom vi till resans huvudmÄl, ögruppen Lofoten, som av mÄnga anses som jordens vackraste plats.
PÄ krokiga smala vÀgar, över berg, broar och öar, tog vi oss de 18 milen frÄn Stö till Rolvsfjord pÄ Lofoten.
MÄnga broar hade ovanligt branta brospann och pÄ en av dem, nÀr vi var pÄ vÀg ner frÄn toppen pÄ bron, körde vi in i en tjock dimbank som gjorde sikten nÀstan blev helt obefintlig.
Det var en magpirrande kÀnsla, att frÄn klar sikt köra brant utför, rakt in i en tÀt dimbank, utan att se vart vi skulle ta vÀgen.
Det kÀndes ganska skönt nÀr vi kom under tjockan igen och fick klar sikt.

Klart pÄ ena sidan bron, dimbank pÄ den andra

Mellan ögrupperna Àr det fÀrja som gÀller.
Vi lÀmnade VesterÄlen i Melbu pÄ Hadselöya och anlÀnde Lofoten i Fiskeböl pÄ AugustvÄgöya, en bÄttur pÄ ungefÀr 45 minuter.
Hela dagen rullade det oavbrutet in stora sjok med kalla fuktiga dimbankar frÄn Norskehavet. Dimbankarna gled sakta fram genom dalgÄngar och utmed fjordar för att, som ett vitt duntÀcke, skymma den i en övrigt molnfria himmeln.

Kalla dimbankar som oavbrutet rullade in över vÄra huvuden

Det var ett annorlunda synintryck dÀr man hade klar sikt pÄ bergstopparna och vÀgen vi körde pÄ, men dÀremellan lÄg ett vitt tjockt duntÀckeliknande fÀlt.
PÄ Lofoten finns det i stort sett campingar och stÀllplatser bakom varje krök och efter ett par mindre lyckade försök checkade vi in pÄ Brustranda sjöcamping pÄ VestvÄgöi, med bra lÀge men som hade en del sanitÀrt till övers att önska.

Det ogĂ€stvĂ€nliga vĂ€dret tillĂ€t oss att ta det vĂ€ldigt lugnt. Helena lĂ€ste den ena boken efter den andra och sjĂ€lv gladdes jag Ă„t arbetsuppgifter som jag inte hade en aning om att dom fanns. Arbetsuppgifter som vi mĂ€n tidigare kallade ”kvinnogöra”.

Sydspetsen pÄ Lofoten
TvÄ övernattningar blev det pÄ Brustranda innan vi begav oss ivÀg pÄ de sista sju milen pÄ Lofoten. Efter ett kortare besök pÄ Skagen Camping, som inte var till belÄtenhet, drog vi oss vidare söderut till Moskenesöia, den sydligaste ön pÄ Lofoten om man bortser frÄn VÀrö och Röst som man nÄr med en tretimmars fÀrjetur lÀngre söderut i Norskehavet.
Strax intill fÀrjelÀget i Moskenes, varifrÄn fÀrjan till Bodö pÄ det Norska fastlandet utgÄr ifrÄn, ligger Moskenes Camping. En camping med havsutsikt och godtagbar standard.

Det blev, trots att det var farligt trÄngt pÄ de smala vÀgarna, ett antal cykelturer till nÄgra nÀrliggande fiskelÀger.
Vi cyklade bland annat till byn med vÀrldens minsta administrationskostnad pÄ ortsnamnsskylten.
Byn Å ligger lĂ€ngst söderut, dĂ€r vĂ€gen tar slut pĂ„ Moskenesöia. HĂ€r finns alltsĂ„ bara en infart och dĂ„ behövs bara en skylt och en bokstav, billigare Ă€n sĂ„ kan det inte bli.

Byn med vÀrldens kortaste byskylt har bara en infart

Vi cyklade Àven till Reine och SörvÄgen, tvÄ hÀrliga smÄ fiskelÀgen med uteserveringar, bÄtturer och annat som lockar turister.
Efter tre dagar var det dags att lÀmna Lofoten för denna gÄng. Sista kvÀllen satt vi med ett glas rött under markisen och summerade allt det fantastiska som vi sett och upplevt. I horisonten sÄg vi plötsligt ett grÄtt bÀlte som nÀrmade oss och inom nÄgra tiotal minuter svepte det svala grÄa tÀcket in mellan husbilarna. Den hÀrliga solen som vi haft under vÄr vistelse pÄ Moskenesöia drÀnktes i dimma, men lika fort som den trÀngt in, lika fort försvann den. Detta upprepades tre gÄnger under en dryg timmes tid innan dimman stannade för gott den kvÀllen.

Campingen tÀcktes helt av svepande rök frÄn havet

VÀrldens starkaste tidvattensström
FÀrjeturen mellan Moskenes och Bodö tog knappt fyra timmar. Trots att avstÄndet Àr nio mil sÄ kunde vi se de höga och spetsiga bergen pÄ bÄde Lofoten och fastlandet under hela resans gÄng.

Infarten till Bodö hamn

VĂ„rt första stopp pĂ„ det norska fastlandet blev pĂ„ Saltstraumen nĂ„gra mil frĂ„n Bodö, en plats som Ă€r mest kĂ€nd för att ha ”vĂ€rldens starkaste malström”.Malströmmen, eller saltströmmen som den ocksĂ„ kallas, uppstĂ„r nĂ€r tidvattnet flyttas mellan tvĂ„ fjordar.
Mellan öarna Knaplundöya och Straumöya finns en tre kilometer lÄng smal passage som pÄ smalaste stÀllet Àr det drygt 100 meter brett. Genom denna förtrÀngning skall drygt 350 miljoner kubikmeter vatten pressas vid varje tillfÀlle det blir ebb eller flod.
Höjdskillnaden pÄ ebb och flod, mellan in- och utsidan pÄ det smala sundet kan vara upp mot en meter och strömmarna nÄr som mest en hastighet av 22 knop.
I strömmarna bildas virvlar som suger upp godsaker till fiskar. Detta i sin tur drar till sej mÀngder med fiskmÄsar som utan anstrÀngning kan Àta sej mÀtta i den kokande grytan av hoppande fiskar. Det var Àven ett mecka för fiskare, kanske ingen utmaning för sportfiskare, eftersom det var lÀttare att fÄ fÀrsk fisk hÀr Àn i fiskaffÀren.

Saltströmmarna Àr bra för den som vill ha fisk pÄ matbordet

Det var en intressant upplevelse som vi inte hade med bland vÄra delmÄl i reseplaneringen. Fenomenet Àr ganska anonymt, men eftersom vi hade vÀgarna förbi stannade vi till för att beskÄda dessa runda kokande virvelgrytor, som bildas i dom starka strömmarna.

Flytten söderut
Efter minst 14 dagar i stÀndigt dagsljus var det nu dags att dra söderut mot mörka stjÀrnklara himlavalv, vilket inte heller Àr sÄ dumt.
En övernattning blev det pÄ Saltstraumen innan den lÄnga fÀrden hemÄt började. VÄrt första planerade mÄl pÄ vÀgen var familjetrÀff i Brunflo vid Storsjön, ungefÀr 90 mil söderut.
Meningen var att vi skulle Ă„kt vĂ€g 17 utmed kusten, som av mĂ„nga kallas ”vĂ€rldens vackraste vĂ€g”. Men efter allt vi sett och upplevt hittills kĂ€nde vi oss mĂ€ttade och valde i stĂ€llet att ta snabbaste vĂ€gen ner till byn dĂ€r Helena har sin slĂ€kt pĂ„ mamma Lillies sida.

Vi delade upp strÀckan i tre delar och efter första dagens 50-milatripp hittade vi Svenningsvans Naturcamping intill en liten badsjö.

Naturcamping med hÀrlig utsikt

Strax intill strandkanten grillade vi och mÄdde gott efter en ganska tuff fÀrd pÄ den smala, kurviga och stressiga E6;an som Àr hÄrt trafikerad.
Solen lyste och utsikten var magnifik med den spegelblanka sjön framför oss och de snöklÀdda fjÀllen pÄ andra sidan sjön.
NÀsta dag fortsatte vi pÄ E6;an ytterligare ett 10-tal mil innan vi vek in pÄ vÀg 74 som ledde oss in i Sverige.
Det var lördag morgon och nu var trafiken betydligt lugnare. LĂ„ngtradarna och alla som jĂ€ktade hem till fredagsmyset var ”veck med pusta” som jag tror att dom sĂ€ger i Norge.
Efter att vi passerat grÀnsen till Sverige, strax före GÀddede, svÀngde vi söderut pÄ VildmarksvÀgen dÀr vi hittade nÀsta övernattningsplats, Gubbhögens Naturcamping, som ocksÄ lÄg enskilt vid en liten badsjö.

Gubbhögens Naturcamping med grillkÄta och vindskydd

HÀr fanns Àven ett vackert och vÀlskött utedass

VÀdret tillÀt oss inte att koppla av utomhus denna eftermiddag sÄ vi fick mysa inomhus i vÄrt lilla fritidshus pÄ hjul.

MÄlet för dagen var besök hos Helenas moster och morbror i Brunflo. DÀr blev det kaffe med hembakat vilket Àven Helenas kusin Maria, lÀt sej bjudas pÄ.
Det blev ett par timmars trevligt samkvÀm innan vi körde vidare söderut och vid 6-tiden checkade vi in pÄ Moraparkens Camping.
Moraparken gav mej en liten nostalgiupplevelse eftersom jag vid sju tillfÀllen, trött och totalt utsliten, skidat genom denna park som ligger nÄgra 100-tals meter frÄn mÄlet pÄ det nio mil lÄnga Vasaloppet.
En övernattning blev det i Mora, men innan vi lÀmnade tog vi en rask morgonpromenad pÄ sju
kilometer utmed ÖsterdalĂ€lven.

Klockstapeln i Mora, VasaloppsÄkarnas kvitto pÄ ett gott dagsverk

Efter de senaste dagarnas lÄnga förflyttning, drygt 140 mil, frÄn Bodö till Dalsland, bestÀmde vi oss för tvÄ övernattningar pÄ Laxsjöns Camping i Dalslandsskogarna. Inte heller denna camping kommer att finnas med pÄ vÄr favoritlista, trots att deras reklam sÀger att den Àr fyrstjÀrnig.  Ibland kan man undra hur bedömningen gÄr till.
Vid Laxsjön, sju kilometer frÄn campingen, ligger l BaldersnÀs HerrgÄrd, som Äterupplivats av nya Àgare, med hotell, restaurant, hemslöjd osv. Vi cyklade dit och intog en god lunch, med tillhörande favoritdryck, i solskenet pÄ herrgÄrdens vackra uteservering.

HÀrlig uteservering pÄ BaldersnÀs HerrgÄrd

Resans avslutning
Med i planen fanns att vi skulle runda av hela resan i goda vÀnners lag.

Första besöket var hos goda vĂ€nner i Smeviken, som ligger i Bullarbyggden och det andra hos kompisar pĂ„ Örns Camping, pĂ„ Bohuskusten.
Vi hade, efter nÀstan fyra veckor pÄ resande fot, ett uppdÀmt behov av att fÄ umgÄs med andra Àn oss sjÀlva och som vanligt, med dessa vÀnner, blev det trevligt.
BÄda kvÀllarna var mycket lyckade, med god mat, dryck och mÄnga hÀrliga skratt innan det var dags att avverka de sista 10 milen till Tjörn.

Sammanfattning
I helhet en underbar resa, med synintryck och upplevelser utöver det vanliga.
FrÄn Bottenviken till Kiruna och vidare mot Nationalparken i Abisko var det bara skog, skog, skog. Men dÀrefter, vidare vÀsterut, blev vi nÀstan religiösa av allt det vackra vi fick se.
Vi försÄgs hela tiden, varje stund, med nya fantastiska vyer som till slut blev pÄ grÀnsen till slentrian.

NÀr vi var pÄ Lofoten med det enormt dramatiska landskapet kom vi in i nÄgon slags övermÀttnadsfas, det var svÄrt att ta in allt det vackra.

MĂ„nga dramatiska vyer

Lofoten, med sin dramatiska natur, som genom Ärtusenden bildats av isberg och andra naturkrafter, anses av mÄnga vara vÀrldens vackraste plats. Vi tycker ocksÄ att ögruppen har en helt fantastisk natur med dom spetsiga bergen, fjordarna, vattenfallen och de hÀrliga fiskelÀgren.

Vi har Àven andra vÀrderingar nÀr det gÀller olika platser.
För att bara ta ett exempel, njuter vi till fullo av skönheten, doften och friheten pÄ en cykeltur genom röda vallmoÀngar pÄ de danska slÀtterna.

Detta Àr bÄde njutbart och fantastiskt vackert i vÄra ögon

Av resans höjdpunkter, om man bortser frÄn alla fantastiska synintryck, har vi bÄtturen till den fridlysta fÄgelön, lÄngt frÄn land i ett solskensblankt Norskehav. Vi fick bland annat se dagens lunchgÀst, en vit Havsörn och dennes gigantiska matbord, bestÄende av varierande kolonier av fÄgelarter.

LunnefÄgel pÄ ön med observationsbyggnaden i bakgrunden

Lapporten sedd frÄn Björkliden

Det var Àven en hel del annat som vi kommer att minnas som t.ex. Lapporten som Helena alltid önskat att fÄ se, dom branta broarna över fjordarna pÄ VesterÄlen och Lofoten, dom svepande molntÀckena som sakta, pÄ lÄg höjd, gled genom dalarna och tÀckte en i övrigt molnfri himmel, malströmmen som bildas i en trÄng passage mellan tvÄ öar vid ebb och flod samt besöket i ett mörkt hÄl 300 meter ner i Kirunagruvan.

Det mörka bergrummet, 300 meter under jord

Det var för övrigt det enda mörker vi hade under en 14-dagarsperiod.

Upplevelser, som för alltid etsat sej fast i hĂ„rddisken bakom ögonhĂ„lorna, Ă€r linbanan mellan ÖrtrĂ€sk och MenstrĂ€sk samt Midnattssolen i horisonten pĂ„ ett stilla Norskehav.
Att i tysthet, med snigelfart, glida i en kabin som hÀnger 15-20 meters över ett Norrland i miniatyr, var en helt fantastisk upplevelse.

Solen blÀnker i de smÄ tjÀrnen pÄ vÄr fÀrd över ett stycke Norrland

Utsikten, solen som fick de smÄ tjÀrnen att se ut som speglar, fÄgelkvittret frÄn det öppna fönstret och den hemmagjorda mÄltiden gjorde denna tvÄtimmarsresa till nÄgot helt speciellt.

Midnattssolen Àr i sej kanske inget mÀrkligt. Men just kÀnslan att se solen gÄ ner, nudda horisonten, för att sedan gÄ upp igen och en ny dag pÄbörjas utan att den gamla avslutats Àr hÀftigt. En mÀrklig kÀnsla som Àr svÄr att sÀtta ord pÄ.

Midnattssolen, ett mÄste nÄgon gÄng i livet

Vi Àr ju vana vid att den gÄr ner i vÀster, Àr helt borta, pÄ andra sidan jorden nÄgonstans, för att efter x antal timmar komma upp i öster.

Dessutom mÄste tillÀggas att allt vi hade med oss för att hÄlla kyla och mygg pÄ avstÄnd var en helt onödig last. Vi gick i t-shirt och korta benklÀder pÄ, i stort sett, hela resan.
Myggen mÄste ha immigrerat och vÀdret var som en normal svensk vÀstkustsommar.

”Storknas”, som vi kallar vĂ„r husbil, fick kĂ€mpa totalt 440 mil pĂ„ allt frĂ„n strykbordsplana motorvĂ€gar till smala potthĂ„liga grusvĂ€gar och det blev sammanlagt 26 övernattningar.

”Storknas” fick
      
husbilar, i bÄde boendebetyg och köregenskaper.

Se fler foton under fliken Fotoalbum>ReseberÀttelser