Sagoslottet Neuschwanstein

Ser fler bilder från vår resa under fliken Galleri>Bilder från våra resor

Under en lång kall vinter och en lika kall vår planerade vi som vanligt kommande semesterrutt. Vi sökte platser för avkoppling, motion, god mat, värme och naturupplevelser.

I en husbilstidning fick vi syn på en camping i nordöstra Italien som väckte intresse.  Caravan Park Sexten i Dolomiterna hade, enligt skribenten, alla de ingredienser som vi hade på önskelistan.
På hemsidan kunde vi läsa att platsen har ca 300 soldagar per år och att campingen vid ett flertal tillfällen utnämnts till Europas vackraste. Här fanns ett stort utbud av aktiviteter som t.ex. vandrings- och cykelleder, pooler, gym, utsiktsplatser, restauranter osv. Beskrivningen var precis vad som lockar en stelfrusen nordbos önskemål. Med skribentens beskrivning som underlag bestämde vi oss för att Dolomiterna och Sexten Camping skulle bli årets huvudmål och några dagar senare var bokningen klar.
Vi bestämde också att resan dit skulle vara lugn och avslappnande med många övernattningar på vägen. Merano, som också ligger i Sydtyrolen, var ytterligare ett av våra mål efter tips från en arbetskamrat till Helena.

Skanör och Falsterbo
Ställplatsen i Skanörs Hamn var vår första inprogrammering på GPS-erna, vi har ju två för säkerhets skull.
När vi närmade oss målet ville den ena GPS-tanten ha oss ca två kilometer rakt ut i Öresund mellan Danmark och Sverige. Detta kunde givetvis inte min egen kartläsare acceptera vilket även jag fattade. Hon tystade GPS-en och vecklade ut en kvadratmeter stor karta – analogt är bäst, som hon brukar säga. Än en gång har detta ”tjöt” mellan de två GPS-tanterna och min egen trolovande börjat.  Inte en lugn stund alltså.Vi hittade till slut en bra ställplats i Skanörs Hamn ca fem meter från strandkanten. I norr kunde vi, i soldiset, skönja Öresundsbron och Malmös stolthet, Turning Torso. I väster, på andra sidan Östersjön, såg vi i solnedgången siluetten av Själland i Danmark.

Utsikten från husbilen med båttrafiken i Östersjön

Vi startade varje morgon med en promenad runt det deltalandskap som skiljer Östersjön från byarna och dagarna tillbringades på cykelsadeln i det vackra vädret.

Helena på cykeltur i det vackra landskapet

Under vår vistelse pågick både Skanörs Hamnfest med sillamarknad och Falsterbo Horse Show. Här, liksom på alla liknande jippon, fanns det marknadsstånd med allt från påträngande mobiltelefonförsäljare till onödigt ”måste ha krafs”. Kvällarna avnjöts mestadels med nyfångad fisk, några glas vin och avslutades med solnedgången i Östersjön.Tre övernattningar blev det i de sammanväxta byarna innan det var dags att köra ombord på nattfärjan till Tyskland.

Hann Munden, Tyskland
Vi väcktes av en ilsken Iphone klockan halv sex på morgonen och två timmar senare bands den stora färjan fast i Travemündes hamn.

Utsikt från Peter Pan på väg att förtöja i Travemündes hamn

Vi hade sovit oss igenom natten från Trelleborg till Travemünde på TT-lines bilfärja, Peter Pan. Båten var jättefräsch och fin men maten, vinet och shoppingen hade en hel del till övers på önskelistan. Kvällsmenyn var torftig, det tyska rödvinet odrickbart och efter en god natts sömn bjöds vi på en frukost som var både osmaklig och dyr. När vi körde av färjan hade vi ca 35 mil till Hann Münden, där vi planerat att övernatta. Utan incidenter och inget tjöt från GPS-tanterna, anlände vi vid middagstid ställplatsen utanför den gamla stadens stadsmur.

Hann Münden där floderna Werra och Fulda flyter samman och bildar floden Weser

Hann Münden är en vacker kulturhistorisk by som vi tidigare besökt vid några tillfällen. Termometern visade på 27 grader och efter ett besök på ett av byns matställen tillbringade vi den ljumma härliga kvällen under markisen.

Füssen med slottet Neuschwanstein, Tyskland
Hann Münden är en lättillgänglig övernattningsplats någon kilometer från autobahn och ca 55 mil från vårt nästa mål, Füssen, i södra Tyskland. Füssen är mest känd för att det är den sydligaste orten på den omtalade Romantische Strasse som startar i Würzburg i norr. Utmed Romantische Strasse finns ett 25-tal borgar och slott och det finns även en 25 mil lång cykelled med samma namn som går förbi sevärdheterna. Vi valde autobahn denna gång för att få mer tid för de två slotten i Füssen som vi läst en del om. Vid framkomsten hittade vi en ställplats med servicehus och gym samt närhet till ett flertal cykelleder. Vi hade även tillgång till Wifi som fungerade sådär. Efter dagens förflyttning på ett stressigt autobahn nöjde vi oss med mys och avkoppling vid husbilen. Tyvärr tvingades vi gå in vid mörkrets inbrott för att några alltför påträngande myggor ville göra oss sällskap.
Cykelleden till slotten var ca tre kilometer lång och därefter en vandring i kraftigt motlut på drygt 20 minuter. När vi nådde sagoslottet  Neuschwanstein var vi totalt genomsvettiga, vi var nästan lika löddriga på skinnet som hästarna som drog tunga kärror med turister uppför branterna. Det var ett mycket vackert slott som vi, tillsammans med hundratals andra turister, fick beskåda från utsidan och från slottsgården. Besök på insidan fick endast ske med guide och eftersom vi var långt ifrån ensamma på platsen så var väntetiden på en guidad tur ca tre timmar.
Efter besöket på slottsgården fortsatte vi uppför den branta stigningen i ytterligare ca 15 minuter till vajerbron, Marienbrücke, som hänger över ett 30 meter brett bråddjup mellan två berg. På darriga ben och en protesterande hjärna fick ändå nyfikenheten mig att ta ett försiktigt steg ut på den svajiga, gungande hängbron med jättestupet under fötterna. Från bron, som var avsedd för fototörstiga turister, hade man en fantastisk utsikt på slottet nedanför.

Marienbrücke, vajerbron för fototörstiga turister

Vill man träffa japaner så är detta en utmärkt plats. Hela bron var full med japaner som inte visade minsta tecken på höjdskräck – dom  sprang helt oberört fram och tillbaka på den smala bron för att få bästa möjliga kameravinkel. På vägen ner igen såg vi från höjderna det mindre kända slottet, Hobenschwangau, vilket vi nöjde oss med att fotografera denna gång.

Slottet Hobenschwangau som vi beskådade från höjderna

Dagen fortsatte med en cykeltur till Bergsportzentrum Tegelberg och därefter kabinbanan, Tegelbergbahn, upp till toppstationen som har Tysklans högst belägna restaurant på 1707 möh. Utsikten över dalen nedanför med Füssen och sjöarna Forggensee, Schwansee och Alpsee var fantastisk i det klara vädret. Ölen som vi fick in var inte fy skam den heller.
Inom området fanns en sommarrodelbana nerför berget som jag ju självfallet provade på. Det var inte så skrämmande som det låter eftersom man kunde bromsa ekipaget och hastigheten efter eget önskemål, men det var spännande när man efter några trevande svängar vågade släppa på lite fart. Två övernattningar i Füssen blev det och framför oss hade vi en 20-milatripp över Alperna till Merano i Nordöstra Italien.

Alppasset Timmelsjoch
Att det skulle bli tufft att köra över Alperna förstod vi. Kartan visade att det var förbjudet för husvagnsekipage vilket är en varning för att det är både brant och kurvigt. De första 15 milen till Sölden var vägen krokig och smal, men inte värre än vi tidigare åkt på. Efter Sölden som ligger ca 1900 möh. blev det betydligt tuffare och Innan vi påbörjade den riktiga alpklättringen fick vi betala vägtull. Tullaren såg lite skeptisk ut när han tittade på den stora husbilen, men vi fick ändå betala och köra vidare. Vägen upp till passet, Timmelsjoch på 2509 möh.var ca tre mil lång, hade ett 15-tal numrerade serpentiner och en stigning på ca 600 meter. I vissa svängar tvingades vi stanna för möte och för att få femtonnaren i rullning igen spann drivhjulen på den branta asfalterade vägen.

Utsikten ovanför trädgräsen är enorm. Vidderna, de gråa, delvis snöklädda bergsmassiven och de gröna djupa dalarna är fascinerande och nästan otrevligt overkliga. Vi stannade på toppen för att pusta ut och för att känna på snön innan det var dags att ta sig ner på andra sidan berget.

Timmelsjoch 2509 möh är passets högsta punkt

Uppfarten var jobbig, men det var efter toppen som det värsta började. Vägen blev mycket smalare, brantare och kurvigare. Skyddsräckena försvann nästan helt med undantag för vissa vägsträckningar där man kostat på sig att gjuta en två decimeter hög betongsträng närmast de bråddjupa stupen.

De decimeterhöga balkarna som skiljer asfalten från de branta stupen ner i dalarna

Med hjärtat i halsgropen, fjärilar i magen, svett i pannan och en likblek hustru bromsade vi oss nerför den drygt två mil långa serpentinvägen som hade en höjdskillnad på drygt 2 000 meter och en lutning som mest på 15 %. Vid möten tvingades vi att gå obekvämt nära kanten för att över huvud taget kunna ta oss framåt. På vissa sträckningar lutade berget ut över körbanan så att man fick parera mellan kanten och berget som stack ut i farlig närhet av taket på den tre meter höga husbilen. På södersidan av massivet, som vi var nu, blev det en helt annan temperatur. Termometern steg ganska snabbt till ca 30 grader. Efter drygt två timmars helkoncentrerad och spänningsfylld körning drog vi handbromsen på Camping Claudia Augusta i Algund.

 Merano – Algund, Italien
På darriga ben och med ett huvud fyllt av skräckupplevelser började pulsen så sakteliga återgå till normal frekvens. Summeringen av dagens färd var att vi aldrig tidigare varit med om något liknande. Vi har tidigare sett Trollväggen i Norge som en utmaning, men den jämförelsen har bleknat. Efter det första glaset rött kunde vi ändå konstatera att det var dramatiskt, ibland skräckinjagande, samtidigt som det var en förtjusande resa, en resa som förmodligen alltid kommer att finnas i vårt minne.

Infarten till den mysiga campingen i det vackra Tyrolen

Camping Claudio Augusta fastnade vi för direkt. Allt var välskött med fantastiskt fina anläggningar och ett trevligt bemötande från personalen. Campingen ligger mellan Alperna och den iskalla alpfloden Efsch och har en underbar utsikt mot sluttningen med vin- och fruktodlingar.   Att campingen fått utmärkelser på Europas bästalista var inte svårt att förstå.
En dag, mitt i förmiddagslugnet, kom en stor husbil, modell äldre, in på campingen. Chauffören, som tilldelats platsen strax intill oss, såg något osäker ut och efter några försök att komma in på platsen mellan oss och andra campare backade han, med husbilens bakparti, rakt in i grannens markis. Med svett i pannan och blicken nedåtriktad gick han ur bilen för att se vad som hänt. Många skyndade till för att rädda vad som räddas kunde, samtidigt som chauffören åter satte sig i husbilen för att köra framåt igen. I nervositeten svängde han så kraftigt att bakpartiet skrapade upp den markislösa husbilens sida. På några få minuter hade han rivit en markis och skrapat upp grannens husbil, snacka om effektivitet. Ägarna till den deformerade husbilen var inte hemma vid intermezzot men när de kom tillbaka visade det sig att det var sansade människor som förstod att han inte gjort detta med vilje. De skildes som vänner men det var en mycket skamsen person som mestadels höll sig inne i husbilen trots det fina vädret. Det blev campingens ”snackis” under ett par dagar och många smålog skadeglatt åt händelsen. Dom tyckte nog att han hade för stor husbil för sin förmåga – jantelagen lever även här.

Vi hade tre kilometers cykelväg, utmed Efsch till den vackra byn Merano där vi bestämt lunchträff med Helenas arbetskamrat Anna och familj. Det var Anna som tipsat oss om den vackra blomsterklädda byn som delas i två delar av den ständigt strömmande alpfloden Passer.
 
Några av alla vackra broar över  floden Passer i Merano

En av alla vackra blomsterdekoration

Hela centrum kan upplevas som ett konstverk. Här finns fantastiska blomsterdekorationer, dekorerade broar, gamla byggnader, gatumusikanter och underbara uteserveringar under skuggande träd. Distriktet består av ett antal kurorter och det finns ett 25-tal badanläggningar i olika storlekar varav den ena, där vi badade, låg precis intill vår camping. Distriktet är även uppbyggt för vandrare med leder i olika svårighetsgrader.
Vi valde att ta ”sommarliften”, som utgick bara några hundra meter från campingen, upp till toppen. Den första liften, en gammal stollift tog oss upp till Vellau på 980 m höjd och därifrån en nostalgisk korglift för två, upp till toppen, Leiteralm på 1 555 m.
 
Nostalgitripp i de gamla lifterna upp till Leiteralm

Det var en härlig resa med liftar som bara gick någon meter ovanför marken med vackra blomsterängar och vegetation som bitvis var inom räckvidden. Det väloljade och sammanslitna gamla systemet gick så sakta och tyst att man hörde fågelkvittret i skogspartierna. En fantastisk rogivande upplevelse, långt från de moderna liftsystem som i dag, på skräckinjagade höjder, forslar upp hundratals personer i stora trånga kabiner.
Från höjderna stannade vi för att beundran den enorma utsikten innan vi började vandringen nedför den branta stigen. Leden var krokig, brant och stenigt men där berget började plana ut gick vi genom tunnelliknande vinodlingar med klasar av vindruvor som bildade ett tak över hela stigen.

Ett tak bestående av vindruveklasar

Efter drygt två timmars bromsande i backen var vi nere på campingen igen och för att förhindra framtida men stretchade vi våra överansträngda lår- och vadmuskler.
På andra sidan Merano, ca en mil från campingen finns en toppmodern anläggning som har beteckningen Merano 2000 pga. att toppstationen ligger precis på 2000 meters höjd. Vi bestämde oss för att cykla dit. De första tre kilometrarna utmed floden Efsch gick lätt utför. Genom staden var det ganska plant men efter stadsgränsen på den andra sidan av staden, med ca fem kilometer kvar, började en kraftig stigning. På kartan såg det plant och bra ut men i verkligheten var det en fem kilometer brant backe med en stigning på 7-10 %. Roberto Vacchi, reporter på Tour de France, skulle graderat backen till kategori 2 av 5, där kategori 1 är den allra svåraste.
Vi fick verkligen lägga tryck på varje pedaltag trots att vi hela tiden körde på den lägsta växeln. Det gick t.o.m. så sakta den sista kilometern att en familj med barn kunde promenera förbi oss. Efter dryg en timme på den stekheta asfalten och solen rakt i ansiktet var det två mycket, mycket trötta och törstiga cyklister som låste fast sina cyklar vid kabinbanans dalstation. Den jättestora kabinen tog oss upp till toppen där vi hade en bedårande utsikt över Merano och bergen runt omkring. Planerna var att vi skulle vandrat på någon av de leder som utgick från stationen men tröttheten efter cykelturen satte stopp för detta.

Efter fyra övernattningar och tre helt underbara dagar i Merano/Algund var det dags för förflyttning till vårt planerade huvudmål. Merano är en mycket vacker stad. Här är turisterna, här är pulsen, här är de finaste badanläggningarna osv. medans Algund, där campingen ligger, mer får ses som en ”sovstad” till den större och betydligt livligare kurorten.

Helena hittade en ny variant på ”Bag in box” i Algund

Sexten-Moos, Italien
Efter en behaglig körning på ca 20 mil anlände vi vårt huvudmål Caravan Park Sexten i Dolomiterna vid middagstid. Det visade sig vara en mycket stor och vacker camping i höjd med trädgränsen på 1520 möh. Campingen var jättefin med många konstnärligt utformade byggnader som t.ex. vårt hygienutrymme som låg i en jättestor jordgrotta, en bastuanläggning som var byggd fyra-fem meter upp i ett träd osv.

Campingens hygienutrymmen låg inbyggt i en grotta

Hela anläggningen var byggd i grovhuggna stockar och massiva stora stenar. Allt var mycket snyggt och välskött med restauranter, pooler, spaanläggningar, gym mm. Men det visade sig vara väldigt dyrt att nyttja dessa faciliteter.Vi märkte direkt att detta inte var vad vi hoppats på. Det var snyggt, rent och prydligt, men ”myset” saknades. Det var alldeles för kommersiellt för vår smak och det fanns inte så mycket man kunde göra eftersom campingen låg avsides med 5 kilometer till närmaste by.
Cykla i de branta backarna var otänkbart men efter någon dag hittade vi en vandringsled ner till byn Moos. Därifrån kunde vi ta en lift upp tilltoppen på andra sidan dalen. Här uppe fanns ett antal vandringsleder varav den ena, på drygt fem kilometer, ledde oss tillbaka till vår camping.
 
Dolomiternas spetsiga ljusa berg

Alla aktiviteter har sin speciella klädsel.
En golfare känner man igen direkt på de rutiga byxorna och bara en handske, liksom cyklister med två handskar, tajta färggranna kläder och en ful hjälm. Motorcykelfolket visar mycket svart skinn men ingen hud. Dom t.o.m. döljer sitt ansikte med ett mörkt visir på den stora svarta hjälmen. Tennisspelare klär sig gärna i ljusa luftiga kläder och joggare i pulsiga overaller liksom utförsåkarna som trär på sig ett par jättepjäxorna längst ner. Jägare, dykare, hockeyspelare osv. – ja ni förstår – det kostar att ligga på topp.
Även fjällvandrare har sin speciella utrustning. Vi studerade ”proffsen” noga och såg att alla har grova kängor med en strumpa som sticker upp ca två centimeter ovanför skaftet. Dom har som regel trekvartslånga byxor med fickor på benen, gärna beigea, en rutig skjorta, någon form av huvudbonad, hopvikbara stavar och en jätte-jättestor ryggsäck. Vi iakttog detta och tyckte att det var lite töntigt – två dagar senare såg vi likadana ut.
Vi inhandlade det som vi inte redan hade i en liten butik i Moos. Vi köpte dock inte en jätte-jättestor ryggsäck eftersom vi inte visste vad vi skulle fylla den med.
 
Bara stavarna som fattas

Kostnaderna på Park Sexten och svårigheten att komma till aktiviteter fick oss att packa ihop efter endast tre nätter mot förbeställda fjorton. Trots att vi förbokat lyckades Helena förhandla bort kostnaden för de återstående 11 dagarna.  Men vi måste ändå, än en gång, poängtera att det var en mycket vacker camping med Dolomiternas ljusa spetsiga berg i blickfånget, högklassiga restauranter, vackra byggnader, rymliga campingtomter och en strilande alpbäck intill vår plats.  Att den utsetts till Europas vackraste ett antal år är helt förståeligt.

Bad Gastein-Bad Hofgastein, Österike
Nästa mål låg ca 13 mil i nordlig riktning. Vi knappade in Bertahofs Camping som ligger i Gasteinerdalen mellan Bad Gastein och Bad Hofgastein. När det återstod endast någon mil av den planerade resan började GPS-tanten ge sig till känna. Hon hade, liksom hustrun, hållit sig väldigt lugna hittills. Helena hade, på kartan, observerat att det var en lång tunnel i annalkande och när vi närmade oss platsen började GPS-tanten hojta att vi skulle ta färjan. Hon skrek flera gånger – kör på färjan – kör på färjan.Vi tittade förvånat på varandra, här fanns ju inte ens ett vattendrag.
Helena gick ut för att informera sig, på en intilliggande tågstation, och fick då veta att bilen skulle lastas på tåget och fraktas genom tunneln och att det var den enda vägen till målet om vi inte ville vända tillbaka. Vi valde att ta tåget.För att komma in på perrongen fick vi köra igenom en ”mall” som var likvärdig med tågvagnarnas storlek. Den var 2,5 meter bred och 3,5 meter hög. Bilen är 2,4 meter bred och 3,1 meter hög så det gick ju, om än med små marginaler, och med infällda backspeglar.

Vi hamnade nästan längst fram i ”färjekön”

Vi stod som nummer tre i ”färjekön” och när vi skulle köra ombord såg vi att tågsetet var minst hundra meter långt. Vi skulle köra på längst bak och ta oss den långa sträckan genom den trånga passagen på vagnarnas stålkonstruktion. Det var mer än svettigt. Nu var det inte stupen som skrämde utan tanken på att skrapa upp bilens sidor som satte nerverna i dallring. Med snigelfart tog vi oss fram till den första vagnen. De annars så stressade italienarna tutade inte en enda gång, vilket brukar vara vanligt om det inte går tillräckligt fort.

När GPS-tanten ropade ”kör på färjan” var det en tågfärja

Vi, liksom alla andra, placerades i en vanlig personvagn genom den 8,5 kilometer långa tunneln.Avlastningen var smärtfri, eftersom vi stod nästan längst fram och bara någon mil senare anlände vi dagens mål. Åter en ny upplevelse som så många andra på denna resa. Vi, liksom alla andra, placerades i en vanlig personvagn genom den 8,5 kilometer långa tunneln. Avlastningen var smärtfri, eftersom vi stod nästan längst fram och bara någon mil senare anlände vi dagens mål. Åter en ny upplevelse som så många andra på denna resa.
Direkt vid incheckningen såg vi att här kommer vi att trivas. En liten mysig, välskött camping med en dam som tog emot oss med öppna armar. Vi gillar bäst de småskaliga där alla hälsar och byter några ord med varandra.

En mysig camping mellan Bad Gastein och Hofgastein

Mot några Euro extra fick vi nyckel till ett ”familjebadrum” med toalett, dusch och två handfat. Ett ”eget” rymligt badrum där man kunde ta det lugnt.

Vi har i många år, på våra resor i Tyskland, studerat folk som äter en specialitet som på menyn heter Schweinshaxe. En stor oaptitlig knöl som består av ben, brosk, fett och kött från grisens höftben. Strax utanför campingen finns en liten mysig restaurant med bl.a. Schweinshaxe på menyn. Vi beställde varsin men innan maten kom in blev vi överaskade av att servitören satte på oss små näpna haklappar som matchade färgen på vår klädsel. Vi, liksom övriga gäster såg väldigt förvånade ut, men när vi fick maten förstod vi alla varför.

Vi dekorerades med matchande förkläden före maten

Schweinshaxen serverades på en stekhet täljsten som var infälld i en träplatta. Haklapparna, som vi var dekorerade med, skyddade vår klädsel från fettet som fortfarande fräste och skvätte på den varma plattan. Köttet som vi pillade fram mellan ben, brosk och fett var helt utsökt. Det var mycket kött och med knödeln som vi fick till var det, för våra smaklökar, en ny och mycket angenäm smakupplevelse.
Från campingen var det ca 3 kilometer till Bad Gasteins centrum. En lagom behaglig cykeltur tyckte vi. Efter 2 kilometer utmed Gastein Ache, ån som strömmar genom hela Gasteinerdalen, började en mycket brant stigning upp mot centrum.
Att cykla upp var otänkbart, i alla fall utan någon form av doping, så vi ställde cyklarna och började gå. En kilometer kan vara j…ligt lång. I kraftigt motlut och solen rakt i ansiktet släpade vi oss upp till centrum och ”svenskbaren” Salzburger Hof.
Den utmattning vi kände uteslöt alla tankar på stadsvandring med tittshopping, vilket inte gjorde så mycket eftersom många affärer hade stängt under sommaren. Bad Gastein är i första hand en vintersportort, som blomstrar när utförsåkarna gör entré.

Stubnerkogel Mountain 2250 möh
Vid vårt nästa besök i Bad Gastein tog vi bussen precis utanför campingen till kabinliften som ligger mitt i centrum till. Vid toppstationen, Stubnerkogel 2250 möh, fanns det ett antal vandringsleder som var markerade efter fem olika svårighetsgrader. Man har även utsiktstorn, Glocknerblick, med vidunderlig utsikt ner i Gasteinerdalen. När man är 2250 möh kan man ju undra varför man bygger ett 4 meter högt torn?
Eftersom vi inte är vana vid den tunna luften valde vi några ”lättare” leder som gick över blomsterängar mellan betande kor och hästar.

Den tunna luften tar på krafterna

Vi hade även turen att få se några Murmeldjur i en slänt, vilket är väldigt ovanligt enligt hörsägen.
Broschyrerna över området visar ofta bilder på en hängbro, Suspension Bridge, som går från toppstationen, över ett stup, till en klippa ca hundra meter bort. Efter modigt övervägande gick vi över bron som inte alls kändes så osäker som den svajiga ”fotobron” vid sagoslottet i Füssen.

Efter några veckor i Alperna vänjer man sig med höjderna

Efter många timmar på toppen av berget följde vi en vandringsled ner till mellanstationen där vi hoppade på kabinliften ner till byn igen.

Schlossalm Mountain 2050 möh
Åt andra hållet från campingen ligger Bad Hofgastein. Vi cyklade de tre km till dalstationen och därifrån tog vi tågliften till en mellanstation som anslöt till kabinbana upp till Schlossalm Mountain på 2050 möh

Den gamla tågliften gick brant uppför till mellanstationen

Uppe på denna ”platå” fanns det aktiviteter för alla. Lekplatser för de minsta, saftigt gröna ängar med färggranna blommor för flanörerna, uteserveringar för den törstige, en liten fjällsjö för fiskare. Dessutom fanns det vandringsleder i olika svårighetsgrader.

En liten vilopaus är inte helt fel

Vi promenerade runt några timmar innan det var dags att dra sig hemåt igen. Den som vill kunde hyra en ”gokart” utan motor. Fordonet hade ratt, broms och stora gummihjul. Med den skulle man rulla på de små, bitvis branta, transportvägarna ner till mittstationen. Såg väldigt härligt ut men tyvärr fanns det inga lediga när vi skulle ner så vi fick nöja oss med samma väg ner som vi tog upp.

Auensee Camping
Efter 4 övernattningar i Gasteinerdalen var det dags att påbörja förflyttningen mot Sverige. För att slippa den ganska så ensidiga Autobahn beslöt vi os för att prova på lokalvägen norrut. Man ser mycket mer av Tyskland utmed dessa vägar men det slukar inga mil. Vi hade en snitthastighet på ca 40 km/tim pga. trafikstockningar i byarna och mellan byarna fanns ett antal bönder med jättestora traktorer som bildade långa köer.
Efter några timmar gav vi upp denna utflykt och sökte oss tillbaka till de tråkiga men snabba Autobahn. När det började bli eftermiddag frågade vi GPS-tanten efter närmaste camping och hon ledde oss till en liten typisk tysk camping för långliggare. Vi hade då kört drygt 50 mil och valde att stanna där över natten. Auensee Campingen ligger vid en liten badsjö inte långt från staden Hof vilket kanske är anledningen till att det är en populär camping för danskar. Här fanns gott om både danska långliggare och danska strökunder. Vi stannade bara över natten och kl. 7 släppte vi handbromsen för vidare transport genom Tyskland.

Heiligenhafen
Med GPS-erna inställda på Heiligenhafen rullade vi ut på Autobahn och efter dryg 60 mil anlände vi ställplatsen Heiligenhafen som i det närmaste var fullbelagd. Vi hittade en plats och gick därefter raka vägen till ett av byns matställen för att tillfredsställa vår hunger efter dagens pass.

Den vackra skulpturen i Binnensee

Vi tog en heldag i Heiligenhafen med morgonvandring runt det vackra innanhavet, Binnensee, cykelturer utmed Östersjön, besök på byns utskänkningsställen osv.
På en av uteserveringarna fanns det två servitörer som fick både mej och Helena att framstå som två matvägrande anorektiker. Inget ont i att vara välväxt men det var näst intill omöjligt att få kontakt med dom när man ville beställa eller betala. Servitörerna satt mestadels inne i ett rum med AC och rökte i sommarvärmen och dom blev märkbart irriterade när pockade på deras uppmärksamhet.
Innan vi avslutade vår sista dag på kontinenten för denna gång, åt vi en härlig middag på en finare krog ”med vita dukar och blänkande bestick” i hamnen.

Åkulla – Ullared
Vi steg upp klockan halv sex, åkte till Fleggaards i Heiligenhafen för att bunkra billiga dryckesvaror och vid åttatiden stod vi parkerade på färjan från Puttgarden till Rödby i Danmark. Det var liksom denna resas avslutning för nu återstod bara hemvägen genom Danmark.

Orosmolnen som vi tidigare sett besannades och genom Danmark fick vi för första gången på denna resa användning för vindrutetorkarna.

Kungälvs Roddklubb hade träningsläger i Åkulla

Innan vi var hemma gjorde vi en övernattning i Åkulla för att Helena ville, som vanligt när vi kör genom Halland, handlade upp de sista semesterpengarna på GEKÅS i Ullared.

Sammanfattning
Det var en mycket händelserik resa med många nya upplevelser och synintryck. Vädret var soligt och varmt förutom några mil med regn genom Danmark på hemresan.
Husbilen fungerade som vanligt utan incidenter och vi körde ca 400 mil och var hemifrån i 23 dagar.

Skräcken
Vägen med anor från 1300-talet från Sölden i Österrike till Merano i Italien med passet över Alpernas huvudkam Timmelsjoch på 2509 möh var en magrysare.

Timmelsjoch 2509 möh

Serpentinvägen från Timmesljoch ner till Merano var en blandning av skräck förtjusning. Balanseringen mellan bråddjupen utan räcken på ena sidan vägen och mötande fordon på andra sidan var en pulshöjare som gav svettpärlor i pannan. Samtidigt var utsikten över de enorma vidderna ovanför trädgränsen och de små byarna nere i dalen helt galet vackert.

Förvåningen
När vi anlände den på kartan utmärkta tunneln till Bad Gastein och GPS-tanten vid fler tillfällen ropade – kör på färjan – kör på färjan. Vi såg ingen färja, inte ens ett vattendrag, men däremot en järnvägsstation.
När det visade sig att vi skulle lastas på ett tåg kom svettpärlorna åter i min panna. Jag skulle köra drygt 100 meter från tågsättets bakre vagn fram till den främre med bara några centimeters marginal till den tunnelliknande järnkonstruktionen på vagnarnas sidor och tak.

Järnvägsfärjan som tog oss till Gasteinrerdalen

Nostalgi
De gamla sommarliftarna i Algund som tog oss upp till Leiteralm. Första etappen i en trästol som hängde i en vajer bara någon meter ovanför backen och sedan en meterhög gallerkorg, med plats för två stående.
 
 Nostalgiliftarna i Algund

 

Tystheten och känslan av att vara så nära marken och naturen när vi transporterades över blomsterängar och genom skogspartier upp till toppen på 1550 meter var en fantastisk upplevelse.

Kulturen
Vid den sydligaste delen av Romantische Strasse ligger staden Füssen med slotten Neuschwanstein och den mindre kända Hohenschwangau. Neuschwanstein är ett av världens mest kända och ligger i Bayerska Alperna på gränsen till Österrike.
Slottet, som är otroligt vackert, ligger på en hög höjd med fantastisk utsikt över sjöarna nere i dalen.

Sagoslottet insprängd i grönska

Från dalen ser slottet ut som en jättestor marmorklippa insprängd i den grönskande barrskogen.
Slottet uppfördes av Kung Ludvig II och efter kungens död, 1886, öppnades slottet för allmänheten.

Alpvandring
Resans huvudmål, att vandra i Alperna var långt, långt mycket bättre än vi vågat förvänta oss. De nästan overkliga vidderna, de skräckinjagande stupen, blomsterängarna, bergstopparna var så vackert att man nästan tappade andan.
Vi vandrade på fyra olika berg med olika svårighetsgrader. Det började med Rentiere Renne i Dolomiterna, 1950 möh med dalstationen i Moos. Därefter, Leiteralm på 1550 meters höjd med ”nostalgiliften” som utgick från Algund och vandringsleden genom vinodlingarna.

Vinrankorna bildade tak över vandringsleden

Därefter Merano 2000 med jättekabinen som i hög hastighet släpade upp ca 70 personer över branta bergväggar och svindlande stup.

Jättekabinen upp till 2000 möh

Från dalstationen i Moos åkte vi upp till Rentiere Renne i Sexten Dolomiterna, 1950 möh.

Från Moos gick en lift till Rentiere Renne

I Gasteinerdalen tog vi tågliften från Bad Hofgasteintill Schlossalm Mountain, 2050 möh och Stubnerkogel Mountain, 2250 möh,

Mötesplats för järnvägsliften i Hofgastein 

Utsiktstornet på Stubnerkogel Mountain, 2250 möh

Till Stubnerkogel Mountain, 2250 möh, utgick vi från dalstationen i centrala Bad Gastein.
Alla fyra bergen hade ett gemensamt.
Det var blomsterklädda jättestora kuperade platåer ovanför trädgränsen.

Blomsterprakt på över 2000 möh

Det fanns vandringsleder och gott om aktiviteter för alla och det var inte långt mellan utskänkningsställena för både törstiga och hungriga.

Camping
Lyxigaste, dyraste och vackraste campingen på resan var Caravan Park Sexten.
Men de mysigaste var utan tvekan Camping Claudio Augusta i Algund och Bertahofs Camping i Gasteinerdalen. Där trivdes vi. Det var småskaligt och gästvänligt.

Mat
Överallt i dessa trakter är maten helt utsökt. Men vi vill gärna framhäva Schweinshaxen.
Hela serveringen med haklappar och en till synes oaptitliga klump som serverades på en stekhet täljstensplatta var en upplevelse. Att sedan köttet som fanns mellan ben, fett och brosk smakade fantastiskt gjorde inte upplevelsen sämre.

Schweinshaxe, från grisens höftben. Oaptitligt men gott