Se fler bilder under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

Bad Gastein med vandringar i de österrikiska Alperna var vårt planerade huvudmål på årets semesterresa.
Huvuddragen var att köra genom Danmark och hålla oss i den västra delen av Tyskland ner till vändpunkten Bad Gastein och hemvägen på den östra sidan.
Tiden i Alperna beräknade vi till en dryg vecka och hela resan var planerad till ca 4 veckor.

När man i vintermörkret gör upp riktlinjerna för en semestertripp tänker man oftast i termerna, soligt och varmt. Så blir det inte alltid, vädret kan vi inte styra över och därför brukar vi oftast ha ett antal alternativ på sevärdheter och upplevelser med i planeringen. På nervägen var planen bl.a. övernattningar i Danmark, i det tyska Naturreservatet Eifel och en del stopp utmed floden Rehn. På hemvägen hade vi också sett ut några intressanta platser med bl.a. Heiligenhafen som sista anhalt innan vi lämnade Tyskland.

Ribe, Danmark
Vi startade färden med en båtresa från Göteborg till Frederikshavn. GPS; en var inställd på Ribe, ca 30 mil söderut på Jyllands västkust och skitvädret, som vi tidigt denna morgon vaknat till, stod på sej. Semesterstämningen lyste med sin frånvaro men nu var vi i alla fall på väg.

Hela Jylland är en enda stor platt sanddyna. Det finns varken skog eller berg som tar emot när Nordsjöstormarna vräker sej in mot kusten, vilket dom gjorde denna dag.
När vi passerade Himelsbjerget, Jyllands högsta berg, märkte vi inte ens att vi kört i en uppförsbacke. Däremot märkte vi av de kraftiga sidvindarna som fick hela husbilen att luta.
Vi checkade in på Ribe Camping som ligger någon kilometer utanför den gamla vikingabyns stadskärna.

Infarten till Ribe Camping

Eftersom vi varit här ett antal gånger tidigare var det i första hand övernattning och matintag som gällde. Studiebesök i den mysiga byn, som är en av Danmarks äldsta, i detta väder var inte ens diskutabelt.
I stormliknande vindbyar, med regn i vertikalläge, sökte vi oss till närmaste matställe och efter någon kilometer klev vi in genomblöta på Hotell Dagmars Restaurant i byns centrum. Vi njöt i stugvärmen av en fantastisk trerätters med tillhörande dryck, innan det åter var dags för en fajt med vädergudarna.

Blöta och gnälliga kom vi tillbaka till campingen men innan vi nådde husbilen passerade vi tältarna som har en egen avdelning på campingen. Med en kort blick på deras tillvaro insåg vi att vårt gnäll var rena lyxproblemen, för vi hade ändå något varmt och torrt att övernatta i.

Tecklenburg, Tyskland
Efter den stormiga natt som följde, var det dags att ratta vidare söderut och drygt 35 mil senare anlände vi Regenbogens Camping, sex kilometer utanför Tecklenburg i Tyskland.
Det visade sej vara en jättestor camping anpassad för barnfamiljer med lekparker, bollplaner, cykelstigar, pool både inne och ute osv.
Campingen var långt ifrån fullbelagd. På den största delen av campingen, som var anpassad för tältare, var det i stort sett helt tomt vilket vittnar om det var en gammal camping som inte hängt med i friluftslivets förändring.
Där fanns även en mer frekventerad del där ”säsongarna” höll till och en restaurant som absolut aldrig kommer att hamna på Michelins gourmetlista.
För första gången på denna resa kom cyklarna fram och målet för dagen var de sex kilometrarna in till Tecklenburg. Det visade sej vara backiga kilometrar och innan vi nådde byn började solen bryta sej igenom det tjocka gråa täcket för första gången på denna resa.

Vackra blomsterdekorationer var vanliga i byn

Vi vandrade runt i den högt belägna och kuperade gamla byn med trånga gränder, borgar och kullerstensbelagda smala gator och vi avsatte även tid för ett besök på en mysig uteservering med härlig utsikt över landskapet runt byn. Det fanns även en vackert grönskande park innanför stadsmuren med en utomhusteater där skådespelare tränade inför en föreställning som jag trodde handlade om Helena och mej, eftersom det på affischerna stod ”Skönheten och odjuret.”

Monschau, Tyskland
Efter två övernattningar var det åter dags för förflyttning och vi startade de knappa 37-milen i tidig gryning. Någon timme senare fixade vi frukosten med vår nyinköpta gasoldrivna stekplatta på en rastplats utmed Autobahn och efter ytterligare några timmars stångande med tyska jetsettare och tidspressade långtradarchaufförer, anlände vi Campingpark Zum Jone-Bur på höjderna i Eifels nationalpark, inte långt från den belgiska gränsen.

Campingen var bra med rymliga gräsklädda platser, rena fina gemensamhetsutrymmen och en kvinnlig värd som med ett påklistrat leende for runt som den fotoskygge hackspetten som visas i Disneys julkavalkad. Hon skötte baren och serverade kunderna med mat och dryck, hon skötte receptionen med in och utcheckning, hon visade nyanlända till deras rätta plats och hon berättade gärna om naturreservatet Eifels fantastiska sevärdheter. Ja, jag blev andfådd bara av att se henne när hon for fram som en virvelvind. När vi väl fick bromsat upp ”virvelvinden” gav hon oss många bra förslag om allt från matställen till vandrings och cykelleder inom nationalparken. Visserligen var informationen forcerad men vi snappade ändå upp några intressanta tips.

Första dagen valde vi en sex kilometer lång vandringsled genom skogsklädda branterna ner till byn Monschau i dalens botten. En fantastiskt vacker by med en bred uttorkad flodbädd som klyver byn i två delar. Under broarna, som håller samman byn, rinner stora mängder vatten vid snösmältningen, men nu återstod bara en liten rännil.
Hela byn är mycket backig och krokig och på de få plana ytor som finns mellan bergen, ligger små kullerstensbelagda torg med uteserveringar. Dessa torg var för dagen helt fullbelagda med turister som törstade efter sol och dricka i den härliga sommarvärmen.
På var sida i den långsmala byn mellan bergen och rännilen, ligger höga krokiga korsvirkeshus som genom århundraden utsatts för omfattande sättningsskador.

En av alla broar som skiljer byn i två delar

Allt var snett och vint och efter ett par gingroggar på en uteservering var jag på samma nivå. Det hela slutade med att vi var tvungna att ringa efter byns enda taxi.

Vattenpass gör sej icke besvär i denna by

Vår taxichaufför hade tjocktunga, koljespa och hängande ögonlock vilket gjorde oss tveksamma, men det fanns ju inget annat alternativ. Att gå de sex kilometrarna upp för berget var inget alternativ, för det hade jag aldrig klarat.
När Helena förklarat vart vi skulle hittade den smått överförfriskade chauffören små bilfria ”smygvägar” genom skogen. Det gick i rallyhastighet uppför berget och det var med hjärtat i halsgropen och lätt skakiga vi anlände campingen.

Efter nattvila var det dags för nya äventyr. Ett av alla tips vi fick i av ”virvelvinden” var en cykelled till en vacker by ca 4 mil från campingen. Det var ett tufft mål och vi gav oss iväg i god tid för att hinna fram och tillbaka under dagen.
När vi åkt ett par mil på den välmarkerade och bilfria cykelvägen, som delvis var en gammal banvall, började det att regna. Vi fortsatt ytterligare några kilometer men efter ca 2.5 mil gav vi upp och vände tillbaka igen.

Ett vackert och något annorlunda regnskydd utmed cykelleden

Vi hade tidigare passerat ett café och bestämde oss för att åka tillbaka dit för att fika och se hur vädret gestaltade sej.
På fiket fick vi en underbar våffla med varm körsbärssylt, grädde och härligt varmt kaffe.
Regnet upphörde inte så vi tvingades till slut lämna den härliga stugvärmen på ”fiket” och fortsätta färden tillbaka till husbilen. Termometern höll sej runt 15 gradersstrecket och det var med nöd och näppe vi höll oss varma i blötan.
Efter knappa 5 mil var vi tillbaka och det kändes verkligen skönt att krypa in i en varm husbil och dra på sej lite torra kläder.
När vi gjort vår sedvanliga ”high five” för dagens bedrift hällde Helena, till ljudet att regnsmattret på taket, upp varsitt glas rött.
Snacka om mysfaktor… den steg snabbt till fem på den femgradiga skalan.

Bacharach, Tyskland
Det blev två övernattningar i Eifels naturreservat innan vi ställde in GPS-en på Bacharach, ca 19 mil söderut vid floden Rehn.

Vi hittade snabbt en ställplats intill floden nedanför stadens centrum. Hela Rehndalen är som en enda lång ställplats med husbilar som står uppradade vända mot den livligt trafikerade floden.
Mellan byn och ställplatsen går en cykelväg som sträcker sej längs floden och på sluttningarna bakom byn trängs vinstockarna i spikraka rader upp mot höjderna.

Vi tog en cykeltur utmed floden till byn Oberwesel, en knapp mil norr om Bacharach, men även denna gång fick vi vända tillbaka på grund av regn. Att cykla utmed Rehn är annars helt fantastiskt men eftersom vi inte hade vädergudarna på vår sida valde vi att i stället fortsätta dagen med att besöka borgen Stahleck ovanför byn och vinodlingarna.
Efter en knapp timme till fots, i en lång, lång trappa genom skogbeklädda dungar, nådde vi den gamla borgen. Svettiga och törstiga slog vi oss ner på borggårdens uteservering och ölen som vi beställt in, slank j..ligt fort ner i den torra strupen.

Bedårande utsikt över Rehn, från borgen Stahleck 

Mödan att ta sej upp till borgen var väl värt varenda ett trappsteg för från dessa höjder har man en bedårande utsikt över borgar och slott som sticker upp i de grönskande sluttningarna och de små byarna utmed den ringlande floden.

Dockskåpsliknande hus som tagna ur en sagoberättelse

Bacharach är en mycket mysig by med dockskåpsliknande hus, kullerstensbelagda trånga gator och med borgen ovanför vinrankorna som kronan på verket.

Den gamla stadsmuren med borgen Stahleck på höjderna

I Bacharach finns även en gamla välbevarad stadsmur och vid floden nedanför ställplatsen finns en brygga för turbåtar som erbjuder rundturer på Rehn.

Bad Waldsee, Tyskland
Efter en övernattning i Bacharach skulle vi bara flytta oss någon mil till en liten by som heter Eltville vid Rehn. Byn ligger på andra sidan floden och efter någon timmes letande efter en camping eller ställplats gav vi upp. Det fanns ingen i närheten av byn så vi fortsatte knappt 40 mil söderut mot Bad Waldsee där husbilsfabriken Hymer ligger. Där skulle det enligt hörsägen finnas en trevlig ställplats och vi var lite intresserade av att se Hymers nya konceptbil men det enda vi hittade var en stor öde parkeringsplats för husbilar utanför Hymer museet.

Dagens färd blev ganska händelserik. Först letandet efter en plats vid Rehn med felkörningar och allt vad det innebär i trånga gränder. Därefter, vid ett vägbygge några mil längre söderut, var jag inte tillräckligt uppmärksam utan hamnade i en fil som var skyltad för fordon smalare än 2,20 meter. Vår bil är 2,35 meter. De första 100 metrarna var avgränsade med koner med bra avstånd mellan. När vi närmade oss den plats som endast var 2.20 bred såg vi att den var avgränsad med halvmeterhöga betongblock så vi började se oss om att hitta en väg ur detta. Efter en snabb blick i backspeglarna kunde jag bara konstatera att kön växte snabbt bakom oss. Det gick inte att byta fil för varken oss eller bilarna bakom, alla satt fast i fållan och det var jag som stod längst fram och täppte till mynningen på den 100 meter långa fåran mellan betongblocken. Det kändes som en hemsk mardröm. Hjärnan talade om att det finns två valmöjligheter – att stanna och ställa till med trafikkaos eller chansa på att få plats mellan betongblocken. Vi valde det sistnämnda.
På betongblocken satt det små markeringsbrickor i plast som stack ut ca 3 centimeter på var sida med en meters mellanrum. Redan på de första metrarna hörde vi att det skrapade mot bilens sidor men vi fick plats ändå plats, vi fastnade inte i fållan.
Vi hade bara någon centimeter tillgodo på var sida om bilen och stundtals lät skrapningarna väldigt kraftigt men vi rullade dock sakta men säkert framåt. Hastigheten var inte hög, kön bakom blev längre och längre men för oss gällde bara att inte fastna i fållan. En enda liten felmanövrering och vi hade kilats fast mellan betongblocken.
Vi klarade oss igenom och efter de svettiga metrarna, på normal väg igen, drog vi en lättnandes suck för att vi inte skapat rubriker om trafikkaos på Autobahn. Vi stannade på närmaste p-ficka för att sänka pulsen till normalnivå, torka av all svett på kroppen och framför allt för att kontrollera skadorna på bilen.
Till vår stora förvåning kunde vi inte hitta några skador. De små plastmarkeringarna som stack ut från betongblocken hade varit så pass mjuka att de inte orsakat någon skada och jag hade trots alla farhågor inte kommit i kontakt med den halvmeterhöga muren.

Nu var det åter dags för ”high five”. Denna gång blev det en dubbel ”high five” innan vi drog vidare mot Bad Waldsee.
På den öde parkeringsplatsen utanför Hymer museet använde vi för första gången vår nya gasolgrill. Vi grillade och njöt av att vi kommit helskinnade ur detta som såklart blev hela kvällens snackis.
Att några ungdomar gjorde ”börnouts” och körde på kapp med sina bilar på den stora öde parkeringen gjorde oss inget alls, vi njöt bara av att detta var över och att inget kommit till skada.

Gasteinerdalen, Österrike
På vägen ut ur Bad Waldsee, såg vi på ett av Hymers alla anläggningar den ställplats vi hört talas om men nu hade vi bestämt oss för att så fort som möjligt ta oss till vårt huvudmål Bad Gastein.
Efter ca 37 mil utan intermeson anlände vi Bertahofs Kur Camping som skulle bli vår utgångspunkt inför kommande vandringar.
I Gasteinerdalen finns ett antal välkända skidorter som sommartid blir fjällvandrarnas paradis.
Den mest kända för oss svenskar är Bad Gastein och det svenskägda hotellet Salzburger Hof. Andra välbesökta platser, både sommar och vinter, är Bad Hofgastein och Sportgastein.

Kur Camping Bertahof

En mycket gästvänlig och centralt belägen camping i dalen

Vi hade redan på förhand bestämt oss för att välja Camping Bertahof för vår vistelse i dalen. Campingen är till åren kommen men mycket gemytlig och trivsam och med personal som hela tiden visar att du är en viktig gäst. Den är välskött med stora härliga gräsbeklädda platser och fräscha hygienutrymmen.

Solnedgång bakom bergen vid campingen

Morgonbrödet levereras klockan halv åtta och vill man äta och dricka på lokal, så har campingen en helt fantastisk restaurant med typiska österrikiska rätter och en härlig trädgård med uteservering. Dessutom finns det en livligt trafikerad busshållplats precis utanför campingen som tar dej dit du vill i dalen.

Första natten på campingen blev jag halvt uppäten av aggressiva myggor. Ryggen blev helt uppsvullen med stora röda prickar. Det såg ut som om jag använts som måltavla för jägare med hagelbössa.
Helena tog kort på eländet, vilket är lika med att det finns på ”fejjan” inom några minuter.
Ca 40 ”gilla” noterades och ett antal inlägg med goda råd blev resultatet. Råden var allt från att byta blod till att dricka grogg eller att stryka in kroppen med vitlök. Jag valde vitlöken. Resultatet blev att myggen höll sej på behörigt avstånd och människorna i min omgivning, gjorde detsamma.

Sportgastein
Till Sportgastein tar det ungefär en halvtimme med buss från campingen. Bussen stannar på ca 1 576 meters höjd och därifrån har man en jättestor nästan helt plan platå som sträcker sej ca 2.5 kilometer in till dalens slut. Här finns ingen by med köpcentra men det finns sju små gårdar med lösgående djur på de rena och fräscha blomsterängarna. Förutom djurskötseln, används gårdarna som utskänkningsställen för hungriga och törstiga vandrare och man säljer även egentillverkade gårdsprodukter som ost, smör, korv, marmelader mm.

Platån som sträcker sej ända in till dalens slut

Har finns gott om vandringsleder, både för barnfamiljer och för mer avancerad vandring för den som vill utmana sina krafter. Sportgastein har de absolut lättaste vandringslederna av de tre vi besökte. Själva började vi vår vistelse med en lättare led på ca 3 timmar utan allt för kraftiga branter.

Vi gjorde även några tuffare försök. Ett var att nå Bockhartshytte på 1 933 meters höjd men jag gav upp efter en dryg timme med 50 höjdmeter kvar till hytten. Min kroppsvikt och ovana vid fjällvandring tillsammans med en stekande sol, och den tunna luften tvingade mej att vända om. Likt en dåres försvarstal blev ursäkterna många men kanske inte helt trovärdiga. Helena vände också om vilket jag tror att hon gjorde det bara för att skona mitt ego.

Liftsystemet som flyttar vintersportarna upp till topparna är normalt inte igång på sommarhalvåret men vid ett av våra besök var liften till mittstationen på ca 2 000 meters höjd igång. Varför vet vi inte men just den dagen var det någon sorts festdag i Sportgastein. Familjer och ungdomar i alla åldrar var ute och vandrade i det vackra vädret, utskänkningsställena duggar tätt och alla roade sej och trivdes.

Livat med bompa-bompa musik på uteserveringarna

Gårdsservering i lantlig miljö med försäljning av egna råvaror

På barerna och de små gårdarna serverades öl och snaps i mängder till ackompanjemang av typisk österrikisk bompa-bompa musik. Kyparna drack och skålade med gästerna, musikerna drack, ja alla drack och de yngre fick provsmaka på pappas.

Även om man bara håller sej i dalen så är det en helt fantastisk plats. Vandrar man de 2.5 kilometrarna till dalens slut så känns det som att befinna sej i en jättegryta med gröna väggar som sträcker sej hundratals meter, nästan lodrätt upp mot de gråa snöklädda bergstopparna. En fantastisk känsla som också påminner om hur liten man är.
För den ovana vandraren kan vi rekommendera Sporgastein som första ”prova på plats”. Fastnar man inte för alpvandring här så kanske man skall söka sej någon annan aktivitet.

Bad Hofgastein
På cykelavstånd från campingen ligger byn Bad Hofgastein. En trevlig liten by med shopping och restauranter samt en bergbana upp till toppen, Schlossalm på 2 050 meter.
Första delen på bergbanan är ett rälsgående tåg till mittstationen och därefter en stor kabinlift upp till toppstationen.
Detta bergsmassiv är betydligt mer kuperat än Sportgastein, men även här finns det en mindre platå för de som inte gillar att klättra i branter. Mitt på denna platå ligger en liten sjö och runt den finns en handikappvänlig stig med bänkar för den som behöver vila sej.
Vi provade oss på en brant och smal ås upp mot en korsmärkt spets men efter drygt halva vägen upp till toppen gav jag upp. Det kändes olustigt med de djupa branterna på var sida om den smala stigen så jag valde att vända. Helena log i mjugg och det lyste av skadeglädje i hennes ögon, men hon vände hon också, kanske bara för att rädda mitt ego än en gång. Tanken slog mej att jag börjar bli för gammal för sånt här, men, man blir aldrig för gammal… man blir bara äldre, så det viftade jag bort.

Den branta åsen är inte till för ”gummiryggar”

På sluttningarna såg vi några som plockade huvuden från en prästkrageliknande gul blomma. De var väldigt vackra blommor och efter spekulationer frågade Helena varför man plockar dessa. Det visade sej att blomman som heter Arnica, efter viss tillredning, används som kroppskräm mot ledvärk och sårskador.

Blomman Arnica används mot ledvärk mm

Under vår fortsatta vistelse på berget hitta vi andra avancerade, men inte så riskfyllda leder, som gav mej de utmaningar som jag kände mej bekväm med.
På Schlossalm finns det väldigt många välmarkerade leder i alla svårighetsgrader. Från leden runt sjön till de som vill variera sin vandring med linklättring uppför lodräta bergväggar. Här finns även en stor lekyta för de minsta och en topprestaurant med bedårande utsikt över dalen.

Bad Gastein
Bad Gastein är Gasteindalens huvudort och den mest kända skidorten för oss svenskar. Hela byn är uppbyggd på turism. Hotellen ligger tätt i branten ända nerifrån dalens botten och upp till byns centrum. Från centrum åker man sedan vidare med en gondollift upp till Stubnerkogel, en topp på 2 251 meters höjd.

Byn är väldigt speciell. De branta gatorna och gränderna kräver god kondition och rörelseförmåga om man vill förflytta sej utan något fortskaffningsmedel. Det är så brant på vissa ställen, att ena husets källare är i höjd med grannens takås och gångvägarna består av serpentinsvängar eller trappor. Mitt i byn finns ett stort vattenfall som forslar smältvattnet ner till Gastein Ache som rinner utmed hela dalgången.
Alpvandring är långt ifrån lika stor som alpin skidåkning vilket betyder att väldigt mycket är stängt sommartid. Det är, trots att stora hotell står tomma fortfarande en livlig by och för mer avancerade vandrare är Bad Gastein en mycket bra utgångspunkt.
Uppe vid toppstationen finns inga plana ytor att utgå ifrån. Här går det antingen uppåt eller nedåt så fort man lämnat liftsystemet. Här är segelflygarnas paradis. De har hittat en spets med en lodrät vägg nedanför. Dom startar ca 50 meter ovanför stupet i en liten nedförsbacke och springer sedan mot spetsen och kastar sej rakt ut över branten för att få luft under ”vingarna”.

Med dödsförakt kastar dom sej rakt ut i tomma intet

För oss vanliga dödliga var det en 100 meter lång vajerbro, mellan toppstationen och en bergstopp, som kittlade nervtrådarna mest. Det fanns även en del utsiktsplatser och annat smått och gott omkring toppstationen.

Den spektakulära hängbron, Suspension Bridge

Ett av våra val var en vandringsled ner till bergbanans mellanstation som enligt skyltarna skulle ta en och en halv timme. Till en början var det ganska lätt med tilltrampade stigar som ju längre ner vi kom övergick till steniga smala branter. Inte ens i utförslöpor var min kroppsvikt till någon fördel och det var på mycket, mycket skakiga ben och många vilopauser som vi efter två timmar satte oss på mittenstationens ”hytta” och för första gången smakade även Österrikiskt rödvin gott.

När smakar ett österrikiskt rödvin bra? Här

Sammanfattningsvis kan man säga att Sportgastein är ett det bästa valet för barnfamiljer och ovana vandrare. Bad Gastein är till för de mer rutinerade och däremellan ligger Bad Hofgastein med sina varierande utmaningar
Alla våra tre besöksmål har välskyltade vägalternativ med svårighetsgrader från lätt, grön markering, till svart som är de mest avancerade lederna. Däremellan ligger blått och rött. Man anger inte ledens längd utan hur lång tid det tar att gå sträckan i normal takt. Skyltningen visar även hur lång tid det tar att gå till restauranter och andra besöksmål, som t.ex. utsiktsplatser, som finns på bergen.

Alla leder och sevärdheter är välskyltade

Man påminns ofta om att hela dalen är ett kurortsområde. Hotell, restauranter, campingplatser, m.fl. har ofta ordet ”kur” med i sitt namn.
För t.ex. reumatiker och folk med andra ledbesvär finns det en tågtunnel inne i ett radonberg som anses vara till stor hjälp för dessa sjukdomar. I anslutning till tunneln ligger ett stort hotell med specialläkare, behandlingsrum, restauranter, mm som är anpassat till denna typ av gäster. Det är som en egen liten by på sluttningarna mellan Böcktein och Sportgastein.

Åtta härliga dagar i strålande sol och temperaturer som mer lämpar sej för ”playan” än att klättra i berg blev resultatet av vår vistelse i Gasteinerdalen. Som högst steg termometern till 35 grader på campingen och på bergen 27 grader.
Hela vårt besök var som att vandra runt i ett vykort och vi kommer med all säkerhet att vända tillbaka hit, för vackrare plats får man leta efter. Den fräscha alpluften, grönskan, vandringslederna, utsikten, de vackra blomsterklädda husen, de snöklädda bergstopparna och forsarna från snösmältningen kan inte i ord beskrivas. Det måste upplevas i skala 1:1.

Det är som att vandra i ett vykort

Beilngries, Tyskland
Vårt planerade huvudmål blev över förväntan. Men allt har ett slut och efter åtta oförglömliga dagar var det dags att vända hemåt. Vi hade bestämt att hålla oss längre österut genom Tyskland och vårt första stopp blev Beilngries ca 34 mil norr om Bad Gastein.
Vi checkade in på Campingplatz an der Altmuhl, som genomskärs av en å med samma namn. Altmuhl delar även staden Beilngries i två delar innan den ansluter till floden Main Donau kanal i utkanten av stadsgränsen.
Campingen var sådär, utan extraordinära finesser och detsamma gäller byn. Det fanns dock en ganska livlig liten stadskärna med några trevliga uteserveringar, några kyrkor och delar av en gammal ringmur, men i övrigt var det inget som väckte vårt intresse.

En liten småbåtshamn vid floden Main Donau

Efter det vi upplevt i Alperna var vi förmodligen både mättade och lite blasé på upplevelser och synintryck, vilket säkert bidrog till ett minskat intresse för både campingen och byn.

Wittenberg, Tyskland
Vi stannade en natt i Beilngries och redan tidig morgon startade vi de drygt 40 milen norrut till Wittenberg.
Innan vi körde av motorvägen mot Wittenberg korsade vi floden Elbe som vi sedan följde tills vi nådde målet.
Vår camping, Marine Camping Elbe, låg på Elbes motsatta sida av Wittenberg, men precis intill kanten på floden, vilket gav oss en härlig utsikt mot den gamla lutheranska staden. Det var en mycket luftig och välordnad camping med stora gräsklädda platser och med en helt nybyggd och fräsch gemensamhetsanläggning.

Härlig utsikt från campingen mot den gamla stadskärnan

Vi besökte stadskärnan i Wittenberg där mycket kretsar runt Martin Luther från 1500-talet. I den gamla stadskärnan med bl.a. ett kapell från 1300-talet finns det även en av Europas längsta bilfria gågator. Vi blev mest beklämda, gatan var alldeles för överdimensionerad för de antalet turister som fanns på plats, affärer var igenbommade, många fasader höll på att vittra sönder och i stort behov av renovering. Det var helt enkelt inte alls så som vi är vana vid att se en gågata med affärer, trängsel, uteserveringar mm.
Efter ”Berlinmurens fall”, den 9 november 1989, flyttade många industrier och människor längre västerut vilket medförde att fastigheter, gator, parker, torg osv övergavs och lämnades att åldras utan tillsyn. Alla dessa år utan underhåll har verkligen satt sina spår i Wittenberg.
Kyrkan, där Martin Luther spikat upp sin 95 teser, såg vi inget av. Det enda vi såg var tornets topp som stack upp ur en jätte-jättestor plastpåse.

Vi hade fortfarande problem med att ta till oss nya intryck, även negativa, så vi valde att bara slappa ett par dagar i det vackra vädret.

Solnedgång vid floden Elbe

Heiligenhafen, Tyskland
Efter knappt 50 mil på fina vägar vek vi redan vid middagstid av Autobahn mot Heiligenhafen och den populära ställplatsen mitt i stadens centrum. Ställplatsen, som vi besökt många gånger tidigare, var borta och hela området där den låg var en stor inhägnad byggarbetsplats för semesterbostäder.
Husbilsåkarna hänvisades till andra platser där man upprättat provisoriska trånga och utspridda husbilsplatser utan några som helst sanitära installationer.

Hela byn var festklädd vid vår ankomst med pariserhjul, karuseller och de sedvanliga marknadsstånden med tingeltangel, mat och dryck. Det var folk och bilar överallt och det var väldigt svårt att tas sej fram med en stor husbil i röran, men trots detta lyckades vi till slut hitta en plats att ställa oss på.

Heiligenhafen har under alla år varit en stad i förändring som vi följt eftersom vi ofta har vägarna förbi här. Det började med en fantastisk cykel och gångväg mellan östersjökusten och innanhavet Binnensee. Vid ett senare besök hade denna sträcka förlängts till att gå runt hela innanhavet och är nu en sammanhängande plattbelagd gång och cykelled på ca 4,5 kilometer. Därefter byggdes Ostensee Brygge, ett fantastiskt välbesökt byggnadsverk som sträcker sig hundratals meter ut i Östersjön.

Ett välbesökt byggnadsverk är Ostensee Brygge

Även den intilliggande gästhamnen fick sej en ansiktslyftning med plats för shopping och umgänge.

Härlig utemiljö i småbåtshamnen

Det har varit intressanta år och till vårt nästa besök hoppas att det finns en ny lättillgängligare ställplats med de viktigaste sanitära installationerna.

Köge, Danmark
Det är alltid intressant att återkomma till platser som satsar på utveckling. Vi har några sådana som vi följt genom åren och dit hör Köge som blev vårt sista stopp innan vi lämnar kontinenten för denna gång.
Efter några mil från Heiligenhafen körde vi ombord på färjan som går mellan Puttgarden i Tyskland och Rödby i Danmark. En färjetur på ca 45 minuter och sedan ytterligare ca 10 mil innan det var dags att checkade in på Köge o Vallö Camping i utkanten av byn.
Efter vårt besök i stadens centrum såg vi att stora delar av den gamla stadskärnan byggts om och gjorts mer tillgänglig för turisterna. Hela det stora torget t.ex. är i dag uteservering och mängden turister har ökat markant vilket framförallt märktes på shoppinggatorna och på campingen.

I södra hamnen, med de gamla mysiga restauranterna utmed kajen, har det tack och lov inte skett några större förändringar. Där har den gamla danska gemyten bevarats och det var dit vi drog oss för att äta.
Restaurant Guldfisken blev vårt val. Där, liksom på de andra hamnkrogarna, har dom fortfarande traditionella gamla danska rätter som stekt fläsk med persiljesås, smörrebröd, hackeböff osv. Vi tog in varsitt läckert smörrebröd med öl och ”den lille”.

Efterrätten var en smakbomb i munhålan

Till efterrätt valde jag en gammal starkt luktande fet ost och till detta fick jag en liten skål med rom som skulle hällas över hela härligheten. Det var en smakbomb utöver det vanliga, en riktig explosion i munhålan, och en värdig avslutning på vår resa utanför landets gränser.

Bexells talande stenar
Två övernattningar blev det i Köge innan vi drog vidare mot Öresundsbron och Sverige. När vi är på toppen av Hallandsåsen och närmar oss avfarten till Ullared är ett besök på Gekås ett måste, ett stående måste som inte är förhandlingsbart.  Helenas shoppingsug stiger alltid i takt med hastighetsmätaren utför den branta åsen. Att inte tillgodose hennes behov i det läget skulle förmodligen bli helt förödande.

Men denna gång, med Helenas godkännande, gjorde vi först en avstickare Åkulla Bokskogar och Bexells talande stenar, som ligger någon mil från shoppingcentret.
Inne i dessa djupa skogar har en man vid namn, Axel Bexell, med hjälp av några alkoholiserade stenhuggare, låtit hugga in ordspråk och tänkvärdheter. Händelsen utspelades under 1800-talet och efter Bexells död gömdes inskriptionerna under mossa och nedfallna träd.
I början av 1900- talet hittade några skogshuggare, av en slump, den första skriften och efter det har man i dag frigjort ett hundratal ristningar och man tror att det finns ytterligare gömda skrifter.
Det var fantastisk att vandra runt i den vackra bokskogen och läsa alla dessa skrifter med ordspråk, namn på personer och tänkvärdheter som gäller även i dag.

Ordspråk och tänkvärdheter som gäller än i dag

Efter ett par timmar i skogen började Helenas shoppingnerv bli irriterad och det var bara att vända tillbaka till husbilen.
På ett par timmar hade vi bara sett en bråkdel av alla inristningarna så vi bestämde att fortsätta den fantastiska vandringen vid ett senare tillfälle.

Bullarsjön
Efter besök i nordens största varuhus och övernattning på campingen var det raka vägen till våra kamrater i Smeviken, vid Bullarsjön i Norra Bohuslän.
Där blev det en hjärtlig fest med trerätters, presentlek och biljard innan det var dags att avslutade de 25 dygnen på resande fot och vända hem.

Sammanfattning
Vi lämnade ett kallt, grått och blåsigt väder som hängde med oss de första dygnen. Det var först när vi kom till Tecklenburg som solen slutade leka kurragömma med de blytunga molnen. Efter dom dygnen hade vi helt underbart väder med sol, värme och en och annan befriande regnskur.

Den lilla byn Monschau, i Eifels naturreservat, var mycket speciell. De gamla förvridna korsvirkeshusen i ravinen mellan bergen har etsat sej fast i minnet. Även den fem mil långa härliga cykelturen på en nedlagd banvall ovanför byn var minnesvärd.

Bacharach med den välbevarade stadsmuren framför de dockskåpsliknande husen och utsikten från borgen Stahleck var väl värt ett besök.

Härlig utsikt över floden Rehn och vinodlingarna

Från borggårdens uteservering hade vi en fantastisk utsikt över vinodlingarna på ömse sidor om Rehn. I sluttningarna kunde vi även skönja silhuetterna på borgar och slott samt de små byarna som låg utmed den ringlande flodens strand.
Hela Gasteinerdalens fantastiska utbud på vandringsleder, cykelleder, restauranter och allt en turist kan önska sej går inte i ord att beskriva. Ingen text i världen kan göra sej rättvis, det måste upplevas på plats.
Under hela vår vistelse var vädret helt molnfritt och utsikten från höjderna var både hissnande och bedårande i ett och samma andetag och det österrikiska köket lämnade inget utrymme för konversation mellan tuggorna.
Av de tre, Bad Gastein, Bad Hofgastein och Sportgastein var det den sistnämnda vi trivdes bäst i. Det var lite planare och mer lättillgängligt för den som inte är allt för van vid alpvandring.
Bad Hof Gastein hade större utbud på vandringsleder med olika svårighetsgrader och Bad Gastein den mest fantastiska utsikten över dalen och floden Gastein Ache samt den spektakulära, 100 meter långa hängbron, Suspension Bridge, som går över ett stup mellan liftsystemets toppstation och en bergstopp.

På återvägen hem från Gasteinerdalen var det svårt att ta in mer upplevelser. Men efter en övernattning i Beilngries kom vi till Wittenberg som tidigare tillhörde den östra delen av det då delade Tyskland.
Här märktes en markant skillnad på tidsandan och det kändes som om åren stått stilla sedan 2;dra världskriget.  Allt var slitet och nergånget och det fanns fortfarande mycket som påminde om krigets härjningar.
Wittenberg var en påminnelse om det som skedde här för ca 70 år sedan och som fortfarande sker på många andra ställen i världen med fattigdom, förstörelse och maktgalna idioter.

På de sista etapperna stannade vi två nätter i Heiligenhafen och en natt i Köge innan det var dags att besöka Bexells talande stenar i naturreservatet Åkulla Bokskogar. Efter besök på Gekås, för att tömma återstoden av semesterkassan, avlutade vi resan med besök hos kamraterna i Smeviken, vilket blev pricken över i-et.

Förutom fadäsen med felnavigeringen i ett vägbygge mellan Bacharach och Bad Waldsee var vi helt befriade från olyckstillbud. Den ouppmärksamheten kunde kostat oss många tusenlappar och mycket arbete, ja vi kanske rent av fått vända hemåt igen. Jag kan fortfarande vakna svettig på nätterna och tänka på vilka följder det fått om vi fastnat mellan de halvmeterhöga betongblocken.

I 25 dygn var vi på resande fot och ”Knasen” fick kämpa i nästan 400 mil på allt från smala krokiga gränder i byarna till Autobahn med en blandning av amatörracerförare och jordbruksmaskiner.

Både jag och Helena kan varmt rekommendera ett längre besök i Gasteinerdalen med orterna Sportgastein, Bad Hofgastein och Bad Gastein och, skall tilläggas, man behöver inte vara någon van vandrare för att trivas här.

Blomsterprakten på bergen är helt fantastisk. Här några exempel på det rika utbudet

 





 

En fantastisk resa med många sevärdheter och upplevelser
Vill du se fler bilder, gå in på vårt fotoalbum