Pensionären eller ”Hedersmedborgaren” som vi kallas i Norge

Inledning
Efter 52 år på arbetsmarknaden är det nu dags för en ny epok i livet.
Det är nu frukterna skall skördas, det är nu den livslånga skatteåterbäringen träder in och det är nu jag avlönas utan att behöva göra ett enda handtag.
Det är nu som jag, för stadsbudgetens skull, borde lägga mig ner och dö.
Det blir en omställning som heter duga. Efter att varit så effektiv och arbetsam som möjligt under 52 år, skall jag nu helt plötsligt göra så lite som möjligt.
De sista 20 åren före min pensionering har jag varit verksam i HSB Mölndal och Mölndalsbostäder.
Jag började 1990 som Förvaltningssamordnare och efter sex månader blev jag Förvaltningschef. Efter 17 år, vid 63 års ålder, ”trappade jag ner” genom att ta hand om företagets marknadsfrågor och de sista dryga två åren har jag fungerat som stöd för förvaltningen.
Det har varit en långdragen, men bekväm, utfasning från arbetslivet med en successiv anpassning till pensioneringen.
Det händer givetvis väldigt mycket, både roligt och tråkigt, under en så lång tidsperiod och jag väljer att ge er några återblickar som jag själv minns med varmt hjärta.

Jag börjar denna sammanfattning med att beskriva första kontakten med mina nya arbetskamrater, en kontakt som jag inte var helt nöjd med.  

Västerås och BO -90
Första dagen på jobbet och första kontakten med HSB Mölndal och Mölndalsbostäder, (som jag fortsättningsvis kallar bolaget) var på en personalresa till BO -90 i Västerås.
Jag såg med spänning fram mot resan eftersom jag här skulle få träffa alla mina nya arbetskamrater.
Som nyanställd samordnare/chef kände jag hur blickar och viskningar följde mig när jag, en tidig torsdagsmorgon, steg på bussen i Mölndal.
Efter en lång, seg och ganska tyst resa var vi äntligen framme vid hotellet i Västerås där vi blev tilldelade våra rum.
Aftonen flöt, för min del i lugnets tecken på en av stadens restauranter och vid elvatiden kröp jag till kojs för att vara pigg och fräsch inför nästa dags planerade rundresa.

På fredagens program stod det frukost klockan åtta och klockan nio skulle bussen avgå till BO -90.
Eftersom jag är en morgonpigg person brydde jag mig inte om att ställa någon klocka – jag vaknar ju alltid vid sextiden.
Jag väcktes av ett våldsamt bankande på min dörr. Det var mörkt i rummet och jag hade ingen aning om hur mycket klockan var.
Utanför dörren stod Ingrid, dåvarande marknadschef på bolaget.
Med en mycket irriterad röst, hon gick nästan upp i falsett när hon ropade… ”ska du me eller”!!!?
En halvtimme försenad, med nedfälld blick och en lätt rodnad, gick jag ombord på bussen som var fullpackad med hånfullt leende ”arbetskamrater” som suttit där och väntat på sin nye chef. Viskningarna och blickarna gjorde mig så skamsen att jag inte ens kom mej för att be om ursäkt.

Så startade min 20-åriga resa på det bolag som jag nu lämnar p.g.a. pensionering. Det var kanske inte någon önskestart men det blev ändå ett minne för livet.

Första kontakten på fältet
Min fösta arbetsmässiga kontakt med ”gubbarna på fältet” var vid ett besök hos Affe och Tobbe på kvarteret Rävekärr. Efter lite allmänt snack hit och dit sa den ene fastighetsskötaren, jag kommer inte ihåg vilken, att sköter du ditt jobb lika bra som Evert, min företrädare, så kommer det här att gå bra.
OK, sa jag, och hur gjorde han då?
Jo svarade gubbarna med lätt flackande blick, han sökte oss aldrig, han var aldrig här och han ringde väldigt sällan.

Halsoperation
Under 90-talet var det ”på modet” att snarkoperera sig. Bland de första ut var jag efter påtryckningar från hustrun. Även dåvarande servicechefen Sven tyckte idén var bra, eftersom han ofta delade rum med mig på våra resor med bolaget. Sagt och gjort. Tiden efter operationen var ”djävulsk”, varje andetag var som att dra en för grov borstviska i stål (sotarverktyg) genom ett långt och allt för smalt rör.
Att skratta, hosta, äta eller dricka var inte tänkbart veckorna efter operationen.

Efter en snarkoperation är man inte speciellt kaxig.
Man känner sig som fångad i en flaska utan att komma åt dropparna

Efter något halvår var det åter dags att dela rum med servicechefen och vi tog som vanligt några glas rött till middagen innan det var dags att bädda ner sig.
Morgonen efter, när den yrvakna och sömndruckna rumskamraten vaknat till liv igen, tittade han på mig med en mörk blick och sa:
Den där operationen borde du allt reklamera.

Ålborg
När Lennart Oliv fyllde 50 år åkte all personal på konferens till Ålborg. Som vanligt var det en trevlig resa med både arbete och festligheter och som vanligt hade några personer svårt för att ansluta sig till konferensen ”dagen efter”.

Lördag morgon, samma dag som Lennart fyllde år, började konferensen med att han fick ställa sig bakom en skärm, ta av sig sina kläder, plånbok, mobil och övriga tillhörigheter. Därefter tvingades han klä sig i en helvit sjömansdräkt som skulle bäras resten av helgen.

När jag och Lennart, i en paus vid 10-tiden, gick ut för att få lite frisk luft mötte vi några av de personer som ”hoppat av” lördagens morgonsamling.
Jag har aldrig sett så skräckslagna ansiktsutryck som dessa herrar visade upp när de fick se denne spökliknande person i en stor vit dräkt, vit sjömansmössa och skrämmande likhet med VD:n.

När gubbarna hämtat sig från den värsta chocken stammade den ene, med en färsk doft av öl och gammeldansk fram – vi…vi ville bara se på stan och vi…vi skall genast g, g, gå tillbaka till d, d, dom andra. Nä, nä, när bör, bör, börjar konferensen fö, fö, förresten?

Det var på denna personalresa som de flesta fick tillbringa hemfärden med huvudet i en spypåse.
Själv var jag så dålig att jag lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig dricka en droppe mer – tills jag fick reda på att vi blivit matförgiftade på en av Ålborgs restauranter.

Mölndals Broloppet
Förr arrangerade Mölndals AIK ett årligt stadslopp för motionärer och familjer i alla åldrar. Jag ansåg mig själv som en vältränad motionär och vid ett tillfälle ställde jag mig på startlinjen för att visa min kapacitet för tveksamma arbetskamrater. Loppet var en mil långt, några promenerade med sin barnvagn, andra joggade i lugn takt och vissa gick in för att springa så fort som möjligt.

Jag, vältränad som jag var, valde att ”ta rygg” på några av bolagets yngre ”vinthundar”. Jag hängde hjälpligt med i ca 7 kilometer, men när de andra såg detta la de på ett extra kol.

Efter ca 9 kilometer försvann min syreupptagningsförmåga, jag kippade efter luft som en nyfångad fisk. Benen kändes som två betongplintar och huvudet dunkade som en pålmaskin. Jag hade gått in i väggen och när jag på de sista hundra metrarna passerades av en familj med barnvagn, mörknade det helt. Jag minns inte ens om jag kom i mål.

Det kan kännas onödigt att ens nämna den skadeglädje som visades efter denna uppvisning.

Båtresa
Personalklubben hade ordnat en båtresa till Danmark för alla anställda. Min popularitet var inte alltid på topp och vid just denna tidsperiod låg den i botten. Det viskades om att, är jag med på resan så skall jag kastas överbord vid lämpligt tillfälle. Jag åkte med, trots viskningarna, och vi hade som alltid väldigt trevligt tillsammans.

Vissa personer ville att jag skulle bli makrillmat

Det enda som hände var att en lindrigt nykter fastighetsarbetare kom fram till mig under småtimmarna och sa.
– Sedan du kom till bolaget har allt gått åt helvete!

Uthyrningen
Under första hälften av 90-talet var det lågkonjunktur i Sverige och på Mölndalsbostäder märktes det genom svårigheten att hyra ut lägenheter på våra nybyggda områden, Hålsten och Eklanda. Efter en gedigen insats från hyresavdelningen blev till slut allt uthyrt och som belöning skulle bolaget bjuda på en uppmuntringsresa.

Jag och sju damer skulle åka till Köpenhamn över en förlängd helg med bl.a. en trerätters middag på Sankt Gertruds Kloster och konstutställning i Louisiana. Tänk er själva…jag, som ensam man, campera ihop med sju damer…i flera dygn!!! Gnället på bolaget och dess chefer började redan vid framkomsten till hotellet. Det blev stundtals väldigt högljutt och ju mer vin damerna fick i sig, desto mer spydde dom sin galla över både mig och övriga i ledningsgruppen. I timtal, och långt inpå småtimmarna, satt jag som en syndabock och försökte värja mig mot sju kvinnors uppbyggda frustration. Aldrig har en hemkomst varit så efterlängtad.

När jag summerade resan kom jag ganska lätt fram till att så mycket skäll har jag nog aldrig fått i hela mitt liv.

Vin med skruvkork
I mitten av 90-talet firade vi ”skilsmässan” från HSB Mölndal med en personalresa till Sälen. Mölndalsbostäder var nu ett eget bolag och resan var en form av ”kick off”. Jag fick det hedervärda uppdraget att inhandla öl och vin till bussresan som startade en torsdag eftermiddag. Jag köpte burköl och Spanskt Lantvin samt några flaskor vitt vin. Anledningen till valet av rödvin var först och främst att Spansk Lantvin hade skruvkork vilket skulle underlätta öppnandet av flaskorna. Redan vid första anblicken, innan någon ens hunnit dricka av vinet, började vissa kritisera detta simpla vinval.

Vinet som ingen ville ha men som ändå tog slut

Resan gick bra och vistelsen i Sälen var mycket trevlig med många glada skratt, precis som det alltid har varit på våra gemensamma utflykter.
När vi väl var tillbaka i vardagen igen så fanns det fortfarande sura inlägg om det simpla vinet med skruvkork.
Skruvkork var inte fiiiiiiiiint nog, för vissa hobbygourméer.
Då fick jag en idé – jag ordnar en vinprovning.

Jag köpte hem fem olika sorters rödvin i olika prisklasser varav det ena var Spanskt Lantvin. Jag hällde upp fem glas per man till de 10-12 personerna som ingick i provningsgruppen och ingen visste vilket vin som fanns i vilket glas.
Endast en fråga ställdes – vilket glas innehåller Spansk Lantvin – och ingen av ”munskänkarna” gissade rätt.
Efter den dagen har jag inte hört något som helst negativt om vare sig Spanskt Lantvin eller skruvkork.

Cykelgruppen
Efter ett antal genomförda Vätternrundor ansågs jag som en av bolagets duktigare cyklister.
På en av våra träningsrundor, som vi hade en gång i veckan, ville en yngre arbetskamrat, Krister, följa med eftersom han hört oss skrävla och bravera om våra turer.
Ynglingen kom med bredsladd in på parkeringen där vi skulle samlas. Vi övriga, hade sedan några minuter tillbaka, påbörjat uppvärmningen med lätt, knappt synbara, gymnastiska rörelser och stretching.
Han slängde upp bagageluckan, rev ut en gammal hoj och så stack vi iväg på den planerade rundan. Spolingen med bredsladden, drog på som om det var 200 meter till målet. De övriga, inte jag, för jag hade teflonsläpp, lät honom cykla på. Jag hängde på trots att jag kände att det här aldrig kommer att hålla. Efter knappt en mil var jag totalt slut. Med mjölksyra i benen och en hjärtfrekvens på max, tänkte jag ta en sista chans att knäcka spolingen. Vi gick in i en lång, icke alltför brant, uppförsbacke och nu, nu ska jag ta chansen, nu jäklar gäller det att ha positivt tänkande. Jag spände mina muskulösa vader och ställde mig upp på pedalerna, det enda som hände var att jag blev längre. Pedalerna satt som fastrostade samtidigt som jag såg spolingen, på lätta tramptag, försvinna bakom backkrönet.

Det räcker inte med bara bra material, benen skall orka också

När jag halvdöd äntligen kom tillbaka till bilen hade ynglingen för länge sedan åkt hem.

Solrostävling
Fantasin när det gäller att göra djävelskap, har hos vissa på bolaget alltid legat högst på topplistan. Vid ett tillfälle ordnades en tävling som gick ut på odla upp den största solrosen – själva blommans diameter skulle mätas. Fröerna skulle vår ”månskensbonde” Sture från Romelanda förse oss med och på ett bestämt datum skulle blomman skäras av och mätas under en högtidlig ceremoni på kontoret.

Under några månader var dessa gigantiska växter ett allmänt diskussionsämne och alla pratade om hur stora deras växter blivit. Jag fattade som vanligt ”nada”, för mina solrosor var pygméer i jämförelse med vad de andra skrävlade om. Men, tänkte jag, dom friserar väl sanningen i vanlig ordning så jag gnetade på med näringsämnen och vatten på mina små växter.

Dags för mätning. Den ena jätterosen efter den andra lades upp på bordet under stort jubel från publiken. Jag smög mig längre och längre bak i församlingen och brydde mig inte ens om att ta fram min pygmé som inte var stort större än en Tussilago. Besvikelsen var stor ända tills jag fick reda på att ”månskensbonden”, tilldelat mig, bara mig, fröer till någon sorts solrosor i miniformat, medan de andra fick fröer till jättesolrosen.

Pissrännan
På en personalkonferens i Mullsjö hade ”gänget i verkstan” monterat upp en pissränna inne i ett buskage dit männen kunde gå för att göra sina behov.

Som en boll flöt jag omkring i pissrännan

På den vertikala plåten i rännan, där vi män brukar rikta strålen, hade gänget klistrat upp ansiktsbilder på hela ledningsgruppen. Alla som uträttade sina behov där siktade, under stort jubel och skratt, på den de tyckte sämst om och det var med stor skadeglädje som någon berättade att just mitt foto var det som var blötast, t.o.m. så blött att det ramlade ner i själva pissrännan. Fantastisk vilken energi det finns när det gäller att hitta på stolligheter.

Cykeltestet
På en av alla våra personalfester hade idéknuttarna bl.a. riggat upp en cykel som var ansluten till en dynamo som i sin tur fick en lampa att lysa vid en viss hastighet. En efter en fick prova lyckan och de flesta lyckades uppnå den hastighet som krävdes för att tända lampan. Jag brydde mig inte. Stursk som man är efter ett par glas rött, så tyckte jag att det där var väl blaha, blaha för en van cyklist. Efter mycket tjöt och påtryckningar så äntrade jag ändå cykeln.

Jag trampade på i rask takt men inget hände, jag ökade frekvensen utan något utslag och till slut trampade jag på för allt jag var värd – svettdropparna i pannan började blänka men ingen lampa tändes. Jag fattade som vanligt ingenting – och bättre blev det inte när den ene efter den andra fortsatte att tända den förbannade lampan.

Gliringarna och trakasserierna pågick i veckor till dess att det avslöjades att det fanns en strömbrytare monterad mellan dynamon och lampan som av en händelse varit bruten just när jag cyklade. Detta skulle jag vilja rubricera som vuxenmobbing.

Jag trampade som en stolle utan att kunna tända lampan

Halvvägs till hundra
När man är i livets mittpunkt och skall fylla 50 år får man räkna med det värsta. Finns det någon gång omgivningen har fantasi så är det just då. För min del blev det inte mindre än tre ordentliga uppvaktningar men jag belyser endast den som mina ”kära” arbetskamrater utsatte mig för. 1994 fanns det en innegata med åtta butiker som gick tvärs igenom kv. Hajen, mellan Brogatan och Bergmansgatan.

Styrelsen hade beslutat att innegatan skulle läggas ner till förmån för Åhléns som planerade en storsatsning i Mölndal och det var just dessa ytor man ville åt. Vid ett möte med butiksägarna, som jag höll i, var det upprorsstämning och hätska diskussioner med många missnöjda som nu skulle tvingas att flytta sin verksamhet. Mitt under mötet kommer vår dåvarande VD in i konferensrummet och säger att jag måste gå ut på torget för där är en demonstration gällande ombyggnaden på Hajen. När jag kom ut fick jag till min förvåning se en mycket stor folksamling och många av mina arbetskamrater stod i de första leden.
Aj, aj, aj…. Nu var det teflonsläpp igen – jag gick på den lätte.
Jag tvingades ta på mig en impotentblå rock, sådan som lanthandlarna hade förr och en huvudbonad som stämde in med den tidsepoken.

Med en karta över Mölndals centrum och en hemmasnickrad träcykel som gänget i snickarboa hade designat skulle jag, som en tvättäkta byfåne, besöka de på kartan utmärkta platserna. Jag skämdes som en hund när ja cyklade runt under folkets jubel. Det var en lönsam tur för på varje stopp fick jag ett antal flaskor rödvin – jag fick t.o.m. så mycket vin att den hemmasnickrade cykeln rasade ihop.

Till de sista besöksplatserna fick jag bära både cykeln och vinet innan en hjälpsam medarbetare kom till undsättning, med sin bil.

Löneförhandling
Varje år löneförhandlade jag och Sven med de fastighetsanställdas förtroendevalda och varje år, utom ett, lyckades vi skiljas som vänner. Året jag syftar på var i början av 2000-talet. Vi hade efter många om och men med ören hit och dit lyckats komma överens. När förhandlingen var undertecknad av båda parterna visade det sig att facket ”lurat” oss på i snitt 68 öre per timma.

Vår VD gjorde inte vågen direkt när han fick reda på fadäsen och det var jag som fick bära ”dumkepsen” eftersom jag skötte det matematiska. Fackrepresentanterna blev lite ångerfulla så dom köpte en flaska 200-kronors rödvin till mig som plåster på såren. Flaskan skulle jag öppna och avnjuta på nästa personalkonferens.

Fördelen med att vara GAIS;are är att man är härdad mot motgångar

Till saken hör att samtidigt som jag öppnade flaskan kom personalrepresentanterna med Åke i spetsen in för att provsmaka de dyra dropparna och innan jag visste ordet av så var flaskan helt tom. Jag fick inte en enda droppe själv – det enda som återstod var lukten från en jävligt tom flaska.

Rullskidor
På dessa breddgrader tvingas man att träna på rullskidor när man förbereder sig inför Vasaloppet. En mörk och regnig kväll på ett industriområde körde jag varv efter varv på den asfalterade slinga som jag stakat ut. När jag kände att det var dags att lägga av för dagen, hände det som inte får hända – jag korsade rullskidorna och föll pladask i backen. Jag dunkade i asfalten med sådan kraft att det gav utslag på richterskalan och jag slog mig halvt fördärvad.

När jag blodig och sönderslagen kravlat mig upp och släpat mig bort till bilen visade det sig att jag krossat sändaren till billåset. Stressad och förbannad kom jag till slut hem vilket min fru också hade gjort – men hon hade gått igen och låst dörren.

Här räcker inte ord och svordomar till längre. Den ende som var glad för denna händelse var den arbetskamrat som dagen efter, utan att bli tillfrågad, blev ägare av ett par rullskidor, helt utan kostnad.

Att åka rullskidor i solsken är ok, men åk inte i mörker och regn

Till saken hör att det inte blev något Vasalopp, för min del, det året och inte för han som fick rullskidorna heller.

Ålderstrakasserier
På senare år har jag varit äldst på bolaget vilket ingen låtit mig undvika att höra.
Ett av de sista mejlen jag fick innan min pensionering löd enligt följande.

– En äldre man (riktat till mig) satt på en parkbänk och grät.

– En parkvakt frågade vad som stod på, men den äldre bara grät.

– Parkvakten frågade, har din hustru lämnat dig, har hustrun varit otrogen eller har hon stuckit med dina pengar.

– Nej, nej snyftade mannen, jag har en ung, vacker och underbar hustru som är mig trogen, hon har god ekonomi och hon vill älska med mig så ofta som möjligt..

– Men vad är då problemet undrade parkvakten?

– Jag hittar inte hem.

Snacka om mobbing, ni som är yngre skall veta vad som väntas er.

Avslut
Detta var ett litet axplock från mina 20 år på HSB Mölndal/Mölndalsbostäder.

Trots att det förekommit mindre roliga händelser också, så måste jag säga att de här åren varit en fantastisk resa med underbara arbetskamrater, entreprenörer, konsulter osv. som verkligen bidragit till att hålla stämningen på topp.

Det har funnits en hel del allvar också, med mycket ge och ta, men det har alltid varit högt i tak och vi har alltid lyckats behålla vår vänskap.

Nya mål
I dag är det den första dagen på resten av mitt liv, en underlig klyscha tycker jag, för det är det ju alltid, men som nybliven pensionär gäller det ändå att sätta upp nya mål.

Mina mål för framtiden är:

• En hel dag utan en ”halv pava” vin – är en förlorad dag.
• En hel vecka utan motionspass – är en förlorad vecka.
• En hel månad utan en tripp med husbilen – är en förlorad månad.
• Ett helt år utan en utlandsresa – är ett förlorat år
• Ett helt årtionde utan en Vätternrunda – är ett förlorat årtionde.

Dessutom har jag ett långsiktigt mål: Jag skall bli den förste 100-åring som cyklar Vätternrundan.

 

66 år i korthet

• 1944 föddes jag i Varde, Danmark.
• 5 år senare flyttade vi till Avesta dit min far flytt från Tyskarna under 2:dra Världskriget. (Han ingick i en motståndsgrupp som skulle arkebuseras)
• Efter skolgången vid 14 års ålder flyttade vi till Bohus
• Som 15 åring gick jag till sjöss några år.
• Fram till lumpen på P4, Skövde jobbade jag som truckförare i Göteborgs hamn.
• Efter lumpen utbildade jag mig till byggnadssnickare.
• 1967 gifte jag mig första gången och flyttade till Nödinge.
• 1968 kom min son Christer till världen.
• Vid 35 års ålder satte jag mig på skolbänken igen och fyra år senare var jag färdig med min ingenjörsexamen.
• 1980 började jag som förvaltare på HSB Södra Bohuslän i Kungälv.
• 1984 blev jag farfar för första gången.
• 10 år senare började jag på HSB Mölndal.
• 1992 gifte jag mig för andra gången.
• Vid 60 års ålder hade jag sparat ihop så pass mycket att jag kunde köpa min första husbil.
• 2010 blir jag ”Hedersmedborgare” och får min fasta inkomst från staten

Jag vill med denna skrift tacka er alla för den underbara tid vi haft tillsammans