Sandlådan

Under mina drygt 30 år som fastighetsskötare fick jag uppleva både ris och ros. Mestadels ros, men det finns alltid ett gäng gnällspikar som på ett eller annat sätt inte mår bra inombords och som alltid har förmågan att spy sin galla över allt och alla. Skitsnackare som inte har annat att göra än att gå runt och irritera sej på saker och ting, i stället för att själva lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det gänget, som förmodligen är födda i en formsvacka, saknar jag absolut inte.

Däremot kan jag sakna de goa gubbarna och gummorna som fanns runt om i lägenheterna och självklart, arbetskamraterna. Gänget som alltid hade något hyss på gång och som alltid gjorde allt med glimten i ögat. Ordspråket ”skadeglädjen är den sanna glädjen”, gällde i alla lägen utom när det hettade till sej, då ställde alla upp för varandra.

En reparatör ringde till felanmälan och bad dom skicka en bil med bogserlina dit han befann sej. Varför, undrade den aggressivt nyfikna växelhäxan. Skit i det sa reparatören … skicka nån så fort som möjligt bara, och det fort.
När mannen med bogserlinan kom till platsen fick han se att reparatören backat rätt ut i barnens sandlåda. Det var en ganska stor lekyta med höga kanter som skilde sandgropen från asfalten och utan att överdriva satt bilen ordentligt fast.
Det var fredag eftermiddag och under tiden reparatören och medarbetaren arbetade med att få bort bilen iakttogs de av ett par gubbar på en balkong som börjat fredagsmyset med att ”snyggade upp sej” med några stadiga gingroggar.

Lite väl stor för att leka i barnens sandlåda

Trots bogserlina, spadar och domkraft tog det sin tid. Solen sken, svetten rann och svordomarna i sandlådan haglade i takt med att åskådarna hinkade i sej den ena ”uppsnyggaren” efter den andra.
Med koljespa i ögonen och oregerlig tunga började balkongherrarna sluddra fram gliringar i stil med… är ni inte lite väl stora för att leka i sandlådan… vá säger mamma när ni svär på det viset… är det inte snart läggdags, osv?

Skadeglädjen lyste ur ögonen på den hjälpsamme medarbetaren. Reparatören däremot, hotade med domkraften i högsta hugg, till liv och lem om han berättade detta för någon. Inte då bedyrade kompisen… inte då.

Efter många om och men lyckades dom få bort bilen och trots kompisens löfte kände väldigt många till händelsen långt före reparatörens ankomst till den gemensamma matsalen.

Reparatören mumlade nåt i stil med… med sådana vänner som er, behöver man inga ovänner.